Berättelsen om Jesusbarnet i krubban är lite som att köpa julklappar på julafton. Den har något oplanerat, hafsigt över sig.
Självklart ifrågasätter jag inte evangelieberättelsens uppbyggliga och djupt allvarliga innebörd. Nej, min reflektion zoomar in på hur det hela ter sig ur strategiskt perspektiv. För aldrig någonsin tror jag händelseförloppet skulle sett ut så där om en välorganiserad ämbetsman eller marknadsförare hållit i taktpinnen.
Josef och Maria beger sig iväg hemifrån i havandeskapets elfte timme, trots att det (om man ska tro samtida källor) mycket väl hade räckt om Josef ensam tagit sig till skattskrivningen.
Går det så går det, tänkte han kanske.
Väl på plats finns inget förbokat boende, inga välkomnande släktingar eller kommunala stödboenden. Ett enkelt stall eller möjligen en grotta (forskarna är oense om vilket) får duga som hem för den nyförlöste, en hastig nödlösning i brist på andra alternativ.
Det får bli som det blir, tänkte de kanske.
Nu tycker man väl ändå att släkten borde komma och gratulera – men icke. I stället gästas den unga familjen av en samling enkla herdar (som i litteraturen emellanåt beskrivs som en grupp med rykte om sig att ha lite tvivelaktiga uppfattningar om mitt och ditt).
Vi får ha det som vi har det, resonerade de kanske.
Det hela känns hastigt hopkommet – allt annat än strategiskt och välplanerat – nästintill hafsigt.
Skulle sådana som skriver populära marknadsföring- eller organisationsböcker projekterat Guds sons ankomst till världen, skulle de minsann ha hanterat allt långt mer professionellt.
Då hade barnets födelse skett inom ramen för en rigorös planering. Lämpliga lokaler, utvalda efter ”produktens” profil, hade varit bokade långt i förväg. Sponsorer hade välkomnat redan vid stadsgränsen och särskilt inbjudna gäster hade, avundsvärt, fått hälsa på mor och barn en stund före övriga gäster. Herdarna hade fått nöja sig med läktarplats medan de vise männen måhända erbjudits en rundvandring i staden med avslutande besök på ett nytänkande krukmakeri med exportambitioner.
Allt hade varit så där perfekt som man nästan kan få för sig att det var om man betraktar den fina julkrubban därhemma. Den där allt och alla har sin givna plats.
Och så var det såklart också – i andlig bemärkelse. Men vid en ytlig betraktelse tycks det hela, ärligt talat, mest präglas av…kaos.
För det är kanske först när vi inser i vilken mänskligt sett rörig miljö som Jesusbarnet föds som vi också förstår julberättelsens djupaste innebörd. Den att julevangeliets grundbudskap säger ja till livet precis som det är – inte som vi tycker att det borde vara. Att julkrubbans huvudperson till hundra procent delar våra mänskliga villkor och att det får konsekvenser för hur vi närmar oss allt vi hör om vad han senare, i liv och död, gör.
Berättelsen om barnet och herdarna är vittnesbördet om hur något oerhört osannolikt och stort sker mitt i något anspråkslöst och oordnat. Eller som Stagnelius uttrycker saken, att ”Kaos är granne med Gud”.
Och tänker man så blir bilderna av en värld av kris, krig och konflikter inte en källa till nattsvart hopplöshet utan en påminnelse om behovet av minnas att även det till synes omöjliga är närmsta granne med det synnerligen, ja sannerligen, möjliga.
För barnet i krubbans halm jollrar hopp!
Johan Dalman, Biskop i Strängnäs stift