Hur kan principfast och behovsbaserat humanitärt bistånd inte vara i linje med svenska intressen?
Att Sverige har en ny humanitär strategi som säger att Sverige ska fortsätta att vara en principfast och behovsstyrd humanitär givare är bra. Ännu bättre är det att den nya svenska strategin också tydliggör att Sverige ska leva upp till sitt åtagande att ge 25 % av finansieringen till lokala och nationella aktörer, och att strategin lägger stor vikt vid skydd av civila liksom psykosocialt stöd. Att strategin även lyfter vikten av humanitär diplomati och att stärka kopplingen till det långsiktiga biståndet i fragila- och konfliktdrabbade stater är mycket välkommet, men här börjar skon klämma…
Det finns en brist på samstämmighet mellan vad som skrivs i strategin och regeringens agerande och styrning av det svenska biståndet är slående. Regeringens trovärdighet vad gäller att stå upp för en internationell regelbaserad världsordning och internationell rätt, inklusive internationell humanitär rätt, har försvagats till följd av agerandet kopplat till situationen i Gaza och hanteringen av stödet till UNRWA. Vidare trycker den nya strategin på att långsiktiga utvecklingsaktörer måste investerar mer i fragila kontexter genom att bland annat stärka motståndskraft mot pågående och framtida kriser och satsa på klimatanpassning. Men hur går detta ihop med att regeringen fasat ut Sveriges långsiktiga engagemang till Sydsudan, Mali och Burkina Faso? Det är kontexter som dessa, hårt drabbade av både konflikt och klimatkrisen, där det långsiktiga utvecklingsarbetet tillsammans med fredsbyggande insatser och klimatanpassning måste komplettera det humanitära biståndet.
Att regeringen även väljer att uttryckligen skriva att det humanitära biståndet inte får motverka svenska intressen är mycket olyckligt och riskerar att undergräva Sveriges trovärdighet som humanitär givare. Att understryka att människor på flykt ska hjälpas så nära hemvisten som möjligt är både onödigt (eftersom de allra stannar i närområdet i hopp om att kunna återvända så fort som möjligt eller på grund av bristande resurser att ta sig till säkrare platser) och gör det humanitära biståndet till ett migrationspolitiskt verktyg. Strategin anger också att Sida ska säkerställa att stöd från strategin inte ska gå till aktörer som har kopplingar till våldsbejakande ideologier, extremism och islamism. Islamism riskerar att definieras godtyckligt och behöver i så fall förtydligas, exempelvis som "våldsbejakande islamism".
Detta ser vi på Act Svenska kyrkan som en mycket problematisk utveckling. När de humanitära behoven ökar lavinartat, finansieringsgapet aldrig varit större och det humanitära systemet dessutom står mitt i en legitimitetskris borde Sverige stå stadig för ett principfast och behovsbaserat humanitärt bistånd och den internationella humanitära rätten oavsett vad regeringen anser ligger i våra nationella intressen. Det är i allas vårt intresse – inte minst de som människor som drabbas hårdast av kris, konflikt och klimatförändringar.