Vecka 44
Under mina snart 20 år på pastorsexpedition har jag mött många sörjande och nu är jag själv en av dem då jag miste min man i december förra året. Nu är jag en av dem som blir inbjuden till årets minnesgudstjänst.
Jag har under de månader sen min man dog förstått att sorg är inget man kommer över. Den blir en del av en. Alla vi som älskat honom kommer att ha kvar honom i våra hjärtan, för alltid.
Tidigare har jag tänkt att kroppen bara är en kostym, som själen använder sig av under sin tid på jorden. Nu, sen min man dog, tänker jag helt annorlunda. Själen var den del av honom som jag samtalade med, men hans kropp var den jag kom nära fysiskt och saknaden efter den gör också väldigt ont. Kroppen är inte bara en kostym.
Sorg kan beskrivas som randig. I början är de mörka ränderna bredare än de ljusa. Med tiden, det är helt individuellt hur lång tid det tar, tar de ljusa fina minnena över och ger den djupa sorgen allt mindre och mindre plats, men sorgen kommer alltid att finnas där. Sorgen är ett bevis på att vi älskat.
Till dig som sörjer. Det är tillåtet att känna ilska, lättnad, tomhet, tacksamhet, saknad, längtan, kärlek, bitterhet. Minns att alla känslor är tillåtna. Känner du att du fastnat i din sorg kan du få hjälp av församlingens präster eller diakon. Tveka inte att ta kontakt med någon av dem, de finns här för dig.
Är du någon som står bredvid en vän som sörjer? Visa att du finns där. Inte för att ta bort sorgen utan för att skapa trygghet nog att orka andas mitt i allt det som gör ont. Lyssna. Minns tillsammans den som lämnat. Sluta aldrig att sträcka ut din hand. När sorgen inte längre tar all kraft kommer den som mist att sträcka ut sin hand till dig.
Anette Carlström