I dagens Sverige riskerar människor som blivit bostadslösa till följd av en personlig tragedi att avregistreras som ”försvunna” eller ”utflyttade”. Om de inte kan styrka sin bostadsadress eller var de regelbundet tillbringar sin dygnsvila, kan de administrativt behandlas som om de inte längre vore bosatta i Sverige. I verkligheten lever de kvar i landet under mycket utsatta förhållanden. Det kan handla om människor som sover på härbärgen, i tillfälliga boenden, i trappuppgångar eller utomhus. Konsekvensen blir att de förlorar tillgången till grundläggande rättigheter och samhällsfunktioner. Ingen människa ska göras administrativt osynlig för att hon saknar en fast adress.
Idag, den 17 oktober, är det Internationella dagen för utrotande av fattigdom. Vi företräder Svenska kyrkan och andra organisationer som hjälper människor i social, ekonomisk och psykisk utsatthet. Vi möter regelbundet personer i bostadslöshetssituation som avregistreras från folkbokföringen som ”försvunna” eller ”utflyttade till okänt utvandringsland”, trots att de fortfarande vistas och lever i Sverige.
För den enskilde är avregistrering från folkbokföringen långt mer än en administrativ rutinåtgärd. Det innebär att utestängas från många av de civila, sociala och medborgerliga rättigheterna som krävs för att kunna leva och delta i samhället. Vid avregistrering upphör BankID att fungera. Därmed går det inte att logga in på internetbanken, betala räkningar, använda Swish, signera digitala avtal och använda många digitala myndighetstjänster. Det går heller inte att hämta ut receptbelagd medicin, rösta på kommunal- och regionalval, skriva in sig hos Arbetsförmedlingen, förnya en statlig id-handling och ta del av flera andra samhällstjänster.
Skyldigheterna kvarstår däremot. Den som har avregistrerats är fortfarande förpliktigad att betala sina skulder, kan bli föremål för Kronofogdens åtgärder och kan lagföras för brott. Det innebär att dagens ordning skapar en obalans där skyldigheterna följer individen, medan många rättigheter i praktiken är knutna till en folkbokföringsadress. För dem som saknar en fast bostad leder detta till ett växande utanförskap och gör vägen tillbaka till samhället betydligt svårare.
Inget politiskt parti har propagerat för att avhumanisera bostadslösa så att de förlorar sina grundläggande rättigheter. Ändå har det blivit så. Vi kan konstatera att nuvarande folkbokföringspraxis strider mot proposition (2021/22:217) till folkbokföringslagen: ”Om en persons bosättning kan hänföras till en kommun men inte till en viss fastighet, ska personen folkbokföras i kommunen. Den möjligheten är avsedd bland annat för personer som faktiskt är bostadslösa.”. Det är alltså glasklart - bostadslösa ska folkbokföras på kommunen. Därtill framgår i propositionen till Socialtjänstlagen (2010/11:49 s. 40) att den enskildes uppfattning om vistelsekommun bör beaktas: ”Den enskildes egen uppfattning om vilken kommun som är bosättningskommun bör vara av betydelse vid bedömningen…”. Ett systemfel har uppstått.
Hur många som berörs är oklart. Uppgifterna går isär. Enligt inhämtad statistik från SCB (Statistiska centralbyrån) avregistrerades år 2024 totalt 24 548 som antingen ”försvunna” (4 633) eller ”utflyt-tade till ett okänt utvandringsland” (19 913). Enligt Skatteverkets egna siffror avregistrerades 12 072 unika individer 47 249 gånger som ”försvunna”, men endast 85 som ”utflyttade till okänt utvandringsland”, mellan 2014 och 2025. Även om statistiken inte stämmer överens mellan Skatteverket och SCB, kan vi fastslå att bakom talen finns människor som successivt pressas längre bort från samhällets skyddsnät.
Situationen idag är oacceptabel och behöver förändras. Nuvarande tillämpning är avhumaniserande och får orimliga konsekvenser för människor som redan befinner sig i samhällets yttersta marginal. Ingen människa ska behöva förlora sin plats i samhället för att hon förlorat sin bostad. Fattigdom och bostadslöshet får aldrig leda till att människor blir osynliggjorda i myndigheters ögon eller ställs utanför sina grundläggande rättigheter. Nu behövs politiskt ledarskap för att säkerställa att varje människa som lever i Sverige också räknas, syns och omfattas av samhällsgemenskapen. Vi bjuder därför in riksdagspartier till ett konstruktivt dialogmöte där vi kan diskutera frågorna och hitta vägar framåt som värnar medmänniskan.
Inbjudan till riksdialogmöte
Frågan om avregistrering från folkbokföringen kommer att tas upp på kommande riksdialogmöte som anordnas av nätverket European Anti Poverty Network (EAPN) Sverige där Lunds stift i Svenska kyrkan är en av medlemmarna. EAPN organiserar varje år dialogmöten både på EU-nivå samt på riksnivå och lokal nivå i Sverige. Vid mötet kommer personer som själva har drabbats att berätta om sina erfarenheter. Vi önskar ta upp följande frågor på mötet:
1. Varför efterlevs inte lagstiftarens intentioner i praktiken?
För att åtgärda systemfelet behövs en förståelse av varför propositionen 2021/22:217 till Folkbokföringslagen och propositionen 2010/11:49 (s. 40) till Socialtjänstlagen inte beaktats i större ut-sträckning. Den stora frågan är alltså - vad har gått fel? Tanken om en utredning väcktes i våras utifrån Fredrik Lundhs Sammelis (S) fråga till finansminister Elisabeth Svantesson (M) om ”Hemlösa som registreras som försvunna” (2025/26:767). Båda var överens om att något måste göras. När ska en utredning genomföras och eventuella förändringar träda i kraft?
2. Vilka åtgärder kan vidtas så att folkbokföringslagens intentioner efterlevs?
Den andra frågan, efter att ha förstått orsakssambanden, handlar om åtgärder. Vad kan vidtas så att propositionerna både till folkbokförings- och socialtjänstlagen efterlevs? Alltså, vad kan göras så att bostadslösa inte förlorar sina medborgerliga, sociala och civila rättigheter och folkbokförs på sina vistelsekommuner?
3. Hur kan riskdagen säkerställa att nya regelverk inte leder till bostadslöshet?
Den tredje frågan handlar om prevention. En mycket viktig aspekt är på vilka sätt avregistreringar som ”försvunnen” kan förhindras. Nya lagar tillkommer i rask takt och dessa behöver beakta bostadslösheten. Kommer exempelvis fler människor bli bostadslösa och avregistreras i spåren efter aktivitetskravet för försörjningsstöd som infördes den 1:a juli 2026? Eller i ett alltmer digitaliserat samhälle är möjligheten att identifiera sig inte längre en bekvämlighet utan en förutsättning för att kunna delta i samhällslivet. En statlig e-legitimation är under utveckling (Sverige-id). Görs något så att inte också den slutar fungera vid avregistrering i likhet med BankID? Vilka åtgärder kan vidtas så att inte fler människor avregistreras från folkbokföringen och blir marginaliserade som följd?
Vi ser fram emot ett konstruktivt samtal om hur lagstiftning och myndighetsutövning kan utvecklas så att ingen människa görs administrativt osynlig. Om viljan finns så går det att hitta lösningar som stärker rättssäkerheten, människovärdet och allas möjlighet att vara en del av samhället.
Underskrifter
Malmö, den 17 oktober 2026, på den Internationella dagen för utrotande av fattigdom
Uppropet drivs av följande parter
Organisation som möter drabbade:
Samordnande och initiativtagande diakon Veronika Dunér,
arbetsledande diakon på Sankta Maria diakonicentrum Peter Juhlin
kyrkoherde i Svenska kyrkan Malmö Gunilla Hallonsten
Drabbad:
Intressepolitiker inom European Anti- Poverty Network Kim Nilsson
Juridiska granskare av innehållet:
Jur. dr. i rättssociologi på Linnéuniversitet Lotti Ryberg Welander
professor på Linköpings universitet i välfärdsrätt Annika Staaf
Uppropet stöds av följande parter
Caritas Sverige: Generalsekreterare Peter Brune
European Anti-Poverty Network (RiksEAPN): Ordförande Emmeli Wulfstrand
Fontänhuset Malmö: Ställföreträdande verksamhetschef
Mårten Hansson
Riksförbundet för Social och Mental Hälsa (RSMH): Intressepolitisk talesperson på nationell nivå Jenny Wetterling
Röda Korset Malmökretsen: Ordförande Mikael Ringman och verksam-hetschef Liv Palm
Verdandi: Vice förbundsordförande Peter Norberg