”Antingen gräver man ner sig eller så gör man något”

Text och foto: Annelie Sylvan

Försommaren är en svår tid, säger Ingrid när vi sitter i uterummet under honungsrosen, som lirkat sig in under en stor del av taket. Den blommade vackert den 8  juni 2020 då Karl-Johan dog.

– Sjukvårdspersonal som var här från LAH klippte ner en ros och lade på hans bröst, berättar hon.

Karl-Johan var en känd profil i Boxholm, lokalreporter för Corren sedan många år och mycket engagerad i Boxholms Orienteringsklubb. Han var också grundare av Boxholmsmästerskapet i frågesport (se artikel på nästa uppslag). 

Började med fyra deltagare
En del beskriver förlusten av en livskamrat som att mista en del av sig själv. Hur går man vidare?

Man har två val, menar Ingrid. 

– Antingen gräver man ner sig eller så gör man något. Pandemin gjorde det inte så lätt att bryta ensamheten. Men sedan gudstjänsterna kommit igång har jag haft mitt sociala sammanhang där, säger hon.

Hon var inte den enda som miste sin man under tiden som pandemin pågick. 

– Vi var fyra stycken som bestämde oss för att bilda en grupp och göra saker tillsammans. Under våren har vi träffat diakonen Lillianne här i Boxholm och diakonen Margareta i Mjölby och vi har gjort utflykter, ätit judisk påskmåltid och ordnat tipspromenad. Och gruppen har vuxit – vi är nu 13 deltagare.

Pratar om det tunga
Deras leva-vidare-grupp har inget ­stoppdatum. 

– Vi ses var tredje vecka och fortsätter så länge vi själva vill. Vi fyller på med förslag på aktiviteter vartefter.

Att göra saker tillsammans skingrar inte bara ensamheten, det ger möjlighet att prata om det som är tungt.

– Vi pratar mycket om det jobbiga i vardagen. Om sånt man gjorde tillsammans med sin make varje dag och påminns om varje dag – och saknar. Karl-Johan och jag brukade alltid ta ett parti Kasino efter lunchen. Varje dag. Två givar var. Den som förlorade fick ta disken, berättar Ingrid.

Vänder bort blicken
En erfarenhet många i gruppen delar är att omgivningen kan ha svårt att förhålla sig till den som just mist en nära anhörig.

– Det värsta är när vänner och bekanta vänder bort blicken, eller går över på andra sidan gatan för att slippa mötas. Man känner sig som paria. Det handlar väl om osäkerhet men om man inte vet vad man ska säga till den som har sorg, behöver man inte säga något alls. En hand på en axel kan räcka, säger Ingrid.

En annan vanlig reaktion från omgivningen kan vara oförståelse inför att sorg tar tid. Förvånat kan någon utbrista efter ett par år: ”Men nu har det väl gått över?”

Ingrid skakar på huvudet.

– Nej, det går inte över. Sorgen känns mer eller mindre. Man får distans till den med tiden.

Pratade om dödsannonsen
Karl-Johan drabbades av en sjukdom med ett snabbt förlopp. Men familjen hann förbereda en del praktiska saker. Ingrid berättar att den som tog kommandot i den chockartade och overkliga stunden var Karl-Johan själv.

– Vi var kallade till sjukhuset allihop, jag och barnen. Karl-Johan var där och in kom en hel karavan av sjukvårdspersonal. De sa att det inte fanns något att göra. Vi satt som förstummade. Jag var inte beredd på det beskedet. Kanske hoppades jag att de skulle fråga om någon av oss kunde bli donator. Den som började prata var Karl-Johan. Han hade tänkt ut hur han ville ha sin dödsannons och allt annat som behövde förberedas. Han hade varit mer beredd än vi, säger Ingrid.

Tillbaka till livet
Hur ser ditt liv ut idag?
– Jag gör saker. Virknålen och stickorna har gått varma. Jag syr fast det aldrig varit min grej förut. Så här års är det en del jobb i trädgården. Det är skönt att alla aktiviteter är igång nu efter pandemin, bland annat i församlingen. Agendan fylls på. Jag träffar också gamla lärar­kollegor ibland, sedan min tid som lärare på lågstadiet i Åsbo skola. Jag gick i pension för fem år sedan, efter 43 år där.

– Barnbarnen, de där små kottarna, tar en tillbaka till livet. Och det är bara att springa med. En kvinna jag pratade med som också blivit ensam, hade fortsatt att orientera, det höll henne uppe. Ja, varför inte tänkte jag, vi orienterade ju hela familjen förr, och anmälde mig till en tävling i Ljungsbro i våras. Jag kom inte sist i alla fall, som jag trott. 

Ingrid skrattar. Det kan nog bli fler  orienteringsrundor framöver, ­gissar  hon.  

Tidningen Livsviktigt ska handla om viktiga frågor som rör livet och berör oss här i Folkunga­bygden. Livsviktigt ges ut fyra gånger per år till alla hushåll i pastoratet. Skicka gärna förslag på ­artiklar till informatör Lisbeth Nilsson, Svenska kyrkan (lisbeth.nilsson3@svenskakyrkan.se)

Har du andra funderingar ­angående tidningens innehåll så är du också ­välkommen att vända dig direkt till ­ansvarige ­utgivaren Gerhard Paping (gerhard.paping@svenskakyrkan.se).