Vårfrukyrkan, inventarier

Altartavlan från 1631 är målad av Johan Werner den äldre. Tavlan var en gåva från kung Johan III. Predikstolen är förmodligen samtida med altartavlan.

Här finns flera epitafium uppsatta. Här ett över Magnus Jönsson och hans maka Maria. Den är i två delar och målningen med Kristi förklaring hänger på södra korpelaren.

Texten under porträttet lyder: ”Den rättfärdigst och himmelske Guden till ähra, kyrkian till beprydanan, sigh och sin kiäre hustro till een åminnelse hafwer den välbetrodde man, Magnus Jönsson på denna tidh Kongl. Maijts och kronans befalningsman i Wadsstena Lähn denna tafla bekåstat och förfärdigat låtit uthi octobri och nowembri månader: Anno 1663” 

I kyrkans nedre södra pelare hänger en relief av S:ta Ingrid, tillverkad av Berndt Dahlqvist. S:ta Ingrid föddes 1240 och var dotter till en högfrälseman Elof. Hennes släkt Elofssönernas ätt tillhörde rikets dåvarande högsta aristokrati. 

Ingrid gifte sig med en riddare men blev änka 1271 och blev då medlem i dominikanordern. Hon grundande dominikansystrarkonventet i Skänninge omkring år 1272 som till en början var informellt. Efter flera personliga besök i Rom lyckades Ingrid utverka påven Martin IV:s godkännande för klostret. S:ta Ingrid dog i Skänninge 9 sept 1282.

Längst ner i kyrkorummet finns en stor gravsten med makarna Nordanväder avbildade i relief. Vid fyllda 20 år togs Lars Eriksson ut till krigstjänst vid det nyuppsatta regementet Östgötaryttarna. Efter några år övergick han till Upplands infanteriregemente och antog då namnet Nordanväder.

Av drottning Kristinas förmyndarregering erhöll han Biskopsberga gård. Han deltog i 30-åriga kriget, när den svenska armén gick i vinterkvarter vid jultiden 1635 erhöll han tjänstledigt och reste hem till Skänninge. I februari 1636 gifte han sig med kyrkoherdeparets Holms dotter Anna och sex år senare tog han avsked från det militära. Han valdes till borgmästare och utsågs till ”herredagsman” (riksdagsman) 1650. Lars afsomthe i april 1664 och hans hustru Anna afsomnade then 16 mars åhr 1647.

Gravstenen över bildhuggaren Michael Hacke som dog 27 juli 1673 är huggen av honom själv. Han var en skicklig yrkesman, utbildad i Stockholm där han fick mästarbrev, men flyttade senare hit till Skänninge där brodern Gabriel var borgmästare. Mickael Hacke som även snidade i trä, har gjort minst 20 dopfuntar till kyrkor varav de flesta står i Östergötland förutom många gravstenar.

Michael Hacke var son till myntmästare Michel Hacke, som härstammande från Estland. Fadern invandrade till Sverige under 1600-talets första hälft och bosatte sig i Stockholm. År 1644 kom Michael junior i lära hos bild- och stenhuggarmästarna Johan och Gert Blume i Stockholm. Efter sex års utbildning erhöll han mästarbrev. År 1658 flyttade han till Skänninge, där brodern Gabriel bodde. Här i Skänninge startade han en stenhuggarverksatad och började hugga dopfuntar, gravhällar samt omfattningar till öppna spisar. Han arbetade även i trä.

Under denna pampiga gravhäll ligger generalmajoren Otto Christian von der Palen, estländare till börden och från 1723 bosatt på herrgården Grönlunda i Åsbo. Åren 1700-1709 följde von Palen svenska armén och deltog i kriget mot ryssarna i Estland, Lettland och därefter i Polen, där han tillfångatogs och fördes till det inre av Ryssland. Efter fredsslutet 1721 kom han hem till Sverige. Vid avskedet från armén 1747 erhöll han generalmajors grad.

1756 avslutade von der Palen sina dagar, begravningen ägde rum i Åsbo kyrka och därefter fördes han till ”sin graf uti Skenninge kyrka, at här hwila sina trötta ben, som utstått många strapatser”. Varför finns inte hans grav i Åsbo? Ja, det var nog så att han önskade en mer bemärkt och storslagen vilostad än den som erbjöds i Åsbo kyrka. Under sin livstid köpte han i Vårfrukyrkan sin gravplats framme i koret.

I graven under denna sten vilar 3 präster. Stenen saknar inskription men ovanför hänger en minnestavla som berättar om personerna som här fick sin sista vila

Här vilar den mycket vördade och fromme M Daneil Dalinus, kyrkoherde i Skänninge stad och annexförsamlingar Helgona och Bjälbo och prost i Göstrings härad.

Nästa prästman som fick sin vila här var Claudius Livin, kyrkoherde i Skänninge åren 1699-1727. Därefter kyrkoherde i Norrköping till sin död 1732.

Under Livins tid i Skänninge drabbades staden av svåra olyckor. Åren 1710-11 dog nästan hälften, 485 personer, av pesten. Några år senare den 4 mars 1718 utbröt en brand som ödelade bebyggelsen omkring torget och kyrkan. Prästgården med sina uthus jämnades till marken och kyrkans tornspira och tak förstördes.

Den tredje prästmannen var Claudius Livins son, Magnus, född i Skänninge 1704. Han prästvigdes 1736 och var rektor för Skänninge stadsskola. Han dog 1738 av sjukdom.

Johan Jespersson härstammade från en av de tre gårdarna Hunnevad i Helgona socken. Gårdarna slogs senare samman och bildade säteriet Lidevad. År 1663, två år före sin död, beställde Jespersson av Mikael Hacke den sten, som sedan lades över hans grav.

Hösten 1634 seglande han med regementet till Tyskland där 30- åriga kriget rasade. Efter 4 år tog ha avsked från krigstjänsten och återvände till sin gård.

Bildhuggaren Mikael Hacke har ristat in följande mening på gravstenen: ”Christus är mitt lijf, Döden är min winningh”