Lyssna

Ord på vägen

Krönikor & texter från Harplinge - Steninge församling

Vecka 44

Under mina snart 20 år på pastorsexpedition har jag mött många sörjande och nu är jag själv en av dem då jag miste min man i december förra året. Nu är jag en av dem som blir inbjuden till årets minnesgudstjänst.

Jag har under de månader sen min man dog förstått att sorg är inget man kommer över. Den blir en del av en. Alla vi som älskat honom kommer att ha kvar honom i våra hjärtan, för alltid.

Tidigare har jag tänkt att kroppen bara är en kostym, som själen använder sig av under sin tid på jorden. Nu, sen min man dog, tänker jag helt annorlunda. Själen var den del av honom som jag samtalade med, men hans kropp var den jag kom nära fysiskt och saknaden efter den gör också väldigt ont. Kroppen är inte bara en kostym.

Sorg kan beskrivas som randig. I början är de mörka ränderna bredare än de ljusa. Med tiden, det är helt individuellt hur lång tid det tar, tar de ljusa fina minnena över och ger den djupa sorgen allt mindre och mindre plats, men sorgen kommer alltid att finnas där. Sorgen är ett bevis på att vi älskat.

Till dig som sörjer. Det är tillåtet att känna ilska, lättnad, tomhet, tacksamhet, saknad, längtan, kärlek, bitterhet. Minns att alla känslor är tillåtna. Känner du att du fastnat i din sorg kan du få hjälp av församlingens präster eller diakon. Tveka inte att ta kontakt med någon av dem, de finns här för dig.

Är du någon som står bredvid en vän som sörjer? Visa att du finns där. Inte för att ta bort sorgen utan för att skapa trygghet nog att orka andas mitt i allt det som gör ont. Lyssna. Minns tillsammans den som lämnat. Sluta aldrig att sträcka ut din hand. När sorgen inte längre tar all kraft kommer den som mist att sträcka ut sin hand till dig.

Anette Carlström

Vecka 43

 

Kommer man till himlen den vägen?

Min dotter som då var 4 år stod vid gravstenen på kyrkogården och pekade mot marken. Förundrat frågade hon: "Kommer man till himlen den vägen?" Då jag inte visste vad jag skulle svara eller hur jag skulle förklara så sa jag bara: ”Ja, det gör man”, och Sara blev nöjd med det svaret. Så enkelt och samtidigt så förunderligt och märkligt. Kanske är det just genom barnets ögon vi ser att det här är en plats där vi inte behöver ha alla svar, inte behöver vara rädda för vad som kommer efter, utan bara kan vara – i undran, i tystnad, i hopp.

Himmel och jord viskar till varandra, varje gravsten bär på en tyst berättelse, som om själva marken talar ett språk av drömmar och tider som flytt. Här möts levande och döda, – en del av samma väv, men i olika trådar.

I varje steg på den dammiga stigen kan vi skymta Gud i vinden som rör sig genom trädens lövverk, i stillheten som fyller luften, i vattnet som porlar i bäcken. Kyrkogården blir som en bro mellan olika världar – mellan det jordiskt och himmelskt. Här, där våra fötter rör vid marken, sträcker sig våra böner mot himlen. I skuggan av gamla träd och mellan murarnas mossiga stenar, silas ljuset och landar mjukt på jorden och det är som om gränsen mellan liv och död för ett ögonblick blir genomskinligt.

Gravstenen, som för oss vuxna kan tyckas vara en barriär mellan liv och död, blir för barnet en bro. Ett steg. Ett möte. Och kanske, för en kort stund, känns det som om min dotters fråga inte bara är en fråga – utan en påminnelse om att alla vägar, på något sätt, leder hem. Kyrkogården är en plats där vi alla tillsammans vandrar på den väg som en gång leder oss till Himlen. Och kanske är det just denna väg barnet inom oss talar om – en väg vi alla söker, men ofta glömmer att fråga efter.

Så står vi där, vid sidan av barnet, vid oss själva och lyssnar på frågan: "Kommer man till himlen den vägen?" Och för en stund känns det som om kyrkogården själv, som en oas mellan liv och död, viskar att den vägen är en vi alla går, långsamt men säkert, mellan himmel och jord.

 

Liselotte Malmqvist

Vecka 42

 

Voffo gör di på detta viset?

Föreställ dig att du lagat en väldigt god maträtt till dina gäster. Du har lagt ned massor med tid på att hitta ett spännande recept, förberett, handlat och sedan lagat mat. Dyrt blev det också. Så kommer gästerna och de petar lite i maten av ren artighet, men säger inget om hur gott det var. Du får bära ut nästa fulla fat igen i köket.

Eller mannen som på vägen hem från jobbet kommit på att överraska sin partner med att ha köpt biljetter till en föreställning samma kväll. Men partnern har huvudvärk och är på dåligt humör och det blir ingen gemensam kväll på konserthuset.

Ibland möter våra egna intentioner och förväntningar på motstånd. Den eller de vi möter motsvarar inte våra egna goda avsikter.

Jag kommer in på arbetet en morgon och är på väldigt gott humör, och ingen annan är glad. 

Den naturliga reaktionen är oftast besvikelse. Besvikelse över att inte maträtten smakade, besvikelse över att partnern inte gick en till mötes och ansträngde sig lite för att följa med på konserten.

För några år sedan fick jag en bok i min hand som handlade om MENTALISERING. En bok som hjälpte mig en bra bit på vägen. Mentalisering är förmågan att förstå både sina egna och andras tankar, känslor och avsikter, att kunna se sig själv utifrån och andra inifrån. Mentalisering handlar om att försöka tolka vad som rör sig bakom beteendet, att ana att det finns en berättelse, en orsak, ett sammanhang.

Kanske gästen som inte åt helt enkelt inte tyckte det var gott men av artighet inte kunde säga något. Kanske partnerns huvudvärk bottnade i stress eller oro. Kanske kollegornas tystnad på morgonen inte handlade om likgiltighet, utan om något som tyngde dem.

När vi mentaliserar bryts den spontana impulsen att döma eller ta illa vid sig. Vi stannar upp och undrar: ”Vad kan den andra människan uppleva just nu?” Det betyder inte att våra känslor av besvikelse är fel, men att vi låter empatin få ett ord med i laget innan vi reagerar.

I ett kristet ljus blir mentalisering en form av kärlekshandling. Jesus ser människors inre, deras kamp och längtan, även när de beter sig illa eller verkar kalla. Att försöka förstå en annan människas inre värld är att följa hans exempel – att älska inte bara med ord, utan med blick och förståelse. Det är att låta hjärtat fråga innan munnen dömer. Så växer något av Guds tålamod i oss: förmågan att se andra med barmhärtighetens ögon.

 

Per Franzén

Vecka 41

 

Livets patina

Denna vecka har vi jubilarkalas i Harplinge Steninge församling. Vi firar dem som har nått mogen ålder. När det nu är kan man ju fundera över. Men när vi firar våra födelsedagar, blir ofta till eftertanke, över det som har varit, och det som kommer. Och när vi kommer till den punkten att vi kanske har levt fler år än vi tror att vi kommer att ha framför oss. Tomas Tranströmer skriver om det i en dikt:

Inom mig bär jag mina tidigare ansikten,
som ett träd har sina årsringar. 
Det är summan av dem som är 'jag'. 
Spegeln ser bara mitt senaste ansikte, 
jag känner av alla mina tidigare.

Och visst är det så? Att åldras är egentligen inte att bli någon annan – utan i stället att bli mer av sig själv. Så tänker jag både om år som läggs till år och även kilo till kilo. Det blir helt enkelt mer att tycka om 😉.

Jag vet inte hur det är för dig, men själv har jag börjat småprata med mina rynkor framför badrumsspegeln. De där i pannan är från småbarnsåren (mycket oro, lite sömn), de runt ögonen är skrattgropar från sena kvällar med vänner och midsommardans i regn. Och de där runt munnen… ja, de kan vi kalla “livets patina”.

Och grått hår – det är ju faktiskt bara naturens eget glitter. Gratis dessutom. Inget schampo i världen kan ge samma visdomsslingor. Där varje grå hårstrå är som ett kvitto på att man har levt – och överlevt!

När vi firar jubilarkalas så hyllar vi åren som gått, människor som burit vår gemenskap, och alla stunder som format oss. Men livet består inte bara av de stora firandena. Det finns en sorts vardagsjubileum också – att få fylla ännu ett år, att få vakna till en ny morgon, att kunna knyta skorna utan att det knakar för mycket i knäna eller fingrarna är för stela.

Varje ålder har sin tid. Barndomen med sina blåmärken och glädjeskutt. Tonåren med sina pinsamheter (som vi helst vill glömma). Vuxenåren med ansvar, vardagskaos och kaffekoppar i all hast. Och så åldrandet, där vi till slut får landa i oss själva. Kanske lite klokare. Kanske lite långsammare. Men också med mer tid att njuta av fågelkvitter, barnbarnsskratt – och att unna sig att sitta ner och läsa en dikt utan att mobilen plingar var tredje minut.

Det är lätt att fastna i vem vi "var" eller oroa oss för vem vi "blir". Men Tranströmers dikt påminner oss om att vi inte lämnar våra tidigare jag bakom oss – vi bär dem vidare. De är inte borta, de är inneslutna. Ett skrubbsår från barndomen, en tonårsförälskelse, ett livsavgörande val i trettioårsåldern – alla bor de kvar inom oss. Det vackraste med att få bli äldre: är att inte bli mindre, utan mer - av oss själva.

När vi ser oss i spegeln kanske vi inte känner igen oss, har en annan bild av oss själva. Då får vi komma ihåg att spegeln bara visar det senaste lagret, men själen vet bättre.  Så nästa gång du står framför spegeln och drar lite i kinderna och undrar “var tog jag vägen?” – påminn dig själv: Du är fortfarande där. Du har bara fått fler årsringar, mer djup, och kanske lite knakade knän när du reser dig ur soffan. Så låt oss bära våra årsringar med stolthet. Låt oss tala varmt om livet, inte bara när det är nytt, utan också när det mognar, djupnar och bär frukt.

Och det är faktiskt värt att fira. Varje dag. Med eller utan tårta.

 

Liselotte Malmqvist

Vecka 40

 

Kyrkan – en plats för alla röster

Vi har nyss haft kyrkoval. Runt om i landet har människor gått till valurnorna för att rösta fram dem som ska vara med och forma Svenska kyrkans framtid. Det är ett viktigt demokratiskt ögonblick – men också en påminnelse om vad det innebär att vara en folkkyrka.

Att vara en folkkyrka betyder att vi är en kyrka för alla – och av alla. Det handlar inte bara om vilka som sitter i beslutsfattande rum, utan om att hela kyrkan bygger på ett underifrån-perspektiv. Det är i människors liv, i det vardagliga och ibland svåra, som kyrkan ska ha sin förankring. Och därför behöver också varje människa ges en röst.

Men vi vet att alla inte alltid blir hörda.

Det finns människor i vårt samhälle – och i våra församlingar – vars röster lätt tystnar. Det kan vara unga, äldre, nyanlända, personer med funktionsvariationer, människor i utanförskap, de som tappat tilliten till institutioner eller de som bär på erfarenheter av att inte bli sedda. Eller de som av olika skäl tror att de inte hör hemma i kyrkan.

När du röstar i kyrkovalet, när du engagerar dig, när du använder din röst – då kan du också vara en röst för någon som ännu inte blir hörd.

Det är en av de mest kraftfulla sidorna av kyrkans demokrati: att vi får bära varandra. Jag hörde någon säga att politik inte hör hemma i kyrkan, och det kan så vara. Men demokratin gör det, definitiv. Och det är vad din röst handlar om. Olika nomineringsgrupper driver ibland lite olika frågor, kanske är det någon person som du har förtroende för som du vill ska företräda dig i vårt kyrkoråd, i stiftsfullmäktige eller kyrkoråd. Då kan du göra skillnad med din röst.

Och när vi röstar så talar vi inte bara för vår egen skull och egen sak, utan för en kyrka som rymmer hela livet, alla erfarenheter, alla människor. Vi bygger kyrkan tillsammans – inte ovanifrån, utan inifrån och underifrån.

Om du inte röstade i årets kyrkoval – välkommen att göra din röst hörd nästa gång! Din röst är viktig. Inte bara för dig själv, utan också för andra. Du är en del av kyrkan.
Låt kyrkan få vara en del i ditt liv.

 

Liselotte Malmqvist

Vecka 39 

 

Om du vill göra en resa – läs en bok!

Tänk dig att kliva in i en annan människas liv. Att resa till en främmande plats, kanske till en annan tid eller till och med en helt annan värld. Att få känna, förstå och uppleva något som är långt ifrån din egen vardag – utan att ens lämna ditt hem. Allt detta är möjligt med en enda sak: en bok.

Böcker är inte bara pappersark med tryckta ord. De är portaler. Genom berättelser får vi nya perspektiv, vi utmanar våra tankar, väcker känslor och bygger empati. I en tid där vi ständigt matas med snabba klipp, korta texter och flyktig information, erbjuder böcker ett djup vi annars lätt tappar bort.

Berättelser har följt människan sedan tidernas begynnelse. Från muntliga sagor runt eldstaden till dagens romaner, ljudböcker och e-böcker – vi har alltid haft ett behov av att berätta och att lyssna. Genom berättelser förstår vi både oss själva och andra bättre.

Att läsa är också en form av inre resa. När vi öppnar en bok kliver vi ofta in i ett annat tempo. Vi tvingas sakta ner, reflektera, och vara närvarande. Det är en slags motståndshandling mot stressen och bruset i vardagen. Det är vila för hjärnan – men samtidigt näring för själen.

En bok kan förändra hur du ser på världen. Den kan ge tröst i svåra tider, väcka skratt, tårar eller ilska. Den kan lära dig något nytt, utmana dina värderingar eller få dig att drömma stort. Det spelar ingen roll om det är en fantasyroman, en självbiografi eller en dikt – varje bok bär på en möjlighet till förändring.

Så nästa gång du längtar bort, innan du bokar den där resan – plocka upp en bok. Kanske hamnar du i ett magiskt rike, i ett krigsdrabbat land, i en ungdoms hjärta eller i framtidens okända värld. Du kommer garanterat att resa någonstans.

För ibland är den största resan den som sker inombords.
Och den börjar med första sidan.

 

Liselotte Malmqvist

Vecka 38

 

När vi bromsar – laddar vi – det händer när du vilar

Hösten är här. Naturen drar sig tillbaka, löven faller, och färgerna djupnar. Allt saktar ner – men i våra liv gör ofta det motsatta. Jobb, skola, vardag – tempot skruvas upp, kalendern fylls, och kraven ökar. Just därför behöver vi påminnas om något grundläggande: Vi är inte skapta för att gå på högvarv hela tiden.

Jag har nyligen köpt en elbil. Vet du hur den fungerar? När den kör framåt, förbrukar den energi från sitt batteri – precis som vi använder vår kraft i vardagen. Men det fascinerande händer när den bromsar. Då laddas batteriet upp. Det kallas regenerativ bromsning. Bilen laddar inte bara när den står still – den återvinner kraft just när den saktar ner.

Tänk att det kan vara så också med våra liv. När vi bromsar – laddar vi.
När vi pausar, reflekterar och vilar, då händer något heligt: vi fylls på.

Jesus säger:
"Kom till mig, alla ni som är trötta och bär tunga bördor, så ska jag ge er vila." 

Gud har lagt en rytm i skapelsen – en rytm av vila. Själv vilar Gud på den sjunde dagen, och kallar oss att göra detsamma.

Att vila är inget tecken på svaghet. Det är ett uttryck för vishet – och för tillit.
Vi behöver det. Vi är skapade så.

Vilodagen är inte bara ledig tid – den är helig rytm.

När du bromsar, regenererar du.

Stress tömmer våra batterier. Vila fyller dem.

Vilan är en plats där Gud möter oss.

I stillheten hör vi hans röst klarast.

Och det handlar inte bara om stora pauser – utan om små mikrobromsningar i vardagen. Några minuter i stillhet. Ett djupt andetag. En stund för bön. En promenad i höstluften.

Min bil saktar automatiskt in när den närmar sig en stoppskylt.
Det är en god påminnelse: Vi är inte gjorda för att köra i full fart ända in i kaklet.
Också vi behöver sakta in. Inte som ett nederlag – utan som en möjlighet att laddas med ny kraft.

Så när du märker att du behöver bromsa – våga göra det.
Det är just där, i stillheten, som något heligt sker.

 

 

Bön

Gud, du som skapade världen med rytm och vila,
du som vilade på den sjunde dagen –
lär oss att också stanna upp.

Vi springer, kämpar, bär så mycket –
men du kallar oss att komma till dig
när vi är trötta och slitna.

Du lovar vila för våra själar.

Hjälp oss att förstå att vilan inte är slöhet,
utan en helig plats där du möter oss.

Låt våra liv få en rytm av nåd –
inte bara prestation.

Fyll oss med din frid
när vi lägger ner våra bekymmer inför dig.

Tack att vi får vila i din kärlek,
och att din kraft bär oss –
när vår egen inte räcker till.

I Jesu namn ber vi,
Amen.

 

Liselotte Malmqvist

Vecka 37

 

Får man komma in med en sån här? 

Hon stod där utanför kyrkporten, några minuter innan sin kusins konfirmation skulle börja. En liten flicka, kanske sju–åtta år gammal, med finkläder under jackan och en nyfiken blick. På jackan satt ett litet regnbågsmärke. Inte stort, inte pråligt – bara ett litet tecken i tyg, fäst vid bröstet.

Men när hon närmade sig kyrkporten drog hon handen upp över märket och viskade försiktigt till den vuxna hon kommit med:

Får man komma in med en sån här?

Det var en enkel fråga, men den landade tungt. För hur många gånger har inte just den frågan ställts – högt eller i tystnad – av någon som burit på en rädsla att inte få plats, att inte få höra till? I vår värld är det många som inte vågar bära markörer av tillhörighet eller identitet av olika slag. Vare sig det handlar om ett regnbågsmärke, ett kors, en davidsstjärna, en huvudduk eller turban. Själv bär jag min prästskjorta med stolthet, en del av min identitet och tillhörighet. Men märker att jag ibland väljer att dra frimärket ur kragen i vissa sammanhang. För att det kan provocera.

Den lilla flickan, jag vet inte vad hon heter, men ingen flicka eller pojke, binär eller ickebinär eller hur du än identifierar dig ska behöva tveka på att när du går in i kyrkan, i vilken kyrka som helst så möter du en Gud som säger: Du är mitt älskade barn. Och när du får spegla dig i Guds kärlek så ser du någon som Gud älskar.

Ja, I kyrkan ska alla vara välkomna. Och i Harplinge Steninge församling är det mer än bara ord – det är ett löfte. Vi är en regnbågscertifierad församling. Det betyder att vi arbetar aktivt för en öppen och inkluderande kyrka, där alla – oavsett kön, identitet, sexualitet, bakgrund eller livssituation – får vara med, delta, synas och älskas. För så älskar Gud: utan gränser. När vi ser regnbågen, ser vi inte bara färger. Vi ser löftet – Guds löfte om trofasthet, hopp och kärlek. Och vi ser människor – unga, gamla, modiga, rädda, sökande, starka – som alla bär sina egna färger genom livet.

Det var vad Prideparaden i Halmstad i lördags den 6 september ville visa på. Och det gör också vi i vår församling, inte bara en gång om året utan varje dag, utan undantag. 

Så till flickan med märket på jackan vill vi säga:

Du behövde aldrig gömma det. Du behövde aldrig tvivla.
Du är inte bara välkommen – du är önskad, älskad, sedd.
Regnbågen hör hemma här. För Gud gör det.

 

Liselotte Malmqvist