Oktober
Reflektion över jubiléernas år på väg från bokmässan
Alla tåg är fulla som rullar ut från Göteborgs central denna söndagseftermiddag sista dagen på årets bokmässa. Jag sitter på ett av dem. Som alltid vill jag genast luta mig tillbaka och bara titta ut. Har jag tur, som idag, sitter jag vid fönstret på höger sida i tågets färdriktning. Först glider vi förbi några nyproducerade hus. För mig betyder det att de byggts sedan jag flyttade till Stockholm 2004. Eller kanske sedan första gången jag flyttade därifrån, 1979. Det var då jag började få en relation till Göteborg via tåg. Familjen flyttade till Borås, mormor bodde kvar i Göteborg. Kanske inte när jag var åtta, men så småningom, från det jag var kanske tio och uppåt tog jag tåget själv eller med en kompis till mormor i Göteborg. Jag minns hennes lilla gestalt, förvärkt av reumatism men med strålande lycka i blicken över att se mig, smilgrop och läppstift. Kanske hatt och päls om det var kallt. Eller minns jag det från ett fotografi? Så länge sedan att det bleknat, även om känslan är nog så närvarande i nuet.
Men det som inte är förlorat, borta och begravt på kyrkogården i hennes barndomsstad Falkenberg liksom hon är, det är kyrkogården som jag vill se på höger sida när vi rullar ut från Göteborgs central. Den judiska kyrkogården som ligger alldeles vid bangården när man rullar in eller ut från centralstationen. Staden har förändrats, spåren har blivit fler och fler, husen ligger tätare och tätare, men kyrkogården är som den är. Fantasieggande med sina gamla sneda och vinda stenar som står trångt vittnar om liv levda i annan tid. De många tecknen jag anar vittnar om sörjande anhöriga som vill minnas. När jag ser den får jag kontakt med minnen, den jag var då, som barn när jag längtade till mormor på 1980-talet. Som vuxen på 00-talet när jag gett upp prästlivet i staden på västkusten och flytt mot teaterstudier och den förmodade lättheten i den mer sekulariserade huvudstaden. Men jag får också kontakt med ett Sverige som gett plats åt en minoritet, inte bara de döda utan även de levande judiska människorna som levt här i århundraden. Om än trångt, om än satt åt sidan på en plats som med närhet till hamn och tåg inte varit den mest attraktiva och harmoniska, så ha de ändå fått plats. Så har det inte alltid varit.
Både i vår församling och i kyrkan i stort har vi firat och pratat mycket om två olika jubiléer i år, nämligen 100 år sedan biskop Nathan Söderblom kallade samman till ett ekumeniskt fredsmöte i Stockholm 1925 och 1700 år sedan det första kyrkomötet i Nicea. Men vi har ännu ett jubileum som det varit märkligt tyst kring. I år är det 250 år sedan judar fick rätten att öppet leva och verka som judar i Sverige. Judiskt liv har en mycket längre historia i Sverige men 1775 står det skrivet att Aaron Isak och hans följe fick rätt av Gustav III att bosätta sig i Stockholm utan att konvertera till kristendomen och de fick rätten att starta en judisk församling. Sedan 1775 har vi därför i Sverige kunnat glädjas åt ett blomstrande offentligt judiskt liv, där dess traditioner och kulturer bidragit till vårt lands mångfald.
Visst finns det andra minoriteter som Sverige inte lyckats lika bra att värna. Och när det gäller begravningsseder finns anledning att ifrågasätta att vi ska skilja på människor ända in i döden – den som om något gör oss alla lika. Men med detta sagt, så är detta 250-årsjubileum, mitt i denna ofullkomliga värld, för mig ett tecken på hopp. Att ett möte kunde uppstå mellan en kung och en familj, som ledde till att generationer av judar kunde få leva öppet i en annars likriktad kultur. Så vill jag att det ska vara även fortsatt. Jag vill inte att vi ska bli mindre generösa mot minoriteter som lever i fred i vårt samhälle utan mer. Jag vill inte att vi ska stöta bort eller förtrycka de som vill leva i fred här bara för att det är krig på andra håll i världen. Vi har många svårlösta konflikter i världen och makthavarna har oändligt många oskyldiga liv på sina samveten. Och alla har vi ansvar för de liv som anförtrotts oss. Men ett vet jag och det är att ingen konflikt i världen löses genom att jag visar hat mot min granne som vill leva i fred. Att vårt land nu kan 250års-jubilera om att i alla fall ha lyckats skydda en av sina minoriteter är värt att fira! Judiska centralrådet – som är en sammanslutning av alla judiska församlingar i Sverige – står som värdar för jubiléet. Som kristen församling och kyrka gläds vi med dem och åt att vi åtnjuter samma religionsfrihet och vi tänker med tacksamhet på vårt systerskap som religioner, som ju är tätt sammanflätade.
Om jag personligen fick välja så önskar jag att alla begravningsplatser vore så som den nya i Järva – där människor inte delas upp utifrån vilken livsåskådning grannen i graven bredvid har utan utifrån önskemål om den egna gravens utformning så långt det är möjligt. Om jag personligen fick önska så skulle fler minoriteter åtnjutit erkännande att ha sin kultur och religion redan under Gustav III:s tid. Men nu gläds vi åt det som vi kan glädjas åt och vi gör det vi kan för fred och acceptans i världen.
/ Ylva Jansson, kyrkoherde
Hösten är här
Himlen är så där härligt klarblå, som bara händer i september.
Och äntligen, ja äntligen så kommer alla tillbaka till kyrkan.
De första som gör sin entre i Säby kyrka var församlingens allra yngsta och deras vuxna. Trötta småbarnsföräldrar som slår sig ner med sitt kaffe Pigga barn som vill leka, spela med de färg-glada äggen och äta ”klämmis”. Samtal om livet, allt som är underbart, men också så jobbigt med att ha ett litet barn i sitt liv. Öppna förskolan myllrar av liv.
Och skolbarnen, som kommer på besök i Salems kyrka. Den medeltida kyrkan, som är deras kulturarv, deras att förvalta i framtiden.
- Det måste vara jättejobbigt att städa en kyrka! Fanns det ens dammsugare för 900 år sedan?
- Om vi hjälps åt, så orkar vi nog lyfta locket till gravkammaren, allt funkar om man gör det tillsammans.
- Undrar hur många som varit ledsna i den här kyrkan? Det måste vara typ miljoner!
Tankarna är många under ett kyrktak, där människor funnits under så många år.
På den stora vita tavlan så står det Bibeläventyr på schemat. Det är alltid lika spännande att mötas första gången i klassrummet.
Jag visar den stora bibeln, den är som ett bibliotek. Boken som de kristna säger är helig, viktig och speciell
- Jag har en bibel hemma, den har bilder, jag tror den är för barn!
- Jag har en Koran hemma, får jag ta med och visa den?
Barnens berättelser får ta plats.
Sedan äventyrar vi tillsammans genom Gamla testamentet.
Fnissar åt Eva och Adams nakenhet, känner med Josefs syskons avundsjuka och rappar 10 Guds bud tillsammans.
Vi reflekterar, tänker, skrattar och känner igen oss i de gamla berättelserna.
Hallå … vi har med oss två klasskompisar, de vill prova att sjunga i kören!
De är tillbaka, våra fina barn i kören. Vi pratar, äter mellanmål, dansar och leker tillsammans, sedan är det dags för sångövning.
Alla tycker att det känns lite extra spännande, vi har fått en ny körledare Och vi ska öva inne i Säby kyrka … spännande.
Hösten är här och kyrkan fylls av liv!
/ Eva Björkdahl, församlingspedagog