Det började med att gudstjänstvärden Inga Hilmersson såg formar att gjuta ljus i när hon besökte en butik för hobbymaterial. Hon mätte diametern på ljusen hemma i S:t Matteus och såg att den stämde med formarna.
– Vi vet inte exakt när detta var, men minst 16 år sedan i alla fall, säger Karin Floryd. Hon håller på att ta över ansvaret från ljustillverkningen från Inga som med ålderns rätt lämnar detta vidare.
Karin är ledamot i kyrkorådet och aktiv i S:t Matteus i Ryd. Hon har blivit invigd i ljusgjutningens olika moment av Inga, och börjar få fason på det.
– Vid första försöket stack jag mig på en metallpinne som vi knyter veken runt. Jag började blöda och veken färgades röd. Jag kan bara hoppas att det inte kommer att märkas när ljuset ska användas, berättar hon.
Nyligen hämtade Karin en 22 kg tung säck med ljusstumpar från kyrkan i centrala Skövde, S:ta Helena. Det mesta kom från böneljusen som stått sanden i kyrkans ljusbärare.
– En del sand följde med när jag smälte stumparna, och först var jag rädd att ljusen inte skulle bli så fina. Men så tänkte jag på att det fanns koncentrerade böner i dessa ljus, och att sandkornen var en påminnelse om det. Det blir nästan som en meditation när du tänker på det under tillverkningen, säger Karin.
Än så länge tillverkar Karin ljus hemma i köket, men planen är att göra det tillsammans med syföreningen och ha en helkväll tillsammans i kyrkan.
– Jag har också tänkt prata med en väninna som inte går i kyrkan i vanliga fall. Hon och jag kan kanske göra ljus tillsammans hemma i mitt kök. Fika, lyssna på musik och prata om barnbarn. Kanske vill hon följa med och leverera ljusen vi har gjort. Det är ju en början så god som någon.
Tillverkningsprocessen tar några timmar i anspråk.
– Först klipper vi bort allt som är sotigt från vekarna. Sedan ska stearinet smältas sakta i vattenbad.
Veken träs genom ljusformen och fästs i botten med frystejp. Sedan knyts veken fast i den där metallpinnen man kan sticka sig på. Den vilar ovanpå formen och ska hålla veken på plats.
– Vi börjar med att hälla i lite smält stearin, för att se att formen inte läcker. Sedan fyller vi formarna och ställer dem på avsvalning. Efter ett par timmar har de stelnat tillräckligt för att det ska gå att knacka ut ljusen ur formarna och så kan man börja med nästa omgång.
Altarljusen i S:t Matteus är av en kort och lite knubbig modell. Samma mått har altarljusen i S:t Johannes i Hentorp, medan andra kyrkor har längre altarljus. Karin har letat efter formar till sådana ljus, men inte hittat ännu.
– Vi gör också en längre variant av de tjockare altarljusen. De används som Kristusljus, det ljus som står i mitten av ljusbäraren.
Karin och Inga har hittills inte spritt i någon större krets att altarljusen i S:t Matteus är tillverkade av ljusstumpar.
– Det har vi inte tänkt på. Vi har bara gjort det. Men det är klart, nu när det har blivit lite uppmärksammat, ska vi komma ihåg att berätta om det när vi pratar om goda exempel på saker som är bra för miljön och ekonomin, säger Karin.
– Visst sparar det pengar om vi inte behöver köpa in så många ljus, men det viktiga är att vi inte slänger sådant som går att använda, för det är förskräckligt, som Inga brukar säga.
– Men det är som med så mycket annat i kyrkan som blir gjort. Någon bakar. Någon ber. Någon sjunger på söndagsmässan. Någon dricker kaffe med en ny besökare. Och någon gjuter altarljus. Församlingen är full av goda krafter, säger Karin Floryd.
Text: Anna Nyberg