Skrivet av biskopen
Här hittar du böcker, debattartiklar och andra texter som biskop Mikael Mogren har författat.
Värme mellan människor får vi av att vara tillsammans.
Nyligen hände något speciellt i vårt land. Tidigt i gryningen den 19 februari lade människor ut hemstickade halsdukar vid busskurer och parkbänkar. Det var gåvor i det tysta från kyrkliga syföreningar och diakonigrupper.
Många tog det stickade plagget och värmde sig. Med gåvan följde en uppmaning att göra något snällt för någon annan. Det är ett lika lågmält som kraftfullt budskap: Vi kan alla bidra till ett varmare samhälle.
På Grönland är 91 procent av befolkningen medlemmar i den grönländska lutherska kyrkan. När jag träffade biskopen, Paneeraq Siegstad Munk, frågade jag henne hur det är möjligt att ha 91 procents medlemstal. Hon svarade att livet kan vara hårt på Grönland. Klimatet, mörkret, den geografiska och politiska utsattheten, gör att människor måste hålla ihop. Den grönländska kyrkan bidrar till sammanhållningen. Befolkningen döps, deltar i gudstjänster, de sjunger och ber tillsammans. Biskop Paneeraq Siegstad Munk beskrev ett samhälle som hänger ihop, och det beror på att många människor – ofta med enorma geografiska avstånd - upplever närhet till gudstjänstlivet. Den där sammanhållningen betyder också värme. Värmen mellan människor sprids av att traditioner och relationer fungerar.
Grönland visar hur kyrkan kan göra det varmare mellan människor. Det kan behövas. Jag träffar inte sällan vuxna svenskar som anser att Sverige håller på att bli kallt. En del berättar om flyktingar som skickas hem till diktaturer, trots att de har både jobb och bostad i Sverige. Andra talar om nedskärningar inom folkbildningen, det stolta arv som ända sedan husförhörens tid har lyft fattigt folk till läsande och skrivande medborgare.
En del äldre svenskar berättar hur de har fått det svårt på grund av digitaliseringen. De flesta kontakterna med myndigheter, banker, service och vård, ska skötas digitalt. Det är inte lätt för den som inte är van, och kanske ser dåligt, eller har blivit stel i fingrarna. Det är även träffpunkter som går förlorade när posten och banken har stängt sina lokala kontor. På många orter är det numera endast kyrkans gudstjänster som är öppna och välkomnande mot alla, efter att macken slog igen.
Idag söker sig många människor i Sverige till kyrkornas gudstjänster. Där finns människor som tar emot. Riktiga, vardagliga och varma människor som vill möta varandra. Gudstjänsten är förstås centrum. Men småpratet innan och efter är ovärderliga tillfällen att nå varandra. Hej, nick och blick, gör skillnad.
Mikael Mogren, Biskop i Västerås stift.
Ett varmare samhälle
Torsdagen den 19 februari möttes människor runt om i landet av handstickade och virkade halsdukar, mössor och vantar som låg utplacerade i busskurer och på andra offentliga platser.
Tanken bakom aktionen är att det blåser kallt i samhället, både bildligt och bokstavligt. Samtidigt finns det många som vill stå upp för värme, medmänsklighet och solidaritet. Det är både motivet och drivkraften bakom initiativet.
Här kan du läsa mer om kampanjen Ett varmare samhälle
Beslut om antagning föregås av en noggrann process
Biskoparna beskriver en omsorgsfull process för antagning till tjänst i Svenska kyrkan
Svar till Sebastian Fontler, Kyrkans Tidning 2 februari 2026.
Under våra år som biskopar har vi antagit många personer med en mångfald av erfarenheter och förmågor. Utbildningskraven är tydliga, men därutöver är det viktigt att ämbetsbärare är olika. I vår kyrkas tradition är det stiftets biskop som antar och viger diakoner och präster. Därmed är det också biskopen ensam som har ansvaret för beslutet.
Beslutet föregås av en noggrann process, där biskopen arbetar tillsammans med en antagningsgrupp med olika kompetenser, som har samtal med aspiranterna och ser dem i olika situationer. Vi tar också in både referenser och utlåtanden från praktik för att få så bred bild som möjligt. I beslutsprocessen finns antagningsgruppen med och hjälper biskopen med sina perspektiv och erfarenheter att ta ett så välgrundat beslut som möjligt.
Till grund för biskopens beslut ligger i första hand de kriterier för antagning som beskrivs i biskopsbrevet ”Kallad till diakon och präst i Svenska kyrkan”, nämligen kallelse, tro och liv, intellektuella förmågor, social och empatisk förmåga, förankring och förståelse av Svenska kyrkan samt ledarskap.
I biskopsbrevet beskrivs innebörden av dessa och även diakonens respektive prästens olika arbetsuppgifter och uppdrag. Den grundläggande frågan vi söker svaret på i mötet med aspiranterna är: Känner vi igen en kallelse till präst respektive diakon i Svenska kyrkan?
En viktig aspekt av antagningen som Sebastian Fontler lyfter fram gäller hur besluten motiveras och kommuniceras inför personen det gäller. Där är det viktigt att bli rakt och tydligt bemött, men efter våra år som biskopar vet vi också hur svårt det är för aspiranter att ta emot ett negativt besked.
Hur vi kommunicerar och motiverar besluten arbetar vi ständigt med för att det ska bli både begripligt och tydligt. Samtidigt gör offentlighetsprincipen och GDPR att vi inte använder oss av dokument som innehåller fullständiga omdömen om individer. I personligt samtal med biskopen får aspiranten del av motiveringen även om formerna varierar något mellan stiften.
Blir svaret "nej du är inte antagen", gäller det i fem år och i samtliga stift. Därefter kan det finnas möjlighet att komma tillbaka för en ny prövning, vilket vi båda har erfarenhet av. Det är aldrig enkelt att få nej i en antagning till diakon- eller prästvigning. Individer kommer till antagningsprocessen med hela sina liv. Inför detta hyser vi biskopar stor respekt.
Susanne Rappmann och Mikael Mogren
Publicerad 2026-02-09 i Kyrkans tidning
När staten drar sig undan riskeras det kyrkliga kulturarvet
Riksantikvarieämbetet föreslår att flera av föreskrifterna om kyrkliga kulturminnen ska upphävas. Det kan låta som en teknisk justering men det handlar i grunden om statens syn på Svenska kyrkan och på vårt gemensamma kulturarv.
I över tusen år har kyrkan varit en del av den svenska samhällsstrukturen. Våra kyrkor berättar historien om människors tro, hantverk, arkitektur och konst. De är inte bara Svenska kyrkans ansvar, utan en del av hela nationens minne.
Nu föreslår Riksantikvarieämbetet att många av de föreskrifter som styr vården av kyrkliga kulturminnen ska tas bort eller ersättas med allmänna råd. Myndigheten vill minska statens detaljstyrning och lämna större frihet till församlingarna.
Många kan tycka att det är positivt. Färre regler kan upplevas som en lättnad för församlingar med små resurser och ett uttryck för tillit till kyrkans egen kompetens. Men vi måste också se den större bilden: när staten drar sig tillbaka från reglering följer ofta också intresset och resurserna efter.
Om ansvaret för det kyrkliga kulturarvet gradvis flyttas till Svenska kyrkan ensam, riskerar det att uppfattas som ett rent internt ansvar och inte som ett gemensamt samhällsintresse. Då blir det också svårare att motivera den kyrkoantikvariska ersättningen, som idag är en avgörande förutsättning för att tusentals kyrkor ska kunna bevaras.
De föreslagna förändringarna är mer än juridik. De är symboliska. De speglar ett förskjutet förhållande mellan stat och kyrka, från gemensamt ansvar till ensidigt ansvar. Om staten inte längre formulerar hur kulturarvet ska skyddas, kommer det också att påverka hur mycket staten värderar det.
Svenska kyrkan tar redan ett stort ansvar för vården av sina kyrkor, inventarier och begravningsplatser. Men detta kulturarv är större än kyrkan själv. Det är en del av hela Sveriges berättelse, och därmed också statens ansvar.
Vi uppmanar därför regeringen och Riksantikvarieämbetet att tänka längre än till juridisk precision. Den kyrkliga kulturmiljön behöver inte mindre statlig närvaro, utan fortsatt samverkan och gemensam vilja. Vårt gemensamma kulturarv får inte förvandlas till en intern angelägenhet för kyrkan.
Mikael Mogren, biskop i Västerås stift Mikael Karlsson Aili, stiftsantikvarie
Mikael berättar om Armenien
Mikael Mogren har engagerat sig i armeniernas utsatta situation. I den här filmen ger han en bakgrund till varför situationen i Armenien är som den är.
Vi är inte övergivna!
Mikael Mogren
Biskop, Västerås stift
I mitt fönster står en julkyrka. Den har väggar av tunna spånskivor. Jag fick den i julklapp när jag var åtta år och sen dess har den lyst alla jular. Den är vitmålad och har svart tak med glitter. Inuti finns en glödlampa så att det lyser ur fönstren. Att ta fram den ur sin kartong och undersöka om lampan fungerar, tillhör förberedelserna i december. När den står i fönstret och lyser känner jag trygghet.
Det är samma känsla när min julkyrka lyser, som när jag hör låten Koppången. När jag åker norrut från Orsa går vägen över Koppången. Det är en myr som numera är naturreservat. Där brukar jag tralla melodin:
Här är stillhet och tystnad
nu när marken färgats vit.
Från den trygga, gamla kyrkan
klingar sången ända hit.
Så här vid ännu en jul har jag lätt att känna vemod. Jag tänker på det som är annorlunda mot förra julen. Ett par personer som stod mig nära har dött under året, och så kan det vara för många. Det är också ett otäckt läge i världen, med konflikter på många håll. Jag har engagerat mig för de barn som Ryska armén kidnappar i Ukraina och för till läger långt bort mot japanska gränsen, eller uppe i Sibirien. De barnen är 35.000, så vitt man vet, och de är en del av Putins krigföring. Pojkarna lär sig att bli soldater och slåss mot Västeuropa. Flickornas uppgift är att föda barn tidigt.
Tyvärr är de här barnen bara ett exempel på hur hårt och grymt det är på många håll, ibland också i vår närmiljö. Det gångna året har för mig präglats av många samtal om ensamhet och förlust. Förluster drabbar alla, men många bär också en känsla av att samhället sviktar. Osäkerhet och otrygghet smyger sig in. Skolskjutningen på Risbergska i Örebro skakade mig djupt, och de återkommande bombdåden har blivit en dyster påminnelse om hur våldet allt oftare tränger sig in i människors vardag. Sociala medier blir asociala, det anonyma hatet tar över samtalet. Många använder bilden av ett Sverige som är på väg att glida isär.
I höstas kom jag med en ny bok som handlar om den långa kedja av liv, som är den kristna trons vandring genom seklerna. Länkarna håller ihop så länge den
kristna trons traditioner överförs till nästa generation. Min bok har en titel som kommer djupt ur mina erfarenheter. Den heter Vi är inte övergivna.
Även Herrens moder Maria måste ha känt sig övergiven. Julens firande handlar om tonårsmamman Maria som inte får husrum när hon ska föda, utan tvingas söka skydd i ett stall. Kort därefter måste hon fly tillsammans med sitt nyfödda barn. Ännu en flyktingfamilj bland alla som genom historien lämnat sitt hem med mer oro än packning.
Maria har genom århundradena blivit ett välkänt ansikte. Bredvid henne står Josef – han som ofta försvinner i bakgrunden. Jag menar att vi behöver honom i berättelsen. Josef stod inför en verklighet som riskerade att slå sönder allt han kände till. Han visste att barnet Maria bar inte var hans. Ändå valde han att stanna, att ta henne till sig och att göra hennes barn till sitt eget. Han gick in i två andras liv när det hade varit enklare att gå därifrån. Han tog ansvar när omständigheterna var oklara och när omvärlden säkert hade åsikter. Josef är den som säger: ”Jag överger dig inte. Jag gör plats. Jag går med dig.”
Det verkar vara modernt att tala om traditioner. Traditioner är när vi gör sådant vi känner igen, sedan lång tid. Traditioner ger sammanhang. Ordet tradition kommer från latinets tradere. Där betyder det att överlämna egendom mellan generationerna. Det som är fint och rejält ska vi överföra.
Ibland har jag hört svenskar säga: ”Det är bara en tradition”. Då kan de mena något nedsättande, som att det skulle vara mindre värt att fira jul av tradition, eller att vara medlem i kyrkan av tradition. Så där är det inte för mig. Det är fint med traditioner och de kan överföras över generationerna i många århundraden. Vilka värden traditionerna är bärare av, det är svårt för en utomstående att bedöma.
Köp Mikael Mogrens bok Vi är inte övergivna hos Verbum. Till Verbums hemsida.
Låt Kristusljuset lysa över dem som står längst bak i kön
När välfärden monteras ned måste vi reagera. Fattigdom och ensamhet växer – inte för att människor slutar försöka, utan för att systemen sviker. Vi måste stå upp för ett samhälle som håller ihop.
Julen handlar om Kristus som föddes till den här världen för att besegra mörkret. Men medan vi tänder ljus i våra hem, ser vi hur mörkret växer för många som lever i ensamhet, oro och fattigdom. I vårt samhälle håller tryggheten på att glida oss ur händerna.
I Västerås, liksom i många andra städer, ser vi hur välfärden långsamt dras undan från människor i utsatta livssituationer. Det som tidigare var självklart – att kunna betala hyran, köpa vinterkläder till barnen eller få hjälp när livet är svårt – har för många blivit en kamp mot klockan, reglerna och den egna orken.
Sveriges Stadsmissioners Fattigdomsrapport visar att nästan 700 000 personer lever i social och materiell fattigdom. Rädda Barnen beskriver 276 000 barn som fattiga. I Västerås lever omkring 800 barn i familjer med ekonomiskt bistånd, och många fler i hushåll där pengarna inte räcker trots arbete. Kommunens kartläggning visar över 400 vuxna i hemlöshet, varav 107 i akut hemlöshet, och nästan 180 barn som påverkas av föräldrars bostadssituation.
Bakom siffrorna finns människor som försöker. Den ensamstående mamman som arbetar men ändå inte klarar matkontot. Mannen som väntar på a-kassan men tvingas låna till hyran. Den unga kvinnan som sover på härbärge trots att hon har ett jobb.
Vi möter dem varje dag – i matkön vid Matcentralen, på våra öppna mötesplatser, på Härbärget och i samtalen. Vi ser hur fattigdom och ofrivillig ensamhet går hand i hand. Den som saknar pengar mister inte bara sin trygghet utan ofta också sin röst, sin plats i gemenskapen och till slut tron på att något kan bli bättre.
Västerås Stadsmission möter varje vecka över 500 personer som söker stöd – mat, värme, kläder, gemenskap eller hjälp i kontakt med myndigheter. Med stöd av kyrkorna delar Matcentralen ut matkassar till 250 hushåll i veckan, och serverar årligen 36 000 måltider.
Vi ser hur det blir allt svårare att få stöd från samhället. Regler skärps, blanketter kräver digital kompetens och ett språkbruk som stänger ute snarare än inkluderar. Den som saknar dator, tolk eller ork riskerar att hamna helt utanför. Fattigdomsrapporten beskriver detta som ett växande mellanrum: människor som inte kvalar in för stöd men heller inte klarar sig på egen hand. Kyrkor, Stadsmissionen och andra civila organisationer kliver in,
men varje gång vi gör det flyttas gränsen för vad staten och kommunen förväntas göra. Det är en glidning som sker tyst – men den förändrar vårt samhälles grundval.
Vi tror på varje människas förmåga att förändra sitt liv. Men vi vet att förändring kräver tid, tillit och relationer. Det räcker inte med en handläggning eller en e-tjänst. Därför behövs mötesplatser med låga trösklar utan krav på motprestation. Där ett samtal över en kopp kaffe kan vara början på något större: vägen tillbaka till gemenskap, arbete, hopp.
Julen är Guds svar på världens mörker. När Kristus föds i en enkel krubba visar Gud att varje människa har värde, och att kärlekens rike är för alla. Det är ett rike där bröd delas, där gemenskap ersätter skam och där fattigdom inte får sista ordet. Vårt uppdrag är att låta det ljuset bli verklighet – i handling, i rättvisa, i omsorg. För julen är inte bara ett minne, utan en kallelse: att bygga ett samhälle där ingen lämnas ensam och där hoppet får plats.
Emma Sohlberg, direktor för Stadsmissionen i Västerås
Mikael Mogren, biskop i Västerås stift