”Otto är inte bara en hund – han är vårt barn”

Att en hund eller en katt kan bli en människas bästa vän är vi nog många som skriver under på. Men så har människor inte alltid sett på djuren, menar veterinären Ritva Krokfors Wretemark. ”Förr var djur bara djur. Men idag är de lika viktiga som människorna i en familj. Jag har ju själv trillat dit. Vår hund Otto är inte bara en hund – han är vårt barn!”

Text: Annelie Sylvan. Foto: Zandra Erikshed

Hon medger det utan omsvep och skrattar. Under sina snart 40 år i yrket har hon sett människors relationer till husdjuren stärkas. Visst var hundar och katter en del av familjen även förr men inte på samma sätt som idag, menar hon. 

Husdjuren hade ofta en funktion. Katten skulle ta möss och hunden skulle vakta eller användas i jakt. Funktioner som de har även idag men framför allt är de våra kelgrisar och trofasta vänner.

Dramatik efter god aptit
Som namnet antyder har Ritva finska rötter. Hon flyttade till Sverige i samband med sin utbildning till veterinär och här har hon format sitt liv. Sedan 2006 driver hon en smådjursklinik på landet utanför Mjölby, där hon och maken Ola har en gård. Barnen är vuxna men i familjen finns nu den hannoveranska viltspårhunden Otto, som Ritva beskriver som ”en kärleksfull, översocial och matglad stor luns”, och huskatten Maja, som ofta ägnar sig åt att klättra högt upp i träd och stanna där tills någon klättrar efter – eller sågar ner trädet.

– Ottos matglädje har resulterat i ett par operationer, avslöjar Ritva, som har nära till operationssalen och själv är specialiserad i kirurgi. 

– Efter att ha plockat ut en stor persikokärna och senare en kastanj ur hans tarm satte vi på honom munkorg när han var ute. Då kom han på ett sätt att suga i sig plommonen i gräset genom munkorgens nät ...

Franska ostar och jästa körsbär är annat som Otto uppfattat som tillfällighetens gåvor just till honom. Men några mer operationer har inte behövts, säger Ritva, även om det var nära med de jästa körsbären. 

Förutom att vara Ritvas och Olas påhittiga buspojke har Otto en nedärvd uppgift – eftersök vid  jakt.

– Det har han i generna och har fått prova på sedan han var unghund. När han är ute i skogen är han helt fokuserad, då jobbar han med nos och hjärna och signalerar ”stör mig inte”. Och där är det han som leder husse, säger Ritva.

Man flyttar över sin mänskliga upplevelse på djurets smärta

Ritva Krokfors Wretemark

Ledarskapet viktigast
För att bygga upp en bra relation till sin hund gäller det att ta kommandot.

– Du måste visa att det är du som bestämmer från dag ett, annars mår hunden inte bra, säger hon.

En hund som tillåts ta över ledaskapet blir oftast en ganska odräglig bekantskap. I värsta fall blir den en fara för sin omgivning. 

– Det har hänt ett flertal gånger att jag mött attackerande och aggressiva hundar i mitt jobb. Sådana hundar går inte att förändra eller omplacera i ett nytt hem, enligt mig.  

Men att uppfostra och träna en hund till kadaverdisciplin är inte riktigt Ritvas stil.

– Förutom att ha ett tydligt ledarskap tränar jag inkallning. Min hund måste komma när jag ropar. Ja, och så tränar vi ”sitt” och lite annat. Det gäller att träna lagom mycket och på hundens nivå. Jag ser ibland helt överstressade hundar som utsätts för träning hela tiden, på varenda promenad, utan att få koppla av någon gång. Det mår de inte bra av heller.

Desperata efter ett djur
Pandemin kan ha fått en och annan att skaffa husdjur, fast de borde låtit bli, funderar Ritva. Ensamhet, isolering och mer tid hemma fick människor att bli desperata, vittnar hon.  

– Folk ringde hit och ville ha ett djur, vilket som helst. Bara det var ett djur. Så ska det inte gå till när man skaffar en ny familjemedlem. 

Men att människor skulle vara så cyniska att de avlivat sina nya husdjur efter pandemin, för att kunna återgå till en arbetsplats utanför hemmet, tvivlar hon på.

– Jag har inte råkat ut för det och har inte hört om det från ­kollegor. Jag tror det är en myt, säger Ritva.

Risk tolka mänskligt
Finns det en risk att vi ”förmänskligar” våra djurvänner? Och hur tar det sig uttryck?
– Jag kan se det i samband med att djuren blir sjuka. Man flyttar över sin mänskliga upplevelse på djurets smärta och tänker sig in i situationen som om djuret vore människa. Det kan ibland leda till att djur får leva med en sjukdom väldigt länge, för länge, med motiveringen ”men han äter ju som vanligt”. Det kan djur göra fast de är mycket sjuka, till skillnad från människor, förklarar Ritva. 

Hon betraktar sig själv som djurens ombudsman i de här situationerna, och försöker att bara se till djurets mående.

– Många av mina fyrfota patienter har jag lärt känna under flera år. Jag kan se när ett djur talar om att det räcker nu, och då kan jag stötta matte och husse i det jobbiga beslutet. Men det ­motsatta händer också. Ägaren tror att det inte finns något att göra medan jag ser att jag kan hjälpa djuret till bättre  ­livskvalitet.

Sorg efter ett djur
Kan sorgen efter ett djur vara lika stor som sorgen efter en människa?
– Det kan absolut vara samma slags sorg efter ett älskat djur, som efter en nära anhörig. Men den sorgen är inte lika accepterad. Personligen sörjer jag mina djur när de dör, men lider nog mer i den stund när de är sjuka, säger Ritva. 

En del blir tveksamma till att skaffa ett nytt djur efter att de tagit bort en mycket älskad katt eller hund.

– Då brukar jag säga att det bästa tacket du kan ge ditt djur är att skaffa en ny liten djurvän.

Ritva är 64 år och älskar sitt arbete och jobb finns dygnet runt om hon skulle vilja. Det råder brist på veterinärer på grund av att allt fler skaffat djur under pandemin och att många äldre veterinärer går i pension – och många yngre blir utbrända. 

– Jag hinner inte ta emot de akuta fallen längre, och det skär i hjärtat att säga nej. Men jag vill också ha balans i livet och få uppleva dagsljuset någon gång i veckan, när hösten och vintern kommer. Jag har mycket energi kvar och hoppas kunna fortsätta jobba länge än. 

Senaste numret av Livsviktigt

Klicka och bläddra i senaste numret av pastoratets tidning Livsviktigt, fullt av läsvärda reportage och info om vad som händer i församlingarna i vinter. Den landar i din brevlåda den 10 december. Du som har boxadress i Väderstad får tidningen några dagar senare. Har du inte fått tidningen ring 0142-55 200 eller läs den här.

”Ju mer vi är i naturen, desto bättre mår vi”

Blivande prästen, Anders Ulvekrans, strävar efter att leva mer i samklang med naturen. Det har tagit honom från ett liv som vegan till ett liv som jägare. ”Idag är jag i stort sett självförsörjande på kött. Målet är att även odla min mat. Odling och jakt är delar av ett mer ursprungligt sätt att leva, med ­respekt för det som hamnar på tallriken och för hela vår skapelse”, förklarar han.

”Det bästa liv jag kan tänka mig”

Huset var redan fullt av djur. Och getter hade hon bestämt sig för att aldrig skaffa. Men så lades den två dagar gamla killingen Ville i Therése Perssons armar. ”Kan du ta hand om den här. Han har ingen mamma …” Självklart kunde hon det.

Tine Röjås – Sången som berör

”Jag vill förmedla något. Något som är på riktigt – och gärna tillsammans med andra”, säger Tine Röjås. Hon ”drabbades” av Lina Sandells texter och liv och fann i samma stund sitt syfte och tilltal som artist. Tine vill berätta och beröra. Därför sjunger hon.

”Antingen gräver man ner sig eller så gör man något”

Ingrid startade en leva-vidare-grupp – ”Det är de små vardagsminnena som är svårast att hantera. Sånt där vi gjorde varje dag tillsammans.” Det har gått två år sedan Ingrid Norén i Boxholm miste sin man, Karl-Johan. Att starta en leva-vidare-grupp blev en väg ut ur ensamheten.

Ny kyrkoherde i pastoratet – Maria tar över efter Gerhard

Folkungabygdens pastorat har nu hittat sin nya kyrkoherde, Maria Åkerström, 52 år, som tillträder i augusti. ”Tillsammans är något av mitt nyckelord. Jag är bra på att se möjligheter och riktning. Det viktiga är att vi gör det tillsammans”, säger hon.

Bröderna hjälpte till i kyrkan när lillasyster Ingrid döptes

I januari hölls dop för familjen Sandströms fjärde barn Ingrid, i Ödeshögs kyrka. Det blev en personlig stund i kyrkan, där dopprästen Gerhard Paping bad storasyskonen om hjälp med de praktiska bestyren.

Alla nummer av Livsviktigt

Här kan du läsa äldre utgåvor av Livsviktigt – pastoratets tidning som kommer i din brevlåda fyra gånger om året. Vi söker inte svar på frågan om meningen med livet. Vi försöker berätta om det som ger livet mening. Det som är livsviktigt.

Tidningen Livsviktigt ska handla om viktiga frågor som rör livet och berör oss här i Folkunga­bygden. Livsviktigt ges ut fyra gånger per år till alla hushåll i pastoratet. Skicka gärna förslag på ­artiklar till informatör Lisbeth Nilsson, Svenska kyrkan (lisbeth.nilsson3@svenskakyrkan.se)

Har du andra funderingar ­angående tidningens innehåll så är du också ­välkommen att vända dig direkt till ­ansvarige ­utgivaren Maria Åkerström (maria.akerstrom@svenskakyrkan.se).