Karlstads stift har fått fyra nya präster. Biskop John Wraw från Chelmsford och biskop Esbjörn Hagberg flankerar Nils och Jenny Anshelm, Börje Axelsson och Håkan Fhager.
Foto: Torgny Lindén

Karlstads stift har fått nya präster

Nyhet Publicerad

På Tredje söndagen i trefaldighet förrättade biskop Esbjörn Hagberg sin sista prästvigning som biskop i Karlstads stift. Det skedde då han vigde det gifta paret Jenny och Nils Anshelm till präster. De är båda födda 1988 och har studerat i Uppsala. Nu kommer de att arbeta tillsammans som pastorsadjunkter i Nordmarkens pastorat i Västra Värmland. I veckan före vigningen genomgick de prästexamen inför biskop och domkapitel. I vigningsgudstjänsten trädde de genast i tjänst som präster genom att assistera biskopen vid nattvarden.

Tidigare pastor, nu präst
I gudstjänsten avgav också den tidigare pastorn i Equmeniakyrkan Börje Axelsson prästlöften och blev därmed behörig präst i Svenska kyrkan. Börje kommer att arbeta i Kils församling under sitt pastorsadjunktsår.

I gudstjänsten deltog också Håkan Fhager, även han tidigare pastor i Equmeniakyrkan. Håkan avlade prästlöften vid en morgonmässa i domkyrkan tidigare i år och arbetar idag som pastorsadjunkt i Vikenkyrkan i Karlstad.

– Vi tackar Gud för er alla och tar emot er i glädje, sa biskop Esbjörn till de fyra prästerna. Därefter visade församlingen sin uppskattning genom en lång och varm applåd.

Biskop från England medverkade
Biskop Esbjörn assisterades vid vigningen av biskop John Wraw från Chelmsfords stift, Karlstads stifts vänstift i England. Vid vigningen har dessutom varje kandidat en personlig assistent som tillsammans med mottagande kyrkoherde medverkar med handpåläggning och förbön.

Torgny Lindén

Utifrån dagens texter skulle jag tänka mig att ett bra namn på kyrkan vore: Missing people

Biskop Esbjörns predikan och vigningstal på 3 sönd ef Trefaldighet

Det var en hel generation som blev traumatiserad. Ändå kunde vi inte låta bli att titta. Vem av oss minns inte Vilse i pannkakan med Staffan Westerberg. Berättelsen om pojken som inte ville äta upp sin pannkaka utan fantiserade om underliga varelser som kunde leva på och inne i pannkaka. De flesta av oss fattade ingenting.

Ändå kan det väl inte bara vara denna berättelse som gjorde oss till dem vi blivit. För det finns ju några saker som sägs om oss, vi som är denna tids människor. Det sägs att vi hellre är sökare än finnare. Vi är hellre tvivlare än bergfast i någon tro. Vi ställer hellre frågor än vill ha svar. Vi är hellre vandrare än hemma. Då kanske det inte är så underligt att det är så lätt att gå vilse, inte bara i en pannkaka.

Det var en bra fråga som en av domkapitlets ledamöter ställde till de som idag ska emot som präster. Om du fick ge namn åt vår kyrka idag – vilket namn skulle du då välja? Så prövades det några ord: Luthersk, evangelisk, Svenska folkkyrkan. Nu är det så trist att mitt namnförlag redan är upptaget. Utifrån dagens texter skulle jag tänka mig att ett bra namn på kyrkan vore: Missing people.

Texten idag om handlar väl om Missing people, de borttappade och vilse. Missing people är inga andra än vi.  Människor i denna tid. Människor i denna kyrka.

Så lätt det är att förlora sig själv. Jag vet förstås vem jag skulle vilja vara. Är det inte den jag i olika sammanhang försöka presentera. Jag vill skapa mitt eget varumärke, säger somliga. Jag vill skapa min egen profil säger andra. Och så försöker vi presentera den bild som vi hoppas att någon ska älska, attraheras av, se upp till, tycka vara spännande, intressant, trycka på gillaknappen för. Allt går väl bra ända till den dagen när frågan som en bumerang kommer tillbaka: Vem är jag egentligen? Vem är jag bakom alla bilder av mig själv?

Det var så gripande att här om året i ett Livet värt att leva samtal möta den norske massmördaren Breiviks försvarsadvokat, Geir Lippestad. Han berättade om erfarenheten att dag ut och dag in tvingas lyssna till Breiviks makabra människosyn och världsbild. Att dessutom dag ut och dag in utsättas för medias synpunkter och bilder. Så berättade han hur han nästa varje dag behövde dra sig undan, gå tillbaka till sig själv.  Påminna sig själv sina djupaste värderingar, sitt djupaste förhållningssätt. Det är så lätt att dras med och dras in också i de mest makabra av bilder. För kanske innan man själv vet ordet av så har man omformats så har man förlorat sina själv.

Så lätt det är att förlora också sin själ. Vi är säkert många som minns berättelsen om en grupp västerlänningar som var på safari. Man hade med sig inhemska guider. Allt gick väl.  I högt tempo tog man sig fram och hann se både det ena och det andra ända till den dagen då guiderna bara sätter sig ned under ett träd och vägrar gå. Irriterat ställer man frågan varför de sitter där när man ska skynda vidare: ”Jo”, svarade man. ”Vi måste vänta in vår själ.”

Det är lätt att känna igen sig. Drabbad som man själv är av vår kulturs tre stora frestelser: ytligheten, hastigheten och likgiltigheten. Allt detta som för oss bort från oss själva. Berövar oss det som gör oss till människor. Ytligheten som gör oss platta, hastigheten som gör oss tomma, likgiltigheten som gör oss kalla. När alla dessa tre får samverka så faller vi som människor sänder i bitar. Då har vi ordet diabolos – det som betyder både djävul och splittring. Det är här vi inte längre kommer undan ordet Synd. I samma stund som vi förlorar oss själva och vår själ så är vi vilse i relationen till varandra och Gud. Den som förlorat sig själv blir upptagen av sitt eget stora jag och varje du hamnar i marginalen. Den som förlorat sin själ tappar relationen till den Gud som är alltings ursprung och mål. Jag blir ensam med mig själv utan karta och kompass. Vilse i pannkakan. Jag – en missing people.

Det kanske inte är så konstigt att det är Lukas läkaren som berättar: Det är tre liknelser. De kommer som på ett pärlband. Alla liknelserna är riktade till de fromma – fariséerna oh de skriftlärda. Det är för deras upprördhets skull Jesus berättar. Först är det liknelsen om de hundra fåren och ett som försvunnit – och herden som lämnar de 99 för att finna det enda förlorade. Sedan kommer liknelsen som är dagens text: Kvinnan som förlorar 1 av 10 silvermynt. Men trots att 9 av 10 är kvar så ger hon sig inte förrän hon har hittat det 10:e och direkt härefter kommer liknelsen om den förlorade sonen. Han som tar ut sitt arv i förtid, ger sig iväg, försnillar allt och som en trasig fattig människa tar sig tillbaka hem. Ett får, ett mynt och en människa och det gemensamma är att det är förlorat, vilse i världen.

Det är här som bilden av Gud träder fram. Det är den bilden som är den viktigaste i texten. En sak kan vi säga: Gud är annorlunda än en japansk pappa. Ni minns väl honom. Han som härom veckan tog sin busiga son, som kastat stenar på bilar, och lämnade av honom ute i skogen. Det tog sex dagar innan räddningspatrullerna hittade pojken. Sådan är inte Gud, säger texterna. Inte ens mot den mest busige. Gud är precis tvärt om och det är vad Jesus vill visa de ilskna fromma, som retar sig på att han umgås med tullindrivare och syndare; missing people.

Gud är den som är beredd att satsa allt. Han är beredd att satsa sin egen son. ”Ty så älskade Gud världen att han gav den sin ende son för att var och en som tror på honom inte ska gå under utan ha evigt liv.” Gud ger aldrig upp. Detta är bibelns stora tema. Trots vårt svek och våra ständiga misslyckanden upphör inte Gud att söka oss. Mot allt hopp fortsätter han att hoppas på vår kärlek, hoppas på en rättfärdig värld. Gud slutar aldrig att söka oss. Anslaget finns redan i bibelns tredje kapitel. Där Gud går skallgång i paradiset för att finna den Adam som redan där tappat bort sig själv och skamset gömmer sig. Gud ger sig inte förrän Adam svarat.

Om Missing People läser jag: Missing People är en ideell organisation. Vi arrangerar på kort tid skallgångar för att rädda liv och snabbt mobilisera stora sök.

Vilken underbar bild av kyrkan. Å ana sidan är vi alla missing people – vi tillhör de borttappade, försvunna och vilse, å andra sidan är vi de som ska rädda liv. Vara den Guds röst som ropar och hoppas på svar.

Kära Jenny, Nils, Börje och Håkan

Det finns ett ord som ligger nära Missing och det är mission. När ni idag vigs till präster eller som du Börje tas emot eller som du Håkan redan står i tjänst som pastorsadjunkt, så är det en spännande tid. Som svenskar är vi inte så lite onormala. Å ena sidan sägs vi vara ett av världens mest sekulariserade folk, å andra sidan säger de flesta att de tror på något, större än sig själv. Vi är ett folk av sökare, frågare, lite hemlösa vandrare.

Som präst är du andlig ledare. Ditt uppdrag är att erbjuda de platser där Guds rop efter oss kan höras särskilt väl. I dopet ska du erbjuda den plats där det hörs ett ”kom till mig, mitt älskade barn”, i nattvarden ska du låta människor möta Kristus som gett sitt liv – sin kropp och sitt blod, sin mänsklighet och gudomlighet, i de kyrkliga handlingarna existentiella möten ska du låta människor egna rop på tröst, hopp, trygghet och mening riktas mot Kristus. I förkunnelsen ska du understödja allas vår längtan efter att bli funna, hitta oss själva, finna vår själ – att svara på det Gudsrop – där jag får bli den jag i Kristus är. Du ska göra det med samma iver som Gud gör: Som kyrkan ger vi aldrig upp. Liksom vi vill tro på Gud vill vi alltid tro på en människas möjligheter. Liksom vi hoppas på Gud vill vi alltid bära hoppet för varje människa.

Författaren Henri Nowen skriver: ”Som kristen ledare har man inget annat att erbjuda än sitt eget sårbara jag.” Ni fyra som står här är personer med olika erfarenheter, olika bakgrund, olika gåvor. Och ändå kan du och jag gemensamt säga: Jag är inget annat än en missing people , som vet vad det är att vara vilse– som själv vill vara en missing people, en som vill finnas i Guds mission för andra. Jag är inget annat än en människa själv beroende av Guds förlåtelse, nåd, barmhärtighet. Men jag har låtit mig finnas. Du har svarat på Guds första ja till dig som är dopet. Du har svarat på Guds andra ja till dig som är uppdraget att som präst ställa dig i tjänst för Gud i denna värld. Vad kan väl vara större? Därför är detta fest här i kyrkan med er och för er – och allt till Guds ära.

Av liknelserna idag så förstår vi att det inte bara är vi som är här i kyrkan som tycker det är en glädjedag, det är inte bara i församlingarna som väntar på er som det är en glädjedag. För alla de tre liknelserna om fåret, myntet och den förlorade sonen – slutar med fest och glädje. Det kan ju inte göra något annat.  För varje gång en människa finner sig själv, finner sin själ, varje gång en människa svarar upp på Guds sökande så är det också glädje och fest i himmelen. Det är klart att det är så också idag, när ni står här som Guds medarbetare. En sak ska ni vet: Idag ber vi för er. Vi ber om frimodighet i uppgiften, om kraft och vishet i uppdraget, vi ber om Guds rika välsignelse för vara och en av er. Vi tackar Gud för er och tar emot er som gåvor sända av Gud. Det är därför kan vi bara säga: i glädje över er, i glädje över Gud som är fylld av nåd, kärlek och barmhärtighet, I glädje över Gud som aldrig slutar söka någon av oss

Ära vare fadern och Sonen och den Helige Ande, såsom det var av begynnelsen, nu är och skall vara från evighet till evighet. Amen.