Jag kommer att sticka ut hakan i dag. För i veckan blev jag bestört, ledsen och rädd, när jag hörde att Centerpartiets partiledare, Anna-Karin Hatt, avgår. Att hon gör det för att hat och hot, riktat mot henne, kommit så nära att hon inte känner sig trygg hemma, att hon behöver se sig om över axeln när hon går ute på stan. Det kom närmre, än vad hon trodde att det skulle göra. Att detta sker, och Anna-Karin Hatt är långt ifrån ensam om att utsättas, det nöter på demokratin.
Det är omskakande att de som vill montera ned vårt samhälles fundament – demokratin – tagit ytterligare ett kliv fram och närmre sitt mål: Att förminska en annan människa och skrämma henne till tystnad.
Är det så att vi har tagit vårt fria och öppna samhälle för givet, alldeles för länge? Så att vi inte fullt ut förstår att det kan brytas ner? I så fall tror vi fel.
Sedan jag var liten har jag fått lära mig att Sverige är ett unikt land, där yttrandefrihet, demokrati, rättvisa och jämlikhet råder. Och att det är något att vara stolt över.
Att här har vi lyckas hålla de onda och mörka krafterna borta. Men det står klart, för mig nu, att de alltid lurar i periferin. Och ”de” är inget abstrakt och oformligt, det är människor som är den kraften och de rösterna, människor av kött och blod; som inte vill att vi ska ha ett fritt, öppet, jämlikt, demokratiskt samhälle.
Det gör mig rädd.
Historien är vittne till hur snabbt det kan gå för ett samhälle att gå från demokrati till totalitärt styre.
Jag tror inte att vi har råd att avfärda det vittnet längre.
Vi kan inte säga att vi aldrig skulle låta något sådant hända igen. För det är på den vägen som stora delar av västvärlden går nu. De antidemokratiska krafterna jobbar i tysthet, i kulisserna, tills att de inte längre behöver det, utan kan kliva ut i rampljuset och ta plats.
Det är vi, du och jag, som kan välja en annan väg, säga ifrån. Vi är också människor av kött och blod.
Och vi är fler!
Det är ditt och mitt ansvar. Jag skulle vilja drista mig till att säga att det är vår skyldighet – om det är demokrati, öppenhet, frihet, jämlikhet vi vill ha. Jag ser med sorg och med rädsla hur inkrökt vårt samhälle blivit. Hur inkrökta vi blivit, i oss själva. Den inkröktheten gör att många har svårt att känna att samhället angår oss. Svårt att känna att människor vi inte känner angår oss. Att politiken inte angår oss. Att till och med demokratin inte verkar angå oss. Jag vägrar acceptera att det är den här vägen vi ska fortsätta gå på. Jag vägrar att gå de som vill förstöra vår demokrati till viljes.
I Jakobsbrevet skriver författaren att: “Du skall älska din nästa som dig själv, då gör ni rätt. Men om ni gör skillnad på människor begår ni synd.”
Så, var barmhärtig i din dom över andra.
I evangelietexten möter vi mannen som undrar hur han ska vinna evigt liv. Jesus påminner mannen om Lagen, budorden. Jag tolkar Jesus som att det inte handlar om att bocka av, budorden, att de är något man kan ”bli klar med” – ungefär som med en skoluppgift. Det är därför, som Jesus ser på mannen ”med kärlek” och säger att, i så fall, om du gjort och gör allt detta som egentligen ingen människa kan, fullt ut och hela tiden, så:
“Ett fattas dig. Gå och sälj allt du har och ge åt de fattiga; då får du en skatt i himlen. Kom sedan och följ mig.”
Jesus utmanar mannen att våga en radikal förändring – om han nu gjort ”allt annat”.
Är vi både mannen och lärjungarna?
Är vi mannen, som avsäger sig sitt ansvar för andra till förmån för den egna vinningen?
Mörknar vår blick när vi inser att samhället och ansvaret för vår demokratiska grund – vilar på oss?
Blir vi förskräckta, som lärjungarna, när vi inser att samhället – det är vi?
Om vi vill hindra människor med antidemokratiska värderingar från att forma vårt samhälle – så är det upp till oss. Inte “någon annan”. Någon annan finns inte. Det är du och jag och vi.
Är det lättare för en kamel att komma igenom ett nålsöga än för oss att börja ta ansvar för demokratin?
Ja, jag sticker ut hakan i dag. Vi måste göra det, vi som vill medmänsklighet och ett samhälle som värnar alla människors trygghet.
För Martin Luther King hade rätt när han sa att: “Den stora tragedin är inte de onda människornas brutalitet, utan de goda människornas tystnad.”
“Vi låter oss ej tystas
i denna tysta tid,
en dag ska marken grönska,
då står vi alla starka,
då är den här vår tid.”
(psalm 824)