Dagar som är lite mitt emellan – det tror jag vi alla har erfarenhet av. Att leva i ovisshet, mellan det som var och samtidigt det som bär på hoppet om det som ska komma. De flesta av oss har nog haft några mitt emellan-dagar i våra liv. I kyrkans tid är påskafton en av dessa mitt emellan-dagar.
Jag tänker på alla de gånger vi själva fått möta allt det som gjort ont i oss och allt som påmint oss om livets förgänglighet. Sjukdomar, sorg, smärta, hunger, törst, hjärtan som gått i kras, ohälsa, beroenden – ja allt det som vi själva, människor som vi älskar eller helt okända i världen, drabbas av.
Påskafton, dagen efter det värsta och otänkbara, lär oss att det, trots allt, finns en framtid. Önskan eller hoppet om något bättre är dagens stora tema. Om exakt vad vet vi inte. Men att vi får vända blad, börja på nytt, och inte minst hoppas, det kan ingen ta ifrån oss.
I kyrkan talar vi ibland om vetekornets lag – att det finns det som bär livet vidare men som måste dö för att livet på nytt ska spira. Det är en bild för Jesus – som måste dö för att sedan kunna uppstå och ge evigt liv till oss. Men det kan också vara en bild för våra liv, det som vi behöver lämna och låta ”dö” för att vi i våra liv ska kunna gå vidare.
Ibland på mitt emellan-dagarna blir det tydligt för oss vad som behöver läggas i jordens vila. Vad i det vi är eller gör, det som vi behöver lämna, för att kunna gå vidare? Vad får vi ta med oss av önskningar och hopp? Allt det som vi vill ska leva. Relationer och vänskaper som gör livet rikt.
Idag på påskafton får vi be till Gud att han ska hjälpa oss att se vad som vi ska lämna och vad som vi ska bevara. Vi får be om klarhet och insikt, men att också se skillnaden.
Med tro och hopp om uppståndelsen.
Gud, ge mig sinnesro
att acceptera det jag inte kan förändra,
mod att förändra det jag kan
och förstånd att inse skillnaden.
Amen.
