Prata med oss

Kontakt

Västra Tunhems pastorat Besöks- och postadress: Granåsvägen 22, 46833 Vargön Telefon: +46(521)265850 E-post till Västra Tunhems pastorat

Jourhavande präst

Kyrkan kan hjälpa dig. Akut samtals- och krisstöd.

Kyrkogårdar

Läs gärna mer om våra fina kyrkogårdar! Nedan kan du även läsa om kyrkogårdarnas tusenåriga historia!

På Tunhemsslätten alldeles nedanför Hunnebergs branta västvägg ligger Västra Tunhems kyrka och kyrkogård. När man svänger ner på den smala uppfartsvägen till kyrkan ser man kyrkan omgiven av kyrkogården. Järngrindar på båda sidor av vägen leder in till kyrkogårdens olika kvarter. Väster om kyrkan finns en parkering, huvudentrén till kyrkan är mitt för tornet väster om kyrkan. 

Västra Tunhems kyrkogård

På Tunhemsslätten alldeles nedanför Hunnebergs branta västvägg ligger Västra Tunhems kyrka och kyrkogård. När man svänger ner på den smala uppfartsvägen till kyrkan ser man kyrkan omgiven av kyrkogården. Järngrindar på båda sidor av vägen leder in till kyrkogårdens olika kvarter. Väster om kyrkan finns en parkering, huvudentrén till kyrkan är mitt för tornet väster om kyrkan. 

Kyrkan ligger väl synlig på en åsrygg vid landsvägen till Sjuntorp utanför Gärdhems kyrkby. Sydost om kyrkan ligger församlingshemmet, invigt 1975, och parkeringsplatser. Huvudentrén till kyrkogården finns uppe på åsryggen väster om kyrkan.

Gärdhems kyrkogård

Kyrkan ligger väl synlig på en åsrygg vid landsvägen till Sjuntorp utanför Gärdhems kyrkby. Sydost om kyrkan ligger församlingshemmet, invigt 1975, och parkeringsplatser. Huvudentrén till kyrkogården finns uppe på åsryggen väster om kyrkan.

Kyrkan omgiven av kyrkogården ligger på en liten höjd i byns utkant. Söder och nordost om kyrkan ligger samhället, närmsta granne med kyrkogården är en lantgård och dess röda ekonomibyggnader. Åt väster, öster och norr breder åker och ängsmark ut sig, bland fälten syns några lantgårdar och skogsbrynet är inte så långt borta.

Väne Åsaka kyrkogård

Kyrkan omgiven av kyrkogården ligger på en liten höjd i byns utkant. Söder och nordost om kyrkan ligger samhället, närmsta granne med kyrkogården är en lantgård och dess röda ekonomibyggnader. Åt väster, öster och norr breder åker och ängsmark ut sig, bland fälten syns några lantgårdar och skogsbrynet är inte så långt borta.

Vänersnäs kyrka och kyrkogård ligger på en liten ås med utsikt över Dätterns stränder. Den ligger vid landsvägen och är omgiven av åker- och ängsmark. På andra sidan landsvägen finns det nybyggda församlingshemmet som invigdes år 2000. Kyrkogården som omger kyrkan ligger på en högre nivå än landsvägen och åkermarken runtomkring.

Vänersnäs kyrkogård

Vänersnäs kyrka och kyrkogård ligger på en liten ås med utsikt över Dätterns stränder. Den ligger vid landsvägen och är omgiven av åker- och ängsmark. På andra sidan landsvägen finns det nybyggda församlingshemmet som invigdes år 2000. Kyrkogården som omger kyrkan ligger på en högre nivå än landsvägen och åkermarken runtomkring.

Norra Björke kyrka ligger på en liten höjd utanför byn. Kyrkan omges av den slätt som förbinder Skaraborgsslätten och Tunhemsslätten. När man närmar sig kyrkan från väster ser man på långt håll den speciella stiglucka som är huvudingång till kyrkogården.

Norra Björke kyrkogård

Norra Björke kyrka ligger på en liten höjd utanför byn. Kyrkan omges av den slätt som förbinder Skaraborgsslätten och Tunhemsslätten. När man närmar sig kyrkan från väster ser man på långt håll den speciella stiglucka som är huvudingång till kyrkogården.

Kyrkogårdarnas tusenåriga historia

Förhistorisk tid, medeltid och 1600-tal

Under brons- och järnåldern förekom såväl jordbegravningar som brandgravar. Kyrkplatserna etablerades huvudsakligen under 1000–1100-talet. I samband med Sveriges kristnande avskaffades kremering som begravningsmetod och det var sedan inte tillåtet förrän en bit in på 1900-talet. Enligt de romerskkatolska föreskrifterna skulle alla begravas i vigd jord på en för ändamålet avsedd yta, kyrkogården. Platsen skulle vara väl avgränsad för att markera gränsen mellan vigd och ovigd jord. För att skydda platsen hade man en mur runt om, till en början timrad med tak av spån.

De kallmurade stenmurarna blev vanliga först i slutet av 1700-talet och på 1800-talet till följd av ett påbud från 1764. Hur den medeltida kyrkogården gestaltade sig har vi inte mycket kännedom om. Den hade inte särskilt planterade växter och träd och inga anlagda gångar utan var snarare en äng med kullar för gravarna, ibland markerade med gravstenar eller träkors.

Under tidig medeltid begravdes alla på kyrkogårdarna oavsett social tillhörighet. Med tiden uppstod bruket att gravlägga personer med hög rang inne i kyrko-byggnaderna och mot slutet av medeltiden användes kyrkorna som begravnings-plats för alla i samhällets översta skikt. Gustav Vasa påpekar i ett förmaningsbrev år 1554 att gravplatserna måste skötas bättre. Vid den här tiden fick ogräs växa fritt, de dödas ben kunde sticka upp ur marken om det ville sig riktigt illa, och lösa djur betade bland gravmonumenten. Gravstenar och murar revs och återanvändes på annat sätt. Mycket talar för att brevet inte fick något större genomslag och att vården av kyrkogårdarna i de flesta fall försummades ända in på 1800-talet. Detta hänger samman med att det länge var själva kyrkorummet som innehöll de mest eftertraktade och påkostade gravplatserna. Gemene mans gravplats ute på kyrkogården ägnades ingen större omtanke.

Landsbygdens kyrkogårdar var i äldre tid en samlingsplats i socknen där det hölls marknader och möten.

Under 1600-talets stormaktstid tycks kyrkogårdarna ha fått en mindre viktig roll i socknens liv.

Under 1700- och 1800-talen

Under 1700-talet hördes allt fler protester mot begravning inne i kyrkorna. Stanken av ruttnande kroppar måste ha varit vedervärdig och situationen uppfattades som ett sanitärt problem. År 1783 förbjöds bruket att gravlägga de döda inne i kyrkorummen. Eftersom kyrkogårdarna nu togs i bruk igen för alla oavsett socialt ursprung, väcktes så småningom intresset för kyrkogårdarnas utseende till liv. Detta sammanföll med att det så kallade parkidealet började spridas från kontinenten till svenska kyrkogårdar via slott och herrgårdar runt om i landet. Det innebar att trädgårdarna kring herresätena började förses med anlagda gångar och planterade lövträd i rader och alléer. Det var emellertid först under senare hälften av 1800-talet som parkidealet slog igenom helt och fullt på begravningsplatserna runt om i landet.

År 1815 beslutades det att begravningar av hygieniska skäl inte längre fick ske inne i städer och byar och att nya begravningsplatser skulle läggas utanför stads- och bygränserna. Tidigare hade man bara begravt fattiga eller folk som dött i någon epidemi utanför städerna. De stora skillnaderna i sättet att begrava människor beroende på socialt ursprung uppmärksammades också. Det beslutades att alla skulle ha rätt till en egen grav och att ingen längre skulle behöva läggas i en allmän grav på någon fattigkyrkogård. Men för de högre skikten fortsatte det att vara viktigt att uttrycka sin rang också efter döden under lång tid därefter. Stenindustrin utvecklades i snabb takt under 1800-talets senare del och det gick att skaffa sig större och mer exklusiva gravvårdar av sten än tidigare. De påkostade gravanordningarna fick också de mest synliga placeringarna nära gångstråken eller huvudentrén.

Under 1700-talet utvecklades föreställningen att träd hade en renande effekt på marken och luften. År 1805 kom ett påbud om att begravningsplatserna skulle planteras med lövträd. Denna föreställning försvann successivt under 1800-talet, men träden hade kommit till kyrkogårdarna för att stanna. Det är i första hand de inhemska trädarterna som alm, ask, lönn, lind och ek som planterats och som fortfarande dominerar dagens kyrkogårdar i form av trädrader och -kransar. Under mitten och slutet av 1800-talet blev det också populärt att plantera träd solitärt på kyrkogårdarna, så kallade gravträd eller vårdträd. Till dessa användes ofta olika  hängande arter, vilket ibland kallas sorgeträd och -buskar. De var ett uttryck för tidens romantiska anda då man gärna ville läsa in känslor i naturen.

Parkmodet kom så småningom att förändra kyrkogårdarna fullständigt, från i princip trädlösa ängar med betande djur till väl planerade anläggningar med prydliga gångar, tydliga gravkvarter och lummiga trädrader längs vällagda stenmurar. Än idag präglas merparten av kyrkogårdarna av dessa parkideal, såväl på landsbygden som i staden. Det dröjde dock till slutet av 1800-talet och ibland till och med en bit in på 1900-talet innan det nya modet nådde landsbygden. På landsbygden företogs samtidigt andra genomgripande förändringar som kom att radikalt omgestalta det agrara landskapet. Skiftesreformerna splittrade byarna, skogen trängdes undan och sjöar sänktes för att öka odlingsarealerna. Kyrkogårdarnas nya utseende blev en del i denna omfattande omstrukturering av landsbygden.

På 1700-talet och tidigare placerades gravarna alltid efter ett strikt socialt mönster som var etablerat sedan århundraden. Man använde företrädesvis områdena söder och öster om kyrkan. På landsbygden var kyrkogårdarna indelade på så vis att varje by eller hemman hade sin egen plats. Det mest eftertraktade var att ligga nära kyrkan. De som hade det gott ställt kunde sätta upp en huggen sten eller en gravtumba men ofta nöjde man sig med att ett enkelt träkors eller att bara jordkullen utmärkte platsen. Alla kände ju på den tiden till platsen för det egna hemmanets gravar.

Längst ut på kyrkogården och längs med muren fick de fattiga och egendomslösa sin sista vila. I norr begravde man brottslingar, och utanför den vigda jorden hamnade »självspillingarna« som tagit sina egna liv. På Västra Tunhems kyrkogård norr om huvudingången finns en så kallad skamtrappa som brottslingar och sådana som tagit sitt eget liv bars i på kyrkogården över.

Indelningen i olika avdelningar för de olika hemmanen slutade att tillämpas successivt under 1700- och 1800-talen. Istället övergick man till att begrava de döda i rad på en ledig plats efterhand. Varv efter varv fylldes på i kronologisk ordning allt eftersom folk dog och stora gårds- och släktgravar fick flyttas när de stod i vägen.

I Tunhem beslutade man vid sockenstämman den sjunde november 1813 att man skulle frångå den gamla ordningen där varje hemman hade sin bestämda grifteplatspå kyrkogården. I stället skulle liken gravsättas i ordning. Gravgrävningen skulle börja i det nordöstra hörnet och sedan gå utmed vallen mot söder.

Vid 1800-talets mitt blev det vanligt att den som hade råd kunde köpa sig en gravplats av församlingen, en familjegrav där make, maka, barn och efterlevande barn med fruar eller män skulle begravas. Detta speglar också samhällets ökande individualisering som skedde i samband med industrialiseringen. Avdelningarna för gårdar och byar luckrades alltså upp och gav istället plats för individuellt utformade gravvårdar. Kyrkogårdarna kom att delas in i ett område med köpta gravar och ett med gravar på rad för dem som inte kunde köpa sin grav.

De gravar som inte var köpta kallades för linjegravar, frigravar eller gravar på allmänna linjen eller allmänna varvet. Dessa uttryck var vanliga långt in på 1900-talet. Linjegraven avskaffades i 1964 års gravrättslag.

1900- och 2000-talets kyrkogårdar

De kyrkogårdar vi ser idag har vanligen fått sin form under det sena 1800-talet. Den ganska strama strukturen med murar, trädkrans, klippta häckar och raka prydliga gångar härrör från parkidealet, som beskrivits ovan. Till saken hör också att 1700- och 1800-talens stora befolkningstillväxt ledde till att det blev trångt på många kyrkogårdar. Kvartersuppdelningen utvecklades som ett resultat av detta, och det blev också praktiskt att anordna gångar mellan kvarteren. Tidigare hade det i regel endast funnits riktiga gångar från grindarna i muren till kyrkporten. Kvarteren skapades ofta med hjälp av klippta häckar. En särskild variant är den såkallade rygghäcken som sedan 1920-talet planterats för att skapa arkitektoniska avgränsningar mellan gravarna.

Industrialismens massproduktion av gravstenar samt gjutna kors och staket bidrar också stort till karaktären på dagens kyrkogårdar. Utbudet av gravvårdar att välja mellan växte snabbt under 1800-talets sista decennier och det var inte längre lika dyrt att resa en sten. Samtidigt var det vanligt bland de breda folklagren ända till andra världskriget med enkla vårdar som endast markerades av ett träkors eller en så kallad gravkulle beväxt med vintergröna.

Under 1900-talet infördes bestämmelser för gravvårdarnas utseende, vilket resulterade i allt mer enhetliga gravkvarter utan utrymme för större variation. I slutet av 1900-talet har många kyrkogårdar försetts med ask-och urnlundar i takt med att allt fler människor kremeras efter sin död. Vidare har alla kyrkogårdar påverkats mer eller mindre av kyrkogårdsskötselns rationalisering.

Gravramar i sten och infattningshäckar har ofta tagits bort för att göra gräsklippningen enklare och grusade gångar har ersatts av gräsmattor eller mer lättskötta gångar av asfalt eller stenplattor. Under 1900-talets sista årtionden och 2000-talets första decennium har gravstenarna blivit allt mer personligt präglade.

 

kyrkogårdsförvaltningen

Kyrkogårdschef
Ulf Eklund
Tel: 0521-26 58 55
Mobil: 070-207 49 99

Assistent
Helen Wiik Andersson
Tel: 0521-26 58 56

Besöksadress:
Vargöns kyrka
Granåsvägen 22
468 33 VARGÖN

Västra Tunhems kyrkogård
Tel: 0520-42 11 01
Mobil: 0733-72 25 73
Mobil: 0727-18 75 12

Gärdhems kyrkogård
Tel: 0520-35 830
Mobil: 070-394 86 32

Väne Åsaka kyrkogård
Tel: 0520-42 42 60
Mobil: 076-830 10 89

Vänersnäs kyrkogård
Tel: 0521-22 20 01
Mobil: 070-577 43 64

Norra Björke kyrkogård
Mobil: 070-279 44 23