Det är gryning, de första solstrålarna letar sig ner genom moln, bryter in i mörkret. Maria går till graven för att smörja kroppen för att ta hand om den mästare hon följt och som för alltid förändrat hennes liv.
Kanske bar hon också på ett hopp om att finna graven tom eller Jesus levande. Han hade ju trots allt sagt att han skulle uppstå på den tredje dagen, han skulle komma tillbaka. Det var kvinnorna som hörde och tog tillvara hans budskap om liv och död, de var en kvinna som i förra söndagens text smörjde hans fötter med balsam som förberedelse för begravningen och det är en kvinna som denna kalla gryning går till graven.
Lärjungarna reagerade på Jesu gripande och död med att fly och förneka. De stod inte ut med att allt de trott på slogs i spillror. Det var kvinnorna som stannade kvar, som grät vid korset, som sörjde, som var rädda men ändå stannade kvar till slutet.
Det hon kanske anat visar sig vara sant, stenen är borta och kroppen finns inte där. Det finns ingen mästare att smörja, det finns ingen död. Med sorg och förtvivlan fortfarande kvar i kropp och själ är det svårt att tro det hon ser. Kan det verkligan vara sant. Med glädje och bävan ger de sig av för att föra budskapet vidare, rädsla och glädje i en enda röra, för hur ska de kunna förstå att det ofattbara har hänt. För att ge kraft och mod att våga berätta möter dem Jesus på vägen och ger dem uppdraget på nytt, berätta för lärljungarna och var inte rädda. Mörker kan vändas i ljus och död till liv.
När vi kommer från tider av sorg och mörker, av tider då ångest och sorg dominerat våra liv, då tvivlets mörka natt aldrig velat ta slut, blir det svårt att förstå vad som verkligen händer då livet ändå, en dag kommer tillbaka. Man ser sig yrvaket omkring och undrar, är det verkligen sant: inte en tår på hela dagen, andningen fungerar utan kramp och solens strålar känns faktiskt varma och goda mot kinden. Kan det verkigen vara så att livet finns för mig igen?
Det infinner sig en stilla glädje, en försiktig, trevande glädje över att livet kanske ändå kan segra, att det efter den mörkaste natt faktiskt kan finnas en gryning. Livet som vänder åter för att ge dig och mig hopp om att världen ändå finns för oss, att solens varma strålar, den första vårblomman, den vänliga blicken också kan vara ämnad för dig eller mig.
Det är som när man första gången ser på sitt nyfödda barn, efter kampen mot smärta som genomtränger och dominerar allt, som aldrig vill ta slut. Blir allt stilla och någon ser på en med nyfikna och bländade ögon.
Det är en trevande glädje som inte dansar, inte skrattar högt men som sprids i hela kroppen, sakta stiger den, en glädje som genomtränger allt men som inte med nödvändighet ler.
Att våga lita på att livet, efter många svårigheter och mörka tider faktiskt vänt är inte alltid så lätt. Den som råkat illa ut har lättare för att huka och vara orolig än för att lita på att livet vill gott.
Vetekornet föll i jorden och det dog, just som Jesus själv sa. Det dog för att ge plats för något nytt, kanske inte det vi först trodde men något nytt.
Ibland blir vi tvugna att lämna något i livet för att ge plats för det nya, okända, somligt måste ner i den mörka jorden för att ge plats för något annat, det nya livet.
Fem fingrar och fem tår, en liten näsa, en fjunig hjässa.
Jo, det kan vara sant. Det kan vara sant att livet vänder åter i den kalla gryningen och att den som anade det först var en kvinna som kom till graven för att möta död.
Glädjen sprids, en glädje som kommer ur livet självt, en glädje som genomsyrar allt men som inte med nödvändighet dansar och ler. En glädje som handlar om livet, som delar sina upplevelser med Gud själv. Det är den som gör att jag kan tro.
Av: Annika Almström