Ett timglas, även kallat sandur, består av två glaskupor som är förenade med ett smalt rör. Inuti finns fin sand som långsamt rinner från den övre kupan till den undre under en bestämd tid.
I äldre kyrkor kunde man ofta hitta flera sammankopplade timglas, vanligtvis fyra stycken. Varje timglas mätte olika tidsintervaller: ett tömdes på 15 minuter, ett annat på 30 minuter, nästa på 45 minuter, och det sista på 60 minuter. På så sätt kunde prästen hålla koll på tiden under sin predikan och undvika att predika för länge.
Efter reformationen blev det nämligen tydligt att predikan var själva hjärtat i gudstjänsten, och den skulle hålla sig till exakt en timme—varken längre eller kortare. Men det fanns förstås präster som ibland inte hann klart i tid och skämtsamt sa: ”Ni tål nog ett glas till,” när de vände på ett av timglasen och fortsatte.
De fortsatte vara viktiga tidmätare långt in på 1700-talet.
Idag finns fortfarande timglas kvar i några av våra kyrkor, men de används inte längre. I stället är de en dekorativ inventarie som påminnelser oss om vår historia och kulturarv.
Idag får man hantera dem varsamt, då de ofta är ömtåliga, gjorda av glas, trä, broderade små dynor och tunna metalltrådar. Man bör inte vrida och vända på glas, då både glas och trä-burar blir ömtåligare med tiden.
På vissa timglas finns en dödskalle, en symbol för att vi alla lever med begränsad tid på jorden.
De timglas som visas på bilderna här nedan är från våra kyrkor och samtliga är från 1700 talet. Alla har de olika uttryck och utseende men de fyllde samma funktion. Nu en tidlös påminnelse av en tid som flytt.