Lyssna

Ord på vägen

Krönikor & texter från Harplinge - Steninge församling

Vecka 9 

 

DET BÖRJAR LJUSNA! Så tänkte jag redan i början av november, när dunklet var som tätast och det bara var gravarnas bloss av goda minnen som fick min fot att inte vackla. Där i den becksvarta förkvällen, när Ekot inte ens hunnit till vädret, ledde kyrkogårdens hoppfulla flammor mig ändå rätt eftersom timern på kyrkogårdens belysning ännu inte kommit i takt med tiden. Men denna förtätade halvdager till trots, var vi ändå ännu en dag närmare den brytpunkt när mörkret måste erkänna sig besegrat. Vare sig det ville det eller inte.

FÖR SÅ ÄR DET med svärtan i skapelsen. Det finns en gräns för hur mörkt det kan bli. Vi behöver inte tynga våra sinnen ytterligare genom att påminna oss om det djävulskap som varit och är en del av vår värld, bara besinna att hatets retorik och lögnens lömskhet liksom förtryckarens obehindrade framfart kommer att nå sin punkt. Det finns en gräns.

DÄRFÖR ÄR KYNDELSMÄSS och fastetiden en så viktig del av vår livscykel. Den förra är en av våra äldsta helgdagar, då den infördes redan på 300-talet. Jag vill gärna tänka mig att det skedde tack vare kejsar Konstantins mor Helena, som då kunde ge en blinkning till sina medsystrar i det faktum att det var en kvinna som bar ljuset Jesus in i templet. Liksom det senare skulle vara kvinnor som först vittnade om den uppståndne Kristus i världen. Det är sannerligen en tid för beslutsamma böner, planering av ännu osådda grödor och förhoppningar om återväxt.

LANTBRUKENS MASKINER har gått på högvarv i vårt grannland Ukraina, trots terrorns drönare och raketbeskjutning mot civilbefolkningen. Trots att fyra år av besinningslösa bombmattor förflutit har det inte tystat folkets vilja att plantera för framtiden. Benlösa arborister låter inte proteserna vara ett hinder för att planera för sönderslagna och förbrända skogars återväxt. Träden vittnar om den läkning som pågår konstant i skapelsen. Livet är här och det är nu.

DET LIGGER EN SÄRSKILD KRAFT i att jorden nu börjar ruska på sig. Bondens plog plöjer målmedvetet genom myllan och hjälper den att kränga av sig den tunga vinterkostymen. Vårvinterns bleka sol får allt växande att ångande sträva uppåt mot återväxt och snart är det ingenting som längre kan hålla den längtande grönskan under jord. Sårbar, stolt och ännu inte fullt förlöst i sin styrka. Det doftar av lust. Livslust mot alla odds.

 

Peder Jarnvall

Vecka 8

Sömnigt trygg i min stelhet...

 

Vi är alla olika och ska så vara. Skapelsen tar sig uttryck i oändligt många former, rörelser och tankar. Även vårt liturgiska språk rymmer mångfacetterade uttryckssätt och är något som intresserat mig länge och som nu aktualiseras i takt med att jag långsamt närmar mig tjänsten som präst.


Den senaste tiden har jag använt mina söndagar till att besöka olika kyrkorum, för att ta in skilda liturgier, traditioner och sätt att tala om Gud.


Nyligen besökte jag en ekumenisk gudstjänst och där blev olikheterna extra tydliga. De olika samfundens uttryckssätt fick kyrkorummet att nästan gunga. Den osynlige röraren var på ett fantastiskt sätt närvarande. Vissa invanda rörelser delades av samtliga gudstjänstdeltagare. Andra uttryckssätt var förbehållna vissa grupper, medan andra förblev stilla.


Jag tänker att mycket av detta hänger samman med våra gudsbilder och med de sammanhang vi vuxit in i, inom respektive trossamfund.


Själv är jag, jämförelsevis, relativt stel om jag får vara helt ärlig. Jag känner inget behov av att sträcka upp mina armar. Jag känner inget behov av att knäfalla, och jag gör faktiskt mycket sällan korstecken över mitt bröst. Det skulle på något sätt inte vara jag. Inte än, i alla fall.


Det vi gör ska kanske i grund och botten komma från hjärtat, och tydligen klappar inte mitt hjärta för just dessa uttryckssätt. På ett sätt blir jag lite avundsjuk, men samtidigt känner jag mig trygg i mitt stela sätt. Detta till trots gör jag mig funderingar kring varför just jag är som jag är. Vad är det som gör att jag sitter stilla, men ändå , är jag övertygad om, bär samma känsla av ödmjukhet, bekännelse och tacksamhet som alla andra i rummet?


I mötet med mina blivande prästkandidater aktualiserades frågan ännu en gång nu i veckan. En hel hop olika människor av Guds skapelse, alla med skilda bakgrunder, liturgiska arv och tankar kring hur ödmjukhet, bekännelse och tacksamhet kan gestalta sig liturgiskt.


Återigen kom tanken: varför är jag så stel? Varför vill jag inte röra mig? Är det något fel på mig? Nej, den tanken slog jag bort ganska snabbt. Dels är jag för gammal för att fortfarande tvivla på min personliga stil och dess uttrycksformer, dels känner jag mig sömnigt trygg i min stelhet.


Samtidigt beundrar och respekterar jag människors olikheter och fascineras av att vi kan uttrycka oss så olika, med likvärdiga målsättningar och mening och med en gemensam kristen tro.


I bilen hem från Lund kom så psalmen till mig: ”Jag vill göra mitt liv till en lovsång till dig …” Jag kunde inte annat än att le. Dels för att jag hört psalmen under den ekumeniska gudstjänst jag nämnde tidigare, dels för att den orsakade ett mindre tumult i kyrkan bland mina karismatiska syskon, medan jag, som vanligt, satt där, stel men lycklig. (Det är ju en underbar psalm.) Men också för att den öppnade mina ögon och gav mig ett svar på mina frågor.


Jag behöver helt enkelt inga rörelser. Jag är en rörelse, ständigt i rörelse. Jag tackar Gud varje dag, nästan hela tiden. Jag går bokstavligen ner på knä i min tjänst som kristen medmänniska, och jag försöker på bästa sätt gestalta min bekännelse genom att lyssna och tala, argumentera och agera. Mitt liv är uppsträckta händer, ett knäfall och ett korstecken.


För mig betydde denna insikt mycket. Den kom ganska sent, men den var nödvändig just här och just nu.

Per Franzén

Vecka 6 - Mångfaldsveckan

 

”Du kan väl inte vara kristen, du gillar ju science fiction!” Så sa min kollega när jag kom med beskedet att jag skulle lämna min tjänst som högstadielärare och i stället börja jobba med pedagogiskt arbete inom kyrkan. Att jag, ett inbitet fan av högteknologiska framtidsvisioner och svindlande rymdepos i såväl litterär som filmad och spelad form, också kunde tro på att Gud har skapat världen, det stämde helt enkelt inte in i denna lärares bild av hur en kristen människa ser ut, för sig eller tycker om.

Vid ett kurstillfälle som jag deltog vid i början av året diskuterades begreppet ”intersektionalitet”. Kort sagt kan det beskrivas som att en människa är en samling av flera olika faktorer, kanske till och med identiteter. ”Jag är inte bara tandläkare, utan även mamma”, sas det i en gammal reklamfilm för tandkräm när jag var liten. Vi är inte bara en person, utan bär på en massa olika roller, alla med sina förväntningar och fördomar. Ibland går dessa roller i linje med varandra, som att jag både är make till min fru och pappa till mitt barn. Ibland kan dessa roller upplevas gå emot varandra, som i mitt exempel när en Star Trek-fantast tror på Gud. Ofta ser vi bara en del av en människa, och glömmer den komplexitet som döljer sig i var och en av oss. För vi slutar ju inte vara mamma, bror, farfar eller bonusdotter bara för att vi också är tandläkare, busschaufför, polis eller arbetslös, eller hur?

Hur vi ser på varandra och de roller vi representerar har att göra med våra normer. Vad är egentligen ett ”normalt”, av samhället godkänt beteende, och vad är det som vi uppfattar som avvikande eller kanske till och med stötande? Hur förhåller vi oss när någon inte följer mönstret? Vad är det som väcker dessa reaktioner hos oss, och är de alltid befogade? Och hur gör jag om jag känner att jag inte passar in i normen?

Dessa frågor, och många andra kring ämnet, vill vi i församlingen belysa under vår Mångfaldsvecka, då vi på olika sätt lyfter ämnet Mångfald och påvisar hur våra olikheter berikar och stärker oss. Vi anordnar bland annat familjekväll, besöker Funkisfestivalen med församlingens ungdomar, och tar upp ämnet i våra grupper genom skapande och diskussioner. Ämnet kommer också att göra sig påmint när vi firar gudstjänsten Äventyret på kyndelsmässodagen, där församlingens femåringar också får ta emot en bibel.

För Gud spelar det ingen roll om du passar in i mallen som vi människor har angivit. Han har skapat dig precis så unik som du är, med allt det där som kanske inte passar in i mallen. Allt det där som du eller andra uppfattar som trubbigt, skamfilat eller skadat är i själva verket det som Gud uppskattar mest hos dig. För utan dina egenheter hade ju inte du varit du. Den högsta formen av lovsång du kan ge är därför att uppriktigt och helhjärtat vara den människa du är skapad till, och att uppmuntra andra att göra detsamma. Tillåt mig att en sista gång referera till Star Trek, där vulcanfilosofen Surak ger oss ett sunt förhållningssätt till våra medmänniskor: ”Det gläder mig att det finns olikheter mellan oss. Må vi tillsammans bli större än summan av oss båda.”

 

Fredrik Erlandsson

Vecka 5

 

Vardagstro: Pappa, kan du hitta mig?

Jag hade dop i kyrkan i dag. Ett sådant där dop som inte riktigt låter sig hållas inom ramarna för ordning och liturgi. Två små vildbasar till pojkar tog snabbt kyrkorummet i besittning. De sprang mellan bänkraderna, försvann bakom pelare, kröp under altaret och lyckades hitta en väg bakom altartavlan. Allt ackompanjerat av blinkande skor som lyste upp stengolvet som små blixtar. Kyrkan blev deras lekplats, helig och helt vardaglig på samma gång.

Vuxna log lite ursäktande. Någon försökte dämpa, någon annan gav upp. Och mitt i allt detta, mitt i rörelsen, kom plötsligt ropet som stannade kvar i rummet längre än alla psalmer:

Pappa, kan du hitta mig?

Det var som om hela gudstjänsten stannade upp där. För i den frågan fanns redan en predikan. Inte den som stod i manus, utan den som bara uppstår när livet själv tränger sig på.

För är det inte just så vi ropar ibland? Inte alltid högt, inte alltid med ord, men ändå med samma längtan: Kan du hitta mig? När vi sprungit lite för långt bort. När vi gömt oss. När vi gått vilse, med flit eller av misstag.

Och tron svarar, gång på gång, med bilden av en Gud som inte står kvar vid altaret och väntar artigt. En Gud som söker. Som längtar. Som går bakom altartavlor och in i våra snårigaste gömställen. En Gud som hittar oss – även när vi inte riktigt vet om vi vill bli funna.

Mot slutet av gudstjänsten hade tempot förändrats. Det lilla dopbarnet, som burits fram med löften och vatten, låg nu tryggt i sin mammas famn. Små händer knäppta, andningen lugn. Ett barn som somnat mitt i det heliga, utan att prestera, utan att förstå, bara buren och hållen.

Två gudsbilder i samma gudstjänst. Den sökande Guden som letar efter den som sprungit bort. Och den bärande Guden som låter oss vila, helt trygga, när vi inte orkar springa längre.

Kanske är det just där tron bor. I spännvidden mellan lek och vila. Mellan ropet “kan du hitta mig?” och den djupa sömnen i någons famn. Och kanske var det barnen som predikade bäst av alla den här dagen.

 

Liselotte Malmqvist, från bloggen Vardagstro av Liselotte Malmqvist

Vecka 4

 

En ny början – tillsammans

Jag har precis kommit tillbaka från en veckas semester. Och när ett nytt år och en ny termin ligger framför oss, då väcks ofta både eftertanke och förväntan. Det som varit finns bakom oss, med allt det rymt av glädje, trötthet, misslyckanden och lärdomar. Framför oss ligger något nytt – ännu oskrivet, men fullt av möjligheter. I Bibeln möter vi ofta berättelser om nystart. Om Gud som skapar världen ur kaos. Och om människor som får börja om efter tider av tvivel och prövning. Paulus påminner oss: ”Det gamla är förbi, se, något nytt har kommit.” En nystart handlar inte om att sudda ut det som varit, utan om att med Guds hjälp våga ta nästa steg. För mig blir detta väldigt konkret nu efter semestern. Efter att ha besökt 4000 åriga gravar i Egypten och sett pelare på rad som påminner om svunna tiders makt och fägring så kommer vardagen tillbaka. Perspektiven klarnar. Och när jag nu kliver tillbaka in i vår tid och i den nya terminen gör jag det nyladdad – inte för att allt kommer bli enkelt, utan för att det finns ny energi att möta det som väntar.

 

Det finns också en särskild glädje i att få komma tillbaka från semestern. Att återvända till en arbetsplats och till Harplinge Steninge församling som betyder så mycket för mig. Under semestern köpte jag en t-shirt där det står: “This pastor has an awesome congregation.” Den har prästen har en underbar församling! Lite på skoj men framför allt sant. För vår församling är just det: människor som går tillsammans, bär varandra och delar både hopp och ansvar.

 

Och den nya terminen som ligger framför oss rymmer nya möten, nya uppgifter och nya möjligheter att växa – i kunskap, i tro och i gemenskap. Barnen är tillbaka på förskolan, soppluncherna drar igång igen, konfirmanderna, onsdagapromenaderna, över allt där vi möts. Kanske finns där också en oro för en del, både frivilliga och anställda: räcker jag till, kommer jag orka? Det är just där vi får påminna oss om att vi inte går ensamma. Gud går med oss, i det vardagliga och i det stora. Och vi får bära varandra. När vi nu tar våra första steg in i det nya året och den nya terminen får vi göra det med tillit. Med tacksamhet för vilan som varit och med hopp inför det som kommer. Guds nåd är ny varje morgon, och i den får vi börja om – tillsammans.

 

Vi får tro på att den här terminen få bli en tid av glädje, växt och framtidstro. Och om vi gör det tillsammans blir allt möjligt! Tillsammans är vi en awsome congregation!

 

Liselotte Malmqvist

Vecka 3

 

Det största som hänt mig. Barnet i min famn. Pojken som nu är över ett år. Eddie. 

Eddie, den busigaste och modigaste killen jag mött. Det var dramatiskt när han anlände. En chock. Det var ju inte så här det skulle bli. Vi skulle ju vara på sjukhuset en natt, kanske två. Sen hem och mysa. Skicka en bild av den totala lyckan till familj och vänner. En sån där bild som ”alla andra skickar”, där tröttheten syns i ögonen men med texten ”vi mår alla bra”. 

Svensk sjukvård, familj och vänner som bär, böner i natten och tiden som går fast man inte tror det. Så fick vi till slut skicka den där bilden. ”NU mår vi alla bra!”. Ett år av skratt och glädje, men också oro och ett bräckligt självförtroende. Tänk om något händer? Är jag en bra mamma? Kan jag göra mer? Varför verkar alla andra ha sån koll?


Under våren testade vi ett nytt koncept i församlingen: Fralla & Föräldraskap.
En oas där skratt, te och samtal om föräldraskap – och livet självt – fick ta plats.
Här möttes vi utan krav på prestation eller perfekta svar. En stund att landa – och längta tillbaka till. Till våren utvecklar vi konceptet med nya grupper, även för tonårsföräldrar. Det känns både spännande och värdefullt. 

Livet med Eddie är så otroligt häftigt. Hur han lär sig saker, hur han ser på världen. Hur han upptäcker saker. Förundran över det levande ljuset på bordet, det ohämmade skrattet och glittret i ögonen när han gör något han vet att han inte får. Det uppgivna skriket när skeden med gröt inte kommer till munnen snabbt nog. Välsignade, älskade pojke. 

Jag ser på honom och inser hur mycket jag har att lära av honom. Världen runtomkring är på många sätt en skrämmande plats. För visst behöver vi alla stanna upp och lära oss av barnen runt omkring oss. Jesu ord; ”låt barnen komma till mig och hindra dem inte. Guds rike tillhör sådana som de” (Markusevangeliet 10:14) blir så självklara. Jesus gav barnen en självklar plats - värdefulla, älskade och bärare av Guds rike.
Och kanske säger det något också till oss vuxna: att det finns en särskild styrka i sårbarhet, tillit och i att få vara som man är.

När Eddie ger mig sin sista bit av clementinen, hans absoluta favorit, så känner jag ändå att jag nog gjort någonting rätt. Det är som att det är Eddies sätt att säga; mamma du är bäst precis som du är! 

 

Agneta Lindström

Vecka 2

 

ACT (Action of churches together) 

Från första advent till trettondagen har Svenska kyrkan sin julinsamling.

Vi lever under samma himmel, men verkligheten ser olika ut. Just nu pågår närmare 200 väpnade konflikter i världen, ex Ukraina, Israel, Palestina, Libanon, Sudan och Sydsudan. Detta kan låta lite luddigt, vi vill gärna veta vad Svenska kyrkan gör i de olika länderna. Jag tänkte ge lite innehåll i arbetet. Två länder i krig, två länder i helt olika delar i världen; Sudan och Ukraina.

Sudan: Världens största humanitära katastrof kräver en mängd olika insatser. ACT:s partner är Lutherska världsförbundet, LWF.

LWF stöttar de människor som tvingas fly över gränsen till Sydsudan med att bygga skyddsanläggningar, dela ut filtar, rent vatten, hygienartiklar och kontanter för inköp av andra förnödenheter. ACT:s fokus ligger också på att möjliggöra utbildning och skolgång för människor i flyktingläger, för att inte bara se till akuta utan också långsiktiga behov.

LWF och ACT ser tillsammans till att det finns lärare och att lärarna har rätt förutsättningar för att kunna undervisa alla elever. De ser till att eleverna får rätt skolmaterial och tar också hänsyn till aspekter som mental hälsa.

Ukraina: Anna Horkun ansvarar för ACT:s arbete. Anna fick själv fly från sin hemstad vi krigets utbrott.  Hon beskriver sitt arbete som ”självhjälp som ger hopp”. Hennes arbete har utvecklats till 27 mottagningscenter för ukrainare som tvingats fly sina hem.

ACT stöttar hundratals så kallade mikroprojekt av denna typ. Projekt som syftar till att organisera självhjälp för den drabbade befolkningen. För Anna började satsningen med att hjälpa flyktingar från Maiupol att hitta tak över huvudet. Skolor, lekplatser och köpcentrum användes i det akuta skedet. Detta utvecklades till mottagningscenter. Förutom rehabiliteringsprogram med psykosocialt arbete som bär på traumatiska upplevelser erbjuder centren en rad olika aktiviteter i form av utbildningar och kompetensutveckling. Jag tror verkligen att Ukraina kommer att resa sig igen. Jag tror verkligen på den här nationen och vill vara en del av den, säger hon.

Vill du veta mer, gå in på ACT, julinsamling etc.. Vill du vara med och stötta detta arbete, kom till kyrkan på trettondagen eller swisha till 123 446 38 57, märk det med Julinsamlingen.

 

Anne Bengtsson, diakon

Vecka 1

 

Veckans text är hämtad från Lunas horisont 

 

Lunas nyårskrönika

Snart börjar ett nytt år, 2026. Kyrkoåret har redan börjat, Första söndagen i advent.

Året som gått blev spännande för mig. Det gavs ut en bok om mig och jag blev vida mer känd än vad jag redan var. TV, radio och tidningar uppmärksammade mig som kyrkkatt i hela Sverige. Utanför Sverige också har jag hört. Många katter skulle nog ha blivit högfärdiga av sådan berömmelse. Inte jag. Jag är samma Luna som alltid.

Vill ni höra mig berätta om ett hisnande äventyr, som jag var med om under året?

Det var strax före påsk. Konfirmander var samlade i kyrkan. Som vanligt var det både lek och allvar. Leken var att leta upp gömda påskägg. Ett ägg var gömt i tornet, där kyrkklockorna finns. Dörren upp till tornet stod öppen och jag passade på att smyga in för att vara med i leken. I tornet finns en trappa upp till de två klockorna. Och därefter en stege upp i kyrkans spira. Harplinge kyrka har ett högt torn så det blev en lång klättring för att komma högst upp i spiran. Och jag gjorde det! Jag klättrade så högt upp man kunde komma! Och väl däruppe vågade jag inte klättra ner igen. Vi katter vill alltid ha huvudet först när vi klättrar ner, och då får inte klorna så bra fäste. Det gäller när man klättrat upp i ett träd och också när man klättrat upp i en kyrkspira som ni förstår. Tanken på att falla fritt i det höga tornet tilltalade mig inte. Jag var fast. Men säkert skulle någon rädda mig.

Men det blev tyst i kyrkan. Alla hade gått hem och ingen hade saknat mig. Så det blev en ensam natt för mig där – högst upp i kyrktornet. Jag vågade inte sova.

Det blev morgon. Och räddningen kom! Min mycket gode vän kantorn, som varit med på kvällen, drömde att jag var kvar i kyrkan – i tornet. Han ringde en kyrkvaktmästare tidigt på morgonen och denne klättrade upp och tog ner mig välbehållen. Vilken lycka att få en god frukost på vaktmästarnas expedition och sedan vila ut i deras favoritfåtölj!

På dörren till tornet sitter nu följande text: ”Låt dörren vara ordentligt stängd annars är det risk att katten Luna blir instängd (igen!!)”.

Min unge Fluff klättrar också gärna. Han fastnade i ett högt träd på kyrkogården. Det var dop i kyrkan den dagen och en av dopgästerna hjälpte honom ner på en lång stege!

Ett nytt år. Ett gott nytt underbart år. Ett år då kyrkklockornas klang når ut över åkrar och ängar – ibland helt plötsligt utan någon omedelbar förklaring. Nej, det är inte jag som har vilat på kontrollbordet …

Luna även kallad Theodor

Vecka 52

 

Barnet på första advent

Ett litet barn sprang omkring i den fullsatta kyrkan i Harplinge på första advent. Från predikstolen talade Liselotte samtidigt om Gud som visar sig i vår vardag. Barnet i kyrkan hade fullt upp med att upptäcka kyrkans olika hörn och vrår. Och hur spännande är det inte med två riktigt fullvuxna granar inomhus! Dessutom finns vadderade vägar fram till granarna. Altarringens böjda form som leder oss fram till det konkreta mötet med Gud (och granar). Härliga att springa på med små barnfötter.


Barnets pappa hade fullt sjå med att hålla takten efter det livliga barnet. Chansen att inte synas var totalt omöjlig. Pappan syntes ännu mer än den underbara flickan. Vi är vana vid detta. Under förra årets julgudstjänst på julafton spatserade vår kyrk-katt runt på altaret och brydde sig föga om eventuella åskådare. Under adventsgudstjänsten var det barnet som blev den spontana aktören.


Liselotte hade slutligen tagit sig ned från predikstolen och gudstjänsten närmade sig förbönsmomentet. Då ringer plötsligt kyrkans klocka! Vår vaktmästare Nelly förstod ingenting. Hon hade ju inte tryckt på några knappar på sitt kontrollbord. Vad händer??


Jo, Gud visade sig i vår vardag, precis som Liselotte hade predikat. Den lilla flickan hade bytt plats med Liselotte och spatserat upp i predikstolen, gömd av stolens väggar, och där hittat den enda knapp som finns, nämligen den som sätter igång den stora klockan. Ett barns nyfikenhet och spontanitet fick hela församlingen att lyssna till denna ofrivilliga klockringning. 

Och ingen blev irriterad. Ingen fnös. Ingen tittade strängt på pappan eller på barnet. Tvärtom: flera log och det spred sig en sådan där varm, nästan påtaglig känsla av att något heligt hade rört vid oss genom det mest oväntade av allt: ett barns lekfullhet.


När klockans toner klingade ut var det som om hela rummet drog efter andan. Vi hade hört klockringningar förut, till gudstjänst, till högtid, till dop och begravning men kanske aldrig en klockringning av ren upptäckarglädje, av barnets glasklara impuls: ”Vad händer om jag trycker här?”


Det är egentligen precis så Jesus säger att Guds rike fungerar. Inte ordnat, stilrent och strikt. Utan överraskande, lekfullt och ofta genom de minsta. ”Den som inte tar emot Guds rike som ett barn kommer aldrig dit in”, säger han. Och kanske är det just detta som är svårast för oss vuxna, att låta oss överraskas, att släppa taget om våra föreställningar om hur allt bör gå till, och i stället våga se Gud i det som avviker från manus.


Barnet i predikstolen predikade med sin nyfikenhet. Hon visade oss, utan att säga ett ord, att heliga rum inte är museer. De lever när människor lever i dem. De blir heliga när liv får ta plats, när skratt får ljuda, när spontana steg får höras över stengolvet.


Och kanske, när vi lyssnade till den där oväntade klockringningen, blev vi alla påminda om den första adventstidens egentliga budskap: att Gud kommer till oss inte genom perfektion, utan genom det bristfälliga, det vardagliga, det lilla. Att Gud låter sig höras mitt i det vi inte har planerat.


En adventspredikan i realtid, levererad av en flicka i full fart, två granar, en lätt förvirrad vaktmästare, en spännande knapp och en Gud som aldrig slutat använda oväntade aktörer för att göra sig hörd.
 
Per Franzén

Vecka 51

 

Hur många julsånger finns det i världen?

December från en kyrkomusikers perspektiv

I början av oktober, då startar det! Församlingens två musiker går in i advent- och julmusikbubblan. Det ska hittas sånger, gamla och nya, gås igenom arrangemang och beställa de noter som behövs. Psalmer ska dammas av och sjungas igenom.

Jag stänger in mig på mitt kontor och sätter igång Spotify; att lyssna på julmusik är väl inte riktigt tillåtet i oktober...? Men det är en god hjälp för mig när jag ska sätta mig in i körernas sånger. Det hjälper inte att jag stängt om mig, efter går jag runt och sjunger på alla dessa sånger, säkert till förtret för mina kollegor. 

Musiken är viktig, inte bara i december. Psalmer och sånger ger möjlighet till eftertanke och stillhet, vi får möjlighet att både delta i den gemensamma sången och “bara” lyssna till musiken.

Alla olika helger i vårt kyrkoår ger en härlig dynamik, inte minst vad gäller musiken. Stilla veckans allvar och vackra körsånger om korset, som mynnar i Påskdagens härliga glädje! På hösten har vi Alla helgons dag med sin eftertänksamhet, och bara några veckor senare firar vi 1:a advent.

Speciellt advent och jul är mycket traditionsbundna. Hur skulle det se ut om vi plötsligt bytte ut psalm 103 Bereden väg för Herran som inledning till 1:a advents gudstjänst? Eller om vi inte fick sjunga psalm 114 Stilla natt någon gång runt jul?

Det knarrar under skorna när jag går gången upp till kyrkan. (Eller ja, det är kanske ett önsketänkande.) Om några timmar ska barnen gå Lucia. Jag plockar fram noter, ställer upp mikrofoner och lägger fram ljus till dem. 

Så kommer barnen. De är förväntansfulla och lite nervösa. Vi övar igenom programmet, det sitter bra efter att ha övat under hösten. Häromdagen var vi i kyrkan och hade genrep, allt känns bra. Lite frukt innan allt börjar och så släcker vi ner kyrkan. Natten går tunga fjät....

Efter veckan med Luciatåg med våra tre barnkörer, i båda kyrkorna och på äldreboendet tar vuxenkörernas julkonserter vid. Nu är det bara att ställa om! Programblad ska skrivas, extraövningar med solister och musiker, ställa i ordning kyrkan för alla körsångare. Visst, det är mycket att stå i den här tiden, men oj, så kul det är!

Och utöver dessa större evenemang har vi alla fina gudstjänster, både i advent och jul. Många av dessa fyller vi med extra musik.

 

/Eva Persson

 

 

För vi gjorde en måne av silver

och en underbar krona av guld

Ett drama med rytande lejon

och ett tåg för effektens skull.

Det är mera än låtsas och leka

för du kan vara alldeles viss om

att riktiga rosor är bleka,

mot en handmålad färgkuliss

Visor från Mumindalen av Tove Jansson

 

Jag har varit alldeles uppfylld i höst med att läsa Tove Janssons stora bok med hennes samlade texter. Olika teman och massor med känslor finns sida upp och sida ned.

Tove Jansson har en enorm förmåga att fånga upp vårt inre och verkligen sätta ord på hur vi känner och har det… ur boken Pappan och havet kan vi läsa… Hon var så glad att hon blev allvarlig…

Poesin hjälper oss på många sätt i det vardagliga, att ha en strof eller ett uttryck på läpparna, som kan kännas viktigt just i den situation vi befinner oss i.

I skrivande stund, just nu i december månad med alla förberedelser och möten med mina körer, konfirmander och församlingsbor, är det precis som alla tidigare år… nu är vi här!  Adventstiden med allt vad det innebär: Luciahögtid, med en förväntansfull barnkör i Steninge. Tisdagskören som sjungit adventsånger på Kvarnlyckan och Livbojen. Gospelkören Safe&Sound som övar till Sjung in julen och sedan alla härliga julgudstjänster. Den här tiden som lyser upp mörkret både ute och kanske också inom oss själva.

 

Må så gott! Vi önskar från hjärtat: En riktigt God Jul och ett Välsignat Gott Nytt År!!!

 

/Sven Engström

Vecka 50

 

En vecka fri från våld  


Det finns veckor som sätter avtryck och berör. Inte för att kalendern säger det – utan för att verkligheten gör det. En vecka fri från våld är en sådan. Runtom i Sverige pågår kampanjer, samtal och föreläsningar som lyfter det förebyggande arbetet mot mäns våld mot kvinnor – allt för att påminna oss om något vi egentligen redan vet: att varje vecka, dag, timma och sekund borde vara fri från våld. Den här veckan borde inte behövas, ändå gör den det. 

Var fjärde kvinna har någon gång blivit utsatt för våld av någon hon levt med, litat på och älskat. Var tredje vecka dödas en kvinna livet av en man som hon haft en nära relation med. Den farligaste platsen för en kvinna är inte en mörk gata på väg hem, utan i sitt eget hem. Den plats som borde vara tryggast är för många den farligaste.  


Och våld är aldrig ”bara” slag eller sparkar. Våld kan vara en tystnad som tränger sig in mellan orden. En blick som kontrollerar. Ett lösenord som krävs. En ekonomi som tas över. Ett hot som aldrig uttalas högt, men som alltid ligger där. Våld är både osynligt och brutalt. Det sätter märken på kroppen – men lika ofta i själen. 


Mäns våld mot kvinnor är ett omfattande samhällsproblem som drabbar kvinnor oavsett ålder, bakgrund, inkomst eller bostadsort. Och många av de kvinnor som lever med våld är också mammor. Var tionde barn upplever våld hemma och det sätter spår för livet.  
Men vi ser också rörelser i rätt riktning, att förändring är på gång. 


Allt fler kvinnor vågar idag berätta, söka stöd och anmäla. Det är ett viktigt steg, både för den enskilda och för samhället. För våld är alltid ett brott. Ett brott som aldrig kan ursäktas och aldrig ska tystas ner. När kvinnor får möjlighet att tala, bli lyssnade på och bemötas med kunskap och respekt, då kan också förändring börja på riktigt 


Allt fler organisationer, föreningar och privatpersoner engagerar sig. Under En vecka fri från våld märker vi hur något håller på att förflyttas i samhället – varje år vill fler vara med och bidra till en förändring och det blir tydligare att våldet inte längre är en privatsak, inte något som göms undan eller hålls hemligt mellan fyra väggar. Det är en samhällsfråga som vi alla har ett ansvar för. 


Vi ser också hur polis, myndigheter och andra aktörer riktar alltmer uppmärksamhet mot våldsutövaren. Vem som bär ansvaret blir allt mindre diffust. Budskapet är tydligt: 
Vi ser dig. Vi tar det här på allvar. Det finns hjälp att få och det finns ansvar att ta. Den skiftningen är avgörande för att vi långsiktigt ska kunna minska våldet och skapa trygghet.

 

Våldet berör oss alla och vi kan alla göra något:

Om du misstänker att någon är utsatt – våga finnas där och stötta, ställ frågor som ”Hur mår du egentligen?” Du har känts ledsen på senaste tiden, finns det något jag kan göra? 
Och om svaret blir undvikande – fråga igen. Att någon orkar stå kvar kan vara avgörande. Om du anar att någon utsätter en annan för våld – våga fråga där med. I lugn och avskildhet. ”Jag märker hur du pratar med din partner, det känns inte så trevligt. Kan jag stötta dig på något sätt?” Ibland är den frågan början på en förändring. 


Om du själv är utsatt för våld – du ska veta att du inte är ensam, och att det finns hjälp och stöd att få. Det är aldrig ditt fel. Du kan vända dig till kommunen, en kvinnojour eller någon av de många organisationer som varje dag arbetar för att ge stöd, skydd och trygghet. Ett samtal kan vara början på en förändring – ibland också början på ett helt nytt liv. 


Och om du själv utsätter någon annan för våld – även då finns det hjälp att få. Våld är ett beteende som går att förändra, men det kräver mod att ta det första steget. Genom att söka stöd hos kommunen eller någon av de organisationer som arbetar med våldsutövare kan du få hjälp att förstå, bryta och ta ansvar. Förändring är möjlig, och den kan göra skillnad för både dig och de människor som finns omkring dig. 

Tack för ordet och tack för min tid hos er i Harplinge - Steninge församling. Jag minns tiden med värme, kärlek och många fina samtal och möten som jag tar med mig vidare i livet. En bra erfarenhet att bygga vidare på i livet. Nu arbetar jag på Falkenbergs Kvinnojour där mitt fokus är att förebygga våld och bidra till ett mer jämställt samhälle fritt från våld. 


/Emma Widell  

 

Kontaktvägar

Kvinnojouren Halmstad

info@kvinnojourenhalmstad.se

Tel: 035-128888

 

VAS: https://valjattsluta.se/

Kvinnofridslinjen: https://kvinnofridslinjen.se/

 

Harplinge - Steninge församlings samtalsstöd


 

Vecka 49

 

Under regnbågens alla färger

Det finns ögonblick när kyrkorummet känns lite extra stort. Inte för att väggarna flyttats, utan för att hjärtat gör det. När ljuset faller in genom fönstren och färgerna liksom dansar över bänkarna – då blir det tydligt att Gud aldrig tänkt snålt. Inte med ljuset. Inte med kärleken. Inte med människan.

Och i år, när Harplinge-Steninge församling denna vecka står värd för regnbågsmässan, blir det ännu tydligare. För vad är regnbågen om inte Guds egen påminnelse om att alla ryms? Att alla får plats? Kyrkan ska vara en fristad, inte ett filter. Det finns en färg för var och en – och ingen behöver blekas för att passa in. Här får du vara den du är. Här ryms du. Du är en av regnbågens alla färger. Så här sjöng våra barnkörer i gudstjänsten för några söndagar sedan:

Under regnbågens alla färger
tillsammans här och nu
under regnbågens färger
är vi alla barn till Gud.

En enkel sång, som bär något stort. Den bär människors erfarenheter, sår och drömmar. Den bär hoppet om en värld där vi får vara just så som vi är skapade – älskade, värdefulla, unika. Det är ingen liten sak att säga att alla färger finns i oss. Men kanske är det just så Gud ser på oss: som en levande palett, där varje nyans behövs för att helheten ska skimra. Och är det inte just det kyrkan ska vara? En plats där ingen behöver gömma sin färg, sitt sätt att älska, sin historia eller sin framtid. En plats där vi får vila i att vi redan är inneslutna i Gud, redan välkomna hem.

När vi firar regnbågsmässa gör vi det inte bara för några. Vi gör det för alla. För hela församlingen. För hela mänskligheten. För att säga: Här får du vara. Här är din plats vid bordet. Eller som vi sjunger i nattvardspsalmen 396: Här är rymlig plats, här är Guds bord, ett stråk av himmel och en doft av jord. Gud är en av oss vid detta bord. Inge avstånd mer, ej främlingsskap… Läs gärna vidare i psalmens text.  För här är du Guds barn – hel och hållen – som den du är.

Så när tonerna stiger och regnbågens alla kulörer smälter samman i kyrkorummet, då händer något heligt. Då blir det inte bara en mässa. Det blir ett löfte. Ett löfte om att Guds kärlek alltid är större än våra rädslor, rymligare än våra gränser och vackrare än vi någonsin vågar tro. Under regnbågens alla färger, sida vid sida, går vi tillsammans. Älskade. Värdefulla. Guds barn, var och en.

Under regnbågens alla färger
tillsammans här och nu,
under regnbågens färger
är vi alla barn till Gud.

 

Liselotte Malmqvist

Vecka 48

 

Black Friday

Så är den där fredagen här igen, i slutet på november. Butikerna fylls av svarta skyltar med röda siffror: 50%, 70%, KÖP NU. Människor rusar till köpcentrum, klickar hem paket på löpande band. Den tid på året som annars är lugn kan plötsligt explodera i försäljning – Black Friday.

Jag ska erkänna att jag själv väntar på chansen att boka en solresa lite billigare eller kanske köpa en ny klocka i stället för att laga den gamla. Ibland är det något jag verkligen behöver, ibland är det mer impulsivt. Men reorna kan också vara en lättnad för dem som annars har det knapert: en ny vinterjacka till barnet, en kyl som inte längre håller, i en tid när förskolor behöver ha lånekläder till barnen för att de ska kunna gå ut och leka. För många blir rabatterna inte bara lockande, utan en konkret hjälp – nästan som ett litet tecken på vardagsnåd. Nåd betyder ju gratis och även om det inte blir helt gratis så blir det betydligt billigare ändå.

Samtidigt är det lätt att konsumera mer för stunden än för behovet. Ett klick kan ge en kort glädje eller känslan av att fylla ett tomrum, något som snabbt försvinner. Ibland kan köpet nästan fungera som en ritual, där prylarna ersätter det vi egentligen söker – det som mättar själen.

Martin Luther skrev: “Det du sätter din lit till, det är din Gud.” På Black Friday kan det vara värt att fundera på vad vi egentligen sätter vår lit till. Är det prylarna, kontot med impulsköp, eller något som varar längre än den korta euforin?

Mitt i allt detta återkommer den enkla, men svåra frågan: Vad behöver jag egentligen? Ofta är svaret inte en ny dator eller ett par skor, utan kanske lugn, mening, gemenskap, tro – gåvor som inte kan köpas, men som fyller livet på riktigt.

Kanske kan Black Friday påminna oss om både möjligheterna och begränsningarna med konsumtion. Men kanske också om det som verkligen håller, det som bär även när allt annat skakar: vår tillit, vårt hopp, vår tro – det som inte kan reas ut på en skylt.

 

Liselotte Malmqvist

Vecka 47

 

Novent - längtan efter ljus

 

Det är novent. Så säger vi ju nu för tiden. November – längtan efter ljuset i advent. Så blev det novent. Mörkret ligger tungt över städer och landskap, kvällarna är längre än dagarna, och allt känns lite stillsammare. Vi tänder ljus i fönstren, små stakar på bord och fönsterbrädor, och låter fladdrande lågor påminna oss om att ljus alltid hittar sin väg, även i det djupaste mörker. Precis som evangelisten Johannes skriver. ”Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det". (Joh 1:5)

Novent handlar om väntan och längtan efter ljus. Inte bara det fysiska ljuset som bryter nattens mörker, utan det ljus som fyller oss med hopp, tro och värme. Ett ljus som säger: det finns en morgondag, nya möjligheter, och även i det som känns tungt finns alltid en gnista som kan tändas.

Det är något nästan magiskt med ljuset nu. Att det lilla ljus som vi tänder kan fylla ett helt rum med närvaro. Det påminner oss om att vi vill se och bli sedda, att vi behöver värme, trygghet och att ljuset ger oss en hemkänsla. I mörkret blir det tydligt hur viktigt ljuset är, och hur hopp föds just i väntan och längtan.

Novent kan också få bli en tid för eftertanke. Året börjar gå mot sitt slut. Vi kanske redan planerar för vad som ska hända nästa år. När dagarna blir kortare kan vi vända blicken inåt, stanna upp och tänka på det som varit, på det vi hoppas på, och låta hjärtat fyllas med ljus. Det behöver inte bara handla om ljuset utanför oss, utan också om det vi tänder i varandra – med leenden, omtanke och små handlingar som värmer.

Och så går vi mot julen, mot vinterns mörkaste tid, men med ljusen tända i fönstren och i våra sinnen. Novent påminner oss om att ljus och hopp hör ihop, att tro och längtan ger styrka. Mörkret kan kännas stort, men ljuset är alltid närmare än vi tror.

I novent väntar vi inte bara på ljuset utanför – vi bär det inom oss.

 

Liselotte Malmqvist

Vecka 46

 

En dag på Kyrkbackens förskola.


Vet du, vet du, vet du, vet du? Möten och samtal börjar redan på vägen mellan grinden och personalingången. Jag ska stänga på förskolan idag så jag kommer lite senare, vid niotiden. På vägen in får jag ofta all information jag behöver: vilka är lediga och vad ska vi göra idag. Barnen är bra på att återberätta allt de mött på morgonen. Flera av barnen och mina kollegor har redan varit här flera timmar. Kvart över sex börjar dagen på Kyrkbacken. En pedagog kommer, förbereder dagen, ordnar med frukost och börjar välkomna barnen som börjar rulla in vid halv sju. Vi börjar dagen med att rita, pussla eller bygga med våra olika material innan vi kommer igång. Vid åtta är de flesta barnen på plats. Vi samlas, pratar om vilka som ska komma idag och vad som ska hända. Vi sätter oss vid olika bord och äter frukost tillsammans. Vid nio när både jag och några fler barn dyker upp kan de som varit här tidigt berätta för oss vad som ska hända. ”Vi ska ha grupper idag”, ”Du ska cykla med lådcyklarna.” ”Vad roligt vi ska ha idag” svarar jag och går in för att ta på mig lite varmare kläder. I hallen möter jag en kollega som börjat packa iordning utflyktsväskan. Mellan frukost och lunch ska vi hinna med en massa saker. Vi delar in oss i mindre grupper och har aktiviteter. Den här dagen ska en grupp skapa i ateljén, två grupper cykla på utflykt och en grupp ska ha boksamtal om en bok som går att koppla till vårt tema. Just nu jobbar vi med en bok om två troll. Vi leker ute en stund innan vi är klara för att starta. Vi ska vänta in lite fler kompisar och hinna förbereda allt. Vi cyklar till en lekplats där vi leker tillsammans. På vägen visar några barn var de bor, var de varit tidigare och vi ser massor av intressanta saker. På vägen tillbaka tar vi vägen förbi skolan och vinkar på några barn som gått på Kyrkbacken tidigare.

Tillbaka på förskolan går vi in, samlar oss på mattan och de olika grupperna berättar vad de gjort under förmiddagen. ”Vet ni, vet ni, vet ni?”, ”Vi har målat idag”, ”vi såg en katt”, ”en dag var jag på Liseberg.” Vi sätter oss vid olika bord och där fortsätter vi prata. Ibland får vi pausa samtalen en stund så vi inte glömmer bort att äta. Efter maten går några barn ut  med en pedagog och sover i sina vagnar. Vi andra lägger oss och varvar ner med en saga. Precis efter vilan har vi lite lugnare aktiviteter. Några ritar, pärlar pärlplattor eller pusslar. Detta gör vi fram till klockan två då några kompisar börjar gå hem. Sen är det tid för mellanmål. Innan vi äter samlar vi ofta ihop oss en stund. När vi dukat av  går vi ut och leker. Barnen börjar sakta droppa av. ”Vet du när mamma kommer?”, ” Kommer min pappa snart?” När föräldrarna kommer berättar vi vad som hänt under dagen. Nu har klockan hunnit bli fem och det inte så många kvar. Vi har vinkat av både kompisar och pedagoger på löpande band.  

Nu är det lugnt igen på Kyrkbacken. Katten Fluff som brukar röra sig i närområdet kommer ner och hälsar på. Han lägger sig på en filt utanför dörren och barnen kommer och klappar. Jag och barnen som är kvar leker lite till. Idag har det börjat bli kallt så efter en stund går vi in och spelar spel. Till slut är jag ensam kvar på Kyrkbacken. Jag plockar iordning, slänger sopor och ställer upp alla stolar. Innan jag går till bilen sätter jag mig bredvid katten en stund ”Vet du?” Säger jag och klappar den under hakan. ”Idag har jag varit med om så mycket.” 

 

My Nyberg

Vecka 45

 

De som sår under tårar
skall skörda med jubel. Ps 126:5


”Om jag visste att världen gick under imorgon, skulle jag idag ändå plantera mitt äppelträd”. Citatet tillskrivs ofta reformationsfadern Martin Luther, men finns faktiskt inte att återfinna i någon av hans skrifter. Men oavsett avsändaren så har dessa ord genom historien upprepats och förmedlat hopp för många människor. För visst målar de upp en trösterik bild? Att hur kört läget än är, och oundviklig undergången än blir, så finns det fortfarande ett värde i att bygga på något för framtiden. Om världen går under eller ej kan vi inte påverka, hur mycket vi än försöker. Men det vi kan göra är att inte låta oss bli nedslagna, att stirra hopplösheten i ögonen och inte vika undan blicken. Att ta vara på livet som att varje dag är den sista, men samtidigt leva som att livet kommer vara för evigt. För det är ju ändå det Jesus har lovat oss. Och vill jag att vi ska kunna äta äppelpaj i Guds rike, då måste jag plantera trädet redan nu.

På många sätt är vi just nu inne i en mörk period. Det räcker med att titta ut genom fönstret för att se hur grå, kall och bister världen framstår. Men det är inte bara årstiden som får tillvaron att kännas kylig. I vårt samhälle har klimatet också blivit frostigt, med ett polariserat landskap i såväl politik som det allmänna samtalet. Det blir allt svårare att stå upp för sin åsikt när det vid varje tillfälle till synes finns ett helt uppbåd av människor (eller AI-botar programmerade att efterlikna människor) som bara väntar på att sätta tänderna i den som vågar sticka ut hakan. Kvar står de mest högljudda och upprörda och skriker på varandra, medan den breda massan har skrämts till tystnad. Som när en vinterstorm får allt levande att söka skydd, så gör denna utveckling också oss alltmer tillbakadragna, alltmer inneslutna från varandra. Det hade varit enkelt att inför en sådan värld bara kapitulera, låsa dörren och låta den förhatliga kylan vinna. Men är det verkligen det som är meningen med att vi hamnat här i världen?

Nej, låt istället den mörka hösten stå som en kontrast mot det ljus som du själv sprider. Spara inte det goda till goda dagar, utan ta fram det när det behövs som bäst. Ring det där samtalet till någon som du inte pratat med på länge. Prata med den som sitter ensam. Låt den slentrianmässiga frågan ”hur mår du” få tiden att faktiskt besvaras på riktigt. Hjälp till med det du kan, så blir höstens kyla och mörker plötsligt inte så påtagliga. Det lilla ljus du har, låt det få lysa klart. Och vet att även om det är en trött klyscha så är det ändå sant: det är alltid mörkast innan gryningen. Det må vara mörkt nu, men på många sätt är i alla fall jag övertygad om att vi går mot ljusare tider.

 

Fredrik Erlandsson

Vecka 44

Under mina snart 20 år på pastorsexpedition har jag mött många sörjande och nu är jag själv en av dem då jag miste min man i december förra året. Nu är jag en av dem som blir inbjuden till årets minnesgudstjänst.

Jag har under de månader sen min man dog förstått att sorg är inget man kommer över. Den blir en del av en. Alla vi som älskat honom kommer att ha kvar honom i våra hjärtan, för alltid.

Tidigare har jag tänkt att kroppen bara är en kostym, som själen använder sig av under sin tid på jorden. Nu, sen min man dog, tänker jag helt annorlunda. Själen var den del av honom som jag samtalade med, men hans kropp var den jag kom nära fysiskt och saknaden efter den gör också väldigt ont. Kroppen är inte bara en kostym.

Sorg kan beskrivas som randig. I början är de mörka ränderna bredare än de ljusa. Med tiden, det är helt individuellt hur lång tid det tar, tar de ljusa fina minnena över och ger den djupa sorgen allt mindre och mindre plats, men sorgen kommer alltid att finnas där. Sorgen är ett bevis på att vi älskat.

Till dig som sörjer. Det är tillåtet att känna ilska, lättnad, tomhet, tacksamhet, saknad, längtan, kärlek, bitterhet. Minns att alla känslor är tillåtna. Känner du att du fastnat i din sorg kan du få hjälp av församlingens präster eller diakon. Tveka inte att ta kontakt med någon av dem, de finns här för dig.

Är du någon som står bredvid en vän som sörjer? Visa att du finns där. Inte för att ta bort sorgen utan för att skapa trygghet nog att orka andas mitt i allt det som gör ont. Lyssna. Minns tillsammans den som lämnat. Sluta aldrig att sträcka ut din hand. När sorgen inte längre tar all kraft kommer den som mist att sträcka ut sin hand till dig.

Anette Carlström

Vecka 43

 

Kommer man till himlen den vägen?

Min dotter som då var 4 år stod vid gravstenen på kyrkogården och pekade mot marken. Förundrat frågade hon: "Kommer man till himlen den vägen?" Då jag inte visste vad jag skulle svara eller hur jag skulle förklara så sa jag bara: ”Ja, det gör man”, och Sara blev nöjd med det svaret. Så enkelt och samtidigt så förunderligt och märkligt. Kanske är det just genom barnets ögon vi ser att det här är en plats där vi inte behöver ha alla svar, inte behöver vara rädda för vad som kommer efter, utan bara kan vara – i undran, i tystnad, i hopp.

Himmel och jord viskar till varandra, varje gravsten bär på en tyst berättelse, som om själva marken talar ett språk av drömmar och tider som flytt. Här möts levande och döda, – en del av samma väv, men i olika trådar.

I varje steg på den dammiga stigen kan vi skymta Gud i vinden som rör sig genom trädens lövverk, i stillheten som fyller luften, i vattnet som porlar i bäcken. Kyrkogården blir som en bro mellan olika världar – mellan det jordiskt och himmelskt. Här, där våra fötter rör vid marken, sträcker sig våra böner mot himlen. I skuggan av gamla träd och mellan murarnas mossiga stenar, silas ljuset och landar mjukt på jorden och det är som om gränsen mellan liv och död för ett ögonblick blir genomskinligt.

Gravstenen, som för oss vuxna kan tyckas vara en barriär mellan liv och död, blir för barnet en bro. Ett steg. Ett möte. Och kanske, för en kort stund, känns det som om min dotters fråga inte bara är en fråga – utan en påminnelse om att alla vägar, på något sätt, leder hem. Kyrkogården är en plats där vi alla tillsammans vandrar på den väg som en gång leder oss till Himlen. Och kanske är det just denna väg barnet inom oss talar om – en väg vi alla söker, men ofta glömmer att fråga efter.

Så står vi där, vid sidan av barnet, vid oss själva och lyssnar på frågan: "Kommer man till himlen den vägen?" Och för en stund känns det som om kyrkogården själv, som en oas mellan liv och död, viskar att den vägen är en vi alla går, långsamt men säkert, mellan himmel och jord.

 

Liselotte Malmqvist

Vecka 42

 

Voffo gör di på detta viset?

Föreställ dig att du lagat en väldigt god maträtt till dina gäster. Du har lagt ned massor med tid på att hitta ett spännande recept, förberett, handlat och sedan lagat mat. Dyrt blev det också. Så kommer gästerna och de petar lite i maten av ren artighet, men säger inget om hur gott det var. Du får bära ut nästa fulla fat igen i köket.

Eller mannen som på vägen hem från jobbet kommit på att överraska sin partner med att ha köpt biljetter till en föreställning samma kväll. Men partnern har huvudvärk och är på dåligt humör och det blir ingen gemensam kväll på konserthuset.

Ibland möter våra egna intentioner och förväntningar på motstånd. Den eller de vi möter motsvarar inte våra egna goda avsikter.

Jag kommer in på arbetet en morgon och är på väldigt gott humör, och ingen annan är glad. 

Den naturliga reaktionen är oftast besvikelse. Besvikelse över att inte maträtten smakade, besvikelse över att partnern inte gick en till mötes och ansträngde sig lite för att följa med på konserten.

För några år sedan fick jag en bok i min hand som handlade om MENTALISERING. En bok som hjälpte mig en bra bit på vägen. Mentalisering är förmågan att förstå både sina egna och andras tankar, känslor och avsikter, att kunna se sig själv utifrån och andra inifrån. Mentalisering handlar om att försöka tolka vad som rör sig bakom beteendet, att ana att det finns en berättelse, en orsak, ett sammanhang.

Kanske gästen som inte åt helt enkelt inte tyckte det var gott men av artighet inte kunde säga något. Kanske partnerns huvudvärk bottnade i stress eller oro. Kanske kollegornas tystnad på morgonen inte handlade om likgiltighet, utan om något som tyngde dem.

När vi mentaliserar bryts den spontana impulsen att döma eller ta illa vid sig. Vi stannar upp och undrar: ”Vad kan den andra människan uppleva just nu?” Det betyder inte att våra känslor av besvikelse är fel, men att vi låter empatin få ett ord med i laget innan vi reagerar.

I ett kristet ljus blir mentalisering en form av kärlekshandling. Jesus ser människors inre, deras kamp och längtan, även när de beter sig illa eller verkar kalla. Att försöka förstå en annan människas inre värld är att följa hans exempel – att älska inte bara med ord, utan med blick och förståelse. Det är att låta hjärtat fråga innan munnen dömer. Så växer något av Guds tålamod i oss: förmågan att se andra med barmhärtighetens ögon.

 

Per Franzén

Vecka 41

 

Livets patina

Denna vecka har vi jubilarkalas i Harplinge Steninge församling. Vi firar dem som har nått mogen ålder. När det nu är kan man ju fundera över. Men när vi firar våra födelsedagar, blir ofta till eftertanke, över det som har varit, och det som kommer. Och när vi kommer till den punkten att vi kanske har levt fler år än vi tror att vi kommer att ha framför oss. Tomas Tranströmer skriver om det i en dikt:

Inom mig bär jag mina tidigare ansikten,
som ett träd har sina årsringar. 
Det är summan av dem som är 'jag'. 
Spegeln ser bara mitt senaste ansikte, 
jag känner av alla mina tidigare.

Och visst är det så? Att åldras är egentligen inte att bli någon annan – utan i stället att bli mer av sig själv. Så tänker jag både om år som läggs till år och även kilo till kilo. Det blir helt enkelt mer att tycka om 😉.

Jag vet inte hur det är för dig, men själv har jag börjat småprata med mina rynkor framför badrumsspegeln. De där i pannan är från småbarnsåren (mycket oro, lite sömn), de runt ögonen är skrattgropar från sena kvällar med vänner och midsommardans i regn. Och de där runt munnen… ja, de kan vi kalla “livets patina”.

Och grått hår – det är ju faktiskt bara naturens eget glitter. Gratis dessutom. Inget schampo i världen kan ge samma visdomsslingor. Där varje grå hårstrå är som ett kvitto på att man har levt – och överlevt!

När vi firar jubilarkalas så hyllar vi åren som gått, människor som burit vår gemenskap, och alla stunder som format oss. Men livet består inte bara av de stora firandena. Det finns en sorts vardagsjubileum också – att få fylla ännu ett år, att få vakna till en ny morgon, att kunna knyta skorna utan att det knakar för mycket i knäna eller fingrarna är för stela.

Varje ålder har sin tid. Barndomen med sina blåmärken och glädjeskutt. Tonåren med sina pinsamheter (som vi helst vill glömma). Vuxenåren med ansvar, vardagskaos och kaffekoppar i all hast. Och så åldrandet, där vi till slut får landa i oss själva. Kanske lite klokare. Kanske lite långsammare. Men också med mer tid att njuta av fågelkvitter, barnbarnsskratt – och att unna sig att sitta ner och läsa en dikt utan att mobilen plingar var tredje minut.

Det är lätt att fastna i vem vi "var" eller oroa oss för vem vi "blir". Men Tranströmers dikt påminner oss om att vi inte lämnar våra tidigare jag bakom oss – vi bär dem vidare. De är inte borta, de är inneslutna. Ett skrubbsår från barndomen, en tonårsförälskelse, ett livsavgörande val i trettioårsåldern – alla bor de kvar inom oss. Det vackraste med att få bli äldre: är att inte bli mindre, utan mer - av oss själva.

När vi ser oss i spegeln kanske vi inte känner igen oss, har en annan bild av oss själva. Då får vi komma ihåg att spegeln bara visar det senaste lagret, men själen vet bättre.  Så nästa gång du står framför spegeln och drar lite i kinderna och undrar “var tog jag vägen?” – påminn dig själv: Du är fortfarande där. Du har bara fått fler årsringar, mer djup, och kanske lite knakade knän när du reser dig ur soffan. Så låt oss bära våra årsringar med stolthet. Låt oss tala varmt om livet, inte bara när det är nytt, utan också när det mognar, djupnar och bär frukt.

Och det är faktiskt värt att fira. Varje dag. Med eller utan tårta.

 

Liselotte Malmqvist

Vecka 40

 

Kyrkan – en plats för alla röster

Vi har nyss haft kyrkoval. Runt om i landet har människor gått till valurnorna för att rösta fram dem som ska vara med och forma Svenska kyrkans framtid. Det är ett viktigt demokratiskt ögonblick – men också en påminnelse om vad det innebär att vara en folkkyrka.

Att vara en folkkyrka betyder att vi är en kyrka för alla – och av alla. Det handlar inte bara om vilka som sitter i beslutsfattande rum, utan om att hela kyrkan bygger på ett underifrån-perspektiv. Det är i människors liv, i det vardagliga och ibland svåra, som kyrkan ska ha sin förankring. Och därför behöver också varje människa ges en röst.

Men vi vet att alla inte alltid blir hörda.

Det finns människor i vårt samhälle – och i våra församlingar – vars röster lätt tystnar. Det kan vara unga, äldre, nyanlända, personer med funktionsvariationer, människor i utanförskap, de som tappat tilliten till institutioner eller de som bär på erfarenheter av att inte bli sedda. Eller de som av olika skäl tror att de inte hör hemma i kyrkan.

När du röstar i kyrkovalet, när du engagerar dig, när du använder din röst – då kan du också vara en röst för någon som ännu inte blir hörd.

Det är en av de mest kraftfulla sidorna av kyrkans demokrati: att vi får bära varandra. Jag hörde någon säga att politik inte hör hemma i kyrkan, och det kan så vara. Men demokratin gör det, definitiv. Och det är vad din röst handlar om. Olika nomineringsgrupper driver ibland lite olika frågor, kanske är det någon person som du har förtroende för som du vill ska företräda dig i vårt kyrkoråd, i stiftsfullmäktige eller kyrkoråd. Då kan du göra skillnad med din röst.

Och när vi röstar så talar vi inte bara för vår egen skull och egen sak, utan för en kyrka som rymmer hela livet, alla erfarenheter, alla människor. Vi bygger kyrkan tillsammans – inte ovanifrån, utan inifrån och underifrån.

Om du inte röstade i årets kyrkoval – välkommen att göra din röst hörd nästa gång! Din röst är viktig. Inte bara för dig själv, utan också för andra. Du är en del av kyrkan.
Låt kyrkan få vara en del i ditt liv.

 

Liselotte Malmqvist

Vecka 39 

 

Om du vill göra en resa – läs en bok!

Tänk dig att kliva in i en annan människas liv. Att resa till en främmande plats, kanske till en annan tid eller till och med en helt annan värld. Att få känna, förstå och uppleva något som är långt ifrån din egen vardag – utan att ens lämna ditt hem. Allt detta är möjligt med en enda sak: en bok.

Böcker är inte bara pappersark med tryckta ord. De är portaler. Genom berättelser får vi nya perspektiv, vi utmanar våra tankar, väcker känslor och bygger empati. I en tid där vi ständigt matas med snabba klipp, korta texter och flyktig information, erbjuder böcker ett djup vi annars lätt tappar bort.

Berättelser har följt människan sedan tidernas begynnelse. Från muntliga sagor runt eldstaden till dagens romaner, ljudböcker och e-böcker – vi har alltid haft ett behov av att berätta och att lyssna. Genom berättelser förstår vi både oss själva och andra bättre.

Att läsa är också en form av inre resa. När vi öppnar en bok kliver vi ofta in i ett annat tempo. Vi tvingas sakta ner, reflektera, och vara närvarande. Det är en slags motståndshandling mot stressen och bruset i vardagen. Det är vila för hjärnan – men samtidigt näring för själen.

En bok kan förändra hur du ser på världen. Den kan ge tröst i svåra tider, väcka skratt, tårar eller ilska. Den kan lära dig något nytt, utmana dina värderingar eller få dig att drömma stort. Det spelar ingen roll om det är en fantasyroman, en självbiografi eller en dikt – varje bok bär på en möjlighet till förändring.

Så nästa gång du längtar bort, innan du bokar den där resan – plocka upp en bok. Kanske hamnar du i ett magiskt rike, i ett krigsdrabbat land, i en ungdoms hjärta eller i framtidens okända värld. Du kommer garanterat att resa någonstans.

För ibland är den största resan den som sker inombords.
Och den börjar med första sidan.

 

Liselotte Malmqvist

Vecka 38

 

När vi bromsar – laddar vi – det händer när du vilar

Hösten är här. Naturen drar sig tillbaka, löven faller, och färgerna djupnar. Allt saktar ner – men i våra liv gör ofta det motsatta. Jobb, skola, vardag – tempot skruvas upp, kalendern fylls, och kraven ökar. Just därför behöver vi påminnas om något grundläggande: Vi är inte skapta för att gå på högvarv hela tiden.

Jag har nyligen köpt en elbil. Vet du hur den fungerar? När den kör framåt, förbrukar den energi från sitt batteri – precis som vi använder vår kraft i vardagen. Men det fascinerande händer när den bromsar. Då laddas batteriet upp. Det kallas regenerativ bromsning. Bilen laddar inte bara när den står still – den återvinner kraft just när den saktar ner.

Tänk att det kan vara så också med våra liv. När vi bromsar – laddar vi.
När vi pausar, reflekterar och vilar, då händer något heligt: vi fylls på.

Jesus säger:
"Kom till mig, alla ni som är trötta och bär tunga bördor, så ska jag ge er vila." 

Gud har lagt en rytm i skapelsen – en rytm av vila. Själv vilar Gud på den sjunde dagen, och kallar oss att göra detsamma.

Att vila är inget tecken på svaghet. Det är ett uttryck för vishet – och för tillit.
Vi behöver det. Vi är skapade så.

Vilodagen är inte bara ledig tid – den är helig rytm.

När du bromsar, regenererar du.

Stress tömmer våra batterier. Vila fyller dem.

Vilan är en plats där Gud möter oss.

I stillheten hör vi hans röst klarast.

Och det handlar inte bara om stora pauser – utan om små mikrobromsningar i vardagen. Några minuter i stillhet. Ett djupt andetag. En stund för bön. En promenad i höstluften.

Min bil saktar automatiskt in när den närmar sig en stoppskylt.
Det är en god påminnelse: Vi är inte gjorda för att köra i full fart ända in i kaklet.
Också vi behöver sakta in. Inte som ett nederlag – utan som en möjlighet att laddas med ny kraft.

Så när du märker att du behöver bromsa – våga göra det.
Det är just där, i stillheten, som något heligt sker.

 

 

Bön

Gud, du som skapade världen med rytm och vila,
du som vilade på den sjunde dagen –
lär oss att också stanna upp.

Vi springer, kämpar, bär så mycket –
men du kallar oss att komma till dig
när vi är trötta och slitna.

Du lovar vila för våra själar.

Hjälp oss att förstå att vilan inte är slöhet,
utan en helig plats där du möter oss.

Låt våra liv få en rytm av nåd –
inte bara prestation.

Fyll oss med din frid
när vi lägger ner våra bekymmer inför dig.

Tack att vi får vila i din kärlek,
och att din kraft bär oss –
när vår egen inte räcker till.

I Jesu namn ber vi,
Amen.

 

Liselotte Malmqvist

Vecka 37

 

Får man komma in med en sån här? 

Hon stod där utanför kyrkporten, några minuter innan sin kusins konfirmation skulle börja. En liten flicka, kanske sju–åtta år gammal, med finkläder under jackan och en nyfiken blick. På jackan satt ett litet regnbågsmärke. Inte stort, inte pråligt – bara ett litet tecken i tyg, fäst vid bröstet.

Men när hon närmade sig kyrkporten drog hon handen upp över märket och viskade försiktigt till den vuxna hon kommit med:

Får man komma in med en sån här?

Det var en enkel fråga, men den landade tungt. För hur många gånger har inte just den frågan ställts – högt eller i tystnad – av någon som burit på en rädsla att inte få plats, att inte få höra till? I vår värld är det många som inte vågar bära markörer av tillhörighet eller identitet av olika slag. Vare sig det handlar om ett regnbågsmärke, ett kors, en davidsstjärna, en huvudduk eller turban. Själv bär jag min prästskjorta med stolthet, en del av min identitet och tillhörighet. Men märker att jag ibland väljer att dra frimärket ur kragen i vissa sammanhang. För att det kan provocera.

Den lilla flickan, jag vet inte vad hon heter, men ingen flicka eller pojke, binär eller ickebinär eller hur du än identifierar dig ska behöva tveka på att när du går in i kyrkan, i vilken kyrka som helst så möter du en Gud som säger: Du är mitt älskade barn. Och när du får spegla dig i Guds kärlek så ser du någon som Gud älskar.

Ja, I kyrkan ska alla vara välkomna. Och i Harplinge Steninge församling är det mer än bara ord – det är ett löfte. Vi är en regnbågscertifierad församling. Det betyder att vi arbetar aktivt för en öppen och inkluderande kyrka, där alla – oavsett kön, identitet, sexualitet, bakgrund eller livssituation – får vara med, delta, synas och älskas. För så älskar Gud: utan gränser. När vi ser regnbågen, ser vi inte bara färger. Vi ser löftet – Guds löfte om trofasthet, hopp och kärlek. Och vi ser människor – unga, gamla, modiga, rädda, sökande, starka – som alla bär sina egna färger genom livet.

Det var vad Prideparaden i Halmstad i lördags den 6 september ville visa på. Och det gör också vi i vår församling, inte bara en gång om året utan varje dag, utan undantag. 

Så till flickan med märket på jackan vill vi säga:

Du behövde aldrig gömma det. Du behövde aldrig tvivla.
Du är inte bara välkommen – du är önskad, älskad, sedd.
Regnbågen hör hemma här. För Gud gör det.

 

Liselotte Malmqvist