Vecka 41
Livets patina
Denna vecka har vi jubilarkalas i Harplinge Steninge församling. Vi firar dem som har nått mogen ålder. När det nu är kan man ju fundera över. Men när vi firar våra födelsedagar, blir ofta till eftertanke, över det som har varit, och det som kommer. Och när vi kommer till den punkten att vi kanske har levt fler år än vi tror att vi kommer att ha framför oss. Tomas Tranströmer skriver om det i en dikt:
Inom mig bär jag mina tidigare ansikten,
som ett träd har sina årsringar.
Det är summan av dem som är 'jag'.
Spegeln ser bara mitt senaste ansikte,
jag känner av alla mina tidigare.
Och visst är det så? Att åldras är egentligen inte att bli någon annan – utan i stället att bli mer av sig själv. Så tänker jag både om år som läggs till år och även kilo till kilo. Det blir helt enkelt mer att tycka om 😉.
Jag vet inte hur det är för dig, men själv har jag börjat småprata med mina rynkor framför badrumsspegeln. De där i pannan är från småbarnsåren (mycket oro, lite sömn), de runt ögonen är skrattgropar från sena kvällar med vänner och midsommardans i regn. Och de där runt munnen… ja, de kan vi kalla “livets patina”.
Och grått hår – det är ju faktiskt bara naturens eget glitter. Gratis dessutom. Inget schampo i världen kan ge samma visdomsslingor. Där varje grå hårstrå är som ett kvitto på att man har levt – och överlevt!
När vi firar jubilarkalas så hyllar vi åren som gått, människor som burit vår gemenskap, och alla stunder som format oss. Men livet består inte bara av de stora firandena. Det finns en sorts vardagsjubileum också – att få fylla ännu ett år, att få vakna till en ny morgon, att kunna knyta skorna utan att det knakar för mycket i knäna eller fingrarna är för stela.
Varje ålder har sin tid. Barndomen med sina blåmärken och glädjeskutt. Tonåren med sina pinsamheter (som vi helst vill glömma). Vuxenåren med ansvar, vardagskaos och kaffekoppar i all hast. Och så åldrandet, där vi till slut får landa i oss själva. Kanske lite klokare. Kanske lite långsammare. Men också med mer tid att njuta av fågelkvitter, barnbarnsskratt – och att unna sig att sitta ner och läsa en dikt utan att mobilen plingar var tredje minut.
Det är lätt att fastna i vem vi "var" eller oroa oss för vem vi "blir". Men Tranströmers dikt påminner oss om att vi inte lämnar våra tidigare jag bakom oss – vi bär dem vidare. De är inte borta, de är inneslutna. Ett skrubbsår från barndomen, en tonårsförälskelse, ett livsavgörande val i trettioårsåldern – alla bor de kvar inom oss. Det vackraste med att få bli äldre: är att inte bli mindre, utan mer - av oss själva.
När vi ser oss i spegeln kanske vi inte känner igen oss, har en annan bild av oss själva. Då får vi komma ihåg att spegeln bara visar det senaste lagret, men själen vet bättre. Så nästa gång du står framför spegeln och drar lite i kinderna och undrar “var tog jag vägen?” – påminn dig själv: Du är fortfarande där. Du har bara fått fler årsringar, mer djup, och kanske lite knakade knän när du reser dig ur soffan. Så låt oss bära våra årsringar med stolthet. Låt oss tala varmt om livet, inte bara när det är nytt, utan också när det mognar, djupnar och bär frukt.
Och det är faktiskt värt att fira. Varje dag. Med eller utan tårta.
Liselotte Malmqvist