Kyrkböcker - en guldgruva för släktforskare

Kyrkböcker - en guldgruva för släktforskare

Det var ärkebiskop Olaus Martini som bestämde att prästerna skulle föra register på barn som döptes, vilka som gifte sig och på andra viktiga förrättningar. Det var av stor vikt att notera om ett barn var fött utom äktenskapet eller om en brud före äktenskapet ”sig försett haver”. Dessa uppgifter var av stor vikt även av andra skäl t.ex. ”äkta börd” var avgörande i ett arvsmål och för skråtillträde och ett barn behövde veta namnen på sina faddrar. 

Men det var inte förrän 1686 som kyrkolagen kom och därmed gällde det hela landet. De längder som skulle föras var födelse- och dopböcker, lysning- och vigselböcker samt död- och begravningsböcker. 

Även flyttningsböcker över de som flyttade in- eller ut i församlingen samt en förteckning över de som bodde i socknen, kallas senare för ”husförhörslängd”. 
Det är nu man kan följa befolkningen socken för socken, familj för familj under ibland mer än 200 år. Vid 1800-talets början kom även konfirmationsböckerna. 

Kyrkoboken för Västra Tunhems pastorat från 1688 innehåller förutom det som tidigare nämnts även kyrkans räkenskaper, penninggåva till kyrkan, inventarieförteckningar, bänkindelningar, prästgårdens ägor och det finns en anteckning om danska härens härjningar i Västra Tunhem.  
 
Tidigare gjordes inte släktforskningen på samma sätt som vi gör idag. De noteringar man kan hitta är oftast i pärmen i familjebibeln där det kan stå namn, födelsedatum och även en notering när personen dog. Även deras barn och andra nära släktingar kan finnas nedskrivna. 

Det är inte så ofta man hittar var personen var begravd förr i tiden, det var sällan graven var markerad på samma sätt som idag. Alla visste ju var hemmanet hade sin gravplats. 

Tidigare var släktforskare tvungna att fysiskt besöka arkiv runt om i Sverige. Men den tekniska utvecklingen har gjort livet lättare: det som inte finns digitalt finns 
oftast på mikrofilm eller mikrokort. Vi kan till exempel ladda hem bouppteckningar och uppgifter ur kyrkoböcker och vi har tillgång till personregister på nätet. Idag har man även en sökfunktion så att man kan söka på namn och födelsedata på den personen som man släktforskar om. 

Kom i gång med släktforskning

När du ska börja släktforska kan det vara bra att förbereda dig för hur du ska dokumentera uppgifterna du samlar in och föra ordentliga noteringar. Anteckna allt som står om släktingarna och var du hittat uppgifterna. 

En bra början är att skriva ned det du vet om släkten och prata med de äldre som minns mer. Personliga berättelser, karaktärsdrag och släktgåtor som inte går att hitta i några arkiv är mycket värdefulla. Ta också hjälp av släktingar till att identifiera vilka personer det är i de gamla fotoalbumen. 

Det finns datorprogram som man kan fylla med information som text, bilder och film- och ljudklipp. Man kan t. ex. skapa olika släktträd.

Man kan även dokumentera sina uppgifter på olika pappersformulär.

Något att tänka på är också att det var vanligt att faderns förnamn bildade barnens efternamn t.ex. om fadern hette Karl i förnamn fick sönerna heta Karlsson och döttrarna Karlsdotter. Kvinnorna bar även detta efternamn sedan de blivit gifta. Detta kallas patronymikon. Det var även vanligt med släktnamn. Det gäller i första hand adeln och prästerskapet, men även borgare i städerna, bruksfolket och militärer. I början kunde man ha både ett son- och ett släktnamn t.ex. Sven Augustsson Sundberg, vilket underlättar när man söker efter föräldrarna i kyrkböckerna. 

En klurighet kan vara förnamnen då de också varierar. Många namn som den oinvigde tycker verkar vara skilda namn, kan i själva verket vara samma. Om en person döptes till Johannes, kan han gifta sig som Jan och avlida som Johan eftersom det är olika former av samma namn. 

Det var prästen som antecknade i folkbokföringen och därför den som bestämde stavning och namnform. Även kvinno-namnen kunde ändra sig t.ex. Catarina kunde bli Cajsa, Carin, Catharina, Catrina, Kajsa, Karin Katarina, Katrina. Så här gäller det att vara noga när man följer en person i kyrkböckerna. 

Varje längd/bok omfattar ett antal år. Landsarkiven förvarar kyrkoarkiven i original från respektive församling (liksom övriga kyrkoarkivhandlingar) för sitt respektive distrikt. Originalböckerna har filmats och överförts till mikrokort som löpande skannas.

Det finns även flera stora internationella databaser, som underlättar släktforskning om man har emigranter i sin släkt. 

Källa: Arkivdigital, Helga Trefaldighet (C) LIa:1 (1608-1632)

De olika kyrkoböckerna

Dopboken

I dopboken är barnen är inskrivna varefter de döptes eller föddes. Dopet var viktigare än födsel, ofta döptes barnen första söndagen efter födseln. Annars straffades man med kyrkoplikt och med böter till kyrkan. I vissa fall kunde jordegumman förrätta nöddop om man ansåg att barnet var klent. År 1864 kom en nyare kyrkolag som förlängde tiden för dopet till sex veckor.

Gudföräldrarna/faddrarna var viktiga och de var alltid närvarande vid dopet. De skulle lära barnet om kristendom och även ta hand om barnet om föräldrarna dog. Här kan man finna noteringen ”oäkta”, detta är ett barn som föddes utanför äktenskapet och utan trolovning/äktenskapslöfte. Om föräldrarna sedan gifte sig upphävdes barnets oäkta status, men ibland kan man se att denna notering följer barnet upp i vuxen ålder. 

Lysning- och vigselboken

Vigseln skedde ofta i brudens hemförsamling. Själva lysningen skulle ske tre söndagar innan vigseln kunde ske. Ibland finns här även noterat hemvist, giftoman och eventuellt släktskap. Kvinnans giftoman var oftast fadern men var han död så var det hennes äldre broder som blev hennes förmyndare. Efter giftermålet så blev hennes make hennes förmyndare. 

Död- och begravningsboken

Här fördes de in allteftersom de dog, det finns datum om begravningsdag, namn, titel, dödsorsak, hemvist, dödsorsak och hur gammal personen var vid dödstillfället. I de äldre dödböckerna finns ibland bara begravningsdatumet med. Det var viktigare med begravningen än själva dödstillfället enligt kyrkan. 

Husförhörslängder

I denna bok fördes noga anteckningar om församlingens förkovran i kristendomskunskap. I denna längd noterades i regel födelseort, födslar, vigslar, dödsfall, flytt, nattvardsgång och även ibland personernas levnadssätt. 

Ibland kan man hitta personer som är strukna i husförhörslängderna, då har de antingen flyttat eller dött. 

Sockenstämmoprotokoll

Dessa protokoll ger en innehållsrik bild av livet i en socken. Det förekommer regelbundet ärenden om fattigvården, vägunderhåll, antagande av barnmorskor, undervisning, kyrkodisciplin. Sockenstämman var även en domstol som kunde döma till böter eller stockstraff, för den som levde ogudaktigt, svor, var full i kyrkan eller pratade illa om sina grannar. Den självskrivna ordföranden var församlingsprästen. Sockenstämmorna hölls två gånger per år, en gång i maj och en gång i september. Om så skulle vara fallet kunde extra stämma hållas. 

Kyrkoräkenskaper

I kyrkoräkenskaperna kan man läsa om b.la. inkomster, utgifter. Det kunde handla om gåvopengar, testamentspengar, kollekt, böter för kyrkotuktsbrott. Just posten om testamentspengar kan ge information som är värdefull för släktforskare, när död- och begravningsboken kanske saknas. Utgifterna kunde gå till kyrkans underhåll, inköp av vax, vin, oblater, prästerskapets löner. 

Även räkenskaperna kan bli en guldgruva för släktforskare. Vad kan man då se mer i räkenskaperna?

Det kan finnas vilka som levererat material till kyrkobygge och vilka som utfört arbetet, vilket är en intressant uppgift för de som släktforskar. Här kan man även finna olika skatter och avgifter som bänkhyra, bårklädespeng eller hyra för brudkrona. 

Det är även 1686 års kyrkolag som lade grunden för befolkningsstatistiken genom kyrkobokföringen. 

Domkapitlen

Domkaptlen är ett stiftorgan inom Svenska kyrkan som innehåller källmaterial till inte bara kyrkohistoria utan även undervisning-, social- och lokalhistoria. 

Det var domkapitlen som fungerade som domstol i frågan om religion och prästers ämbetsbrott. Även många ärenden som rörde kyrkotukthet hamnade hos domkapitlet. Även rent byggnadshistoriskt ger domkapitlen mycket information. Vid byte av präst hölls en husesyn som oftast i detalj räknade upp husen och åkrarna med ängar och diken. 

Man kan finna även en förteckning över vaccinerade, barnmorskor, blinda samt avlidna inom adeln och prästerskapet. 

I äldre tider så var sjukvård och det sociala skyddsnätet kyrkans ansvar. Sjukstugor på landet skulle skötas av adeln i samarbete med socknens kyrkoherde, kyrkvärdar och sexmän (= ordningsmän i socknarna. De var precis som ordet antyder sex till antalet och var utsedda av sockenstämman. Detta var ett mycket hedervärt uppdrag). 

Av: Maria Lindskog