Även om grundtonen i Filipperbrevet är glädjen i Kristus så betyder inte det att Paulus befinner sig i en angenäm situation. Tvärt om. Inte heller att han är någon övermänniska som kan gå leende genom lidanden och svårigheter. Utan Paulus vet att han mitt i lidandet kommer få den kraft han behöver, den kraft som blir störst i svagheten (2 Kor 12:8-10).
Han räknar alltså med att få hjälp dels på grund av Filippernas förböner och del genom hjälp från Kristus själv, som sänder den helige Ande, så att han kan stå fast i sin tro och sin kallelse oavsett utgången i den process han befinner sig i. Vare sig han blir frikänd eller dödad så vet han att lever i Kristus och aldrig kommer att skiljas från honom (Rom 8:38–39).
Denna visshet gör att Paulus allra helst vill lämna det jordiska livet för att kunna vara med Kristus fullt ut. Men jag tror inte att detta är uttryck för någon dödslängtan. Paulus vill inte komma bort från något, trots sina lidanden, han vill komma till något, eller rättare sagt någon; den Jesus han har vigt sitt liv åt att tjäna.
Men torts denna längtan vet han att han har ett uppdrag att utföra; att fortsätta att berätta om Jesus och hjälpa fler människor att komma till tro, samt att hjälpa de församlingar han har grundat att växa i tro. Denna uppgift väger starkare än den något egoistiska längtan att få komma till Kristus.
Att fundera vidare på:
Har du någon gång längtat efter att livet ska ta slut?
Vad gav dig då hopp och livsmod?
Vilken är din främsta livsuppgift?