Vecka 32

 

Att slippa vara störst

 

Det är märkligt hur vi människor fungerar. När vi är små vill vi bli stora. Sexåringen säger stolt: "Jag fyller snart sju!" Tonåringen vill gärna se lite äldre ut. Och som vuxna jagar vi nästa steg – lite mer erfarenhet, lite mer framgång, lite mer status. Men så händer något. En dag ber kassören på Systembolaget om legitimation. Plötsligt känns det som en komplimang. Samma sak som en gång var pinsamt blir nu smickrande. Livet har sina märkliga svängar. I evangeliet på söndag är lärjungarna upptagna av en annan jämförelse: Vem är egentligen störst? Vem står Jesus närmast? Vem är viktigast? Jesus svarar inte med ord utan med en handling, som han ofta gör. Och nu ställer han ett barn mitt ibland dem. Oväntat och överraskande. Barnen som sällan stod i fokus, utan placerades i skymundan. Men som vanligt vänder Jesus på perspektivet. För på Jesu tid hade barn varken makt eller status. De hade inga meriter att visa upp. Nu säger Jesus att de har något som de vuxna behöver lära sig.

Vi lever i en värld där mycket mäts – prestationer, titlar, följare och framgång. Det är lätt att tro att vårt värde hänger på vad vi lyckas med. Men Jesus pekar åt ett annat håll.

Vårt värde kommer inte från det vi gör, utan från den vi är. Vi är redan älskade av Gud. Det är en befriande tanke. Vi behöver inte ständigt bevisa oss eller jämföra oss med andra. När vi slipper tävla om att vara störst får vi också lättare att se dem som står bredvid oss. Vi får mer tid att lyssna, mer utrymme att bry oss och mer frihet att älska människor för dem de är. Kanske är det just där livet blir som rikast – inte när vi försöker bli större än andra, utan när vi vågar vila i att vi redan är oändligt värdefulla.

 

Liselotte Malmqvist

Vecka 31

 

Annandag VM

Nu har det gått en dryg vecka sedan den stora pokalen lyftes mot skyn. VM är över för den här gången. För en del är det nog en lättnad. För andra känns det nästan lite tomt. Själv kommer jag lite att sakna kvällarna framför tv:n, spänningen, dramatiken och de där ögonblicken när hela matchen kan avgöras på några sekunder. Jag ska erkänna att jag inte kan alla regler. Jag ropar ibland vid helt fel tillfälle och kan behöva någon bredvid som förklarar varför det blev frispark. Men det hindrar mig inte från att fascineras. Av de vackra passningarna. Samspelet. Glädjen när allt stämmer. Fast inte de där hårda tacklingarna som leder till gula eller röda kort.

Fotboll är ju egentligen inte en sport om stjärnor. Det är en lagsport. Visst lyfter vi gärna fram enskilda spelare, men ingen kan vinna en match ensam. Det måste alltid finnas någon att passa bollen till.

Ju mer jag tittar på fotboll, desto mer tänker jag att livet fungerar ungefär likadant. Det som intresserar mig allra mest händer kanske inte ens under matchen, utan efteråt. Det där som vi sällan får se. Vad händer med den spelare som missar den avgörande straffen? Med den som slår den felpassning som leder till ett baklängesmål? Är laget fortfarande med henne eller honom? Eller lämnas man ensam?

I kyrkan har vi ett gammalt ord för när livet inte blir som vi tänkt: synd. Det hebreiska grundordet betyder faktiskt att missa målet. Jag tycker om den bilden. För den handlar mindre om att vara en dålig människa och mer om att livet ibland inte blir som vi önskat. Vi missar. Vi sårar. Vi fattar dåliga beslut. Ingen av oss träffar rätt varje gång.

Därför blir frågan så viktig: Vad händer när någon missar? Kanske avgörs det av lagkaptenen. Eller tränaren. Den som inte bara lär ut taktik utan också bygger en kultur där människor vågar göra misstag, reser sig igen och får en ny chans.

Jag tror att våra liv skulle må bra av lite mer lagkänsla. Lite mindre fokus på vinnare och förlorare och lite mer på samspelet. För i längden är det inte pokalen som bär oss genom livet, utan människorna omkring oss.

Kanske var det just därför det kändes så fint att visa Sveriges första match i Harplinge kyrka. Kyrkorummet blev för en stund en plats där människor som kom från alla olika håll satt sida vid sida och delade samma glädje, samma nerv och ibland samma besvikelse. Det kommer vi att göra igen. För kyrkan är, eller borde vara, som ett riktigt bra lag. En plats där man får jubla när det går bra, men där man också blir kvar i gemenskapen när man missar målet.

Efter finalen fick en av de spanska spelarna frågan om vad guldet betydde. Svaret fastnade hos mig: "Det här är inte en seger för några av oss. Det är en seger för alla 26 i truppen." Jag tror att det finns en livsvisdom i de orden. Ingen bär ett lag ensam. Ingen bär heller livet ensam. När vi delar glädjen blir den större. När vi delar motgångarna blir de lättare att bära. Det är kanske just så Gud ser på oss. Inte som vinnare och förlorare, utan som ett lag där alla räknas, där ingen lämnas ensam. För kyrkan är, eller borde vara, lite som ett riktigt bra lag. En plats där man får jubla när det går bra, men där man också blir kvar i gemenskapen när man missar målet.

Och kanske är det just där, mer än i själva segern, som det viktigaste i livet avgörs.

 

Liselotte Malmqvist

Vecka 25

 

VM – en match med dubbel utgång

Vilken match som i skrivande stund ligger framför oss. Eller precis har haft när du läser det här. Fotbolls VM Sverige mot Tunisien. Här sitter vi i kyrkbänkarna på morgonkvisten. Kanske med en extra kudde bakom ryggen, både den som är här nästan varje söndag och den som är lite mer kyrkbänksovan. Och nej – det här är inte första gången det serveras popcorn i Harplinge kyrka. Vi som samlats okristligt tidigt (ja, trots att vi är i en kyrka) för VM-matchen har alla samma mål i sikte: svensk seger mot Tunisien. Och Luna har redan för en vecka sedan spått hur det går. Hon fick två tallrikar mat att välja mellan, och under varje tallrik låg en hemlig lapp med ett land. Luna valde förstås Sverige. Sedan gick hon raskt över till den andra tallriken också – med slukande aptit. Man får tolka det som man vill, men Tunisien kan alltså få det tufft.

Vi visar matchen i Harplinge kyrka för kyrkan är en plats där livet får ta plats. Nära livet – nära dig. Här ryms både det som går bra och det som går snett. Både jubel och sorg. Både vinnarkänsla och den där frågan “hur blev det egentligen så här?”-känslan.

Lunas val fick mig att tänka på det där med två möjliga utgångar. Vi brukar inte längre tala om en strikt “dubbel utgång” i evigheten. Men i fotbollens värld är det fortfarande så brutalt: det finns en vinnare och en förlorare. När domaren blåser av är allt avgjort. Resultatet står kvar.

Men Gud verkar, tack och lov, vara betydligt mindre intresserad av att sortera människor i färdiga lag än vi är. För i fotbollen måste vi delas upp i motståndarlag. Vi och dom. Mål och miss. Vinster och förluster. Och vi dras in i det varje gång – känslan, hoppet, spänningen. Hur snabbt vi börjar heja, hoppas och identifiera oss.

Det är något väldigt mänskligt i det där. Hur en boll som rullar över planen kan få hela hjärtat att följa med. Hur sekunder kan kännas som en evighet. Just därför är det fint att se matchen i kyrkan. För här påminns vi om något annat: gemenskapen. Att få vara tillsammans i glädje, spänning, besvikelse och skratt. Att dela ögonblick vi inte kan kontrollera. Här behöver vi inte prestera för att få vara med. Vi behöver inte vinna för att höra till. Vi får bara vara.

För mitt i allt detta finns också en djupare bild, som smyger sig in vare sig vi vill eller inte: Jesus där framme i koret, med törnekronan. Han som i mänskliga ögon såg ut att förlora allt. Men som vände nederlag till seger – inte genom makt, utan genom kärlek som inte ger upp. Där det som till det yttre eller ytliga ser ut som förlust inte får sista ordet. Törnekronan förvandlas till segerkrans.

Och mitt i detta himmelska hus får vi vara så jordnära. Det är helt okej att det prasslar i bänkarna, att någon tappar ett popcorn precis i fel ögonblick när hela rummet håller andan samtidigt. Så ser gemenskap ibland ut: lite rörig, lite skrattig – men väldigt levande.

Efteråt fortsätter morgonen, bara i annan form. Vi samlas runt frukosten. Kaffet, smörgåsarna och samtalen som glider mellan matchen och livet i stort. Som om kvällen inte tar slut, bara byter ton. Så oavsett hur det slutar finns en trygghet som inte beror på resultatet. Ingen av oss behöver stå kvar som förlorare.

Och när slutsignalen kommer kan det kanske låta så här:

Om Sverige vinner:
Då exploderar glädjen. Vi jublar, någon kramar någon de knappt känner, och kyrkan fylls av ett “vi gjorde det tillsammans”-humör. Vi vann!

Om Sverige förlorar:
Suckarna vandrar uppför altargången. Vi skakar på huvudet, hur kunde det gå så här? Men sedan kommer samtalet i gång igen, leendena kommer tillbaka. Popcornen smakar fortfarande salt, och frukosten smakar ändå hopp.

För kanske är det just där kyrkan är som mest Kyrka: inte i resultatet, att vi får vara tillsammans, oavsett hur det går. Och du läser detta vet du hur det gick.

Och vad gäller tron – så vet vi vem som segrar.

 

Liselotte Malmqvist

Vecka 24

Sommarkrönika

 

SOLEN HAR SINA SIDOR, men högsommarsol har aldrig stått särskilt högt i kurs hos mig. Stekheta stränder och den tveksamma njutningen i att sakta griljeras på en klipphäll kan jag leva utan. Gryningen och eftermiddagen är min tid på dygnet, gärna kryddad med en kvällssol i nedan. Under pandemin blev trädgården familjens lekplats när dagen gick mot afton; jazz över nejden och en omgång krocket, tryggt övervakad av husets katter redo att blanda sig i leken.

MEN VISST BEHÖVER VI VÅR SOL. Den här tiden på året är vår återladdning efter vinterns dunkla dagar. När rapporterna kom på radion, att kylan börjat släppa sitt grepp över Kiev eller någon annan ukrainsk stad, tinade det även hos mig. Äntligen! Nu fick fienden i öst som använt temperaturen som ett vapen, finna sig slagen och se sitt svärd brutet. För den lömskheten bet tack och lov inte på de frihetskämpande medborgarna, terrorbombningarna mot landets energiförsörjning till trots. Folket var tuffare än fienden föreställt sig. Men med vår egen sköra energiförsörjning i minnet, är det inte svårt att föreställa sig hur en inomhustemperatur som obevekligt kryper neråt ändå påverkar försvarets krafter. Nå, det är inte för inte som landets motstånd ofta gestaltas som en katt; stolt, smart, stark och obruten i sin kampvilja.

SOMMAREN ÄR EN TID FÖR VÄXANDE och det kräver sin balans mellan värme och väta. Varje år är det samma oroliga blick upp emot himmelen. Regn och sol i rättan tid är ett rättesnöre ingen av oss kan råda över. Ändå blir mina svågrar och vår gode grannes skördar förr än senare en angelägenhet för oss alla, ett samtalsämne större än fotbolls-VM. Vår försörjning, maten som skall tas ur jorden för att komma på borden kan vi inte kompromissa med: Ett land som kan försörja sitt folk, sitter alltid med rätt kort på hand. Det förstod Josef, när han rådde Farao att samla i ladorna (Första Moseboken 41).

SOM EN STRIMMA LJUS kom också Sveriges förnyade VM-hopp i playoff. Vi skall inte brösta oss för tidigt, men med Mr. Potters devis att hans spelare levererar bäst när de också har roligt har ett credo för mänskligheten än en gång gjort sig gällande. Författaren C. S. Lewis, han som skrev om landet Narnia, talade om att befrias till glädje. Och det går lika bra att vända på det: Upplev glädjen som befriar. Kom och dela både den och spänningen när Sverige möter Tunisien 15/6. Då kan du vara med och njuta gemensam spelglädje i Harplinge kyrka i gott sällskap.

DEN HÄR VÄLSIGNADE TIDEN på året kallas i den kristna tron trefaldighetstiden. Det är kunskapens tid om en Gud som möter oss både som skapelsens Fader, som Sonen i sin mänskliga närhet och i kraft av sin Ande. Den sistnämnda är ett verkligt raketbränsle när den egna energin tryter. Då får skaparvinden blås, lyfta, bära och vi kan låta oss famnas. Känn dig omsluten av sommarens alla möjligheter i våra kyrkor. Du möter den i musiken, Ordet och den rent överraskande glädjen att bara få finnas till.

 

Peder Jarnvall 

Vecka 23

 

Bibeltolkningens bakgator

 

Under våren har jag varit på kyrkans utbildning för blivande präster i Lund två dagar i veckan. Den sista uppgiften vi fick var att, utifrån boken Bibeltolkningens bakgator av prästen Jesper Svartvik, besvara en fingerad händelse utifrån temat sexualitet.
Mitt bidrag till veckans ”Ord på vägen” blir sålunda denna frågeställning, samt det svar jag lämnade in. Sidhänvisningar inom parentes hänvisar till sidor i Svartviks bok. 
 
Frågeställning: Du får ett mejl från en volontär, Britta, i församlingen. Hon är pensionerad diakon och leder en samtalsgrupp som främst består av äldre damer. De pratar om Bibeln och livet, och fikar såklart tillsammans. Det är en viktig gemenskap, och ger samtidigt möjlighet till lite fördjupning. Britta brukar ibland skriva till dig när en teologisk fråga som hon är osäker på hur hon ska hantera dyker upp. Hon efterfrågar också mer prästnärvaro i gruppen, men det är svårt att få ihop på just måndagar. I mejlet skriver Britta:


Hej!

Igår när vi i samtalsgruppen sågs kom vi in på homosexualitet. Det visade sig att åsikterna går isär en del. Några tycker att det är bra att samhället nu är öppet för homosexualitet, liksom att kyrkan viger homosexuella, men andra tyckte att det är lite problematiskt. Det står ju ändå i Bibeln att homosexualitet är förbjudet, till och med belagt med dödsstraff, säger de. Jag uppfattar att några av dem som anser att homosexualitet är fel verkligen vill tycka att det är okej, men utifrån deras förståelse av Bibeln kan de inte det. Jag skulle uppskatta lite hjälp med att reda ut den här frågan. Är homosexualitet en synd? Till och med en dödssynd? Eller är det okej att vara homosexuell, och vad menas då med dessa bibelord?

Allt gott! Britta


Vad svarar du?

Svar:


Hej Britta! Tack för ditt mejl. Jag förstår verkligen att frågan väcker både oro och längtan efter klarhet. Mitt korta svar är: nej, jag menar inte att homosexualitet i sig är synd, och absolut inte en ”dödssynd”.


Det finns en mycket intressant bok av Jesper Svartvik som jag kan rekommendera. Kanske något att läsa i en studiegrupp. Den har hjälpt mig mycket och jag refererar till den här.


De bibeltexter som ofta nämns behöver läsas noggrant. Berättelsen om Sodom i 1 Mos 19 handlar inte om två människor av samma kön som lever i ömsesidig kärlek, utan om hot, våldtäkt, förnedring och brist på gästfrihet. Det stöds också av Hes 16:49, där Sodoms synd beskrivs som högmod, överflöd och bristande omsorg om fattiga och svaga.


Svartvik visar att Sodom i Bibeln främst blir en symbol för brutalitet och övergrepp, inte för homosexuell kärlek (Svartvik, 279–283). När 3 Mos 18:22 och 20:13 nämner män som ligger med män behöver vi också komma ihåg att texterna kommer ur ett patriarkalt samhälle där sexualitet ofta förstods genom heder, makt och könsroller. Frågan var inte ”homosexuell läggning” i modern mening, utan handlingar i ett helt annat socialt sammanhang.


Svartvik betonar att de hebreiska uttrycken är svårtolkade och att översättningar ofta färgas av senare föreställningar (Svartvik, 284–290, 294–297). Också Rom 1:26–27 behöver läsas i sitt sammanhang. Paulus skriver där om människor som vänder sig bort från Gud, avgudadyrkan och begär som bryter ner människan. När han använder uttrycket ”mot naturen” är det inte självklart att han menar biologisk läggning så som vi talar om den idag. I antiken kunde ”natur” också handla om social ordning och kulturella normer (Svartvik, 291–294).
 
På samma sätt är orden i 1 Kor 6:9 och 1 Tim 1:10 svåra att översätta rakt av till ”homosexuella” i vår mening. För mig blir därför den avgörande frågan inte om Bibeln ska tas på allvar. Det ska den. Frågan är hur den ska tolkas. Jesus sammanfattar lagen i kärleken till Gud och nästan: ”Du skall älska Herren din Gud” och ”du skall älska din nästa som dig själv” (Matt 22:37 40). Paulus säger att kärleken är lagens uppfyllelse (Rom 13:10). Därför behöver vi fråga: leder vår tolkning till kärlek, sanning, trohet och liv eller till skam, rädsla och utestängning?


Jag skulle därför säga till gruppen: Bibeln förbjuder inte homosexuella människor att älska, leva troget och ta ansvar. De texter som ofta används handlar snarare om våld, makt, avgudadyrkan, exploatering och antika könsordningar. En samkönad relation som präglas av kärlek, trohet, omsorg och ansvar kan inte enkelt likställas med det dessa texter kritiserar.


Svartvik visar också att kyrkans debatt ytterst handlar om hermeneutik: inte bara vad enskilda ord säger, utan hur Bibeln ska förstås i ljuset av evangeliet, människosynen och ny kunskap om sexualitet (Svartvik, 346–349). Så mitt svar blir: en människa är inte mindre älskad av Gud för att hon är homosexuell. Och kyrkans uppgift är inte att lägga bördor på människor som redan burit tungt, utan att vittna om Kristus, som möter människor med nåd och sanning.


Själv har jag aldrig behövt använda några bibelord i mötet med motståndare till homosexualitet. Ofta har jag upptäckt att aversion mot just homosexuella ligger i det okända. Där har mötet med en konkret människa alltid bidragit till att motverka rädslor och tankar inför det okända. När man plötsligt inser att ”den homosexuelle” inte är en abstrakt idé utan en vän, kollega, granne, son, dotter eller medvandrare i kyrkbänken förändras ofta samtalet. Frågan flyttas från teori till relation. Jag har flera gånger märkt att människor som varit tveksamma eller negativa egentligen inte drivits av hat, utan av osäkerhet, ovana eller rädsla att hamna fel inför Bibeln och Gud. När de sedan mött någon som försöker leva ett vanligt liv med kärlek, trohet, bön, tvivel och längtan efter Gud, har mycket av hårdheten försvunnit. Inte alltid genom debatt, utan genom närvaro.


Det betyder inte att alla plötsligt tycker lika i teologiska frågor. Men tonen förändras ofta när människor möts ansikte mot ansikte. Då blir det svårare att tala om homosexuella som ett problem och lättare att se en människa skapad till Guds avbild. Jag tror att kyrkan ibland underskattar hur viktigt det mänskliga mötet är. Många gånger har samtal över en kopp kaffe gjort mer än långa argumentationer. Samtidigt tror jag att detta också säger något viktigt om Jesus själv. Han börjar nästan aldrig med att reducera människor till deras etiketter eller omdebatterade frågor. Han möter människor först. Äter med dem. Lyssnar på dem. Ser dem.
 
Per Solvigson Franzén – Diakon och prästkandidat

Vecka 22

 

I morgon är en annan dag

Ja, det är måndag morgon, och mitt huvud känns så tungt… Plötsligt dyker Povel Ramel upp i bakhuvudet: “Gräsänklingsblues”. Den där känslan av att världen har snurrat lite för fort, eller att något stort just har hänt – och man själv står kvar och försöker förstå vad som egentligen blev kvar i köket efter festen.

Lite så kan det faktiskt kännas med pingsten också. Som om lärjungarna står där, inte med kaffekopp och sömniga måndagsögon, men ändå med samma typ av efterklang i kroppen: det har hänt något alldeles stort. Vind, eld, språk som öppnas, mod som plötsligt finns där det inte fanns igår. Allt har förändrats – och ändå ser allt ut som vanligt runt omkring dem. Och ändå inte.

Och så kommer den där måndagsfrågan, så mänsklig och så igenkännbar: Vad händer nu? För det är ju ofta där det svåra börjar. Inte i undret, inte i höjdpunkten, utan efteråt. När högtiden, festen byts ut till den vanliga vardan igen. Inte längre så märkvärdig. När disken ska diskas, människor ska mötas, beslut ska fattas, och ingen längre står och talar i tungor i rummet för att ge oss en riktning.

Och kanske är det just därför annandag pingst – eller känslan av den – är så viktig, trots att den försvunnit ur almanackan. Den påminner oss om att tron inte bara är eld och vind, utan också fortsättning. Utan blixtar och dunder och magiska under. När himlen öppnade sig…

Jesus säger: “Jag är ljuset som har kommit hit i världen…” Inte bara för ögonblicket när allt känns tydligt, utan för tiden efteråt också. När det som hände ska bli liv. När undret ska bli vardag.

Och kanske är det där vi känner igen oss mest i lärjungarna: inte i själva pingstdagen, utan i måndagen efter. När vi har gått igenom någon omtumlande. Himmelskt eller jordiskt men förfarande lite osäkra på vad som har hänt. Med en stark upplevelse bakom oss – och en ganska vanlig dag framför oss. Vad händer nu? Och svaret, åtminstone så som evangeliet fortsätter viska det, är kanske inte så dramatiskt som man skulle tro.

 

Nu händer livet. Nu, en vanlig måndag, tisdag, onsdag…

För om pingsten säger något, så är det kanske just detta: att Gud inte bara kommer i undret – utan blir kvar i vardagen.

Annandag pingst – en annan dag…

Ja. En annan dag som i grunden betyder: alla dagar.

 

Gud,
Tack för din Ande som inte bara hör till högtiden
utan till vardagen.

När vi vaknar till ännu en måndag
med tankar som dröjer sig kvar och frågor som inte fått svar,
påminn oss om att du är där ändå.

I det vanliga, i det ofärdiga, i det som bara rullar på –
där vill du vara ljus.

Ge oss mod att leva denna dag
med det vi har fått,
och med förtröstan på att du går med.

Amen.

 

Liselotte Malmqvist

Vecka 21

 

Tankar i Steninge kyrka

Det är söndag morgon i Steninge kyrka. Jag har kommit i god tid till gudstjänsten och sitter ensam i en bänk och samlar tankarna. En humla har letat sig in i kyrkan och flyger mot ett fönster. Den slår med lätta dunsar mot glaset gång på gång. Ser den vad jag ser?

Där, strax intill kyrkväggen, ser jag en gravsten. Där vilar min morfarsfar och morfarsmor, Johannes Nilsson och Johanna Eriksdotter från Lidarna i Steninge. I Steninge kyrka, den 23 april 1903, vigdes min morfar och mormor, Johan Peter och Josefina. Jag har på vägen till kyrkan passerat morfars föräldragård Lidarna och strax intill kyrkan ligger mormors föräldrahem Skattagård. Johan Peter utvandrade till USA och hade, efter tio år, återvänt hem. Josefina hade väntat på honom. Och nu står de där, inför kyrkoherde Axel Robert Ahlberg, för att vigas. Romantiskt? Jag vet inte. Morfar var drivande och kraftfull, ibland hård. Mormor var en ängel. Ja, så sa min mor ofta: ”Din mormor var en ängel”. Då fick hon alltid tårar i ögonen, vilket jag som flicka tyckte var ytterst pinsamt.

Så börjar gudstjänsten med kyrkoherde Peder Jarnvall. Mellan honom och Axel Robert Ahlberg har fyra kyrkoherdar varit verksamma i Harplinge – Steninge församling. Peder Jarnvall står i kyrkgången och predikar. Församlingen lyssnar uppmärksamt. 

Kyrkan är välkomnande. Man känner sig delaktig, håller varandras händer i välsignelsen, får skratta och applådera. Plötsligt känner jag ett stråk av lycka över att få uppleva denna nya tid – så långt ifrån den där aprildagen för 123 år sedan. Postludiet tonar mäktigt under valven. ”Vad bjöd du på, Sven?” ropar Peder Jarnvall mot orgelläktaren. Det var Wesley, engelsk kyrkomusik.

Så skrider Peder Jarnvall nedför kyrkgången och sjunger under tiden psalm 730 ”Må din väg gå dig till mötes”. Vid utgången stannar han, tar alla kyrkbesökare i hand och byter några ord med var och en.

Humlan syns inte längre till. Kanske har den tagit sin tillflykt till någon av blommorna från lördagens bröllop.

Jag lämnar kyrkan. Konturerna av mina förfäder tonar långsamt bort. I Sankt Olofs trädgård blomstrar det, bäcken porlar och en fågel sjunger intensivt. ”Det är en steglits” säger kantor Sven Engström. I sockenstugan väntar kyrkkaffe med hallongrottor och en samling mycket levande personer i modern tid.

Ulla Thureson

Vecka 20

 

Att lyfta blicken – och stå kvar

Det är Kristi himmelsfärd. Lärjungarna står kvar, nästan som fastfrusna, med blicken upp mot himlen efter att Jesus lyfts ur deras synfält. Då kommer orden: ”Galileer, varför står ni och ser mot himlen?”

Kanske kan vi känna igen oss i det där. Hur vi tittar uppåt efter svar. Efter riktning. Efter att något ska falla på plats. Sen ska livet börja. Sen ska det bli rätt. Sen ska vi känna att vi har koll. Under tiden rullar vardagen på – disken, jobbet, samtalen som går på autopilot, regnet som envisas. Ännu en tisdag som inte gör något väsen av sig.

Kristi himmelsfärd bär på en märklig vändning. Budskapet är inte att blicken uppåt är fel. Snarare en påminnelse om att den inte får bli hela livet. Vi kan inte stå kvar fastfrusna i väntan på att något ovanifrån ska reda ut allt. Det är nästan som i Don't Look Up med Meryl Streep, filmen där man förnekar att jorden faktiskt är på väg att gå under. Där handlar allt om att människor vägrar lyfta blicken, trots att något avgörande faktiskt är på väg.

”Galileer, varför står ni och ser mot himlen?” Här är risken den andra: att vi stirrar så mycket uppåt att vi missar det som redan pågår rakt framför oss. För livet händer här. I det vi nästan missar för att det är så vardagligt. I kaffet som kallnar. I stegen mellan måsten. I det lilla som faktiskt är livet självt.

Samtidigt behöver vi lyfta blicken. Om vi bara stirrar ner i marken blir allt tungt och trångt. Vi behöver hoppet – det som drar oss framåt, som påminner oss om att det finns mer än det vi ser just nu. Men kanske handlar det inte om att välja mellan himmel och jord. Utan om att leva med båda. Att våga se uppåt utan att tappa marken under fötterna. Att drömma stort, men leva nära. Att tro på något större, och samtidigt ta ansvar för det lilla som ligger precis framför oss. Det är där spänningen finns – i att stå stadigt på jorden samtidigt som hjärtat sträcker sig mot himlen.

Så ja, lyft blicken. Våga hoppas. Våga tro att det finns mer än det du just nu har i händerna eller ser framför dig. Men glöm inte var du står.

För det är där livet händer. Och kanske är det just i den balansen som något viktigt blir tydligt: att det stora inte alltid är långt borta. Ibland märks det i det lilla. I ett samtal som landar rätt. I en vanlig dag som bär något gott i sig. I att orka en dag till, även när allt inte känns klart. Kanske är himlen inte bara en plats vi tittar mot, utan något som får färga hur vi lever här nere. Som hopp i ryggen när vardagen känns tung. Som riktning när vi tvekar. Som en påminnelse om att det vi gör här faktiskt spelar roll.

Då blir inte fötterna på jorden något begränsande. De blir det som gör att drömmar kan få fäste.

Så vi går vidare så;


Med blicken lyft nog för att inte fastna –
och fötterna stadigt nog för att inte gå vilse.

 

Liselotte Malmqvist

Vecka 19

 

Från Lunas horisont

Jag är lycklig som lever i ett land i fred. Jag hör talas om krig som pågår år efter år. Där allt blir förstört och både människor och djur dödas och skadas. Där människor flyr och tar sina katter med sig. Efter en bombnatt var gatorna fulla med katter. Katter? Ja, de gick vilse när de skulle leta sig hem. Deras hem fanns inte längre.

Påsken har nu passerat. En stor högtid med vacker musik, körsång och påskdrama. Jag bröt mitt lugna vinterliv hos vaktmästarna – så effektivt att jag blev inlåst en natt i kyrkan. Men inte i tornspiran denna gång! Inte heller utlöste jag larmet, som ni vet att jag har gjort vid mer än ett tillfälle. Kyrkbänkarna har dynor och där sover jag gott i kyrkans fullständiga stillhet och frid.

Jag tycker mycket om barn. Och de tycker om mig. Så en dag, när jag vilade på en stol på kyrkans läktare, kom en lågstadieklass med lärare för att besöka kyrkan. En liten pojke fick syn på mig och ropade ”Det är en katt i kyrkan!” Och det var ju jag förstås – kyrkkatten. ”Får vi klappa den?” ropade alla barnen. Ja, det fick man. Så då blev jag klappad av tretton små barn och det var en riktig högtidsstund.

Som kyrkkatt är jag unik. Kanske väcker jag ibland lite avund från andra kyrkor, som inte har någon kyrkkatt. En liten mjuk och pälsig diakon med svans, som sprider tröst och glädje. Mig får ingen hyra eller låna men det borde finnas en kattfarm med möjlighet att leasa katter med mina egenskaper. Om det nu är möjligt …

Jag hör ibland talas om katter som påstås vara unika och som jag inte alls tycker är unika. Därför skall jag berätta om en annan katt, som verkligen var unik.

Närmaste stad heter Halmstad och där fanns för många år sedan en busscentral mitt i centrum. Och på centralen fanns en busskatt, som hette Buster! Han hade – precis som jag – ett eget vinterbonat hus. Han matades efter ett schema av personalen. Alla kände till Buster och pratade med honom, när de väntade på bussen. Också alla busschaufförer visste vem Buster var. Så när han en dag hoppade ombord på en buss till staden Laholm och hamnade där var det bara för chauffören att sätta honom på en buss till Halmstad. Så åkte han hem igen.

När Buster dog av ålder begravdes han utanför busscentralen. Många minns honom fortfarande och tycker att det borde finnas ett minnesmärke över honom, när det nu är storstilade planer på att bygga på området.

För övrigt har jag hört talas om en bokcirkel i Lund, där man högläser mina krönikor och längtar efter nya. Det gläder mig mycket!

 

Luna även kallad Theodor

genom Ulla Thureson

 

Här hittar du fler Lunatexter

Vecka 18

 

Det börjar nästan alltid likadant varje vår. Samma tid, samma plats. Vi samlas vid hembygdsgårdens valborgseld, lite som om vi långsamt kryper ut ur vinteridet tillsammans. Vi dyker upp ändå – trots blåst, trots regn – för det är liksom så man gör.

Och visst finns det något märkligt högtidligt över alltihop. Nästan som en slags friluftsgudstjänst. Vi rör oss mot elden i små klungor, som en lite oorganiserad procession. Någon håller tal – ibland fint, ibland lite för långt – och vi applåderar artigt oavsett. Sen kommer sångerna. Samma varje år. Sköna maj välkommen. Inte riktigt i rätt tonart, inte riktigt med rätt text, men ändå. Vi sjunger om att vintern är över, som om vi försöker övertyga både oss själva och vädret.

Och så röken. Den hittar alltid rakt in i ögonen, oavsett var man står. Men ändå står vi kvar. För mitt i det där lite småkaotiska finns något annat också. Något som faktiskt betyder något. Elden är ju inte bara där för att värma kalla fingrar i ett nyckfullt aprilväder. Den markerar ett skifte. Från mörker till ljus. Från vinter till vår. Och plötsligt blir vi alla lite mer… högtidliga än vi tänkt oss.

Vi behöver ritualer. Sådant vi gör tillsammans, år efter år, utan att riktigt ifrågasätta varför. För att det känns viktigt. För att det ÄR viktigt. För Valborg handlar ju inte bara om att våren är här – utan om hoppet att den faktiskt tänker stanna. Att vi snart slipper låtsas som att “det är rätt varmt i solen ändå” medan vi huttrar i vinden och försvarar något som knappt kommit än.

Och så, dagen efter: 1 maj. Samma människor, men en helt annan scen. Från eld till plakat. Från försiktiga körer till slagord i megafon. Det är nästan som att gå från stilla aftonbön till demonstrationståg med predikan i megafon.

Men egentligen handlar det om samma sak. Att samlas kring något större än oss själva. En idé. En längtan. En tro på att det vi gör tillsammans spelar roll. Oavsett vad man tror på eller ropar.

Det där känner vi igen. Hur livet rör sig mellan mörker och ljus, mellan stillhet och rop, mellan väntan och uppfyllelse. Hur små lågor – vare sig de brinner i en majbrasa eller i oss själva – kan bära något större.

Så vi står där. Lite frusna, ja. Men också burna av något annat. Av varandra. Av gemenskapen. Av hoppet. Av en försiktig känsla av att våren nog ändå är på väg.

Och kanske är det just det som är grejen. Att det aldrig riktigt är klart. Aldrig helt säkert. Att vi står där varje år, sjunger lite snett, kisar genom röken och hoppas igen.

Inte för att vi vet att våren har kommit.

Utan för att vi bestämmer oss för att tro det – tillsammans.

 

Liselotte Malmqvist

Vecka 17

 

Lyssnandets gåva

 

Att ha ett kunnande är något man ska ta väl hand om. Det kan handla om killen från det kommunala vattenbolaget som i förra veckan visade mig några tips på hur jag bör installera en säkerhetsventil till vattenledningen i källaren. Det kan handla om någon som kommit på ett fantastiskt bra recept och sen delar med sig till andra, till andras glädje.


Min glädje över att ha fått kunskap av vattenkillen var stor. Likaså var glädjen stor när jag upptäckte på nätet att jag kunde göra en italiensk maträtt svensk genom att steka gnocchis i smör och servera bacon, kryddpeppar och lingon till. Plötsligt befann jag mig på Öland och levde la dolce vita.


Kunnandet kommer av att läsa, upptäcka och fråga. För mig har den största kunskapskällan nog alltid varit att fråga. Det finns något märkligt vackert i en fråga. Den öppnar en dörr man inte visste fanns. Den säger till den andre: du vet något som jag inte vet, och jag vill gärna lära mig. En fråga blir på så sätt ett erkännande av att världen är större än den egna erfarenheten.


Men en fråga gör också något mer. Den gör att man behöver stanna upp en stund. Den gör att man behöver lyssna. Och just lyssnandet är kanske en av de mest underskattade färdigheter som finns. När vi verkligen lyssnar händer något särskilt. Den som berättar får utrymme och berättelsen växer. Det som först bara var några ord kan bli något mycket större. Men inte bara den som talar växer. Ofta gör också lyssnaren det, kanske ännu mer.


De flesta människor bär nämligen på mer kunskap än man först anar. Men den kommer inte alltid fram om ingen frågar. Och den blommar sällan om ingen lyssnar. Samtidigt finns det också människor som bär på mycket kunskap och som har svårt att hålla tillbaka den. Den vill gärna ta över allt den möter. Den som alltid talar riskerar därför att bli fattigare än den som ställer frågor. Den som ställer frågor samlar nämligen in världen i små, små men viktiga och näringsrika portioner: från vattenkillen, från den som lagar mat, från grannen, från barnet, från den gamle.


Till slut märker man att kunskap inte bara är något man själv producerar eller läser sig till. Den är också något man får. Något som växer fram i mötet mellan människor.
Kanske är det därför de bästa samtalen så sällan är de där någon håller långa utläggningar. De bästa samtalen (som även källa till kunskap) är ofta de där någon stannar upp, lutar sig lite fram och säger:


Berätta mer...


Och sedan faktiskt också lyssnar.

 

Per Franzén

Vecka 16

 

Mars, april och maj är vårmånader i almanackan. De kan innehålla både vårvinter och bakslag i vädret men mest vår och ljusare tider.

Om sanningen skall fram har jag varit bortskämd och bekväm under vintern. Jag har tillbringat mycket tid hos vaktmästarna – ätit och sovit. Men katter vill ha omväxling. Min omväxling har varit att byta sovplats på vaktmästarnas expedition – jag har flera olika favoriter. 

Nu längtar jag till våren. Att hålla vaktmästarna sällskap när de vårstädar kyrkogården. Att se vårblommor sticka upp ur jorden. Att bländas av ett hav av krokus i vackra färger.

Ryktet har nått mig att min unge Fluff har uppfört sig mycket väl på församlingsgården. Det var en kall och blåsig kväll, en eländig kväll. Kantorn hade övning med kören i församlingsgårdens stora sal. Fluff hade lyckats smita in. Han har inte varit så populär på församlingsgården efter vissa små ”olyckshändelser”. Ni som vet ni vet. Men denna kväll uppförde han sig helt perfekt. Under hela körövningen låg han på mattan framför skulptören Eric Nilssons vackra altarskåp i trä. Jag tror han njöt, inte bara av värmen utan också av körsången. Jag älskar körsång och kanske har han ärvt något av den kärleken.

Vi som älskar körsång fick en stor upplevelse en söndag eftermiddag i mars i Harplinge kyrka. Då medverkade fem av församlingens körer i en konsert i kyrkan, cirka 100 sångare. Det var mäktigt!

Så vill jag att ni skall läsa en recension av boken om mig. Jag tycker att den beskriver boken fint och miljön för mitt lyckliga liv som kyrkkatt.

”Läsupplevelsen av Boken om Kyrkkatten Theodor präglas av en mjuk och inbjudande ton som gör att läsaren snabbt kommer nära huvudpersonen, Luna. Den lugna berättarstilen och den omsorgsfullt beskrivna kyrkomiljön skapar en rofylld atmosfär som inbjuder till eftertanke. Berättelsen balanserar fint mellan vardagliga händelser och djupare teman om gemenskap och tillhörighet, vilket gör den till en lämplig läsning för både yngre och äldre. Det är en bok som lämpar sig väl för högläsning eller som en stillsam stund för egen läsning.”

 

Luna även kallad Theodor

genom Ulla Thureson

 

Här kan du läsa fler texter från Lunas horisont

Vecka 15

 

Ord på vägen 😌🙃😃

När jag fick frågan att skriva, ord på vägen, tvekade jag länge, men så tänkte jag att det kanske var möjligt att återanvända lite "gamla" tankar och väva in lite nytt. Återbruk är alltid aktuellt, så jag bestämde mig för att det kommer blir bra.

Fågelsång och ljuvligt kvitter, blommor spirar kroppen spritter. Det är våren som ger sig till känna, känslor börjar i hjärtat bränna. Nu jag många rabatter vill göra, inget får min skaparglädje förstöra. Sällskap av trippande sädesärla, hon är vårens lilla glädjepärla. Vilken ro naturen ger, jag stannar upp och ler. Önskar att tiden står lite still, så hinner jag göra allt jag vill.

Så skrev jag i månadsversen april för 13 år sedan och visst är den lika aktuell i dag. Med ord och tankar har jag i många år varit delaktig, som en av flera, i församlingens Tankegrupp där vi delat med oss egna och andras tankar till alla som besöker kyrkogården. 

Vad lyckligt lottade vi är i Harplinge / Steninge där det finns så många tillfällen och platser där vi kan träffas och ge uttryck för känslor i gemenskap, ord och gärningar.
Promenadgruppen som går varje onsdag är ett sådant tillfälle och då blir det bildligt talat många ord på vägen. Tänk vad lätt det är att dela tankar med varandra när man promenerar. Även fikan efteråt är en härlig stund för gemenskap och omtanke.

En orolig värld så stor och vid, känn närhet och lugn här bredvid. Ännu nattfrost på gräsets strå, dystra tankar svåra att förstå. Glöm mörka tider och njut, ur trädens knoppar blad spricker ut. Här finns fågel på en gren, blomma vid en sten. Glädje och kommande grönska, vad kan man sig mera önska. Kanske en sprudlande fantasi, som blir framtidens melodi.

Så löd versen i april 2015, oron i världen är fortfarande aktuell. Orostider gör det så viktigt att i enkla och spontana möten tillsammans bära våra orostankar i nuet och om framtiden. Delad sorg är halv sorg men glöm inte att delad glädje är dubbel glädje.

Flyttfåglar till oss anlänt, gräset grönskar på söderslänt. Jag känner tydligt doft av vår, när bonden åkern sår. Påskliljan slår ut sin trumpet, ett av det finaste jag vet.

Bondens sådd och eget odlarintresse med att så och plantera är framtidstro. Det är nu som odlingen tar fart på allvar, trots att det är en månad sedan jag själv började så dom första fröerna. Det går ju inte att så och skörda samma dag. Jag måste vänta och längta, men har jag inte sått ett frö blir det definitivt ingen skörd.

Så vill jag ge ett sista ord på vägen. Plantera träd! För miljön, klimatet, framtidens generationer och inte minst till glädje för dig själv.
Den som planterat ett träd har inte levt förgäves.

Erland Nilsson EN-tanke

Vecka 14

 

1 april kommer cirkusen till Haverdal. Kanske sneglar du ut genom fönstret eller bilrutan om du ska få se något exotiskt. Man vet ju aldrig. Jag läste en gång om en kvinna som fick uppleva just det där “man vet ju aldrig” – fast på riktigt. Hon tittade ut i sin trädgård en helt vanlig dag och där, mitt bland rabatterna, gick en elefant och betade. En elefant. I ett svenskt villasamhälle. Hon gjorde det enda rimliga: ringde SOS Alarm. “Det är en stor elefant i min trädgård”, sa hon. Hon blev inte trodd. För hur stor är sannolikheten, egentligen, att det går lösa elefanter bland syrenbuskar och studsmattor? Men det visade sig vara sant. Cirkusen hade kommit till stan, och elefanten hade tagit sig en liten promenad på egen hand.

Man kan tänka att folk skrattade åt historien efteråt. “Ja, den med elefanten, den var bra.” Men man undrar ju lite hur det gick för kvinnan. Där går hon, tänker man kanske, hon som ser elefanter mitt på ljusa dagen. Samtidigt visste hon ju vad hon hade sett.

Kanske var det så det var för kvinnorna vid graven den där första påskmorgonen. De kom med ett budskap som lät minst lika osannolikt: Jesus Kristus lever. De hade sett honom. De visste vad de hade upplevt. Men de blev inte trodda. Lärjungarna tänkte nog som vi ofta gör: “Det där låter… tveksamt.” Kanske trodde de att kvinnorna inbillade sig, att sorgen spelade dem ett spratt. Vi känner igen det där. Vi vill gärna ha bevis. Helst något vi kan ta på, mäta, väga och dubbelkolla. “Jag tror det först när jag ser det”, säger vi.

Men med tron är det lite tvärtom. Den vågar hålla fast vid något, även när omgivningen höjer på ögonbrynen. Fast ibland letar vi efter Gud på de mest spektakulära platser. Som när astronauten Christer Fuglesang fick frågan om han sett några spår av Gud i rymden – och svaret blev nej. Men kanske handlar det inte bara om var vi letar, utan hur vi ser.

För i berättelsen pekar Jesus inte upp mot stjärnorna. Han säger i stället: “Var inte rädda. Gå till Galiléen så ses vi där”. Det var en plats de kände till där de var trygga, kände sig hemma. Kanske har vi också ett sådant Galiléen. Inte som en avlägsen punkt på kartan, utan något mycket närmare.  Problemet är bara att vi ibland missar det. Vi letar så intensivt efter det extraordinära att vi blir blinda för det som redan står framför oss. Kanske finns vårt eget Galiléen redan mitt ibland oss, där vi redan lever och andas. Om vi bara vågar se med öppna ögon. Då kan vi behöva någon som pekar och säger: “Titta där.” 

För detta är påskdagens verkliga revolution: Jesus bryter in i våra liv, vänder upp och ner på det gamla och förvandlar det vanliga till något märkligt och nytt. 
Tro´t om du vill – vi gör det!

Och håll ögonen öppna, om du skulle du se en elefant i din trädgård så är det kanske sant. Trots att det är 1 april.

 

Liselotte Malmqvist

Vecka 13

 

Palmsöndagen – vägen som leder till liv

 

Vägen upp till Jerusalem kantas av förväntningar, rädsla, maktspel och missförstånd. Den ser, vid första anblick, ut som vägen mot ett totalt haveri. Ändå är det just där – i det som ser ut som ett nederlag – som påskens budskap bränner till som starkast.

”Jag gräver min grav för dig. Jag tog en kula för dig.” Så sjunger Daniel Adams Ray i sången: ”Gubben i lådan”. Det är en helt annan sak än Lill Lindfors gamla slagdänga: "tänk att ha en man i byrålådan, i en ask bland andra grejer". Att Gud är mer än något som man har som en safety box, att plockar fram bara när det kniper. 

Det är ingen Gud som tassar runt våra liv och hoppas att vi ska klara oss hyggligt själva. Utan en Gud som går rakt in i det mörkaste, in i det vi helst vill slippa se. Vägen till Jerusalem är inte ett misstag i Guds plan. Den är en följd av vem Gud är. Kärlek, om den ska vara på riktigt, kan inte stå bredvid när våldet regerar. Den måste kliva in. Och det är precis det som händer i påsken.

Vi tänker gärna på makt som att vinna. Att vara den som står kvar sist. Att få sista ordet. Att trycka undan motståndaren från banan. Och visst – i dessa OS-tider kan man nästan se det framför sig som en avgörande match i curling. Sådana fick vi se en hel del av. Sista stenen glider över isen. Den som kallas Hammer betyder att laget har den sista stenen i en omgång (end), vilket är en stor fördel eftersom den med sista chansen får största chansen att påverka resultatet. Sedan Tystnaden. Spänningen. Och så: träffen. Motståndarens sten slås ut. Men tänk om det är Gud som lägger den sista stenen? Inte för att sopa bort oss som misslyckats. Inte för att visa hur överlägsen Gud är. Utan för att slå ut det som hotar livet. För att ge döden en ordentlig smäll. Korset ser ut som förlusten. Uppståndelsen är Guds sista drag. Livet som tränger undan döden. Kärleken som vägrar ge upp. Det är det som är så omvälvande. Jesus kommer inte som en kung som delar ut medaljer till de mest vältränade själarna. Gud sitter inte på en tron och poängsätter våra prestationer. Gud “curlar” oss inte genom livet så att vi slipper motstånd. Tvärtom.

Jesus går före. Hela tiden. Också när vägen är svår. Också när oron kryper under huden och nätterna är för långa. Han delar vår utsatthet. Han tjänar. Han ger sitt liv. Han sätter sig bredvid – inte ovanför. Inte långt borta. Nära nog att viska: ”Jag är här. Jag lämnar dig inte.” Det är en annan sorts makt. En makt som inte trycker ner utan lyfter upp. En makt som inte mäter värde i prestation utan i närvaro. En Gud som inte får plats i en ask bland andra saker vi samlar på oss. Inte en prydnad i livets bokhylla.

Utan en Gud som säger: Jag gräver min grav för dig. Jag tog en kula för dig. 
Jag har givit dig allt.

Och i en värld där våldet ofta verkar få sista ordet är det ett rasande hoppfullt budskap. Det betyder att mörkret inte är slutstationen. Att graven inte är slutpunkten. Att kärleken, hur sårbar den än ser ut, är starkare än döden.

Det är Kärlekens väg. Inte ett misslyckande. Utan livets seger.

 

Liselotte Malmqvist

Vecka 12

 

Hej! 
Monica från Steninge här! För ett par år sedan fick jag på nytt kontakt med Benson Kimanzi, mitt f d fadderbarn i Kenya. Han hade sökt upp min son Markus på Facebook och berättade att nu är han präst i Kairungu, en torr och fattig by i sydöstra Kenya. Sedan dess har vi haft tät kontakt och driver en liten hjälporganisation, Friends of Kairungu, tillsammans. Vi har ett 40-tal fadderbarn från förskoleålder till gymnasiet.  Här har jag försökt sätta mig in i en föräldralös tonårings situation:

 

Jag heter Leon Mwendwa, 14 år, och jag bor i det här huset med mina sex syskon. Allan är ett år äldre och sen kommer Samuel, Charles, Patience, Roxana och Nicholas. Vi bor utan någon vuxen för våra föräldrar övergav oss på grund av fattigdom. Vädret blev för torrt, skörden förstörd och livet för svårt, så de drog. Kanske hoppades de att nån annan skulle ta hand om oss, men många barn här har bara en förälder eller bor med nån äldre släkting och alla vi känner är fattiga.


Allan och jag brukade jobba med att krossa stenar eller samla in ved för att tjäna lite pengar till mat. Ibland blev vi jagade av myndigheterna för att vi inte var i skolan, men när vi var i skolan blev vi hemskickade för att våra föräldrar inte hade betalat skolavgiften. Vilka föräldrar? frågade vi, men de verkade inte förstå. Livet var inte lätt för oss. Våra yngsta syskon fick i alla fall vara hos vår faster när vi jobbade, men hon var lika fattig som vi. I bästa fall fick de lite gröt.


Till sist fick vi gå till ”Bishop” (det är så vi kallar Pastor Benson) och be om mat. Vi fick lite mat och han berättade om ett land långt norrut, där vattnet blir hårt ibland, där solen kan gå ner mitt på eftermiddagen och där folk heter konstiga namn som Axel och Ulla-Britt. Bishop skrev om oss syskon och skickade bilder på oss och vårt hus till sin gamla gudmor i det landet. Då såg människorna där att vi behövde både mat, kläder, skor och tvål och de ville gärna hjälpa till. Först fick Samuel och Charles en fadder som betalade deras skolavgifter och sen fick Allan och jag varsin fadder. Bishops fru Rebecca gick till marknaden och köpte kläder till oss för pengar de hade skickat. Det blev en dag som vi aldrig glömmer när hon kom och gav oss de kläderna.


Nu går våra småsyskon i kyrkans förskola och får mat där och livet har blivit lite lättare för oss. Vi syskon håller ihop bra och innan vi går och lägger oss drar vi för plåtbiten som är vår dörr.

 

Monica Mill

 

We cross our fingers and pray for God to direct and guide you all as to help these African kids. - Benson Kimanzi

 

Vill du vara med och göra skillnad? Swisha gärna till numret nedan – pengarna går till vårt arbete i Kairungu via dopgudstjänsternas insamling:

123 642 17 70

Vecka 11

 

Idag har jag en sådan dag när jag vill vara med min mamma. De första åren efter hennes bortgång kom tanken ofta: “Det måste jag prata med mamma om.” Med tiden har samtalen blivit bön, eller ett påhittat telefonsamtal. Men just idag skulle jag så gärna vilja ha henne här i rummet.

Det är inte sorg jag känner. Tror jag i alla fall. Det är vad hennes närvaro gjorde med mig. Hennes doft, hennes mjuka Niveakinder, hennes trygga röst och orubbliga kärlek. Fy bubblan för att behöva vara vuxen. Just idag vill jag bara vara liten igen. Och jag känner en glädje i att få tillåta mig att känna så, att inte behöva vara så förbaskat vuxen.

Just nu har jag så många frågor. Jag vaknar på nätterna med frågor. Dagarna fylls av frågor, och jag får frågor ställda till mig. Frågor överallt.

Jag vänder mig till kloka människor, men får bara delvis kloka svar. Det gör att jag ställer ännu fler frågor, också till mig själv. Frågor som tycks förbli obesvarade.

Mamma kunde heller inte svara på allt. Men hon fanns där. Vi satt tillsammans med våra frågor, åt varsin hembakad slät vetebulle och drack för mycket kaffe. Och så tog vi en bulle till. Mammas släta vetebullar. Vilken tröst. Då spelade det ingen roll om svaren uteblev eller var ofullständiga.

Jag skulle vilja bjuda hela världen på en slät vetebulle. De gör underverk. Om jag minns rätt.

 

Per Franzén

Vecka 10

 

Internationella kvinnodagen – en dag då alla röster ska få höras

I söndagens evangelium möter vi en pojke som ligger på marken – hjälplös. Andra har försökt, men inget har hjälpt. Då står det: ”Jesus tog honom i handen och reste honom upp.” En hand. Ett lyft. En människa får tillbaka sin värdighet. Så ser Guds hållning ut – en uppmaning till oss både som enskilda och som kyrka.

På Internationella kvinnodagen påminns vi om alla de tysta röster som sällan får höras. Dagen är INTE en hyllning till kvinnor världen över som ska uppvaktas med blommor och tårta. För det har vi andra dagar. Det är i stället en uppmaning till oss att reflektera över ALLA som hålls tillbaka – av strukturer, av tystnad, av förväntningar som säger: Inte du. Inte här. Inte nu.

Som den gamla proggsången: “Åh Åh Åh, tjejer, från kvinnorörelsen på 70-talet. Åh Åh Åh, tjejer, vi måste höja våra röster för att höras.” Det är ett budskap som går bortom en enskild dag eller grupp. Det handlar om att se varandra, att ge plats och stöd. Att lyfta varandras röster. När någon inte syns eller hörs, kan vi räcka ut en hand – precis som Jesus gör – och visa att varje människa är sedd, räknas och hör hit.

Tysta röster finns överallt omkring oss – i våra familjer, på våra arbetsplatser, i våra församlingar. Den som länge stått tillbaka behöver ibland bara en hand som sträcks ut, en plats där rösten får ta plats, ett rum där alla kan höras. Den här veckan kan vi låta den frågan leda oss: Vem behöver vi lyfta? Vems röst saknas?

Internationella kvinnodagen påminner oss också om kampen som pågår i världen – kvinnor och unga som kämpar för sin rätt att leva fritt, för sin plats i samhället, för att deras röster ska erkännas. När vi lyfter varandra, när vi står upp för dem som tystats, förändras världen steg för steg.

Jesus väntar inte på att den som ligger ska resa sig själv. Han går fram och sträcker ut sin hand. Den handlingen säger mer än tusen ord: Du är viktig. Du hör hit. Du räknas. Denna vecka kan vi låta våra handlingar spegla samma hållning – i möten, i samtal, i vardagen.

När en människa reser sig, reser sig världen med henne. Och när vi lyfter varandra, lyfter vi alla tillsammans. Låt oss använda denna vecka till att se, höra och ge plats – till alla röster som behöver det.

 

Liselotte Malmqvist

Vecka 9 

 

DET BÖRJAR LJUSNA! Så tänkte jag redan i början av november, när dunklet var som tätast och det bara var gravarnas bloss av goda minnen som fick min fot att inte vackla. Där i den becksvarta förkvällen, när Ekot inte ens hunnit till vädret, ledde kyrkogårdens hoppfulla flammor mig ändå rätt eftersom timern på kyrkogårdens belysning ännu inte kommit i takt med tiden. Men denna förtätade halvdager till trots, var vi ändå ännu en dag närmare den brytpunkt när mörkret måste erkänna sig besegrat. Vare sig det ville det eller inte.

FÖR SÅ ÄR DET med svärtan i skapelsen. Det finns en gräns för hur mörkt det kan bli. Vi behöver inte tynga våra sinnen ytterligare genom att påminna oss om det djävulskap som varit och är en del av vår värld, bara besinna att hatets retorik och lögnens lömskhet liksom förtryckarens obehindrade framfart kommer att nå sin punkt. Det finns en gräns.

DÄRFÖR ÄR KYNDELSMÄSS och fastetiden en så viktig del av vår livscykel. Den förra är en av våra äldsta helgdagar, då den infördes redan på 300-talet. Jag vill gärna tänka mig att det skedde tack vare kejsar Konstantins mor Helena, som då kunde ge en blinkning till sina medsystrar i det faktum att det var en kvinna som bar ljuset Jesus in i templet. Liksom det senare skulle vara kvinnor som först vittnade om den uppståndne Kristus i världen. Det är sannerligen en tid för beslutsamma böner, planering av ännu osådda grödor och förhoppningar om återväxt.

LANTBRUKENS MASKINER har gått på högvarv i vårt grannland Ukraina, trots terrorns drönare och raketbeskjutning mot civilbefolkningen. Trots att fyra år av besinningslösa bombmattor förflutit har det inte tystat folkets vilja att plantera för framtiden. Benlösa arborister låter inte proteserna vara ett hinder för att planera för sönderslagna och förbrända skogars återväxt. Träden vittnar om den läkning som pågår konstant i skapelsen. Livet är här och det är nu.

DET LIGGER EN SÄRSKILD KRAFT i att jorden nu börjar ruska på sig. Bondens plog plöjer målmedvetet genom myllan och hjälper den att kränga av sig den tunga vinterkostymen. Vårvinterns bleka sol får allt växande att ångande sträva uppåt mot återväxt och snart är det ingenting som längre kan hålla den längtande grönskan under jord. Sårbar, stolt och ännu inte fullt förlöst i sin styrka. Det doftar av lust. Livslust mot alla odds.

 

Peder Jarnvall

Vecka 8

Sömnigt trygg i min stelhet...

 

Vi är alla olika och ska så vara. Skapelsen tar sig uttryck i oändligt många former, rörelser och tankar. Även vårt liturgiska språk rymmer mångfacetterade uttryckssätt och är något som intresserat mig länge och som nu aktualiseras i takt med att jag långsamt närmar mig tjänsten som präst.


Den senaste tiden har jag använt mina söndagar till att besöka olika kyrkorum, för att ta in skilda liturgier, traditioner och sätt att tala om Gud.


Nyligen besökte jag en ekumenisk gudstjänst och där blev olikheterna extra tydliga. De olika samfundens uttryckssätt fick kyrkorummet att nästan gunga. Den osynlige röraren var på ett fantastiskt sätt närvarande. Vissa invanda rörelser delades av samtliga gudstjänstdeltagare. Andra uttryckssätt var förbehållna vissa grupper, medan andra förblev stilla.


Jag tänker att mycket av detta hänger samman med våra gudsbilder och med de sammanhang vi vuxit in i, inom respektive trossamfund.


Själv är jag, jämförelsevis, relativt stel om jag får vara helt ärlig. Jag känner inget behov av att sträcka upp mina armar. Jag känner inget behov av att knäfalla, och jag gör faktiskt mycket sällan korstecken över mitt bröst. Det skulle på något sätt inte vara jag. Inte än, i alla fall.


Det vi gör ska kanske i grund och botten komma från hjärtat, och tydligen klappar inte mitt hjärta för just dessa uttryckssätt. På ett sätt blir jag lite avundsjuk, men samtidigt känner jag mig trygg i mitt stela sätt. Detta till trots gör jag mig funderingar kring varför just jag är som jag är. Vad är det som gör att jag sitter stilla, men ändå , är jag övertygad om, bär samma känsla av ödmjukhet, bekännelse och tacksamhet som alla andra i rummet?


I mötet med mina blivande prästkandidater aktualiserades frågan ännu en gång nu i veckan. En hel hop olika människor av Guds skapelse, alla med skilda bakgrunder, liturgiska arv och tankar kring hur ödmjukhet, bekännelse och tacksamhet kan gestalta sig liturgiskt.


Återigen kom tanken: varför är jag så stel? Varför vill jag inte röra mig? Är det något fel på mig? Nej, den tanken slog jag bort ganska snabbt. Dels är jag för gammal för att fortfarande tvivla på min personliga stil och dess uttrycksformer, dels känner jag mig sömnigt trygg i min stelhet.


Samtidigt beundrar och respekterar jag människors olikheter och fascineras av att vi kan uttrycka oss så olika, med likvärdiga målsättningar och mening och med en gemensam kristen tro.


I bilen hem från Lund kom så psalmen till mig: ”Jag vill göra mitt liv till en lovsång till dig …” Jag kunde inte annat än att le. Dels för att jag hört psalmen under den ekumeniska gudstjänst jag nämnde tidigare, dels för att den orsakade ett mindre tumult i kyrkan bland mina karismatiska syskon, medan jag, som vanligt, satt där, stel men lycklig. (Det är ju en underbar psalm.) Men också för att den öppnade mina ögon och gav mig ett svar på mina frågor.


Jag behöver helt enkelt inga rörelser. Jag är en rörelse, ständigt i rörelse. Jag tackar Gud varje dag, nästan hela tiden. Jag går bokstavligen ner på knä i min tjänst som kristen medmänniska, och jag försöker på bästa sätt gestalta min bekännelse genom att lyssna och tala, argumentera och agera. Mitt liv är uppsträckta händer, ett knäfall och ett korstecken.


För mig betydde denna insikt mycket. Den kom ganska sent, men den var nödvändig just här och just nu.

Per Franzén

Vecka 6 - Mångfaldsveckan

 

”Du kan väl inte vara kristen, du gillar ju science fiction!” Så sa min kollega när jag kom med beskedet att jag skulle lämna min tjänst som högstadielärare och i stället börja jobba med pedagogiskt arbete inom kyrkan. Att jag, ett inbitet fan av högteknologiska framtidsvisioner och svindlande rymdepos i såväl litterär som filmad och spelad form, också kunde tro på att Gud har skapat världen, det stämde helt enkelt inte in i denna lärares bild av hur en kristen människa ser ut, för sig eller tycker om.

Vid ett kurstillfälle som jag deltog vid i början av året diskuterades begreppet ”intersektionalitet”. Kort sagt kan det beskrivas som att en människa är en samling av flera olika faktorer, kanske till och med identiteter. ”Jag är inte bara tandläkare, utan även mamma”, sas det i en gammal reklamfilm för tandkräm när jag var liten. Vi är inte bara en person, utan bär på en massa olika roller, alla med sina förväntningar och fördomar. Ibland går dessa roller i linje med varandra, som att jag både är make till min fru och pappa till mitt barn. Ibland kan dessa roller upplevas gå emot varandra, som i mitt exempel när en Star Trek-fantast tror på Gud. Ofta ser vi bara en del av en människa, och glömmer den komplexitet som döljer sig i var och en av oss. För vi slutar ju inte vara mamma, bror, farfar eller bonusdotter bara för att vi också är tandläkare, busschaufför, polis eller arbetslös, eller hur?

Hur vi ser på varandra och de roller vi representerar har att göra med våra normer. Vad är egentligen ett ”normalt”, av samhället godkänt beteende, och vad är det som vi uppfattar som avvikande eller kanske till och med stötande? Hur förhåller vi oss när någon inte följer mönstret? Vad är det som väcker dessa reaktioner hos oss, och är de alltid befogade? Och hur gör jag om jag känner att jag inte passar in i normen?

Dessa frågor, och många andra kring ämnet, vill vi i församlingen belysa under vår Mångfaldsvecka, då vi på olika sätt lyfter ämnet Mångfald och påvisar hur våra olikheter berikar och stärker oss. Vi anordnar bland annat familjekväll, besöker Funkisfestivalen med församlingens ungdomar, och tar upp ämnet i våra grupper genom skapande och diskussioner. Ämnet kommer också att göra sig påmint när vi firar gudstjänsten Äventyret på kyndelsmässodagen, där församlingens femåringar också får ta emot en bibel.

För Gud spelar det ingen roll om du passar in i mallen som vi människor har angivit. Han har skapat dig precis så unik som du är, med allt det där som kanske inte passar in i mallen. Allt det där som du eller andra uppfattar som trubbigt, skamfilat eller skadat är i själva verket det som Gud uppskattar mest hos dig. För utan dina egenheter hade ju inte du varit du. Den högsta formen av lovsång du kan ge är därför att uppriktigt och helhjärtat vara den människa du är skapad till, och att uppmuntra andra att göra detsamma. Tillåt mig att en sista gång referera till Star Trek, där vulcanfilosofen Surak ger oss ett sunt förhållningssätt till våra medmänniskor: ”Det gläder mig att det finns olikheter mellan oss. Må vi tillsammans bli större än summan av oss båda.”

 

Fredrik Erlandsson

Vecka 5

 

Vardagstro: Pappa, kan du hitta mig?

Jag hade dop i kyrkan i dag. Ett sådant där dop som inte riktigt låter sig hållas inom ramarna för ordning och liturgi. Två små vildbasar till pojkar tog snabbt kyrkorummet i besittning. De sprang mellan bänkraderna, försvann bakom pelare, kröp under altaret och lyckades hitta en väg bakom altartavlan. Allt ackompanjerat av blinkande skor som lyste upp stengolvet som små blixtar. Kyrkan blev deras lekplats, helig och helt vardaglig på samma gång.

Vuxna log lite ursäktande. Någon försökte dämpa, någon annan gav upp. Och mitt i allt detta, mitt i rörelsen, kom plötsligt ropet som stannade kvar i rummet längre än alla psalmer:

Pappa, kan du hitta mig?

Det var som om hela gudstjänsten stannade upp där. För i den frågan fanns redan en predikan. Inte den som stod i manus, utan den som bara uppstår när livet själv tränger sig på.

För är det inte just så vi ropar ibland? Inte alltid högt, inte alltid med ord, men ändå med samma längtan: Kan du hitta mig? När vi sprungit lite för långt bort. När vi gömt oss. När vi gått vilse, med flit eller av misstag.

Och tron svarar, gång på gång, med bilden av en Gud som inte står kvar vid altaret och väntar artigt. En Gud som söker. Som längtar. Som går bakom altartavlor och in i våra snårigaste gömställen. En Gud som hittar oss – även när vi inte riktigt vet om vi vill bli funna.

Mot slutet av gudstjänsten hade tempot förändrats. Det lilla dopbarnet, som burits fram med löften och vatten, låg nu tryggt i sin mammas famn. Små händer knäppta, andningen lugn. Ett barn som somnat mitt i det heliga, utan att prestera, utan att förstå, bara buren och hållen.

Två gudsbilder i samma gudstjänst. Den sökande Guden som letar efter den som sprungit bort. Och den bärande Guden som låter oss vila, helt trygga, när vi inte orkar springa längre.

Kanske är det just där tron bor. I spännvidden mellan lek och vila. Mellan ropet “kan du hitta mig?” och den djupa sömnen i någons famn. Och kanske var det barnen som predikade bäst av alla den här dagen.

 

Liselotte Malmqvist, från bloggen Vardagstro av Liselotte Malmqvist

Vecka 4

 

En ny början – tillsammans

Jag har precis kommit tillbaka från en veckas semester. Och när ett nytt år och en ny termin ligger framför oss, då väcks ofta både eftertanke och förväntan. Det som varit finns bakom oss, med allt det rymt av glädje, trötthet, misslyckanden och lärdomar. Framför oss ligger något nytt – ännu oskrivet, men fullt av möjligheter. I Bibeln möter vi ofta berättelser om nystart. Om Gud som skapar världen ur kaos. Och om människor som får börja om efter tider av tvivel och prövning. Paulus påminner oss: ”Det gamla är förbi, se, något nytt har kommit.” En nystart handlar inte om att sudda ut det som varit, utan om att med Guds hjälp våga ta nästa steg. För mig blir detta väldigt konkret nu efter semestern. Efter att ha besökt 4000 åriga gravar i Egypten och sett pelare på rad som påminner om svunna tiders makt och fägring så kommer vardagen tillbaka. Perspektiven klarnar. Och när jag nu kliver tillbaka in i vår tid och i den nya terminen gör jag det nyladdad – inte för att allt kommer bli enkelt, utan för att det finns ny energi att möta det som väntar.

 

Det finns också en särskild glädje i att få komma tillbaka från semestern. Att återvända till en arbetsplats och till Harplinge Steninge församling som betyder så mycket för mig. Under semestern köpte jag en t-shirt där det står: “This pastor has an awesome congregation.” Den har prästen har en underbar församling! Lite på skoj men framför allt sant. För vår församling är just det: människor som går tillsammans, bär varandra och delar både hopp och ansvar.

 

Och den nya terminen som ligger framför oss rymmer nya möten, nya uppgifter och nya möjligheter att växa – i kunskap, i tro och i gemenskap. Barnen är tillbaka på förskolan, soppluncherna drar igång igen, konfirmanderna, onsdagapromenaderna, över allt där vi möts. Kanske finns där också en oro för en del, både frivilliga och anställda: räcker jag till, kommer jag orka? Det är just där vi får påminna oss om att vi inte går ensamma. Gud går med oss, i det vardagliga och i det stora. Och vi får bära varandra. När vi nu tar våra första steg in i det nya året och den nya terminen får vi göra det med tillit. Med tacksamhet för vilan som varit och med hopp inför det som kommer. Guds nåd är ny varje morgon, och i den får vi börja om – tillsammans.

 

Vi får tro på att den här terminen få bli en tid av glädje, växt och framtidstro. Och om vi gör det tillsammans blir allt möjligt! Tillsammans är vi en awsome congregation!

 

Liselotte Malmqvist

Vecka 3

 

Det största som hänt mig. Barnet i min famn. Pojken som nu är över ett år. Eddie. 

Eddie, den busigaste och modigaste killen jag mött. Det var dramatiskt när han anlände. En chock. Det var ju inte så här det skulle bli. Vi skulle ju vara på sjukhuset en natt, kanske två. Sen hem och mysa. Skicka en bild av den totala lyckan till familj och vänner. En sån där bild som ”alla andra skickar”, där tröttheten syns i ögonen men med texten ”vi mår alla bra”. 

Svensk sjukvård, familj och vänner som bär, böner i natten och tiden som går fast man inte tror det. Så fick vi till slut skicka den där bilden. ”NU mår vi alla bra!”. Ett år av skratt och glädje, men också oro och ett bräckligt självförtroende. Tänk om något händer? Är jag en bra mamma? Kan jag göra mer? Varför verkar alla andra ha sån koll?


Under våren testade vi ett nytt koncept i församlingen: Fralla & Föräldraskap.
En oas där skratt, te och samtal om föräldraskap – och livet självt – fick ta plats.
Här möttes vi utan krav på prestation eller perfekta svar. En stund att landa – och längta tillbaka till. Till våren utvecklar vi konceptet med nya grupper, även för tonårsföräldrar. Det känns både spännande och värdefullt. 

Livet med Eddie är så otroligt häftigt. Hur han lär sig saker, hur han ser på världen. Hur han upptäcker saker. Förundran över det levande ljuset på bordet, det ohämmade skrattet och glittret i ögonen när han gör något han vet att han inte får. Det uppgivna skriket när skeden med gröt inte kommer till munnen snabbt nog. Välsignade, älskade pojke. 

Jag ser på honom och inser hur mycket jag har att lära av honom. Världen runtomkring är på många sätt en skrämmande plats. För visst behöver vi alla stanna upp och lära oss av barnen runt omkring oss. Jesu ord; ”låt barnen komma till mig och hindra dem inte. Guds rike tillhör sådana som de” (Markusevangeliet 10:14) blir så självklara. Jesus gav barnen en självklar plats - värdefulla, älskade och bärare av Guds rike.
Och kanske säger det något också till oss vuxna: att det finns en särskild styrka i sårbarhet, tillit och i att få vara som man är.

När Eddie ger mig sin sista bit av clementinen, hans absoluta favorit, så känner jag ändå att jag nog gjort någonting rätt. Det är som att det är Eddies sätt att säga; mamma du är bäst precis som du är! 

 

Agneta Lindström

Vecka 2

 

ACT (Action of churches together) 

Från första advent till trettondagen har Svenska kyrkan sin julinsamling.

Vi lever under samma himmel, men verkligheten ser olika ut. Just nu pågår närmare 200 väpnade konflikter i världen, ex Ukraina, Israel, Palestina, Libanon, Sudan och Sydsudan. Detta kan låta lite luddigt, vi vill gärna veta vad Svenska kyrkan gör i de olika länderna. Jag tänkte ge lite innehåll i arbetet. Två länder i krig, två länder i helt olika delar i världen; Sudan och Ukraina.

Sudan: Världens största humanitära katastrof kräver en mängd olika insatser. ACT:s partner är Lutherska världsförbundet, LWF.

LWF stöttar de människor som tvingas fly över gränsen till Sydsudan med att bygga skyddsanläggningar, dela ut filtar, rent vatten, hygienartiklar och kontanter för inköp av andra förnödenheter. ACT:s fokus ligger också på att möjliggöra utbildning och skolgång för människor i flyktingläger, för att inte bara se till akuta utan också långsiktiga behov.

LWF och ACT ser tillsammans till att det finns lärare och att lärarna har rätt förutsättningar för att kunna undervisa alla elever. De ser till att eleverna får rätt skolmaterial och tar också hänsyn till aspekter som mental hälsa.

Ukraina: Anna Horkun ansvarar för ACT:s arbete. Anna fick själv fly från sin hemstad vi krigets utbrott.  Hon beskriver sitt arbete som ”självhjälp som ger hopp”. Hennes arbete har utvecklats till 27 mottagningscenter för ukrainare som tvingats fly sina hem.

ACT stöttar hundratals så kallade mikroprojekt av denna typ. Projekt som syftar till att organisera självhjälp för den drabbade befolkningen. För Anna började satsningen med att hjälpa flyktingar från Maiupol att hitta tak över huvudet. Skolor, lekplatser och köpcentrum användes i det akuta skedet. Detta utvecklades till mottagningscenter. Förutom rehabiliteringsprogram med psykosocialt arbete som bär på traumatiska upplevelser erbjuder centren en rad olika aktiviteter i form av utbildningar och kompetensutveckling. Jag tror verkligen att Ukraina kommer att resa sig igen. Jag tror verkligen på den här nationen och vill vara en del av den, säger hon.

Vill du veta mer, gå in på ACT, julinsamling etc.. Vill du vara med och stötta detta arbete, kom till kyrkan på trettondagen eller swisha till 123 446 38 57, märk det med Julinsamlingen.

 

Anne Bengtsson, diakon

Vecka 1

 

Veckans text är hämtad från Lunas horisont 

 

Lunas nyårskrönika

Snart börjar ett nytt år, 2026. Kyrkoåret har redan börjat, Första söndagen i advent.

Året som gått blev spännande för mig. Det gavs ut en bok om mig och jag blev vida mer känd än vad jag redan var. TV, radio och tidningar uppmärksammade mig som kyrkkatt i hela Sverige. Utanför Sverige också har jag hört. Många katter skulle nog ha blivit högfärdiga av sådan berömmelse. Inte jag. Jag är samma Luna som alltid.

Vill ni höra mig berätta om ett hisnande äventyr, som jag var med om under året?

Det var strax före påsk. Konfirmander var samlade i kyrkan. Som vanligt var det både lek och allvar. Leken var att leta upp gömda påskägg. Ett ägg var gömt i tornet, där kyrkklockorna finns. Dörren upp till tornet stod öppen och jag passade på att smyga in för att vara med i leken. I tornet finns en trappa upp till de två klockorna. Och därefter en stege upp i kyrkans spira. Harplinge kyrka har ett högt torn så det blev en lång klättring för att komma högst upp i spiran. Och jag gjorde det! Jag klättrade så högt upp man kunde komma! Och väl däruppe vågade jag inte klättra ner igen. Vi katter vill alltid ha huvudet först när vi klättrar ner, och då får inte klorna så bra fäste. Det gäller när man klättrat upp i ett träd och också när man klättrat upp i en kyrkspira som ni förstår. Tanken på att falla fritt i det höga tornet tilltalade mig inte. Jag var fast. Men säkert skulle någon rädda mig.

Men det blev tyst i kyrkan. Alla hade gått hem och ingen hade saknat mig. Så det blev en ensam natt för mig där – högst upp i kyrktornet. Jag vågade inte sova.

Det blev morgon. Och räddningen kom! Min mycket gode vän kantorn, som varit med på kvällen, drömde att jag var kvar i kyrkan – i tornet. Han ringde en kyrkvaktmästare tidigt på morgonen och denne klättrade upp och tog ner mig välbehållen. Vilken lycka att få en god frukost på vaktmästarnas expedition och sedan vila ut i deras favoritfåtölj!

På dörren till tornet sitter nu följande text: ”Låt dörren vara ordentligt stängd annars är det risk att katten Luna blir instängd (igen!!)”.

Min unge Fluff klättrar också gärna. Han fastnade i ett högt träd på kyrkogården. Det var dop i kyrkan den dagen och en av dopgästerna hjälpte honom ner på en lång stege!

Ett nytt år. Ett gott nytt underbart år. Ett år då kyrkklockornas klang når ut över åkrar och ängar – ibland helt plötsligt utan någon omedelbar förklaring. Nej, det är inte jag som har vilat på kontrollbordet …

Luna även kallad Theodor

Vecka 52

 

Barnet på första advent

Ett litet barn sprang omkring i den fullsatta kyrkan i Harplinge på första advent. Från predikstolen talade Liselotte samtidigt om Gud som visar sig i vår vardag. Barnet i kyrkan hade fullt upp med att upptäcka kyrkans olika hörn och vrår. Och hur spännande är det inte med två riktigt fullvuxna granar inomhus! Dessutom finns vadderade vägar fram till granarna. Altarringens böjda form som leder oss fram till det konkreta mötet med Gud (och granar). Härliga att springa på med små barnfötter.


Barnets pappa hade fullt sjå med att hålla takten efter det livliga barnet. Chansen att inte synas var totalt omöjlig. Pappan syntes ännu mer än den underbara flickan. Vi är vana vid detta. Under förra årets julgudstjänst på julafton spatserade vår kyrk-katt runt på altaret och brydde sig föga om eventuella åskådare. Under adventsgudstjänsten var det barnet som blev den spontana aktören.


Liselotte hade slutligen tagit sig ned från predikstolen och gudstjänsten närmade sig förbönsmomentet. Då ringer plötsligt kyrkans klocka! Vår vaktmästare Nelly förstod ingenting. Hon hade ju inte tryckt på några knappar på sitt kontrollbord. Vad händer??


Jo, Gud visade sig i vår vardag, precis som Liselotte hade predikat. Den lilla flickan hade bytt plats med Liselotte och spatserat upp i predikstolen, gömd av stolens väggar, och där hittat den enda knapp som finns, nämligen den som sätter igång den stora klockan. Ett barns nyfikenhet och spontanitet fick hela församlingen att lyssna till denna ofrivilliga klockringning. 

Och ingen blev irriterad. Ingen fnös. Ingen tittade strängt på pappan eller på barnet. Tvärtom: flera log och det spred sig en sådan där varm, nästan påtaglig känsla av att något heligt hade rört vid oss genom det mest oväntade av allt: ett barns lekfullhet.


När klockans toner klingade ut var det som om hela rummet drog efter andan. Vi hade hört klockringningar förut, till gudstjänst, till högtid, till dop och begravning men kanske aldrig en klockringning av ren upptäckarglädje, av barnets glasklara impuls: ”Vad händer om jag trycker här?”


Det är egentligen precis så Jesus säger att Guds rike fungerar. Inte ordnat, stilrent och strikt. Utan överraskande, lekfullt och ofta genom de minsta. ”Den som inte tar emot Guds rike som ett barn kommer aldrig dit in”, säger han. Och kanske är det just detta som är svårast för oss vuxna, att låta oss överraskas, att släppa taget om våra föreställningar om hur allt bör gå till, och i stället våga se Gud i det som avviker från manus.


Barnet i predikstolen predikade med sin nyfikenhet. Hon visade oss, utan att säga ett ord, att heliga rum inte är museer. De lever när människor lever i dem. De blir heliga när liv får ta plats, när skratt får ljuda, när spontana steg får höras över stengolvet.


Och kanske, när vi lyssnade till den där oväntade klockringningen, blev vi alla påminda om den första adventstidens egentliga budskap: att Gud kommer till oss inte genom perfektion, utan genom det bristfälliga, det vardagliga, det lilla. Att Gud låter sig höras mitt i det vi inte har planerat.


En adventspredikan i realtid, levererad av en flicka i full fart, två granar, en lätt förvirrad vaktmästare, en spännande knapp och en Gud som aldrig slutat använda oväntade aktörer för att göra sig hörd.
 
Per Franzén

Vecka 51

 

Hur många julsånger finns det i världen?

December från en kyrkomusikers perspektiv

I början av oktober, då startar det! Församlingens två musiker går in i advent- och julmusikbubblan. Det ska hittas sånger, gamla och nya, gås igenom arrangemang och beställa de noter som behövs. Psalmer ska dammas av och sjungas igenom.

Jag stänger in mig på mitt kontor och sätter igång Spotify; att lyssna på julmusik är väl inte riktigt tillåtet i oktober...? Men det är en god hjälp för mig när jag ska sätta mig in i körernas sånger. Det hjälper inte att jag stängt om mig, efter går jag runt och sjunger på alla dessa sånger, säkert till förtret för mina kollegor. 

Musiken är viktig, inte bara i december. Psalmer och sånger ger möjlighet till eftertanke och stillhet, vi får möjlighet att både delta i den gemensamma sången och “bara” lyssna till musiken.

Alla olika helger i vårt kyrkoår ger en härlig dynamik, inte minst vad gäller musiken. Stilla veckans allvar och vackra körsånger om korset, som mynnar i Påskdagens härliga glädje! På hösten har vi Alla helgons dag med sin eftertänksamhet, och bara några veckor senare firar vi 1:a advent.

Speciellt advent och jul är mycket traditionsbundna. Hur skulle det se ut om vi plötsligt bytte ut psalm 103 Bereden väg för Herran som inledning till 1:a advents gudstjänst? Eller om vi inte fick sjunga psalm 114 Stilla natt någon gång runt jul?

Det knarrar under skorna när jag går gången upp till kyrkan. (Eller ja, det är kanske ett önsketänkande.) Om några timmar ska barnen gå Lucia. Jag plockar fram noter, ställer upp mikrofoner och lägger fram ljus till dem. 

Så kommer barnen. De är förväntansfulla och lite nervösa. Vi övar igenom programmet, det sitter bra efter att ha övat under hösten. Häromdagen var vi i kyrkan och hade genrep, allt känns bra. Lite frukt innan allt börjar och så släcker vi ner kyrkan. Natten går tunga fjät....

Efter veckan med Luciatåg med våra tre barnkörer, i båda kyrkorna och på äldreboendet tar vuxenkörernas julkonserter vid. Nu är det bara att ställa om! Programblad ska skrivas, extraövningar med solister och musiker, ställa i ordning kyrkan för alla körsångare. Visst, det är mycket att stå i den här tiden, men oj, så kul det är!

Och utöver dessa större evenemang har vi alla fina gudstjänster, både i advent och jul. Många av dessa fyller vi med extra musik.

 

/Eva Persson

 

 

För vi gjorde en måne av silver

och en underbar krona av guld

Ett drama med rytande lejon

och ett tåg för effektens skull.

Det är mera än låtsas och leka

för du kan vara alldeles viss om

att riktiga rosor är bleka,

mot en handmålad färgkuliss

Visor från Mumindalen av Tove Jansson

 

Jag har varit alldeles uppfylld i höst med att läsa Tove Janssons stora bok med hennes samlade texter. Olika teman och massor med känslor finns sida upp och sida ned.

Tove Jansson har en enorm förmåga att fånga upp vårt inre och verkligen sätta ord på hur vi känner och har det… ur boken Pappan och havet kan vi läsa… Hon var så glad att hon blev allvarlig…

Poesin hjälper oss på många sätt i det vardagliga, att ha en strof eller ett uttryck på läpparna, som kan kännas viktigt just i den situation vi befinner oss i.

I skrivande stund, just nu i december månad med alla förberedelser och möten med mina körer, konfirmander och församlingsbor, är det precis som alla tidigare år… nu är vi här!  Adventstiden med allt vad det innebär: Luciahögtid, med en förväntansfull barnkör i Steninge. Tisdagskören som sjungit adventsånger på Kvarnlyckan och Livbojen. Gospelkören Safe&Sound som övar till Sjung in julen och sedan alla härliga julgudstjänster. Den här tiden som lyser upp mörkret både ute och kanske också inom oss själva.

 

Må så gott! Vi önskar från hjärtat: En riktigt God Jul och ett Välsignat Gott Nytt År!!!

 

/Sven Engström

Vecka 50

 

En vecka fri från våld  


Det finns veckor som sätter avtryck och berör. Inte för att kalendern säger det – utan för att verkligheten gör det. En vecka fri från våld är en sådan. Runtom i Sverige pågår kampanjer, samtal och föreläsningar som lyfter det förebyggande arbetet mot mäns våld mot kvinnor – allt för att påminna oss om något vi egentligen redan vet: att varje vecka, dag, timma och sekund borde vara fri från våld. Den här veckan borde inte behövas, ändå gör den det. 

Var fjärde kvinna har någon gång blivit utsatt för våld av någon hon levt med, litat på och älskat. Var tredje vecka dödas en kvinna livet av en man som hon haft en nära relation med. Den farligaste platsen för en kvinna är inte en mörk gata på väg hem, utan i sitt eget hem. Den plats som borde vara tryggast är för många den farligaste.  


Och våld är aldrig ”bara” slag eller sparkar. Våld kan vara en tystnad som tränger sig in mellan orden. En blick som kontrollerar. Ett lösenord som krävs. En ekonomi som tas över. Ett hot som aldrig uttalas högt, men som alltid ligger där. Våld är både osynligt och brutalt. Det sätter märken på kroppen – men lika ofta i själen. 


Mäns våld mot kvinnor är ett omfattande samhällsproblem som drabbar kvinnor oavsett ålder, bakgrund, inkomst eller bostadsort. Och många av de kvinnor som lever med våld är också mammor. Var tionde barn upplever våld hemma och det sätter spår för livet.  
Men vi ser också rörelser i rätt riktning, att förändring är på gång. 


Allt fler kvinnor vågar idag berätta, söka stöd och anmäla. Det är ett viktigt steg, både för den enskilda och för samhället. För våld är alltid ett brott. Ett brott som aldrig kan ursäktas och aldrig ska tystas ner. När kvinnor får möjlighet att tala, bli lyssnade på och bemötas med kunskap och respekt, då kan också förändring börja på riktigt 


Allt fler organisationer, föreningar och privatpersoner engagerar sig. Under En vecka fri från våld märker vi hur något håller på att förflyttas i samhället – varje år vill fler vara med och bidra till en förändring och det blir tydligare att våldet inte längre är en privatsak, inte något som göms undan eller hålls hemligt mellan fyra väggar. Det är en samhällsfråga som vi alla har ett ansvar för. 


Vi ser också hur polis, myndigheter och andra aktörer riktar alltmer uppmärksamhet mot våldsutövaren. Vem som bär ansvaret blir allt mindre diffust. Budskapet är tydligt: 
Vi ser dig. Vi tar det här på allvar. Det finns hjälp att få och det finns ansvar att ta. Den skiftningen är avgörande för att vi långsiktigt ska kunna minska våldet och skapa trygghet.

 

Våldet berör oss alla och vi kan alla göra något:

Om du misstänker att någon är utsatt – våga finnas där och stötta, ställ frågor som ”Hur mår du egentligen?” Du har känts ledsen på senaste tiden, finns det något jag kan göra? 
Och om svaret blir undvikande – fråga igen. Att någon orkar stå kvar kan vara avgörande. Om du anar att någon utsätter en annan för våld – våga fråga där med. I lugn och avskildhet. ”Jag märker hur du pratar med din partner, det känns inte så trevligt. Kan jag stötta dig på något sätt?” Ibland är den frågan början på en förändring. 


Om du själv är utsatt för våld – du ska veta att du inte är ensam, och att det finns hjälp och stöd att få. Det är aldrig ditt fel. Du kan vända dig till kommunen, en kvinnojour eller någon av de många organisationer som varje dag arbetar för att ge stöd, skydd och trygghet. Ett samtal kan vara början på en förändring – ibland också början på ett helt nytt liv. 


Och om du själv utsätter någon annan för våld – även då finns det hjälp att få. Våld är ett beteende som går att förändra, men det kräver mod att ta det första steget. Genom att söka stöd hos kommunen eller någon av de organisationer som arbetar med våldsutövare kan du få hjälp att förstå, bryta och ta ansvar. Förändring är möjlig, och den kan göra skillnad för både dig och de människor som finns omkring dig. 

Tack för ordet och tack för min tid hos er i Harplinge - Steninge församling. Jag minns tiden med värme, kärlek och många fina samtal och möten som jag tar med mig vidare i livet. En bra erfarenhet att bygga vidare på i livet. Nu arbetar jag på Falkenbergs Kvinnojour där mitt fokus är att förebygga våld och bidra till ett mer jämställt samhälle fritt från våld. 


/Emma Widell  

 

Kontaktvägar

Kvinnojouren Halmstad

info@kvinnojourenhalmstad.se

Tel: 035-128888

 

VAS: https://valjattsluta.se/

Kvinnofridslinjen: https://kvinnofridslinjen.se/

 

Harplinge - Steninge församlings samtalsstöd


 

Vecka 49

 

Under regnbågens alla färger

Det finns ögonblick när kyrkorummet känns lite extra stort. Inte för att väggarna flyttats, utan för att hjärtat gör det. När ljuset faller in genom fönstren och färgerna liksom dansar över bänkarna – då blir det tydligt att Gud aldrig tänkt snålt. Inte med ljuset. Inte med kärleken. Inte med människan.

Och i år, när Harplinge-Steninge församling denna vecka står värd för regnbågsmässan, blir det ännu tydligare. För vad är regnbågen om inte Guds egen påminnelse om att alla ryms? Att alla får plats? Kyrkan ska vara en fristad, inte ett filter. Det finns en färg för var och en – och ingen behöver blekas för att passa in. Här får du vara den du är. Här ryms du. Du är en av regnbågens alla färger. Så här sjöng våra barnkörer i gudstjänsten för några söndagar sedan:

Under regnbågens alla färger
tillsammans här och nu
under regnbågens färger
är vi alla barn till Gud.

En enkel sång, som bär något stort. Den bär människors erfarenheter, sår och drömmar. Den bär hoppet om en värld där vi får vara just så som vi är skapade – älskade, värdefulla, unika. Det är ingen liten sak att säga att alla färger finns i oss. Men kanske är det just så Gud ser på oss: som en levande palett, där varje nyans behövs för att helheten ska skimra. Och är det inte just det kyrkan ska vara? En plats där ingen behöver gömma sin färg, sitt sätt att älska, sin historia eller sin framtid. En plats där vi får vila i att vi redan är inneslutna i Gud, redan välkomna hem.

När vi firar regnbågsmässa gör vi det inte bara för några. Vi gör det för alla. För hela församlingen. För hela mänskligheten. För att säga: Här får du vara. Här är din plats vid bordet. Eller som vi sjunger i nattvardspsalmen 396: Här är rymlig plats, här är Guds bord, ett stråk av himmel och en doft av jord. Gud är en av oss vid detta bord. Inge avstånd mer, ej främlingsskap… Läs gärna vidare i psalmens text.  För här är du Guds barn – hel och hållen – som den du är.

Så när tonerna stiger och regnbågens alla kulörer smälter samman i kyrkorummet, då händer något heligt. Då blir det inte bara en mässa. Det blir ett löfte. Ett löfte om att Guds kärlek alltid är större än våra rädslor, rymligare än våra gränser och vackrare än vi någonsin vågar tro. Under regnbågens alla färger, sida vid sida, går vi tillsammans. Älskade. Värdefulla. Guds barn, var och en.

Under regnbågens alla färger
tillsammans här och nu,
under regnbågens färger
är vi alla barn till Gud.

 

Liselotte Malmqvist

Vecka 48

 

Black Friday

Så är den där fredagen här igen, i slutet på november. Butikerna fylls av svarta skyltar med röda siffror: 50%, 70%, KÖP NU. Människor rusar till köpcentrum, klickar hem paket på löpande band. Den tid på året som annars är lugn kan plötsligt explodera i försäljning – Black Friday.

Jag ska erkänna att jag själv väntar på chansen att boka en solresa lite billigare eller kanske köpa en ny klocka i stället för att laga den gamla. Ibland är det något jag verkligen behöver, ibland är det mer impulsivt. Men reorna kan också vara en lättnad för dem som annars har det knapert: en ny vinterjacka till barnet, en kyl som inte längre håller, i en tid när förskolor behöver ha lånekläder till barnen för att de ska kunna gå ut och leka. För många blir rabatterna inte bara lockande, utan en konkret hjälp – nästan som ett litet tecken på vardagsnåd. Nåd betyder ju gratis och även om det inte blir helt gratis så blir det betydligt billigare ändå.

Samtidigt är det lätt att konsumera mer för stunden än för behovet. Ett klick kan ge en kort glädje eller känslan av att fylla ett tomrum, något som snabbt försvinner. Ibland kan köpet nästan fungera som en ritual, där prylarna ersätter det vi egentligen söker – det som mättar själen.

Martin Luther skrev: “Det du sätter din lit till, det är din Gud.” På Black Friday kan det vara värt att fundera på vad vi egentligen sätter vår lit till. Är det prylarna, kontot med impulsköp, eller något som varar längre än den korta euforin?

Mitt i allt detta återkommer den enkla, men svåra frågan: Vad behöver jag egentligen? Ofta är svaret inte en ny dator eller ett par skor, utan kanske lugn, mening, gemenskap, tro – gåvor som inte kan köpas, men som fyller livet på riktigt.

Kanske kan Black Friday påminna oss om både möjligheterna och begränsningarna med konsumtion. Men kanske också om det som verkligen håller, det som bär även när allt annat skakar: vår tillit, vårt hopp, vår tro – det som inte kan reas ut på en skylt.

 

Liselotte Malmqvist

Vecka 47

 

Novent - längtan efter ljus

 

Det är novent. Så säger vi ju nu för tiden. November – längtan efter ljuset i advent. Så blev det novent. Mörkret ligger tungt över städer och landskap, kvällarna är längre än dagarna, och allt känns lite stillsammare. Vi tänder ljus i fönstren, små stakar på bord och fönsterbrädor, och låter fladdrande lågor påminna oss om att ljus alltid hittar sin väg, även i det djupaste mörker. Precis som evangelisten Johannes skriver. ”Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det". (Joh 1:5)

Novent handlar om väntan och längtan efter ljus. Inte bara det fysiska ljuset som bryter nattens mörker, utan det ljus som fyller oss med hopp, tro och värme. Ett ljus som säger: det finns en morgondag, nya möjligheter, och även i det som känns tungt finns alltid en gnista som kan tändas.

Det är något nästan magiskt med ljuset nu. Att det lilla ljus som vi tänder kan fylla ett helt rum med närvaro. Det påminner oss om att vi vill se och bli sedda, att vi behöver värme, trygghet och att ljuset ger oss en hemkänsla. I mörkret blir det tydligt hur viktigt ljuset är, och hur hopp föds just i väntan och längtan.

Novent kan också få bli en tid för eftertanke. Året börjar gå mot sitt slut. Vi kanske redan planerar för vad som ska hända nästa år. När dagarna blir kortare kan vi vända blicken inåt, stanna upp och tänka på det som varit, på det vi hoppas på, och låta hjärtat fyllas med ljus. Det behöver inte bara handla om ljuset utanför oss, utan också om det vi tänder i varandra – med leenden, omtanke och små handlingar som värmer.

Och så går vi mot julen, mot vinterns mörkaste tid, men med ljusen tända i fönstren och i våra sinnen. Novent påminner oss om att ljus och hopp hör ihop, att tro och längtan ger styrka. Mörkret kan kännas stort, men ljuset är alltid närmare än vi tror.

I novent väntar vi inte bara på ljuset utanför – vi bär det inom oss.

 

Liselotte Malmqvist

Vecka 46

 

En dag på Kyrkbackens förskola.


Vet du, vet du, vet du, vet du? Möten och samtal börjar redan på vägen mellan grinden och personalingången. Jag ska stänga på förskolan idag så jag kommer lite senare, vid niotiden. På vägen in får jag ofta all information jag behöver: vilka är lediga och vad ska vi göra idag. Barnen är bra på att återberätta allt de mött på morgonen. Flera av barnen och mina kollegor har redan varit här flera timmar. Kvart över sex börjar dagen på Kyrkbacken. En pedagog kommer, förbereder dagen, ordnar med frukost och börjar välkomna barnen som börjar rulla in vid halv sju. Vi börjar dagen med att rita, pussla eller bygga med våra olika material innan vi kommer igång. Vid åtta är de flesta barnen på plats. Vi samlas, pratar om vilka som ska komma idag och vad som ska hända. Vi sätter oss vid olika bord och äter frukost tillsammans. Vid nio när både jag och några fler barn dyker upp kan de som varit här tidigt berätta för oss vad som ska hända. ”Vi ska ha grupper idag”, ”Du ska cykla med lådcyklarna.” ”Vad roligt vi ska ha idag” svarar jag och går in för att ta på mig lite varmare kläder. I hallen möter jag en kollega som börjat packa iordning utflyktsväskan. Mellan frukost och lunch ska vi hinna med en massa saker. Vi delar in oss i mindre grupper och har aktiviteter. Den här dagen ska en grupp skapa i ateljén, två grupper cykla på utflykt och en grupp ska ha boksamtal om en bok som går att koppla till vårt tema. Just nu jobbar vi med en bok om två troll. Vi leker ute en stund innan vi är klara för att starta. Vi ska vänta in lite fler kompisar och hinna förbereda allt. Vi cyklar till en lekplats där vi leker tillsammans. På vägen visar några barn var de bor, var de varit tidigare och vi ser massor av intressanta saker. På vägen tillbaka tar vi vägen förbi skolan och vinkar på några barn som gått på Kyrkbacken tidigare.

Tillbaka på förskolan går vi in, samlar oss på mattan och de olika grupperna berättar vad de gjort under förmiddagen. ”Vet ni, vet ni, vet ni?”, ”Vi har målat idag”, ”vi såg en katt”, ”en dag var jag på Liseberg.” Vi sätter oss vid olika bord och där fortsätter vi prata. Ibland får vi pausa samtalen en stund så vi inte glömmer bort att äta. Efter maten går några barn ut  med en pedagog och sover i sina vagnar. Vi andra lägger oss och varvar ner med en saga. Precis efter vilan har vi lite lugnare aktiviteter. Några ritar, pärlar pärlplattor eller pusslar. Detta gör vi fram till klockan två då några kompisar börjar gå hem. Sen är det tid för mellanmål. Innan vi äter samlar vi ofta ihop oss en stund. När vi dukat av  går vi ut och leker. Barnen börjar sakta droppa av. ”Vet du när mamma kommer?”, ” Kommer min pappa snart?” När föräldrarna kommer berättar vi vad som hänt under dagen. Nu har klockan hunnit bli fem och det inte så många kvar. Vi har vinkat av både kompisar och pedagoger på löpande band.  

Nu är det lugnt igen på Kyrkbacken. Katten Fluff som brukar röra sig i närområdet kommer ner och hälsar på. Han lägger sig på en filt utanför dörren och barnen kommer och klappar. Jag och barnen som är kvar leker lite till. Idag har det börjat bli kallt så efter en stund går vi in och spelar spel. Till slut är jag ensam kvar på Kyrkbacken. Jag plockar iordning, slänger sopor och ställer upp alla stolar. Innan jag går till bilen sätter jag mig bredvid katten en stund ”Vet du?” Säger jag och klappar den under hakan. ”Idag har jag varit med om så mycket.” 

 

My Nyberg

Vecka 45

 

De som sår under tårar
skall skörda med jubel. Ps 126:5


”Om jag visste att världen gick under imorgon, skulle jag idag ändå plantera mitt äppelträd”. Citatet tillskrivs ofta reformationsfadern Martin Luther, men finns faktiskt inte att återfinna i någon av hans skrifter. Men oavsett avsändaren så har dessa ord genom historien upprepats och förmedlat hopp för många människor. För visst målar de upp en trösterik bild? Att hur kört läget än är, och oundviklig undergången än blir, så finns det fortfarande ett värde i att bygga på något för framtiden. Om världen går under eller ej kan vi inte påverka, hur mycket vi än försöker. Men det vi kan göra är att inte låta oss bli nedslagna, att stirra hopplösheten i ögonen och inte vika undan blicken. Att ta vara på livet som att varje dag är den sista, men samtidigt leva som att livet kommer vara för evigt. För det är ju ändå det Jesus har lovat oss. Och vill jag att vi ska kunna äta äppelpaj i Guds rike, då måste jag plantera trädet redan nu.

På många sätt är vi just nu inne i en mörk period. Det räcker med att titta ut genom fönstret för att se hur grå, kall och bister världen framstår. Men det är inte bara årstiden som får tillvaron att kännas kylig. I vårt samhälle har klimatet också blivit frostigt, med ett polariserat landskap i såväl politik som det allmänna samtalet. Det blir allt svårare att stå upp för sin åsikt när det vid varje tillfälle till synes finns ett helt uppbåd av människor (eller AI-botar programmerade att efterlikna människor) som bara väntar på att sätta tänderna i den som vågar sticka ut hakan. Kvar står de mest högljudda och upprörda och skriker på varandra, medan den breda massan har skrämts till tystnad. Som när en vinterstorm får allt levande att söka skydd, så gör denna utveckling också oss alltmer tillbakadragna, alltmer inneslutna från varandra. Det hade varit enkelt att inför en sådan värld bara kapitulera, låsa dörren och låta den förhatliga kylan vinna. Men är det verkligen det som är meningen med att vi hamnat här i världen?

Nej, låt istället den mörka hösten stå som en kontrast mot det ljus som du själv sprider. Spara inte det goda till goda dagar, utan ta fram det när det behövs som bäst. Ring det där samtalet till någon som du inte pratat med på länge. Prata med den som sitter ensam. Låt den slentrianmässiga frågan ”hur mår du” få tiden att faktiskt besvaras på riktigt. Hjälp till med det du kan, så blir höstens kyla och mörker plötsligt inte så påtagliga. Det lilla ljus du har, låt det få lysa klart. Och vet att även om det är en trött klyscha så är det ändå sant: det är alltid mörkast innan gryningen. Det må vara mörkt nu, men på många sätt är i alla fall jag övertygad om att vi går mot ljusare tider.

 

Fredrik Erlandsson

Vecka 44

Under mina snart 20 år på pastorsexpedition har jag mött många sörjande och nu är jag själv en av dem då jag miste min man i december förra året. Nu är jag en av dem som blir inbjuden till årets minnesgudstjänst.

Jag har under de månader sen min man dog förstått att sorg är inget man kommer över. Den blir en del av en. Alla vi som älskat honom kommer att ha kvar honom i våra hjärtan, för alltid.

Tidigare har jag tänkt att kroppen bara är en kostym, som själen använder sig av under sin tid på jorden. Nu, sen min man dog, tänker jag helt annorlunda. Själen var den del av honom som jag samtalade med, men hans kropp var den jag kom nära fysiskt och saknaden efter den gör också väldigt ont. Kroppen är inte bara en kostym.

Sorg kan beskrivas som randig. I början är de mörka ränderna bredare än de ljusa. Med tiden, det är helt individuellt hur lång tid det tar, tar de ljusa fina minnena över och ger den djupa sorgen allt mindre och mindre plats, men sorgen kommer alltid att finnas där. Sorgen är ett bevis på att vi älskat.

Till dig som sörjer. Det är tillåtet att känna ilska, lättnad, tomhet, tacksamhet, saknad, längtan, kärlek, bitterhet. Minns att alla känslor är tillåtna. Känner du att du fastnat i din sorg kan du få hjälp av församlingens präster eller diakon. Tveka inte att ta kontakt med någon av dem, de finns här för dig.

Är du någon som står bredvid en vän som sörjer? Visa att du finns där. Inte för att ta bort sorgen utan för att skapa trygghet nog att orka andas mitt i allt det som gör ont. Lyssna. Minns tillsammans den som lämnat. Sluta aldrig att sträcka ut din hand. När sorgen inte längre tar all kraft kommer den som mist att sträcka ut sin hand till dig.

Anette Carlström

Vecka 43

 

Kommer man till himlen den vägen?

Min dotter som då var 4 år stod vid gravstenen på kyrkogården och pekade mot marken. Förundrat frågade hon: "Kommer man till himlen den vägen?" Då jag inte visste vad jag skulle svara eller hur jag skulle förklara så sa jag bara: ”Ja, det gör man”, och Sara blev nöjd med det svaret. Så enkelt och samtidigt så förunderligt och märkligt. Kanske är det just genom barnets ögon vi ser att det här är en plats där vi inte behöver ha alla svar, inte behöver vara rädda för vad som kommer efter, utan bara kan vara – i undran, i tystnad, i hopp.

Himmel och jord viskar till varandra, varje gravsten bär på en tyst berättelse, som om själva marken talar ett språk av drömmar och tider som flytt. Här möts levande och döda, – en del av samma väv, men i olika trådar.

I varje steg på den dammiga stigen kan vi skymta Gud i vinden som rör sig genom trädens lövverk, i stillheten som fyller luften, i vattnet som porlar i bäcken. Kyrkogården blir som en bro mellan olika världar – mellan det jordiskt och himmelskt. Här, där våra fötter rör vid marken, sträcker sig våra böner mot himlen. I skuggan av gamla träd och mellan murarnas mossiga stenar, silas ljuset och landar mjukt på jorden och det är som om gränsen mellan liv och död för ett ögonblick blir genomskinligt.

Gravstenen, som för oss vuxna kan tyckas vara en barriär mellan liv och död, blir för barnet en bro. Ett steg. Ett möte. Och kanske, för en kort stund, känns det som om min dotters fråga inte bara är en fråga – utan en påminnelse om att alla vägar, på något sätt, leder hem. Kyrkogården är en plats där vi alla tillsammans vandrar på den väg som en gång leder oss till Himlen. Och kanske är det just denna väg barnet inom oss talar om – en väg vi alla söker, men ofta glömmer att fråga efter.

Så står vi där, vid sidan av barnet, vid oss själva och lyssnar på frågan: "Kommer man till himlen den vägen?" Och för en stund känns det som om kyrkogården själv, som en oas mellan liv och död, viskar att den vägen är en vi alla går, långsamt men säkert, mellan himmel och jord.

 

Liselotte Malmqvist

Vecka 42

 

Voffo gör di på detta viset?

Föreställ dig att du lagat en väldigt god maträtt till dina gäster. Du har lagt ned massor med tid på att hitta ett spännande recept, förberett, handlat och sedan lagat mat. Dyrt blev det också. Så kommer gästerna och de petar lite i maten av ren artighet, men säger inget om hur gott det var. Du får bära ut nästa fulla fat igen i köket.

Eller mannen som på vägen hem från jobbet kommit på att överraska sin partner med att ha köpt biljetter till en föreställning samma kväll. Men partnern har huvudvärk och är på dåligt humör och det blir ingen gemensam kväll på konserthuset.

Ibland möter våra egna intentioner och förväntningar på motstånd. Den eller de vi möter motsvarar inte våra egna goda avsikter.

Jag kommer in på arbetet en morgon och är på väldigt gott humör, och ingen annan är glad. 

Den naturliga reaktionen är oftast besvikelse. Besvikelse över att inte maträtten smakade, besvikelse över att partnern inte gick en till mötes och ansträngde sig lite för att följa med på konserten.

För några år sedan fick jag en bok i min hand som handlade om MENTALISERING. En bok som hjälpte mig en bra bit på vägen. Mentalisering är förmågan att förstå både sina egna och andras tankar, känslor och avsikter, att kunna se sig själv utifrån och andra inifrån. Mentalisering handlar om att försöka tolka vad som rör sig bakom beteendet, att ana att det finns en berättelse, en orsak, ett sammanhang.

Kanske gästen som inte åt helt enkelt inte tyckte det var gott men av artighet inte kunde säga något. Kanske partnerns huvudvärk bottnade i stress eller oro. Kanske kollegornas tystnad på morgonen inte handlade om likgiltighet, utan om något som tyngde dem.

När vi mentaliserar bryts den spontana impulsen att döma eller ta illa vid sig. Vi stannar upp och undrar: ”Vad kan den andra människan uppleva just nu?” Det betyder inte att våra känslor av besvikelse är fel, men att vi låter empatin få ett ord med i laget innan vi reagerar.

I ett kristet ljus blir mentalisering en form av kärlekshandling. Jesus ser människors inre, deras kamp och längtan, även när de beter sig illa eller verkar kalla. Att försöka förstå en annan människas inre värld är att följa hans exempel – att älska inte bara med ord, utan med blick och förståelse. Det är att låta hjärtat fråga innan munnen dömer. Så växer något av Guds tålamod i oss: förmågan att se andra med barmhärtighetens ögon.

 

Per Franzén

Vecka 41

 

Livets patina

Denna vecka har vi jubilarkalas i Harplinge Steninge församling. Vi firar dem som har nått mogen ålder. När det nu är kan man ju fundera över. Men när vi firar våra födelsedagar, blir ofta till eftertanke, över det som har varit, och det som kommer. Och när vi kommer till den punkten att vi kanske har levt fler år än vi tror att vi kommer att ha framför oss. Tomas Tranströmer skriver om det i en dikt:

Inom mig bär jag mina tidigare ansikten,
som ett träd har sina årsringar. 
Det är summan av dem som är 'jag'. 
Spegeln ser bara mitt senaste ansikte, 
jag känner av alla mina tidigare.

Och visst är det så? Att åldras är egentligen inte att bli någon annan – utan i stället att bli mer av sig själv. Så tänker jag både om år som läggs till år och även kilo till kilo. Det blir helt enkelt mer att tycka om 😉.

Jag vet inte hur det är för dig, men själv har jag börjat småprata med mina rynkor framför badrumsspegeln. De där i pannan är från småbarnsåren (mycket oro, lite sömn), de runt ögonen är skrattgropar från sena kvällar med vänner och midsommardans i regn. Och de där runt munnen… ja, de kan vi kalla “livets patina”.

Och grått hår – det är ju faktiskt bara naturens eget glitter. Gratis dessutom. Inget schampo i världen kan ge samma visdomsslingor. Där varje grå hårstrå är som ett kvitto på att man har levt – och överlevt!

När vi firar jubilarkalas så hyllar vi åren som gått, människor som burit vår gemenskap, och alla stunder som format oss. Men livet består inte bara av de stora firandena. Det finns en sorts vardagsjubileum också – att få fylla ännu ett år, att få vakna till en ny morgon, att kunna knyta skorna utan att det knakar för mycket i knäna eller fingrarna är för stela.

Varje ålder har sin tid. Barndomen med sina blåmärken och glädjeskutt. Tonåren med sina pinsamheter (som vi helst vill glömma). Vuxenåren med ansvar, vardagskaos och kaffekoppar i all hast. Och så åldrandet, där vi till slut får landa i oss själva. Kanske lite klokare. Kanske lite långsammare. Men också med mer tid att njuta av fågelkvitter, barnbarnsskratt – och att unna sig att sitta ner och läsa en dikt utan att mobilen plingar var tredje minut.

Det är lätt att fastna i vem vi "var" eller oroa oss för vem vi "blir". Men Tranströmers dikt påminner oss om att vi inte lämnar våra tidigare jag bakom oss – vi bär dem vidare. De är inte borta, de är inneslutna. Ett skrubbsår från barndomen, en tonårsförälskelse, ett livsavgörande val i trettioårsåldern – alla bor de kvar inom oss. Det vackraste med att få bli äldre: är att inte bli mindre, utan mer - av oss själva.

När vi ser oss i spegeln kanske vi inte känner igen oss, har en annan bild av oss själva. Då får vi komma ihåg att spegeln bara visar det senaste lagret, men själen vet bättre.  Så nästa gång du står framför spegeln och drar lite i kinderna och undrar “var tog jag vägen?” – påminn dig själv: Du är fortfarande där. Du har bara fått fler årsringar, mer djup, och kanske lite knakade knän när du reser dig ur soffan. Så låt oss bära våra årsringar med stolthet. Låt oss tala varmt om livet, inte bara när det är nytt, utan också när det mognar, djupnar och bär frukt.

Och det är faktiskt värt att fira. Varje dag. Med eller utan tårta.

 

Liselotte Malmqvist

Vecka 40

 

Kyrkan – en plats för alla röster

Vi har nyss haft kyrkoval. Runt om i landet har människor gått till valurnorna för att rösta fram dem som ska vara med och forma Svenska kyrkans framtid. Det är ett viktigt demokratiskt ögonblick – men också en påminnelse om vad det innebär att vara en folkkyrka.

Att vara en folkkyrka betyder att vi är en kyrka för alla – och av alla. Det handlar inte bara om vilka som sitter i beslutsfattande rum, utan om att hela kyrkan bygger på ett underifrån-perspektiv. Det är i människors liv, i det vardagliga och ibland svåra, som kyrkan ska ha sin förankring. Och därför behöver också varje människa ges en röst.

Men vi vet att alla inte alltid blir hörda.

Det finns människor i vårt samhälle – och i våra församlingar – vars röster lätt tystnar. Det kan vara unga, äldre, nyanlända, personer med funktionsvariationer, människor i utanförskap, de som tappat tilliten till institutioner eller de som bär på erfarenheter av att inte bli sedda. Eller de som av olika skäl tror att de inte hör hemma i kyrkan.

När du röstar i kyrkovalet, när du engagerar dig, när du använder din röst – då kan du också vara en röst för någon som ännu inte blir hörd.

Det är en av de mest kraftfulla sidorna av kyrkans demokrati: att vi får bära varandra. Jag hörde någon säga att politik inte hör hemma i kyrkan, och det kan så vara. Men demokratin gör det, definitiv. Och det är vad din röst handlar om. Olika nomineringsgrupper driver ibland lite olika frågor, kanske är det någon person som du har förtroende för som du vill ska företräda dig i vårt kyrkoråd, i stiftsfullmäktige eller kyrkoråd. Då kan du göra skillnad med din röst.

Och när vi röstar så talar vi inte bara för vår egen skull och egen sak, utan för en kyrka som rymmer hela livet, alla erfarenheter, alla människor. Vi bygger kyrkan tillsammans – inte ovanifrån, utan inifrån och underifrån.

Om du inte röstade i årets kyrkoval – välkommen att göra din röst hörd nästa gång! Din röst är viktig. Inte bara för dig själv, utan också för andra. Du är en del av kyrkan.
Låt kyrkan få vara en del i ditt liv.

 

Liselotte Malmqvist

Vecka 39 

 

Om du vill göra en resa – läs en bok!

Tänk dig att kliva in i en annan människas liv. Att resa till en främmande plats, kanske till en annan tid eller till och med en helt annan värld. Att få känna, förstå och uppleva något som är långt ifrån din egen vardag – utan att ens lämna ditt hem. Allt detta är möjligt med en enda sak: en bok.

Böcker är inte bara pappersark med tryckta ord. De är portaler. Genom berättelser får vi nya perspektiv, vi utmanar våra tankar, väcker känslor och bygger empati. I en tid där vi ständigt matas med snabba klipp, korta texter och flyktig information, erbjuder böcker ett djup vi annars lätt tappar bort.

Berättelser har följt människan sedan tidernas begynnelse. Från muntliga sagor runt eldstaden till dagens romaner, ljudböcker och e-böcker – vi har alltid haft ett behov av att berätta och att lyssna. Genom berättelser förstår vi både oss själva och andra bättre.

Att läsa är också en form av inre resa. När vi öppnar en bok kliver vi ofta in i ett annat tempo. Vi tvingas sakta ner, reflektera, och vara närvarande. Det är en slags motståndshandling mot stressen och bruset i vardagen. Det är vila för hjärnan – men samtidigt näring för själen.

En bok kan förändra hur du ser på världen. Den kan ge tröst i svåra tider, väcka skratt, tårar eller ilska. Den kan lära dig något nytt, utmana dina värderingar eller få dig att drömma stort. Det spelar ingen roll om det är en fantasyroman, en självbiografi eller en dikt – varje bok bär på en möjlighet till förändring.

Så nästa gång du längtar bort, innan du bokar den där resan – plocka upp en bok. Kanske hamnar du i ett magiskt rike, i ett krigsdrabbat land, i en ungdoms hjärta eller i framtidens okända värld. Du kommer garanterat att resa någonstans.

För ibland är den största resan den som sker inombords.
Och den börjar med första sidan.

 

Liselotte Malmqvist

Vecka 38

 

När vi bromsar – laddar vi – det händer när du vilar

Hösten är här. Naturen drar sig tillbaka, löven faller, och färgerna djupnar. Allt saktar ner – men i våra liv gör ofta det motsatta. Jobb, skola, vardag – tempot skruvas upp, kalendern fylls, och kraven ökar. Just därför behöver vi påminnas om något grundläggande: Vi är inte skapta för att gå på högvarv hela tiden.

Jag har nyligen köpt en elbil. Vet du hur den fungerar? När den kör framåt, förbrukar den energi från sitt batteri – precis som vi använder vår kraft i vardagen. Men det fascinerande händer när den bromsar. Då laddas batteriet upp. Det kallas regenerativ bromsning. Bilen laddar inte bara när den står still – den återvinner kraft just när den saktar ner.

Tänk att det kan vara så också med våra liv. När vi bromsar – laddar vi.
När vi pausar, reflekterar och vilar, då händer något heligt: vi fylls på.

Jesus säger:
"Kom till mig, alla ni som är trötta och bär tunga bördor, så ska jag ge er vila." 

Gud har lagt en rytm i skapelsen – en rytm av vila. Själv vilar Gud på den sjunde dagen, och kallar oss att göra detsamma.

Att vila är inget tecken på svaghet. Det är ett uttryck för vishet – och för tillit.
Vi behöver det. Vi är skapade så.

Vilodagen är inte bara ledig tid – den är helig rytm.

När du bromsar, regenererar du.

Stress tömmer våra batterier. Vila fyller dem.

Vilan är en plats där Gud möter oss.

I stillheten hör vi hans röst klarast.

Och det handlar inte bara om stora pauser – utan om små mikrobromsningar i vardagen. Några minuter i stillhet. Ett djupt andetag. En stund för bön. En promenad i höstluften.

Min bil saktar automatiskt in när den närmar sig en stoppskylt.
Det är en god påminnelse: Vi är inte gjorda för att köra i full fart ända in i kaklet.
Också vi behöver sakta in. Inte som ett nederlag – utan som en möjlighet att laddas med ny kraft.

Så när du märker att du behöver bromsa – våga göra det.
Det är just där, i stillheten, som något heligt sker.

 

 

Bön

Gud, du som skapade världen med rytm och vila,
du som vilade på den sjunde dagen –
lär oss att också stanna upp.

Vi springer, kämpar, bär så mycket –
men du kallar oss att komma till dig
när vi är trötta och slitna.

Du lovar vila för våra själar.

Hjälp oss att förstå att vilan inte är slöhet,
utan en helig plats där du möter oss.

Låt våra liv få en rytm av nåd –
inte bara prestation.

Fyll oss med din frid
när vi lägger ner våra bekymmer inför dig.

Tack att vi får vila i din kärlek,
och att din kraft bär oss –
när vår egen inte räcker till.

I Jesu namn ber vi,
Amen.

 

Liselotte Malmqvist

Vecka 37

 

Får man komma in med en sån här? 

Hon stod där utanför kyrkporten, några minuter innan sin kusins konfirmation skulle börja. En liten flicka, kanske sju–åtta år gammal, med finkläder under jackan och en nyfiken blick. På jackan satt ett litet regnbågsmärke. Inte stort, inte pråligt – bara ett litet tecken i tyg, fäst vid bröstet.

Men när hon närmade sig kyrkporten drog hon handen upp över märket och viskade försiktigt till den vuxna hon kommit med:

Får man komma in med en sån här?

Det var en enkel fråga, men den landade tungt. För hur många gånger har inte just den frågan ställts – högt eller i tystnad – av någon som burit på en rädsla att inte få plats, att inte få höra till? I vår värld är det många som inte vågar bära markörer av tillhörighet eller identitet av olika slag. Vare sig det handlar om ett regnbågsmärke, ett kors, en davidsstjärna, en huvudduk eller turban. Själv bär jag min prästskjorta med stolthet, en del av min identitet och tillhörighet. Men märker att jag ibland väljer att dra frimärket ur kragen i vissa sammanhang. För att det kan provocera.

Den lilla flickan, jag vet inte vad hon heter, men ingen flicka eller pojke, binär eller ickebinär eller hur du än identifierar dig ska behöva tveka på att när du går in i kyrkan, i vilken kyrka som helst så möter du en Gud som säger: Du är mitt älskade barn. Och när du får spegla dig i Guds kärlek så ser du någon som Gud älskar.

Ja, I kyrkan ska alla vara välkomna. Och i Harplinge Steninge församling är det mer än bara ord – det är ett löfte. Vi är en regnbågscertifierad församling. Det betyder att vi arbetar aktivt för en öppen och inkluderande kyrka, där alla – oavsett kön, identitet, sexualitet, bakgrund eller livssituation – får vara med, delta, synas och älskas. För så älskar Gud: utan gränser. När vi ser regnbågen, ser vi inte bara färger. Vi ser löftet – Guds löfte om trofasthet, hopp och kärlek. Och vi ser människor – unga, gamla, modiga, rädda, sökande, starka – som alla bär sina egna färger genom livet.

Det var vad Prideparaden i Halmstad i lördags den 6 september ville visa på. Och det gör också vi i vår församling, inte bara en gång om året utan varje dag, utan undantag. 

Så till flickan med märket på jackan vill vi säga:

Du behövde aldrig gömma det. Du behövde aldrig tvivla.
Du är inte bara välkommen – du är önskad, älskad, sedd.
Regnbågen hör hemma här. För Gud gör det.

 

Liselotte Malmqvist

Senast ändrad 5 augusti 2026

Synpunkter eller frågor på sidans innehåll?

harplinge.steninge@svenskakyrkan.se