Ord på vägen

Vecka 5

Vardagstro: Pappa, kan du hitta mig?

Jag hade dop i kyrkan i dag. Ett sådant där dop som inte riktigt låter sig hållas inom ramarna för ordning och liturgi. Två små vildbasar till pojkar tog snabbt kyrkorummet i besittning. De sprang mellan bänkraderna, försvann bakom pelare, kröp under altaret och lyckades hitta en väg bakom altartavlan. Allt ackompanjerat av blinkande skor som lyste upp stengolvet som små blixtar. Kyrkan blev deras lekplats, helig och helt vardaglig på samma gång.

Vuxna log lite ursäktande. Någon försökte dämpa, någon annan gav upp. Och mitt i allt detta, mitt i rörelsen, kom plötsligt ropet som stannade kvar i rummet längre än alla psalmer:

Pappa, kan du hitta mig?

Det var som om hela gudstjänsten stannade upp där. För i den frågan fanns redan en predikan. Inte den som stod i manus, utan den som bara uppstår när livet själv tränger sig på.

För är det inte just så vi ropar ibland? Inte alltid högt, inte alltid med ord, men ändå med samma längtan: Kan du hitta mig? När vi sprungit lite för långt bort. När vi gömt oss. När vi gått vilse, med flit eller av misstag.

Och tron svarar, gång på gång, med bilden av en Gud som inte står kvar vid altaret och väntar artigt. En Gud som söker. Som längtar. Som går bakom altartavlor och in i våra snårigaste gömställen. En Gud som hittar oss – även när vi inte riktigt vet om vi vill bli funna.

Mot slutet av gudstjänsten hade tempot förändrats. Det lilla dopbarnet, som burits fram med löften och vatten, låg nu tryggt i sin mammas famn. Små händer knäppta, andningen lugn. Ett barn som somnat mitt i det heliga, utan att prestera, utan att förstå, bara buren och hållen.

Två gudsbilder i samma gudstjänst. Den sökande Guden som letar efter den som sprungit bort. Och den bärande Guden som låter oss vila, helt trygga, när vi inte orkar springa längre.

Kanske är det just där tron bor. I spännvidden mellan lek och vila. Mellan ropet “kan du hitta mig?” och den djupa sömnen i någons famn. Och kanske var det barnen som predikade bäst av alla den här dagen.

Liselotte Malmqvist, från bloggen Vardagstro av Liselotte Malmqvist

Vecka 51

Hur många julsånger finns det i världen?

December från en kyrkomusikers perspektiv

I början av oktober, då startar det! Församlingens två musiker går in i advent- och julmusikbubblan. Det ska hittas sånger, gamla och nya, gås igenom arrangemang och beställa de noter som behövs. Psalmer ska dammas av och sjungas igenom.

Jag stänger in mig på mitt kontor och sätter igång Spotify; att lyssna på julmusik är väl inte riktigt tillåtet i oktober...? Men det är en god hjälp för mig när jag ska sätta mig in i körernas sånger. Det hjälper inte att jag stängt om mig, efter går jag runt och sjunger på alla dessa sånger, säkert till förtret för mina kollegor. 

Musiken är viktig, inte bara i december. Psalmer och sånger ger möjlighet till eftertanke och stillhet, vi får möjlighet att både delta i den gemensamma sången och “bara” lyssna till musiken.

Alla olika helger i vårt kyrkoår ger en härlig dynamik, inte minst vad gäller musiken. Stilla veckans allvar och vackra körsånger om korset, som mynnar i Påskdagens härliga glädje! På hösten har vi Alla helgons dag med sin eftertänksamhet, och bara några veckor senare firar vi 1:a advent.

Speciellt advent och jul är mycket traditionsbundna. Hur skulle det se ut om vi plötsligt bytte ut psalm 103 Bereden väg för Herran som inledning till 1:a advents gudstjänst? Eller om vi inte fick sjunga psalm 114 Stilla natt någon gång runt jul?

Det knarrar under skorna när jag går gången upp till kyrkan. (Eller ja, det är kanske ett önsketänkande.) Om några timmar ska barnen gå Lucia. Jag plockar fram noter, ställer upp mikrofoner och lägger fram ljus till dem. 

Så kommer barnen. De är förväntansfulla och lite nervösa. Vi övar igenom programmet, det sitter bra efter att ha övat under hösten. Häromdagen var vi i kyrkan och hade genrep, allt känns bra. Lite frukt innan allt börjar och så släcker vi ner kyrkan. Natten går tunga fjät....

Efter veckan med Luciatåg med våra tre barnkörer, i båda kyrkorna och på äldreboendet tar vuxenkörernas julkonserter vid. Nu är det bara att ställa om! Programblad ska skrivas, extraövningar med solister och musiker, ställa i ordning kyrkan för alla körsångare. Visst, det är mycket att stå i den här tiden, men oj, så kul det är!

Och utöver dessa större evenemang har vi alla fina gudstjänster, både i advent och jul. Många av dessa fyller vi med extra musik.

/Eva Persson

För vi gjorde en måne av silver

och en underbar krona av guld

Ett drama med rytande lejon

och ett tåg för effektens skull.

Det är mera än låtsas och leka

för du kan vara alldeles viss om

att riktiga rosor är bleka,

mot en handmålad färgkuliss

Visor från Mumindalen av Tove Jansson

Jag har varit alldeles uppfylld i höst med att läsa Tove Janssons stora bok med hennes samlade texter. Olika teman och massor med känslor finns sida upp och sida ned.

Tove Jansson har en enorm förmåga att fånga upp vårt inre och verkligen sätta ord på hur vi känner och har det… ur boken Pappan och havet kan vi läsa… Hon var så glad att hon blev allvarlig…

Poesin hjälper oss på många sätt i det vardagliga, att ha en strof eller ett uttryck på läpparna, som kan kännas viktigt just i den situation vi befinner oss i.

I skrivande stund, just nu i december månad med alla förberedelser och möten med mina körer, konfirmander och församlingsbor, är det precis som alla tidigare år… nu är vi här!  Adventstiden med allt vad det innebär: Luciahögtid, med en förväntansfull barnkör i Steninge. Tisdagskören som sjungit adventsånger på Kvarnlyckan och Livbojen. Gospelkören Safe&Sound som övar till Sjung in julen och sedan alla härliga julgudstjänster. Den här tiden som lyser upp mörkret både ute och kanske också inom oss själva.

Må så gott! Vi önskar från hjärtat: En riktigt God Jul och ett Välsignat Gott Nytt År!!!

/Sven Engström

Vecka 47

Novent - längtan efter ljus

Det är novent. Så säger vi ju nu för tiden. November – längtan efter ljuset i advent. Så blev det novent. Mörkret ligger tungt över städer och landskap, kvällarna är längre än dagarna, och allt känns lite stillsammare. Vi tänder ljus i fönstren, små stakar på bord och fönsterbrädor, och låter fladdrande lågor påminna oss om att ljus alltid hittar sin väg, även i det djupaste mörker. Precis som evangelisten Johannes skriver. ”Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det". (Joh 1:5)

Novent handlar om väntan och längtan efter ljus. Inte bara det fysiska ljuset som bryter nattens mörker, utan det ljus som fyller oss med hopp, tro och värme. Ett ljus som säger: det finns en morgondag, nya möjligheter, och även i det som känns tungt finns alltid en gnista som kan tändas.

Det är något nästan magiskt med ljuset nu. Att det lilla ljus som vi tänder kan fylla ett helt rum med närvaro. Det påminner oss om att vi vill se och bli sedda, att vi behöver värme, trygghet och att ljuset ger oss en hemkänsla. I mörkret blir det tydligt hur viktigt ljuset är, och hur hopp föds just i väntan och längtan.

Novent kan också få bli en tid för eftertanke. Året börjar gå mot sitt slut. Vi kanske redan planerar för vad som ska hända nästa år. När dagarna blir kortare kan vi vända blicken inåt, stanna upp och tänka på det som varit, på det vi hoppas på, och låta hjärtat fyllas med ljus. Det behöver inte bara handla om ljuset utanför oss, utan också om det vi tänder i varandra – med leenden, omtanke och små handlingar som värmer.

Och så går vi mot julen, mot vinterns mörkaste tid, men med ljusen tända i fönstren och i våra sinnen. Novent påminner oss om att ljus och hopp hör ihop, att tro och längtan ger styrka. Mörkret kan kännas stort, men ljuset är alltid närmare än vi tror.

I novent väntar vi inte bara på ljuset utanför – vi bär det inom oss.

Liselotte Malmqvist

Vecka 45

De som sår under tårar
skall skörda med jubel. Ps 126:5

”Om jag visste att världen gick under imorgon, skulle jag idag ändå plantera mitt äppelträd”. Citatet tillskrivs ofta reformationsfadern Martin Luther, men finns faktiskt inte att återfinna i någon av hans skrifter. Men oavsett avsändaren så har dessa ord genom historien upprepats och förmedlat hopp för många människor. För visst målar de upp en trösterik bild? Att hur kört läget än är, och oundviklig undergången än blir, så finns det fortfarande ett värde i att bygga på något för framtiden. Om världen går under eller ej kan vi inte påverka, hur mycket vi än försöker. Men det vi kan göra är att inte låta oss bli nedslagna, att stirra hopplösheten i ögonen och inte vika undan blicken. Att ta vara på livet som att varje dag är den sista, men samtidigt leva som att livet kommer vara för evigt. För det är ju ändå det Jesus har lovat oss. Och vill jag att vi ska kunna äta äppelpaj i Guds rike, då måste jag plantera trädet redan nu.

På många sätt är vi just nu inne i en mörk period. Det räcker med att titta ut genom fönstret för att se hur grå, kall och bister världen framstår. Men det är inte bara årstiden som får tillvaron att kännas kylig. I vårt samhälle har klimatet också blivit frostigt, med ett polariserat landskap i såväl politik som det allmänna samtalet. Det blir allt svårare att stå upp för sin åsikt när det vid varje tillfälle till synes finns ett helt uppbåd av människor (eller AI-botar programmerade att efterlikna människor) som bara väntar på att sätta tänderna i den som vågar sticka ut hakan. Kvar står de mest högljudda och upprörda och skriker på varandra, medan den breda massan har skrämts till tystnad. Som när en vinterstorm får allt levande att söka skydd, så gör denna utveckling också oss alltmer tillbakadragna, alltmer inneslutna från varandra. Det hade varit enkelt att inför en sådan värld bara kapitulera, låsa dörren och låta den förhatliga kylan vinna. Men är det verkligen det som är meningen med att vi hamnat här i världen?

Nej, låt istället den mörka hösten stå som en kontrast mot det ljus som du själv sprider. Spara inte det goda till goda dagar, utan ta fram det när det behövs som bäst. Ring det där samtalet till någon som du inte pratat med på länge. Prata med den som sitter ensam. Låt den slentrianmässiga frågan ”hur mår du” få tiden att faktiskt besvaras på riktigt. Hjälp till med det du kan, så blir höstens kyla och mörker plötsligt inte så påtagliga. Det lilla ljus du har, låt det få lysa klart. Och vet att även om det är en trött klyscha så är det ändå sant: det är alltid mörkast innan gryningen. Det må vara mörkt nu, men på många sätt är i alla fall jag övertygad om att vi går mot ljusare tider.

Fredrik Erlandsson

Vecka 43

Kommer man till himlen den vägen?

Min dotter som då var 4 år stod vid gravstenen på kyrkogården och pekade mot marken. Förundrat frågade hon: "Kommer man till himlen den vägen?" Då jag inte visste vad jag skulle svara eller hur jag skulle förklara så sa jag bara: ”Ja, det gör man”, och Sara blev nöjd med det svaret. Så enkelt och samtidigt så förunderligt och märkligt. Kanske är det just genom barnets ögon vi ser att det här är en plats där vi inte behöver ha alla svar, inte behöver vara rädda för vad som kommer efter, utan bara kan vara – i undran, i tystnad, i hopp.

Himmel och jord viskar till varandra, varje gravsten bär på en tyst berättelse, som om själva marken talar ett språk av drömmar och tider som flytt. Här möts levande och döda, – en del av samma väv, men i olika trådar.

I varje steg på den dammiga stigen kan vi skymta Gud i vinden som rör sig genom trädens lövverk, i stillheten som fyller luften, i vattnet som porlar i bäcken. Kyrkogården blir som en bro mellan olika världar – mellan det jordiskt och himmelskt. Här, där våra fötter rör vid marken, sträcker sig våra böner mot himlen. I skuggan av gamla träd och mellan murarnas mossiga stenar, silas ljuset och landar mjukt på jorden och det är som om gränsen mellan liv och död för ett ögonblick blir genomskinligt.

Gravstenen, som för oss vuxna kan tyckas vara en barriär mellan liv och död, blir för barnet en bro. Ett steg. Ett möte. Och kanske, för en kort stund, känns det som om min dotters fråga inte bara är en fråga – utan en påminnelse om att alla vägar, på något sätt, leder hem. Kyrkogården är en plats där vi alla tillsammans vandrar på den väg som en gång leder oss till Himlen. Och kanske är det just denna väg barnet inom oss talar om – en väg vi alla söker, men ofta glömmer att fråga efter.

Så står vi där, vid sidan av barnet, vid oss själva och lyssnar på frågan: "Kommer man till himlen den vägen?" Och för en stund känns det som om kyrkogården själv, som en oas mellan liv och död, viskar att den vägen är en vi alla går, långsamt men säkert, mellan himmel och jord.

Liselotte Malmqvist

Vecka 41

Livets patina

Denna vecka har vi jubilarkalas i Harplinge Steninge församling. Vi firar dem som har nått mogen ålder. När det nu är kan man ju fundera över. Men när vi firar våra födelsedagar, blir ofta till eftertanke, över det som har varit, och det som kommer. Och när vi kommer till den punkten att vi kanske har levt fler år än vi tror att vi kommer att ha framför oss. Tomas Tranströmer skriver om det i en dikt:

Inom mig bär jag mina tidigare ansikten,
som ett träd har sina årsringar. 
Det är summan av dem som är 'jag'. 
Spegeln ser bara mitt senaste ansikte, 
jag känner av alla mina tidigare.

Och visst är det så? Att åldras är egentligen inte att bli någon annan – utan i stället att bli mer av sig själv. Så tänker jag både om år som läggs till år och även kilo till kilo. Det blir helt enkelt mer att tycka om 😉.

Jag vet inte hur det är för dig, men själv har jag börjat småprata med mina rynkor framför badrumsspegeln. De där i pannan är från småbarnsåren (mycket oro, lite sömn), de runt ögonen är skrattgropar från sena kvällar med vänner och midsommardans i regn. Och de där runt munnen… ja, de kan vi kalla “livets patina”.

Och grått hår – det är ju faktiskt bara naturens eget glitter. Gratis dessutom. Inget schampo i världen kan ge samma visdomsslingor. Där varje grå hårstrå är som ett kvitto på att man har levt – och överlevt!

När vi firar jubilarkalas så hyllar vi åren som gått, människor som burit vår gemenskap, och alla stunder som format oss. Men livet består inte bara av de stora firandena. Det finns en sorts vardagsjubileum också – att få fylla ännu ett år, att få vakna till en ny morgon, att kunna knyta skorna utan att det knakar för mycket i knäna eller fingrarna är för stela.

Varje ålder har sin tid. Barndomen med sina blåmärken och glädjeskutt. Tonåren med sina pinsamheter (som vi helst vill glömma). Vuxenåren med ansvar, vardagskaos och kaffekoppar i all hast. Och så åldrandet, där vi till slut får landa i oss själva. Kanske lite klokare. Kanske lite långsammare. Men också med mer tid att njuta av fågelkvitter, barnbarnsskratt – och att unna sig att sitta ner och läsa en dikt utan att mobilen plingar var tredje minut.

Det är lätt att fastna i vem vi "var" eller oroa oss för vem vi "blir". Men Tranströmers dikt påminner oss om att vi inte lämnar våra tidigare jag bakom oss – vi bär dem vidare. De är inte borta, de är inneslutna. Ett skrubbsår från barndomen, en tonårsförälskelse, ett livsavgörande val i trettioårsåldern – alla bor de kvar inom oss. Det vackraste med att få bli äldre: är att inte bli mindre, utan mer - av oss själva.

När vi ser oss i spegeln kanske vi inte känner igen oss, har en annan bild av oss själva. Då får vi komma ihåg att spegeln bara visar det senaste lagret, men själen vet bättre.  Så nästa gång du står framför spegeln och drar lite i kinderna och undrar “var tog jag vägen?” – påminn dig själv: Du är fortfarande där. Du har bara fått fler årsringar, mer djup, och kanske lite knakade knän när du reser dig ur soffan. Så låt oss bära våra årsringar med stolthet. Låt oss tala varmt om livet, inte bara när det är nytt, utan också när det mognar, djupnar och bär frukt.

Och det är faktiskt värt att fira. Varje dag. Med eller utan tårta.

Liselotte Malmqvist

Vecka 39 

Om du vill göra en resa – läs en bok!

Tänk dig att kliva in i en annan människas liv. Att resa till en främmande plats, kanske till en annan tid eller till och med en helt annan värld. Att få känna, förstå och uppleva något som är långt ifrån din egen vardag – utan att ens lämna ditt hem. Allt detta är möjligt med en enda sak: en bok.

Böcker är inte bara pappersark med tryckta ord. De är portaler. Genom berättelser får vi nya perspektiv, vi utmanar våra tankar, väcker känslor och bygger empati. I en tid där vi ständigt matas med snabba klipp, korta texter och flyktig information, erbjuder böcker ett djup vi annars lätt tappar bort.

Berättelser har följt människan sedan tidernas begynnelse. Från muntliga sagor runt eldstaden till dagens romaner, ljudböcker och e-böcker – vi har alltid haft ett behov av att berätta och att lyssna. Genom berättelser förstår vi både oss själva och andra bättre.

Att läsa är också en form av inre resa. När vi öppnar en bok kliver vi ofta in i ett annat tempo. Vi tvingas sakta ner, reflektera, och vara närvarande. Det är en slags motståndshandling mot stressen och bruset i vardagen. Det är vila för hjärnan – men samtidigt näring för själen.

En bok kan förändra hur du ser på världen. Den kan ge tröst i svåra tider, väcka skratt, tårar eller ilska. Den kan lära dig något nytt, utmana dina värderingar eller få dig att drömma stort. Det spelar ingen roll om det är en fantasyroman, en självbiografi eller en dikt – varje bok bär på en möjlighet till förändring.

Så nästa gång du längtar bort, innan du bokar den där resan – plocka upp en bok. Kanske hamnar du i ett magiskt rike, i ett krigsdrabbat land, i en ungdoms hjärta eller i framtidens okända värld. Du kommer garanterat att resa någonstans.

För ibland är den största resan den som sker inombords.
Och den börjar med första sidan.

Liselotte Malmqvist

Vecka 37

Får man komma in med en sån här? 

Hon stod där utanför kyrkporten, några minuter innan sin kusins konfirmation skulle börja. En liten flicka, kanske sju–åtta år gammal, med finkläder under jackan och en nyfiken blick. På jackan satt ett litet regnbågsmärke. Inte stort, inte pråligt – bara ett litet tecken i tyg, fäst vid bröstet.

Men när hon närmade sig kyrkporten drog hon handen upp över märket och viskade försiktigt till den vuxna hon kommit med:

Får man komma in med en sån här?

Det var en enkel fråga, men den landade tungt. För hur många gånger har inte just den frågan ställts – högt eller i tystnad – av någon som burit på en rädsla att inte få plats, att inte få höra till? I vår värld är det många som inte vågar bära markörer av tillhörighet eller identitet av olika slag. Vare sig det handlar om ett regnbågsmärke, ett kors, en davidsstjärna, en huvudduk eller turban. Själv bär jag min prästskjorta med stolthet, en del av min identitet och tillhörighet. Men märker att jag ibland väljer att dra frimärket ur kragen i vissa sammanhang. För att det kan provocera.

Den lilla flickan, jag vet inte vad hon heter, men ingen flicka eller pojke, binär eller ickebinär eller hur du än identifierar dig ska behöva tveka på att när du går in i kyrkan, i vilken kyrka som helst så möter du en Gud som säger: Du är mitt älskade barn. Och när du får spegla dig i Guds kärlek så ser du någon som Gud älskar.

Ja, I kyrkan ska alla vara välkomna. Och i Harplinge Steninge församling är det mer än bara ord – det är ett löfte. Vi är en regnbågscertifierad församling. Det betyder att vi arbetar aktivt för en öppen och inkluderande kyrka, där alla – oavsett kön, identitet, sexualitet, bakgrund eller livssituation – får vara med, delta, synas och älskas. För så älskar Gud: utan gränser. När vi ser regnbågen, ser vi inte bara färger. Vi ser löftet – Guds löfte om trofasthet, hopp och kärlek. Och vi ser människor – unga, gamla, modiga, rädda, sökande, starka – som alla bär sina egna färger genom livet.

Det var vad Prideparaden i Halmstad i lördags den 6 september ville visa på. Och det gör också vi i vår församling, inte bara en gång om året utan varje dag, utan undantag. 

Så till flickan med märket på jackan vill vi säga:

Du behövde aldrig gömma det. Du behövde aldrig tvivla.
Du är inte bara välkommen – du är önskad, älskad, sedd.
Regnbågen hör hemma här. För Gud gör det.

Liselotte Malmqvist