Altaret och dess textilier

I den kristna kyrkan är altaret främst nattvardsbord men också en symbol för Guds närvaro. Ordet altare kommer av latinets aluts, som betyder hög.

På gamla testamentets tid var altaret en plats för offer till Gud.

I kyrkan fick altaret sin plats i koret, som vette mot öster. Numera finns det även altare längre fram i kyrkan för att nå en större gemenskap. Då står prästen  vänd mot församlingen. På ett sådant altare som oftas är lättare och flyttbart är det inte lämpligt med ett antependium eller övriga textilier. Ibland är det bara klätt med en altarduk.

På altaret står ett kors eller krucifix och två ljus, symboler för Kristus, hans död och uppståndelse. Blommorna som finns på altaret är alltid snittblommor, offrade till Kristus. Antalet ljus vaierar med vilken söndag det är i kyrkoåret, ibland är det fyra eller sex ljus.

Altarduk

Ända sedan medeltiden används tre vita dukar på altaret. Den undre är lika stor som altarskivan och är av lite grövre tyg för att skydda de andra dukarna mot altarets kalla eller fuktiga stenskiva. En spets eller ett altarbrun kan vara fäst vid den undre duken.

Den mellersta duken är av finare linne, ofta lång och hänger ner på kortsidorna. Den övre duken är av lättskött tyg och täcker altarets yta.

Då altaret tolkas som Jesu kropp eller grav, blir dukarna hans svepning och på skärtorsdagen kläs altaret av och står tomt fram till påskdagen.

Antependium

kallas den textil som täcker altarets framsida. Ordet är latin och betyder ”det framförhängande”. Antependiets färg varierar som regel med kyrkoårets färger.

Sedan att täcka altarets sidor med en vävnad är gammal. De äldsta bevarade atependierna är från 1300-1400 talet

Under 1600-talets stormaktstid var det vanligt att traktens framträdande släkter skänkte antependier och mässhakar till kyrkan, prydda med vapensköldar och givarnas initialer.

Altarbrun

Istället för ett antependium, eller tillsammans med, har man ibland ett altarbrun, en smal textil bård som hänger från altarets överkant. Den kan antingen ha alla kyrkoårets färgerer och användas året om eller en färg och byts enlig kyrkoårets schema.

Under medeltiden var det vanligt med altarbrun som var praktfullt broderade med figurmotiv och med frans i nederkanten