Kanske ska vi få uppleva befrielse från något ont det här året. Det där onda som drabbat oss alla och gjort tillvaron så svår för så många. Vi anar möjligheten och väntar andäktigt med darrande knän och osäker blick. Ska vi också våga ta nya steg mot en ljusare och delvis annorlunda framtid?
Även om vi inte kan hålla om varandra så gör vi det ändå, när vi säger till någon: tappa inte hoppet, det ska bli bra, snart ska jag få hålla din hand i min och oavsett vad, så kan ingenting stoppa mig från att se dig.
Martin Lönnebo talar så vackert om Allkärleken, när han säger;
Är dina steg trötta? Nåväl, då kan du gå med de svaga, de som bäst behöver din stilla och ödmjuka närvaro.
Har du svårt med orden? Då kan du trösta dem som skadats av de hårda och holkats ur av tomma ord.
Saknar din mun ord? Då kan dina händer tala.
Är dina händer kraftlösa? Då kan ditt hjärta tala.
”Kom med!” säger Allkärleken. Du kan uträtta storverk i det lilla. Ingen går för sakta eller har för darrande händer för att bära min budkavle. Och om du inte kan tro, så kan du ge ditt tomrum till allkärleken, ty där vill den bo... Allkärleken börjar med det närmaste. Den trivs i köket på morgonen, den finns i dagens första möte, den skyr inte din arbetsplats, den håller inte kafferummet för ringa för att vara ett tempel, ser till att människomötet blir Gudsmötet.
När du ber i din kammare ger dig allkärleken alla människor, alla djur och alla växter. Den glömmer inte de döda och de som ska födas.
Allkärleken är ingenting annat än hopp och tillit.
(ur boken Grundglädjen av Martin Lönnebo)