Meny

Det är aldrig för sent att döpas

Säg dop och många tänker kanske på en liten bebis i lång dopklänning och en förälder eller fadder som häller upp dopvattnet i närvaro av släkt och vänner. Men så behöver det inte alltid vara. Det kan också vara en dopkandidat som passerat 35 år, en dotter på sex år som häller upp dopvattnet åt sin mamma och bara en handfull personer närvarande. ”Det är aldrig försent” säger Sophie Bergström som döptes i Skeda kyrka på Påskdagen förra året

Att gå till kyrkan hörde inte till vanligheterna under Sophies uppväxt. Besöken var lätt räknade och handlade mest om skolavslutningar och kanske någon högtid i släkten. När Sophie gick i åttan stack hon ut genom att vara en av ytterst få som inte konfirmerades.

- Jag reflekterade aldrig över Gud och om jag trodde eller inte, berättar Sophie. Det var en bit som inte fanns, och aldrig hade funnits, i mitt liv. Min bild av kyrkan var nog mest söndagar, psalmer och långa predikningar.

När Sophie och dottern Julia började åka till Fredagsmys i Skeda församlingsgård fylldes bilden av kyrkan sakta men säkert på med nya bitar.

- Där öppnades en ny, varm värld för mig, fortsätter Sophie. Jag var välkommen precis som jag var, det spelade ingen roll varifrån jag kom eller vilket bagage jag hade med mig. Det blev många fina samtal på fredagarna, jag kände mig hemma och började så smått inse att visst hade jag en tro, jag hade bara inte vetat om det.

En dag fick hon en fråga som krävde både mod och eftertanke. Det blev många samtal med prästen Linda innan Sophie tackade ja till att vara gudstjänstvärd i Skeda kyrka.

- Det kändes stort. Men jag hade blivit en del av en helhet och känt så mycket kärlek, värme och gemenskap i kyrkan, så jag vågade tacka ja. Och eftersom jag hade kommit underfund med att jag också hade en tro ville jag döpas.

Sophie döptes på Påskdagen 2019. Solen lyste in genom de vackra fönstren i Skeda kyrka. Dottern Julia hällde upp dopvattnet, prästen Linda döpte och diakonen Iréne var fadder. Sophies man fotograferade.

- Det var bara vi och det blev en fin stund som jag kommer att bära med mig resten av livet.  Värme, kärlek, glädje och en svindlande känsla inför dopets löfte - att Gud alltid finns där för mig. Jag har hittat en del av mig själv, jag har en tro och den ger mig trygghet och styrka. Påskdagen kommer alltid att vara speciell för mig, jag blir varm i hjärtat när jag tänker tillbaka på den. Och så tänker jag – det är aldrig försent, tänk att jag skulle få uppleva detta.