November
Ljuset brinner i mörkret och mörkret har inte övervunnit det. Dessa evangelistens ord kan tyckas självklara och givna så här vid allhelgona och inför advent och jul, men om vi ser upp från våra navlar och blickar ut i vår värld, både i närområdet och globalt, blir bilden genast
betydligt mer skev. Det tycks plötsligt inte alls självklart att ljuset ska besegra mörkret, för efter varje hoppfull förändring uppstår snabbt nytt mörker och nytt kaos. Hur ska vi då känna och tänka för att inte gripas av förtvivlan? Hur ska vi orka läka det brutna halmstrået eller vårda den tynande lågan?
När marken täcks av förrädiskt blöta löv och det blåser hårt runt
knuten, när kylan tränger sig på och smutsen vi drar med oss in i hallen sjunker in i golvet och fläckarna inte går att få bort? Men då tänker jag på en av mina favoritpsalmer, 725, där vi sjunger att:
Endast av nåd får vi komma, att endast nåden gör oss fria, ej genom något vi kan göra, endast av nåd får vi liv.
Varje ljus är förutbestämt att slockna, men ljuset finns ändå. Varje skugga kommer per definition att inneslutas i mörkret, men ljuset finns ändå. Vi kommer att snubbla och falla men ljuset finns ändå.
Vi kommer att förtvivla, men ljuset finns ändå.
/ Johannes Svanerud, kyrkoherde