Foto: Annelie Sylvan

”Jag lever i min tro men jag går inte runt med en gloria, precis”

Ett kristet liv – hur ser det ut? Är man på något särskilt vis för att man tror på Gud? ”Jag upplever inte att jag har en gloria, ­precis. Jag lever i min tro. När jag ber aftonbön har jag mina samtal med Gud. Men jag går inte runt och sprider budskap!” Vi träffar Siv Montelius i Ekeby, för ett samtal om tro, kyrkans trösklar och livet med många barn i huset.

Text och foto: Annelie Sylvan

Det var på 1970-talet som hon och maken Anders slog sig ner i Ekeby, då Anders fått en tjänst i Boxholms kommun.

– Vi fick hyra prästgården och när jag kom in där kände jag direkt att jag hade kommit hem! I den här bygden ville jag bo. Vi blev så väl mottagna av alla och barnen trivdes. Kyrkan låg nära, vi kunde vakna av kyrkklockorna. Det var så omslutande alltihop. Ren lycka, beskriver Siv.

Familjen blev snabbt engagerad i bygden på olika sätt, inte minst i det kyrkliga livet. Efter några år skulle prästgården göras om till församlingshem. Då byggde Siv och Anders sitt hus Ekelid, en bit bort på en höjd med utsikt mot Svartån och kyrktornet och här har de bott sedan dess.

Fullt av ungar jämt
I den magnifika eken nedanför det röda huset rör sig en gunga i vinden. Hur många barn som lekt här går nog inte att säga. 

– Huset har varit fullt av ungar och ungdomar jämt, säger Siv med ett tonfall som rymmer ömhet och lite vemod. 

Åtta egna barn har suttit vid köksbordet, och alla deras ­kompisar. Och sen barnbarnen. Och barnbarnsbarnen. Och de familjehemsplacerade barnen. Och för bara några år sedan, unga pojkar som flytt från krig.

Barnen har varit en av livets stora, nästan obeskrivliga, lyckor, säger Siv.

– Att vara gravid var fantastiskt varje gång. Jag mådde så bra. Jag var 44 år när vi fick Otto, nummer åtta. När jag blev farmor hade jag själv en sexåring hemma. Det har inte funnits några generationsgränser i vår familj. Barnbarnen har haft våra yngsta barn som kompisar.

Jag är mycket för den ekumeniska tanken, att olika samfund kan samverka. Det är ju samma Jesus!

Siv Montelius

Att vara en familj på tio runt bordet är mycket. När sen barnen växer upp och skaffar egna familjer, då kan vi tala om att vara många runt bordet, menar Siv som summerar den närmaste ­skaran till 35 personer i dagsläget.

Men brist på utrymme har aldrig hindrat Siv från att öppna dörren för den som behöver en sovplats.

En säng för den som behöver
– Här har alltid stått en säng bäddad för den som behöver. Bor man på landet så får man se till att kompisar kan sova över. Och att det finns mat i skåpen. Flera av barnens kompisar som varit här mycket, hälsar på när de har vägen förbi. Det är roligt, säger Siv.

Småbarnsåren är intensiva för de flesta, så man kan tänka sig att det fanns att göra med åtta barn. Men under de där åren hängde hela familjen med Anders på tävlingar med Boxholms orienteringsklubb. Några av barnen orienterade också. Siv basade för service och matsäckar i husvagnen. De väckte alltid lite uppseende med alla barnen, som ploppade ut ur husvagnen på  ­morgonen. 

– Hur många har ni egentligen, fick vi höra, skrattar Siv.

På 90-talet arbetade hon halvtid som församlingsvärdinna i Lambohovskyrkan i Linköping. Men när arbetstiden ändrades och det blev svårt för henne att fortsätta pendla, valde hon att sluta. I den vevan fick hon syn på en annons där familjehem söktes till en liten pojke. Och Siv öppnade dörren hemma i Ekeby. Pojken var åtta år när han kom och han stannade tills han fyllde  18. Genom åren har Siv och Anders tagit hand om många barn och ungdomar som behövt en fristad. 

– Vi har varit jourhem för Mjölby kommun och tagit emot ungdomar på någon timmes varsel ibland. En del övergick i familjehemsplaceringar för längre tid. Det ser kanske inte ut som ett ”arbete” men det är ett dygnet-runt-engagemang. Jag har varit socialarbetare på hemmaplan, säger Siv. 

Ett jobb hon fortsatte med tills hon var 78 år.

– De senaste vi hade här var pojkar som flytt från Syrien r­espektive Afganistan. Den siste lämnade oss 2018.

Roligt att kunna påverka
Att Siv är en person som sällan sitter still och rullar tummarna behöver knappast sägas. Hon är aktiv i kyrkolivet och har varit kyrkvärd i Ekeby kyrka i många år och är dessutom en av ­kvinnorna som ordnar med kyrkkaffet. I mitten på 90-talet gav hon sig in kyrkopolitiken. Hon är förtroendevald för POSK i kyrko­fullmäktige och kyrkorådet.

– Jag tycker verkligen att det är roligt att få vara med och påverka inom kyrkan. Och jag tycker att jag som varit med så länge har något att tillföra med mina erfarenheter. Jag är mycket för den ekumeniska tanken, att olika samfund kan samverka. Det är ju samma Jesus!

Som förtroendevald har hon bland annat arbetat med innehållet i den nya Församlingsinstruktionen för pastoratet (som är ett slags vägledning för hur församlingarna ska arbeta). Där sägs bland annat om gudstjänsten, att det i samhället ses som alltmer udda att gå till kyrkan, att många känner sig ovana och rädda att göra fel. Här betonas samtidigt pastoratets önskan att gudstjänsten ska kunna vara en plats för alla.

Predikningar som ger något
Hur får man fler människor att känna sig hemma i kyrkan?

Siv funderar en stund.

– Kyrkan är viktig för mig. Men jag tror att kyrkan måste öppna sig mer. Varje konsert och Luciatåg som får människor att gå över tröskeln in i en kyrka, minskar motståndet. Det händer något med alla i en kyrka. Det är högtidligt bara att vara i kyrkan. Man måste inte ha med en bön och en välsignelse i alla lägen, när det är profana arrangemang i kyrkan. Och jag vet att en del ser rött när jag säger så. Det här är mina tankar som vanlig dödlig. Jag förstår att präster har en annan syn på saken, säger hon.

Vad betyder gudstjänsten för dig?
– För mig är det en stunds meditation. Numera är det så mycket musik, så fina melodier, i gudstjänsten. Det har hänt mycket sedan jag konfirmerades! Och jag tycker att gudstjänsten är lätt att förstå idag, jämfört med förr. Predikningarna är välformulerade och ger mig något. För mig är det också betydelsefullt att få vara delaktig som kyrkvärd och göra saker under gudstjänsten. Till exempel läsa en text eller dela ut nattvarden. Jag har också hjälpvärdar som delar ut psalmböcker och tar upp kollekt. Det är fint att få vara delaktiga tillsammans. 

Senaste numret av Livsviktigt

Klicka och bläddra i senaste numret av pastoratets tidning Livsviktigt, fullt av läsvärda reportage och info om vad som händer i församlingarna i vinter. Den landar i din brevlåda den 10 december. Du som har boxadress i Väderstad får tidningen några dagar senare. Har du inte fått tidningen ring 0142-55 200 eller läs den här.

”Vi har lärt känna nya människor”

När musiken klingat ut stiger sorlet och snart sitter Veine, Anki, Marcus och alla de andra bänkade runt kaffeborden i Timmerö kapell. ”Mässa med frukost gör att man ganska snabbt kommer in i en gemenskap och i församlingslivet”, säger Anki Tergel, nyinflyttad i Boxholm med maken Marcus.

Thomas och Maria ­välkomnar i lucka 12

Advent är en fin tid, som ger tillfällen att mötas i stillhet men också i glädje och förväntan. Det tycker paret Thomas Sunnerfjord och Maria Öhrnell som är med i årets vandrande adventskalender i Mjölby.

”Ju mer vi är i naturen, desto bättre mår vi”

Blivande prästen, Anders Ulvekrans, strävar efter att leva mer i samklang med naturen. Det har tagit honom från ett liv som vegan till ett liv som jägare. ”Idag är jag i stort sett självförsörjande på kött. Målet är att även odla min mat. Odling och jakt är delar av ett mer ursprungligt sätt att leva, med ­respekt för det som hamnar på tallriken och för hela vår skapelse”, förklarar han.

”Det bästa liv jag kan tänka mig”

Huset var redan fullt av djur. Och getter hade hon bestämt sig för att aldrig skaffa. Men så lades den två dagar gamla killingen Ville i Therése Perssons armar. ”Kan du ta hand om den här. Han har ingen mamma …” Självklart kunde hon det.

Tine Röjås – Sången som berör

”Jag vill förmedla något. Något som är på riktigt – och gärna tillsammans med andra”, säger Tine Röjås. Hon ”drabbades” av Lina Sandells texter och liv och fann i samma stund sitt syfte och tilltal som artist. Tine vill berätta och beröra. Därför sjunger hon.

”Antingen gräver man ner sig eller så gör man något”

Ingrid startade en leva-vidare-grupp – ”Det är de små vardagsminnena som är svårast att hantera. Sånt där vi gjorde varje dag tillsammans.” Det har gått två år sedan Ingrid Norén i Boxholm miste sin man, Karl-Johan. Att starta en leva-vidare-grupp blev en väg ut ur ensamheten.

Ny kyrkoherde i pastoratet – Maria tar över efter Gerhard

Folkungabygdens pastorat har nu hittat sin nya kyrkoherde, Maria Åkerström, 52 år, som tillträder i augusti. ”Tillsammans är något av mitt nyckelord. Jag är bra på att se möjligheter och riktning. Det viktiga är att vi gör det tillsammans”, säger hon.

Bröderna hjälpte till i kyrkan när lillasyster Ingrid döptes

I januari hölls dop för familjen Sandströms fjärde barn Ingrid, i Ödeshögs kyrka. Det blev en personlig stund i kyrkan, där dopprästen Gerhard Paping bad storasyskonen om hjälp med de praktiska bestyren.

Alla nummer av Livsviktigt

Här kan du läsa äldre utgåvor av Livsviktigt – pastoratets tidning som kommer i din brevlåda fyra gånger om året. Vi söker inte svar på frågan om meningen med livet. Vi försöker berätta om det som ger livet mening. Det som är livsviktigt.

Tidningen Livsviktigt ska handla om viktiga frågor som rör livet och berör oss här i Folkunga­bygden. Livsviktigt ges ut fyra gånger per år till alla hushåll i pastoratet. Skicka gärna förslag på ­artiklar till informatör Lisbeth Nilsson, Svenska kyrkan (lisbeth.nilsson3@svenskakyrkan.se)

Har du andra funderingar ­angående tidningens innehåll så är du också ­välkommen att vända dig direkt till ­ansvarige ­utgivaren Maria Åkerström (maria.akerstrom@svenskakyrkan.se).