Rapport från idag

Vill du bidra med din rapport från idag? Här hittar du mer information. 

När orden inte finns

Ibland krockar det. Ja, det säger tjong! och pang! och så blir det alldeles tyst. Ibland sker krocken så snabbt att jag inte ens märkte att den hände. Jag är bara kvar i tystnaden. Inga ord eller formuleringar känns meningsfulla. Ja, ibland krockar det i både tanke och känsla. Den här världens orättvisor blir mig övermäktiga att hantera och mina ord försvinner.

Helgen som varit har mina tankar varit splittrade. Jag har haft kontakt med människor som tidigare levt som gömda i Sverige, men som nu är tillbaka i hemlandet. Deras situation är densamma som den var här. Ständig rädsla, ingen plats att kalla hemma. Jag har tänkt på en tonåring som tagits i förvar i väntan på utvisning. Hela hens familj finns i Sverige, men hen är över 18. Jag har tänkt på de ungdomar jag känner så väl. De ungdomar som varit med och format vår församling, men som ändå inte ansetts vara trovärdiga som kristna. Nu har de rest vidare ut i Europa. De hoppas fortfarande på att en framtid finns där någonstans. Jag har också lekt med min hundvalp, städat mitt hem och pyntat inför advent. Allt medan jag funderat på vad jag egentligen vill skriva i en betraktelse. Men det är tyst. Orden finns inte. Jag sitter i min soffa med datorn i knät och med en lurvig liten valp som snusar bredvid mig. Jag är tacksam. Jag är arg. Och jag är förtvivlat ledsen. Och jag saknar ord.

Det har krockat, och i mig är det alldeles tyst.

Christina Ohlsson, diakon i Malmö

Några tankar om asylsituationen i dag

Det är så mycket, som gör ont i själ och hjärta idag. Och som inte stämmer med min kristna tro. Ett område är hur försäkringskassan hanterar vissa ärenden. Och ett annat är hur vi hanterar människor, som har flytt hit undan krig och förtryck. Det finns en hårdhet, som jag inte upplevde förr. Och det är som om många politiker tävlar om vem som kan vara hårdast i migrationspolitiken. Man pratar bara om flyktingar, som en kostnad och alldeles för lite om vad de ger oss och kan ge oss.

SKL (Sveriges kommuner och landsting) skriver att det finns inte tillräckligt många människor att anställa för att bevara vår svenska välfärdsmodell. Samhället ropar efter att vi behöver anställa mer it-specialister,poliser, sjuksköterskor, lärare m.fl. yrken, men var ska vi hitta folk till dessa tjänster? Samtidigt utvisar vi kompetenta människor, för att man bedömt att de inte har asylskäl. De kan ibland få återvända om de  från sitt hemland söker arbetstillstånd för arbetskraftinvandring. Och vad kostar det oss alla? Om de träffat en partner i Sverige och gift sig här, så måste de återvända till sitt hemland och där uppsöka svenska ambassaden, för att få komma tillbaka och återförenas med sin svenska partner i Sverige. Och de spelar ingen roll att de varit gifta i många år eller att de har flytt från ett land, som de inte vågar åka tillbaka till.

Om de flytt undan hedersvåld och förtyck, så måste de på så många sätt bevisa att det är sant. Det spelar ingen roll att man flytt för att man vägrade gifta sig med vissa personer och någon då i ens närhet har blivit våldtagen och dödad. Bevisbördan på att det är sant är mycket stor för de, som flytt. Sedan måste de bevisa att något kan hända i hemlandet, om de blir utvisade. Eller bevisa varför man inte kan bo i en annan del av landet.

De som blivit konvertiter, antingen redan innan de flydde och där de var med i hemliga husförsamlingar. Eller att de mött kristna på väg under flykten och då börjat fundera över kristen tro. Eller att de sedan de kom till Sverige börjat sitt sökande i olika kyrkor, blivit engagerade i en församling och kanske döpt sig. De måste bevisa att de är äkta i sin tro. Att det inte är ett sätt att undvika utvisning. Men hur bevisar man att man är äkta i sin kristna tro? Hur bevisar vi andra att vår tro är äkta?

Jag har läst flera intervjuer från samtalen mellan handläggare och asylsökande. Och ibland ser jag att den asylsökande kan inte uttrycka sig på ett bra sätt. Ibland vet jag mycket om den asylsökande, men ser att de inte får fram det som är viktigt. Det är en pressad situation. Och en del bär på trauman och oro, och det är inte alltid så lätt att uttrycka sig. Jag förstår att det inte alltid är så lätt att göra dessa bedömningar om asyl. Men jag ser att det är inte alltid rättssäkert.

Jag som träffar många asylsökande, känner att det är så stort varje gång någon kan få uppehållstillstånd och sedan läsa mer svenska, utbilda sig eller börja jobba. Men det är så smärtsamt och ofta svårbegripligt, när människor ska utvisas.

Sedan tycker jag att vi måste utveckla mer vårt arbete med konvertiter. Jag har lärt mig själv så mycket under denna tid. Vilket mod de har som vågar ta steget och döpa sig här i Sverige. Så många av våra flyktingar är en resurs för vår kyrka och vårt samhälle.

Mitt hjärta blöder ofta. Och jag gråter ofta. Men jag är ändå tacksam över att jag kan vila hos Gud.

Birgit Ahlgren, diakon Västra Vingåkers församling

Jag finner inga ord. Denna sorg gör mig förtvivlad på djupet!

Jag har sedan hösten 2015 träffat eller pratat med ensamkommande asylsökande pojkar flera gånger i vecka. Pojkar! Ja, för snart 2,5 år sedan kom de till Sverige för att söka sig en ny framtid, finna lycka och ett bättre liv. De kom från krig, terror, hot och förnedring. De kom för att få bli sedda och upprättade som människor. Nu är i princip alla vuxna, enligt svensk modell. Över 18 år. De flesta uppskrivna i ålder av Migrationsverket. Många har blivit tvungna att sluta skolan och flytta från kommunen. Några har vi lyckats rädda kvar.

Då jag ser tillbaka i tiden minns jag att de flesta jag då, hösten 2015, lärde känna hade framtidstro. Att få leva ett liv i frihet, jämlikhet och trygghet. Att inte behöva vara rädd! En av killarna sa vid ett tillfälle då vi spelade fotboll i mars 2016. ”Det känns bra nu! Jag ser inget jag behöver var rädd för”. Vi spelade fotboll i Barken Arena i Smedjebacken.

Att vara delaktig är smärtsamt! Så är känslan! Det har varit så många möten under åren. Ibland försöker jag värja mig, men så ser jag människan igen – precis så som min tro ser människan, och så som jag alltid vill att det ska vara. Då fortsätter jag i både tro och handling, med en innerligt rotad känsla om att Jesus också skulle gjort detsamma.

I Smedjebackens kommun finns nu inte så många unga kvar på HVB-boende. De flesta är uppskrivna i ålder och har blivit anvisade till annan ort, vilket betyder slutet på skolgång o.s.v. Några har vi (kyrkan och kommunen i samverkan) sedan december 2017 lyckats erbjuda boende åt tillsvidare. Men tryggheten och tilliten till det svenska samhället, till Migrationsverket och till regeringen, är redan ur balans och det råder en oerhörd rädsla bland de unga för vad som kommer att hända dem. De flesta har fått sina avslag och förlitar sig nu enbart på sina advokater, som också är överbelastade och tyvärr missar överklagandeprocesser ibland.

Det är som om hela Sveriges solidaritet och omhändertagande av främmande människor håller på att förintas. Långsamt och plågsamt förintas vi (som försöker hjälpa), tillsammans med dem som vi skulle kunna hjälpa så oerhört lätt. Sverige behöver dessa unga, jag och du behöver dem. Jag är övertygad om att deras kompetenser behövs i vårt samhälle, i vår framtid. 

Självklart handlar det om amnesti åt alla de ensamkommande unga som kom till Sverige under 2015 och som så hjärtligt mottogs, av kommuner, organisationer, enskilda personer och familjer som öppnade sina hem. Vi gav dem hopp och framtidstro.

De flesta som kom trodde redan att allt var klart, då de kom in i Sverige och inte avvisades vid gränsen. Många av de unga har berättat att de inte förrän långt, långt senare började förstå att de kunde bli avvisade. Att de var tvungna att berätta om sina svårigheter från hemlandet kändes fel och det var inte allt som kom fram, eftersom sanningen gjorde så ont och var så förnedrande. Det kunde ju innebära att man inte skulle duga som medborgare i Sverige. Varför vissa berättelser ändrats under resans gång har handlat om ren okunskap från Migrationsverkets sida, som jag ser det hela. Att få ett barn att berätta i detalj om en traumatisk händelse eller en försummad barndom, på bestämd tid och plats, är så inhumant det bara kan vara. Skulle vi göra så med svenska barn eller ungdomar?

Att tro på barnet! Är det inte så vi tidigare resonerat, de senaste åren i Sverige. Är inte barns rättigheter värda något? Oavsett landstillhörighet? Varför har vi tidigare talat så varmt om alla människors lika värde?

Det finns så många frågor som förbryllar mig i detta skeende. Ärligt talat vill jag inte vara en del av detta land som behandlar unga människor så här illa. Jag ber till er alla som läser mina tankar. Be för de ensamkommandes framtid! Var starka i er tro på förändring! Och håll ihop, så bygger vi framtiden tillsammans! I hopp om att Sveriges regering skall bevilja amnesti åt alla de ensamkommande unga som finns kvar i Sverige.

Med sorg i hjärtat men, med hopp om en ljus framtid!

Marie Åberg Persson, diakon Söderbärke församling

Berättelser från Ingela

Jag har sedan 2012 känt en man från Etiopien som varit här i Sverige i asyl och nu är inne på sin fjärde asylperiod. Han mår mycket dåligt psykiskt av förklarliga skäl. Han är politisk flykting och oppositionell i sitt land.

Migrationsverket säger att han inte kan bevisa att han är i behov av skydd trots videoklipp, tidningsartiklar, diverse intyg från sitt hemland bl. a. från sitt politiska parti. MIV tycker inte att det är tillräckligt. Han är vettskrämd för att bli utvisad.

Han får inte arbeta och försörja sig själv och hans självkänsla har med åren blivit mycket låg, han går hos FMC, äter antidepressiva tabletter och talar om att ta sitt liv. Stora delar av hans liv har nu passerat 13 år i asyl i Sverige.

Jag vet om en man från Ryssland som sedan förra sommaren, när nya LMA lagen infördes, driver runt som hemlös. Han är också diabetiker och får ingen hjälp någonstans. Sover i skrotbilar, källare eller där han får vara. Han har varit här i 16 år. Han gör allt för att samarbeta och återvända hem. Ryssland känner inte honom som medborgare och nekar honom tillträde till sitt land. Gränspolisen gör allt den kan för att hjälpa honom. Han säger det är lika bra att ta sitt liv.

Jag känner en man från Liberia som är inne på sin fjärde asylperiod. Han blir nekad tillträde till sitt hemland, han är inte känd som medborgare. Han har nyss gått in i sin fjärde asylperiod och har boende och ersättning. Hans hemland tar inte emot honom, han känner sig utlämnad, utskämd och har ingen framtidstro.

Jag känner en man från Burma, han är inne på sin tredje asylperiod. Driftig, tjänstvillig, rättrådig. Får inte arbeta, vill inget hellre. Som Rådgivningsbyrån sa en gång, när vi tittade på hans ärende: Sverige kommer aldrig utvisa en man till Burma, vilket innebär att han kommer att vara kvar här hela livet, Han är förkrossad.

Jag känner och vet om flera ensamkommande pojkar och flickor från Afghanistan som lever gömda eller lever i misär. Unga människor med stor begåvning och som behandlas på ett fruktansvärt sätt. En flicka kom hit när hon var 14 år, nu två år senare får hon sin första intervju. Nu ska hon genomgå röntgen av tänder och knä. Hon ser ut som 10 år!

Vi som träffar dessa människor i asyl mår heller inte bra av att se vad som händer med människan. Det är ofta kvinnor som arbetar med dessa personer och det är inte konstigt att sjukskrivningarna just för kvinnor skjuter i höjden. Vad kostar inte det samhället?  I samhället här undrar de vanliga medborgarna varför dessa människor inte får stanna när de har etablerat sig, pratar svenska, har socialiserat sig. Det leder också till fler brott då de inte har försörjning.

En fråga till politikerna är – Varför inte ge alla som är här sedan lång tid PUT? Ge de ensamkommande PUT och amnesti. Gör om, gör annat, värna asylrätten. Men de som varit länge och är ”hopplösa” fall få stanna och börja sina liv på nytt.

I framtiden kommer Sverige att skämmas för vårt handlade i den här flyktingkrisen, ungefär som vid Baltutlämningen.

Ingela Jansson, församlingspedagog Valdemarsvik-Ringarums pastorat

Fosie kyrka är vårt hem

På E4:an på väg upp till Förvaret i Åstorp blir det trafikstockning. Efter minuter som känns som timmar hör jag mig själv säga i baksätet till kollegan tillika föraren: ”Kör om dem längs vägrenen. Vi kan inte vänta”. Vi har en besökstid att passa. Under tiden försöker jag förbereda mig för avskedet som väntar. Bläddrar fram bland de tunna psalmbladen till söndagens psaltartext 143: Jag sträcker mina händer mot dig, öppnar mig som törstig jord. Herre, skynda att svara mig. Jag orkar inte mer. Dölj inte ditt ansikte för mig, då blir jag lik dem som lagts i graven. Låt mig var morgon möta din trofasthet ty jag förtröstar på dig.

En regnig eftermiddag hösten 2015 möts vi för första gången på Hotel Centria, ett av Migrationsverkets många asylboende i Malmö. På S:t Mikaels dag hösten 2016 döps ni i Fosie kyrka och jag får äran att bli era faddrar. Och så en sensommarkväll 2017 grips ni av gränspolisen på kyrkans familjeläger på Söderåsen. Ni måste lämna landet. Ett scenario jag någonstans levt med ända sedan vårt första möte. Och ändå inte. Inte så här.

Dygnet efter gränspolisens ingripande sitter vi i ett av Förvarets kala besöksrum för att ta avsked, för att hålla om varandra som så många gånger förut, för att dela tårar, vanmakt och rädsla och för att överlämna hela situationen till Gud. Ni som förgyllt vår kyrka med er närvaro, starka tro och djupa engagemang. Idag ser jag en flock skrämda djur. På stolen mittemot lutar du dig uppgivet framåt med armbågarna på knäna, huvudet böjt och händerna hårt sammanflätade som i ett kyrie. Din fru har jag i min famn. Lillflickan med stor integritet och skruvlockar, som inte riktigt förstår och ändå förstår allt, hoppar jämfota upp och ner, ner och upp. Storebror ser lugn och sammanbiten ut, van att anpassa sig till nya verkligheter, även denna som inlåst.

Några av de första svenska ord som ni lärde er på vår Mötesplats för språk och vänskap var ordet hem. ”Fosie kyrka är vårt hem. Kyrkan är vårt första hus”, som ni sa. Uppvuxna i en värld där bön skett bakom nerfällda persienner för att diktaturen förbjöd religion. I en värld där kollegor mördats och dödshot och förföljelse tvingat er att lämna ert gamla liv bakom er. I en ny värld, i ert nya land, där hemmet ständigt varit en flyktig och tillfällig plats efter att socialtjänsten lämnat ut er adress till gränspolisen. I en sådan värld blev kyrkan symbolen för ert hem.  Och att vara döpt är att höra hemma hos Gud. Länder, lägenheter och hus kan variera, men Gud finns kvar som ert första hus. Vi sjunger S:t Patricks bön tillsammans, en återkommande favorit. Om och om igen sjunger vi den medan tårarna rinner längs våra kinder och rösten stockar sig, men det gör något med rummet. Anspänningen ger vika.

Kristus är framför mig, bakom mig, över mig och under mig.

Kristus är med mig, i mig, runt omkring, Du bor i mig.

Omger hela mig, morgon, dag som natt.

Oljan jag tvekade på att köpa i somras från klostret Panagia Hozoviotissa, på den grekiska ön Amorgos kommer till god användning. Jag och diakonkollegan går stillsamt runt till er var och en och tecknar korstecknet i pannan och en svag rökelseliknande doft sprider sig i rummet:

Du är döpt i Kristus. Må Kristus vandra med dig. I Jesu namn. Amen.

Det knackar på dörren. Besökstiden är över.

 Diakon Ebba Älverbrandt, Fosie kyrka

Lägga rälsen medan man kör på den

Sedan 2012, då de första ensamkommande kom till Mora har församlingen aktivt arbetat med integration och inkludering. Jag minns när jag flyttade till Mora från Lidköping 2007. Då var Moraborna väldigt lika varandra. Jag slogs av hur få människor jag kunde se på gatorna, som skulle kunna komma från sydligare breddgrader. Men så en dag kunde man se nyinflyttade. Chefen för integrationsenheten kom till församlingshemmet och föreläste om hur ungdomarna haft det i sina hemländer och flykten genom Europa. Många av oss blev mycket berörda. Och så började det.

Församlingens ungdomsgrupp SKUM bjöd in HVB-hemmets killar till söndagsaktiviteter cirka en gång i månaden. I början var det vi vuxna från församlingen och HVB-hemmet som planerade och genomförde aktiviteterna tillsammans med ungdomarna. Vi hade fått församlingsbidrag, så det var möjligt att också göra en del längre utflykter. Men när ungdomarna väl lärt känna varandra så ville de vara delaktiga i planeringen. De kallade sig Mora United, gjorde en egen grupp på Facebook, och började ordna aktiviteter med stöd från oss vuxna.

Det gick ett år och vi startade upp läxläsning för nyanlända ungdomar. Röda korset samlade ideella krafter, mestadels pensionerade lärare som ville göra en insats, och församlingen öppnade upp sitt församlingshem. Läxläsningen är fortfarande igång, nu sex år senare. De träffas varje tisdag och torsdag.

Sedan rullade det på. 2015 kom det många asylsökande till Mora och behoven var stora. Många ville hjälpa till, ideella, föreningar och företag. Vi bildade NAVET. Där kunde vi, och kan fortfarande, lyfta behov vi ser och hjälpas åt att lösa dem. I NAVET hittade vi nya samverkanspartners och vi lärde av varandra. NAVET finns fortfarande och ses en gång i månaden. Många av de föreningar vi i dag samverkar med, hade vi aldrig kommit på tanken att arbeta tillsammans med. Det blev att för oss i församlingen ge oss ut på ny mark. Öppen förskola och vuxenstöd på Asylboendet i samverkan med Mora kommun, ungdomsmottagningen och HEROES, Studiecirklar i slöjd och tala svenska i samverkan med ABF, Mora folkhögskola och arbetsförmedlingen, Empowerment Break (vuxennärvaro på högstadieskolorna), i samverkan med skolorna, och En gemensam ingång/En väg in, BIV (barn i väntan), i samverkan med Orsa församling, En annan väntan (ett konstprojekt), gratis sommarlovsaktiviteter under hela sommarlovet i samverkan med NAVET, SAMMALIKA (integration genom idrott), i samverkan med bland andra innebandyklubben, hockeyklubben IFK-Mora alliansen och simklubben, S:t Mikael och draken (ett pilotprojekt) Värna tillit och demokrati, i samverkan med högstadieskolorna och hockeyklubben, med inspiration från Cegerstedtinstitutets metodik, Trekaffe (språkcafé som bygger på ideella insatser), projektet Språka som föräldrar (som riktar sig till föräldralediga i etableringsprogrammet), i samverkan med bla integrationsenheten i Mora, kommunens öppna förskola och BVC…

Ja, listan kan göras lång. Jag slås av hur mycket vi faktiskt tillsammans har åstadkommit och åstadkommer.

Ofta har vi känt att vi bara har gett oss ut i det okända, hoppat från 10:an i hopptornet och hoppats att det fanns tillräckligt mycket vatten att ta emot. Och det har det verkligen funnits. Jag har inte tidigare upplevt mig så starkt buren i mitt uppdrag som jag gör just nu. Mina medarbetare i församlingen och nya arbetskamrater från olika håll påminner mig hela tiden om kraften av att arbeta i team, där man inte står ensam och där många kompetenser finns. Är min låga på väg att brinna ut finns det bränsle att få, från gamla och nya kollegor, vänner från Syrien, Afghanistan och den afrikanska kontinenten.

I januari i år 2018 tar församlingen ytterligare ett steg in i samverkan. Vi har skrivit en lokal överenskommelse med arbetsförmedlingen och har välkomnat tio personer att arbeta i församlingen på extratjänst. Återigen är vi igång med en verksamhet där vi inte riktigt vet hur det kommer att bli. Vi lägger rälsen medan vi åker på den. Vi vet att det kommer att bli utmanande, inspirerande, ibland slitsamt men också mycket roligt. Självklart har vi förberett oss så gott vi har kunnat. Vi har pratat om varför vi gör detta, tagit beslut i kyrkoråd, förankrat bland medarbetarna och sett över finansieringen. Grunden till ”huset” är byggd och den är stadig. Den står på vetskapen om att diakonin ska vara ett svar på de behov vi möter. Tillsammans i NAVET ser vi att behovet av arbete och språkträning är stort. Att vara bra på svenska och att ha en referens från en svensk arbetsplats betyder mycket för att kunna få ett arbete. 

Mora församling vill bidra med arbetsglädje, få människor att känna sig stolta över sitt arbete, ge möjlighet till att få en lön man kan leva på, inte bli beroende av försörjningsstöd och ge kraft, mod och hopp. Våra ledord är Närvaro Öppenhet och Delaktighet. Med hjälp av MARY-metoden hoppas vi kunna bygga vidare på vår räls, vart vi till slut hamnar vet vi inte. Det vi vet är att stationerna längs vägen heter tro, hopp och kärlek och där kan vi vila, få ny kraft för att sedan bygga och åka vidare. 

Pernilla Lundström, församlingspedagog, Mora församling

Om tro

I det dagliga arbetet möter Svenska kyrkans medarbetare många utsatta människor. Människor söker sig till kyrkan för att prata om det svåra, och kyrkan finns också på plats för dem som inte kan ta sig någonstans, som på sjukhus, sjukhem, häktet och fängelset. Här i Gävle har vi även närvaro på Migrationsverkets flyktingförvar. På förvaret sitter människor inlåsta, som ska utvisas efter avslag på asylärenden. Just nu utvisas många av dem som kom hit 2015 eller tidigare.

Svenska kyrkan tar inte ställning i enskilda asylärenden, men anser att tro måste behandlas mer seriöst. Migrationsverket tar inte tro på allvar. Asylsökande har fått höra att deras tro inte är på riktigt.

Sverige är ett av världens mest sekulariserade länder. I inget annat land har traditionella värderingar en så svag röst. Visserligen är en stor majoritet av befolkningen medlemmar i ett religiöst samfund. En hel del människor väljer också att döpa sina barn, gifta sig och begravas i kyrkan. Många ser sig dock inte som religiösa, utan dessa handlingar anses handla mer om tradition. Några kan dessutom känna obehag av att prata om tro och tycker att det är en privatsak som ingen annan har med att göra. Att Sverige är ett så sekulariserat land, där många avstår från att tala om tro, är något som kyrkan bara har att acceptera. Däremot finns det vissa saker som vi inte bara kan låta passera eller acceptera. Det handlar om att svenska myndigheter inte tar människors tro på allvar. Sekulariseringen får inte gå så långt att människor som har en gudstro diskrimineras.

I kyrkans besöksverksamhet på förvaret har arbetsbördan ökat kraftigt sedan hösten 2017, på grund av den oro som förestående utvisningar för med sig. I några fall har de intagna velat konvertera till kristendom. I samtliga dessa fall har medarbetarna från Svenska kyrkan varit tydliga, och klargjort riskerna med att återvända hem efter att ha konverterat och att dopet inte är någon garanti för att få stanna i Sverige. Ändå har de som velat döpa sig uppriktigt sagt, och tydligt visat, att de vill ingå i den kristna kyrkans gemenskap.

Svenska kyrkan tar som sagt inte ställning i enskilda asylärenden. Däremot ser Svenska kyrkan ett scenario som är förbryllande. Ett flertal advokater som företräder konvertiterna har av våra medarbetare begärt kopia på underskriven dopblankett. Men ibland vill de också ha ett intyg där prästen beskriver att de som konverterat har fått undervisning och aktivt valt att bli kristna. Trots det har konvertiterna själva, och de gode män som hjälper dem, kunnat berätta om att Migrationsverket och Migrationsdomstolen ifrågasätter äktheten i den tro som konvertiten uttryckt i ord och handling, och inte tillmäter de underskrivna dopintygen någon som helst betydelse.

Myndigheten litar alltså inte på dessa personers uppriktiga vilja att vara kristna, trots att myndigheten centralt tidigare lovat att se över sina rutiner och ge anställda mer kunskap om tro. För att visa på äktheten i sin tro förväntas konvertiterna kunna svara på en mängd frågor som inte har några enkla svar, som när Jesus föddes, eller om Gamla testamentet säger något om Jesus. Tidpunkten för Jesus födelse är omtvistad av bibelforskare och andra, och tolkningen av kristen tro är inte självklar för någon av oss. Man kan inte avgöra djupet i en människas tro med frågor som är både ytliga och förenklade. Och kyrkan måste protestera när människor och deras tro förringas och förytligas på detta sätt.

Karin Sarja, kyrkoherde Gävle

Hussein

Idag, Långfredagen 30 mars 2018, blev jag och min fru bjudna på kyrkkaffe. Med var också två utvisningshotade afghanska ungdomar. En av dem, Hussein, har nyss fått avslag och utvisningsbesked av Migrationsverket. De tror inte på hans kristna tro, de säger att han inte varit övertygande i sitt sätt att svara på frågor om detta.

Jag har känt Hussein ända sedan han kom till Smålandsstenar. Vi har alltid glatt hälsat på varandra, inte minst varenda gång jag träffat honom i vår kyrka, även om det inte lett till djupare bekantskap. Själv går jag för tillfället igenom en sjukdomsperiod med tung cellgiftsbehandling, därför är jag försiktig med närkontakt. Våra afghaner som gärna kramas (jag också i vanliga fall) förhindrade jag nu artigt och hänvisade till infektionsrisken. Då säger plötsligt Hussein helt opåkallat: ”Jag ber för dig varje dag, Gunnar, att du ska bli frisk igen. Jag förstår att det är mycket jobbigt och svårt och tungt för dig, men jag ber för dig.” ”Tack, Hussein”, svarade jag ganska rörd, ”du ska veta att jag ber för dig och er varje dag också, att regeringen ska ändra sig i sitt hjärta och låta er stanna.”

Vi hade mycket trevligt, skrattade mycket, pratade om allt möjligt. Jag kan inte låta bli att imponeras över Husseins svenska. När vi kom frågade jag t. ex: ”Hur är det, Hussein?” Egentligen var det ju menat som en rätt allvarlig fråga, med tanke på hans belägenhet. ”Jo, tack, det är huvudet upp och fötterna ner”, blev svaret. När vi så satt där runt kaffebordet sa jag: ”Hussein, jag har ju läst din utredning och domslutet, och jag begriper inte, kan inte få in i mitt huvud att inte dina kristna skäl godkänns, att du får avslag.” Då tittade han på mig ett kort ögonblick, log och sa: ”Jesus tar hand om allt.” Det var stört omöjligt att hålla tårarna borta. Denne underbare kille sitter där, med bilan hängande över sitt huvud, med ett utvisningsbeslut som verkar oåterkalleligt, till ett land som enligt Migrationsverkets egen landinfo hotar kristna med döden, särskilt dem som likt Hussein inte har en endaste anhörig eller familjemedlem i Afghanistan, han sitter där och ler till synes trygg, ja, jag skulle säga himmelskt trygg, en sådan där trygghet som en människa inte kan ta sig själv, och säger: ”Jesus tar hand om allt.”

Sedan följde ett långt samtal, med början i Långfredagen och korsfästelsen, rövarna och motståndarna – de som fått Jesus dömd, som stod där vid korset och sa: ”Andra har han hjälpt, nu får han hjälpa sig själv.” Vi talade bl. a om detta, att de sa ”Han har hjälpt andra”, men ledde det till tro hos dem? Nix. Tvärtom. Fast de erkände att han gjort en massa under, botat och helat, så vägrade de att tro. Bort med honom, korsfäst! Förblindade var de. Sedan talade vi länge om Påskdagen, om Jesu uppståndelse och hur budskapet om Honom spridits. Hussein hade mängder av frågor och visst blev det massor av svar. Men på hans svåraste fråga gick vi bet: ”Varför visar sig Jesus inte för alla i hela världen så att de kan tro?” ”Bra fråga, Hussein. Har du någon mer bra fråga?” sa jag, i ett försök att skoja bort den svåra frågeställningen. Det närmaste vi kom var kanske de där rådsmedlemmarna vid korset: För en del kvittar det om de ser Jesus utföra det största under mitt framför deras ögon, de kan inte tro det ändå. Eller som någon annan vid fikabordet sa, citerandes Jesu liknelse om den rike mannen och Lasaros: ”Inte ens om någon kommer tillbaka från de döda kommer de att övertygas, de har bibeln, de kan läsa i den” (fritt av mig). Det är bara bön som kan bryta sådana dödlägen blev vår slutsats. När vi skildes åt, efter ett oerhört rikt kyrkkaffe, gick Hussein ifatt mig och sa: ”Gunnar, glöm inte att jag ber för dig.” ”Och jag för dig, Hussein”, fick jag över mina läppar.

Enligt Migrationsverkets domslut har inte Hussein ”gjort sannolikt” en övertygelse i sin kristna tro. Ja, det vill säga, det är kontentan i ett antal redogörelser på kanslisvenska. Han ”har inte gjort sannolikt” det ena, det andra och det tredje osv… Det är bara det att det är helt obegripligt för mig hur man kan undgå att se att denne man är kristen ända in i hjärteroten. Börjar man bara tangera ämnet så tar hans intresse aldrig slut, han är en hängiven kristen. Hur detta kan undgå Migrationsverkets utredare är för mig en gåta. Hur man kan underkänna övertygelsen i hans tro är ofattbart. Man måste vara totalt förblindad om man inte ser den. Om sedan ett, som det borde vara, totalt erkännande och godkännande av hans kristna tro inte räcker för att han ska få uppehållstillstånd i Sverige, det är ju en annan femma. Men att frånkänna honom övertygelsen i hans tro…

Dag som ovan och med ett innerligt hopp om att det hela ska sluta med en, som jag anser, korrekt och rättvis behandling av Hussein.

Gunnar Löfgren, kyrkoherde emeritus, Villstads församling, Smålandsstenar

Dopets tecken

Här i Ludvika Församling finns ett gäng ungdomar som deltar med liv och lust i församlingslivet. Dom går i gudstjänst, på ungdomskvällar, vill ha praktikplatser eller hjälpa till i frivilligarbetet, nu åker tjugo stycken till stiftsgården i Rättvik för att fira jul. Dom har hittat en gemenskap, och tar med sina vänner. Och ibland sina gode män… För jag talar om afghanska ungdomar, många är hazarer uppvuxna i Iran.

För oss som arbetar på olika sätt i församlingen har det varit en vitamininjektion och en utmaning - unga människor som söker upp oss i kyrkorna och ber om undervisning i kristen tro, som vill läsa bibeln och döpas! Vi har fått hitta former för det, vi pratar om att det är en väg fram till dopet, och den handlar mycket om att ”leva med församlingen i Kristi gemenskap” (Ur Kyrkohandboken: Dop av unga och vuxna). Vi försöker ge dem möjlighet att samtala med andra om tron, be och tända ljus, fira andakt och gudstjänst, laga och äta mat tillsammans, ha roligt och få glömma bekymren ibland. Att vara kristen är att försöka följa den här vägen, som fortsätter också på andra sidan dopet. Så är det för oss alla, som kristen är du aldrig färdig. Det finns alltid mer att uppleva och ta till sig, nya sidor av tron, nya djup att utforska…

Att få vara präst vid ett dop av en ung konvertit är en gåva. Ett sådant allvar, en sådan längtan efter att få lägga sitt liv i Guds händer. Och orden blir så starka: ”Gud du som ensam räddar från allt ont!” (Ur Kyrkohandboken: Dop av unga och vuxna). En konkret längtan efter befrielse och nytt liv, efter Gud som räddar. Den vita konfirmandkåpan, vännerna som lägger sina händer på huvudet under bönen. En närvaro av det heliga som vi alla blir gripna av. Dopfika efteråt – med prinsesstårta och presenter – ett silverkors att bära runt halsen av faddrarna, en frälsarkrans från församlingen. ”Vi välkomnar dig i Guds familj och tar emot dig med kärlek och förväntan!” (Ur kyrkohandboken: Dop av unga och vuxna)

Men. Det är inte alls säkert att dom får vara kvar hos oss. För dom måste bevisa för Migrationsverket att dom är kristna på riktigt, i långa pressande förhör. Hur bevisar man det? Skulle jag klara en sådan granskning?? Tänk att människor i Sverige idag sitter i förhör om sin tro… Och hur man klarar att svara ”rätt” i denna utlämnade situation, det blir en fråga om liv eller död. För så är det, det är livsfarligt att vara kristen i Afghanistan. Där de flesta av dem aldrig varit, men dit de skickas vid ett utvisningsbeslut.

”Vi bedömer att du är en arbetsför ung man som kan skapa dig ett liv i Kabul” (ur Migrationsverkets beslut). Den meningen har jag svårt att släppa.  Det gäller en pojke jag döpt som inte bedöms vara genuint kristen. Sätt dig på ett plan, lämna dina nätverk och dina vänner, dölj din tro, glöm din skolgång. Du är ensam i världen, ingen vill ha dig, här får du inte plats. Åk till Kabul och skapa dig ett liv. Jag funderar över mina egna söner i samma ålder, de är också arbetsföra unga män som aldrig varit i Afghanistan. Att sätta dem på det planet… För det är precis det vi gör. Vi skickar Guds barn, församlingens barn, våra barn, rakt ner i helvetesgapet.

Anna-Karin Pettersson, komminister i Ludvika Församling

Jag vill inte skämmas!

Jag skäms. Jag skäms inte över handläggarna på Migrationsverket, försvarsadvokaterna och all övrig personal jag mött. De gör ofta ett sakligt och korrekt intryck på mig och arbetar utifrån sina direktiv och regelverk. Vid ett tillfälle tog Migrationsverket initiativ att låta en asylsökande, som jag har kontakt med, byta advokat, eftersom man upptäckt att den tilldelade advokaten inte hade tillräcklig kompetens och inte arbetade för den sökandes bästa. Heder åt det initiativet och den handläggaren. Det jag skäms över är de dubbla signalerna, som blir obegripliga för både asylsökande och oss som bor och möter dem här i Sverige.

Vi har länge fått höra att Sveriges befolkning behöver öka, för att vi ska klara alla framtida pensionsavgångar. Så kommer plötsligt människor som ber om vårt skydd och är beredda att bidra med arbete och kunskaper. Vi har behov och de har behov – men när människorna väl kommit så skickar vi tillbaka dem. För mig är detta dubbla besked.

I ena stunden möts Sveriges och världens befolkningar av budskap som ”Öppna våra hjärtan” och ”mitt Europa tar emot människor som flyr från krig, solidariskt och gemensamt. Mitt Europa bygger inte murar, vi hjälps åt när nöden är stor.” Det var inbjudningar som gav hopp. Många engagerade sig frivilligt och många flyktingar sökte sig hit med ledning av dessa ord. Nu sänder vi tillbaka många av dem vi en gång bjudit in. Vad är det för värdskap? När flytkingtillströmningen senare blev alltför stor kom nya besked, om gränskontroller och att Sverige inte ensamt kunde ta emot alla som var på väg. Budskapet var begripligt, för både flyktingar och oss som redan bor i Sverige, och antalet asylsökande minskade. Det var begripligt i den situationen, men de som redan blivit inbjudna då? Vi måste ta ansvar för de politiska utspel som görs och stå upp för de besked som getts. Beskeden måste vara förankrade i en långsiktig ideologisk hållning. Allt annat gör att jag som svensk skäms. Ombytlig signalpolitik riskerar förtroendet.

När den stora flyktingströmmen kom hösten 2015 var vi många som möttes med orden att det var viktigt att idéburna organisationer engagerade och frivilliga engagerade sig. ”Vi måste alla hjälpa till” och vi engagerade oss. Lokaler omdisponerades, språkcaféer öppnades, för att bara nämna några punkter. Så var det också här i Sala. Vi omdisponerade lokaler och tillsatte resurser för att möta ett sextiotal varje vecka. Vi samrådde med andra idéburna organisationer så att vi inte skulle konkurrera, utan tillsammans bilda en verksamhet dit många kunde aktivera sig under hela veckan. Efter ett år flyttades plötsligt de asylsökande utan och privata boenden tömdes, utan särskilt mycket information till oss som satsat både engagemang och energi. Vi fick läsa det främst genom media. Det tycker jag är respektlöst och jag skäms. Jag blir rädd för framtiden och är osäker på om det blir lika lätt att få en så positiv respons ännu en gång, om behovet skulle uppstå.

I november 2017 kom ett förslag att de ensamkommande som anlänt till Sverige före 24 november 2015 ska få stanna för att slutföra sina gymnasiestudier. SVT säger (20171127) att ” Tanken är att de när de slutfört gymnasiet ska ha möjlighet att skaffa ett jobb och på så sätt få permanent uppehållstillstånd”. Det var ett logiskt och rimligt besked utifrån ovanstående öppna välkomnande svenska hållning innan flyktingtillströmningen blev alltför stor. Förslaget hoppas man ska träda i kraft innan sommaren 2018 (SVT). Det jag skulle ha önskat var att beskedet omfattade alla som kommit, oavsett ålder. Det hade varit hedervärt utifrån den svenska hållningen innan vi upprättade gränskontroller och gav signaler om en stramare flyktingpolitik.

Parallellt med denna nya inriktning fortsätter migrationsverket att utvisa ensamkommande eftersom de nya direktiven ännu inte trätt i kraft. En annan hållning skulle ha kunnat vara att avvakta med utvisningar i väntan på nya riktlinjer som verkar vara på gång. Det blir återigen dubbla spår där jag möts av, dels en humanare hållning från regeringen, dels fortsatta avvisningsbeslut med hänvisning till ”uppskrivna åldrar” och ”ifrågasättande av skyddsbehov”. Jag skäms över all dubbelhet.

Det är också helt obegripligt hur det kan komma sig att en sekulär myndighet ska kunna bedöma andras tro. Det har alltid varit trossamfundens ansvar och i den tidiga kristna kyrkan var det biskopen som bekräftade någon som ”rätt döpt och kristen”. Idag, i svenska kyrkan, är det den enskilde prästen som har det ansvaret att konfirmera/bekräfta den enskilde som kristen.

Jag har inte döpt och konfirmerat många, trots att jag mött ett sextiotal asylsökande en gång per vecka under en längre tid. Jag mötte dem främst som medmänniska. Men två av dem sa redan vid första träffen att de var kristna och ville döpas. Jag valde då att följa riktlinjerna för konfirmandundervisning som ett inledande dopsamtal. Enligt riktlinjerna för konfirmation ska prästen tillsammans med annan personal och frivilliga vara medvandrare i 60h och möta den enskilde i gudstjänster. Konfirmandverksamheten innehåller visserligen kunskapsförmedling, men enligt riktlinjerna är det viktigaste att präster och pedagoger är ”medvandrare” för att följa personen i processen. En process där den kristna tron får fördjupas och mogna. Då handlar det inte primärt om kunskap utan om att se hur någon inte bara deltar i gudstjänsterna utan att hen firar gudstjänst tillsammans med församlingen genom bön, bibelläsning och mottagandet av nattvarden.

Det är en process som leder fram till att jag kan bekräfta dem som kristna och de kan bekräfta sin relation till Jesus. En av dessa jag varit medvandrare till har nu fått avslag på sin asylansökan och ifrågasätter hens kristna tro. Det är för mig obegripligt att en sekulär myndighet ska kunna överpröva ett trossamfunds beslut och sakrament, genom några timmars intervju, med tolk. Att ifrågasätta den långa process vi har i Svenska kyrkan.

Jag vill inte längre skämmas och därför måste utställda löften hållas. Direktiven måste bli transparenta och tydliga, för alla oss som redan bor i Sverige. All dubbelhet måste arbetas bort. Jag vill därför att de som anlände innan man signalerade om en stramare hållning ska få stanna. På det viset kan jag tro på att politiska uttalanden inte bara är signalpolitik, utan är grundade i en långsiktig ideologi. Jag vill att direktiven till migrationsverket ska bli tydliga med tolkningsutrymme för medmänsklighet, så att bra personal orkar arbeta kvar. God byråkrati är inte bokstavstro. Löften måste stämma överens med åtgärder och handlingar. Jag vill inte längre skämmas.

Kenth Johansson, kyrkoherde Sala Norrby Möklinta

Det började med en kopp kaffe
och slutade med en tand och ett knä!

När flyktingkrisen kom 2015 engagerade sig många församlingsmedlemmar i alla de ensamkommande som kom till vår kommun. Många träffades för första gången på Språkcaféet som kommunen drog igång 2015. Det språkades, det dracks kaffe och för varje vecka som gick utökades ordförrådet hos våra ensamkommande. Relationer skapades och helt plötsligt hade någon blivit hembjuden till en svensk för första gången i sitt liv. Det pratades integration, framtidsplaner, drömmar, religion, samtalsämnen högt och lågt.

Men så vände det, Sverige behövde ett andrum, plötsligt var en 18-åring inte kommunens ansvar längre. De första dörrarna hos ideella frivillig hem öppnades, sen rullade det på i en allt snabbare takt. Oron ökade och måendet hos våra nya kommuninvånare, de ensamkommande, försämrades drastiskt. Från att prata drömmar och framtidsplaner, var det bara en fråga som det pratades om, kan ni hjälpa mig att få bo kvar i kommunen, jag vill fortsätta gå i skolan. Snälla kan ni hjälpa mig att hitta en familj. Dörr efter dörr öppnades och tack vare all den kraft som fanns hos civilsamhället lyckades vi behålla alla utom en i vårt område. Utan församlingens engagemang och frivilliga krafter hade det inte gått.

Trots att vi tillsammans fortsätter att språka nu på  flytande svenska och ungdomarna är integrerade i samhället, så är det oro som präglar vår vardag. Få har fått PUT/TUT medans avslag 1,2 och 3 haglar in. Vi behöver inte jaga nya ideella familjehem i samma utsträckning, men vi behöver jaga lösningar för att få behålla våra nya familjemedlemmar. Många har skaffat fullmakter för sina skyddslingar och agerar ombud i brist på duktiga ombud. Förra veckan blev jag kontaktad av en förtvivlad familjehemsmamma, hennes EK hade varit hos Migrationsverket och ytterligare en gång försökt få till ett AT-UND (undantag från arbetsstillstånd), han fick inte bara nej på det, han fick även reda på att han hade ett utvisningsbeslut som hade vunnit laga kraft. Utan att ha blivit kontaktad av sitt ombud. När han chockad fick tag i sitt ombud meddelade det 77-åriga ombudet att ”ja jag överklagade inte, det var ju ingen idé tyckte jag”. Nu skrivs det av frivilliga krafter verkställighetshinder för att den förtvivlade killen ska få stanna.

Situationen för de ensamkommande är mycket svår, men även vi som står bredvid i form av ideella frivllighem, läxhjälpare, volontärer mår väldigt dåligt. Vi är många som har fått nya familjemedlemmar vars framtid är mycket osäker. Vi har barn som har fått nya syskon som vi eventuellt en dag måste förklara för varför dom inte är kvar, Sverige behövde andrum! Vi är många som känner en misstro mot samhället och myndigheter som vi är vana att kunna lita på. Nu läser vi det ena rättsvidriga beslut efter det andra.

Det har även nu blivit mer och mer uppenbart hur rättsosäkert allt är, hade du inte rätt ombud, nätverk, handläggare, så kan dina chanser till en rättssäker asylprövning vara små. Under hösten 2017 blev alla 18-år på löpande band, antingen naturligt eller genom MÅB (medicinska ålderbedömningar). Vi löste hem lika snabbt som Migrationsverket skrev upp ungdomar.

Jag hade förmånen att få träffa en 14-åring från Afghanistan Lucia 2015, han hade då varit i Sverige i två veckor. Liten tanig 14-åring med världens gladaste leende, inte ett ord svenska kunde han. Har sedan dess följt hans utveckling. Språket kom, han växte till sig och det glada leendet var kvar. Men så kom hösten 2017, MÅB, tänderna visade under 18 och knät över 18 år, ålderuppskriven, avslag och flytt till ett ideellt frivillighem. Trots intyg från lärare, tränare, andra som mött honom som intygar att han inte är en dag över 18 år, han är betydligt yngre. Det som började med en kopp kaffe och prat om framtidsdrömmar och integration har nu slutat i ett hopplöst prat om knän och tänder! 

Carolina Kristell, integrationskoordinator Starrkärr Kilandas församling,
volontär, ideellt frivillighem

Skammen

Nu går Skam på torra land
Stark och säker går han fram
i världens tryggaste land.
Slår sig för bröstet, stolt och nöjd,
här finns inga flodvågor av krig och svält,
inget våld som svämmar över,
Alla mänskor bor i hus, ingen bor i tält,
allt är så jämnställt!
Vi är så smarta och innovativa,
och ändå superhumana nog att införliva
barn, sjuka, gamla, de inproduktiva.
Fäller en lyckotår över sitt socialförsäkringssystem,
stryker ömt på ytterrockens påsydda emblem:
Världens bästa riksdagsmän!
Vinkar glatt åt grannen som också putsar på fasaden.

Skammen vandrar i glesbefolkat land och bygd,
byggt på rikedomar skänkta av naturen.
Tur eller skicklighet, vem vet -
kanske är det försynens hemlighet
att just vi ärvde detta land från våra fäder.
Visserligen kompletterad med koloniala räder
mot folk med “primitiva bruk och seder”,
men det hör inte hit!
Dela med flera? Nej, det skulle inte fungera!
Är man få och starka får ju varje mänska mera!
Och tänk vad vi riskerar att importera:
Onormala traditioner, traumatiserade personer,
våld och övergrepp, med rör och käpp,
samhällsparasiter, som sliter,
på vårt fina samhällsbygge.
Sverige blir ju ödelagt, ett kalhygge! 

Så går Skammen där på trygga, torra land.
Håller sax i höger hand, klipper band
som är familjerelationer, splittrar generationer.
I bakgrunden spelas nationsfanans toner:
“Du gamla du fria”
Låt oss spela fia, med knuff.
Tärningen är kastad, men saknar siffran ett och sex.
Lex Andrum, när man inte har rum för andra.
- Du trodde att din vandring hade nått sitt mål,
men invandring är inget som välfärdslandet tål.
Det där med humanitet är en bluff,
Knuff! 

Medans Skammen går på torra land,
lämnar båt efter båt våldets strand.
Människoliv i smugglares och havets våld:
Kvinnor, barn - våldtagen, kanske såld.
Om de inte redan dött av havets vågor.
Här - en ensam man med ångestfyllda plågor.

Skammen går på förtorkat land.
Dammet yr kring hans fötter.
Här gror inga nya rötter.

Christofer Sjödin, präst Ersbodakyrkan Umeå

Förlorad och återfunnet

Vi läser Bibeln, samtalar om kristen tro och om livet i Jesu fotspår. Tio unga afghanska män och så jag. Persiska, engelska och svenska blandas friskt i våra samtal. Ibland förstår jag orden, ibland anar jag den starka känslan bortom orden.

Berättelsen om den förlorade sonen är texten för dagen. Vi läser högt för varandra. Vi läser tyst för oss själva. Så går samtalet i gruppen igång och det är mer intensivt än det brukar. Berättelsen har berört på djupet. Så småningom riktas frågande blickar mot mig. ”Ann-Sofie, hade han problem hemma?” ”Du menar den yngste sonen som gick hemifrån?”, frågar jag tillbaka. ”Ja, han. Varför kunde han inte vara kvar hos sin familj?” Jag svarar ungefär så som jag brukar: ”Han kanske ville flytta hemifrån och skapa sin egen framtid. Alla flyttar ju hemifrån förr eller senare. Det behöver inte vara bråk i familjen. Det kan vara en berättelse om att den yngste sonen vill bli vuxen och klara sig själv. Bibeln berättar inte alltid så många detaljer. Det kan vara jobbigt att inte veta exakt, men det ger oss en möjlighet att tolka och reflektera in i vår egen vardag och vårt eget liv i berättelsen.” Intensivt lyssnande i gruppen och jag anar att mitt budskap inte riktigt går fram. Det är något i berättelsen som går mig förbi i den här stunden.

Samtalet fortsätter med att jag ställer två frågor: ”Vem i berättelsen är du? Vem kan du identifiera dig med?” För mig ofarliga frågor. Jag brukar ställa dem till konfirmanderna. Det blir tyst i gruppen. Så kommer svaret: ”Vi är den yngste sonen. Men vi är det inte för att vi vill, utan för att vi måste.” Jag börjar ana problematiken i berättelsen. Det är ingen solskenshistoria med lyckligt slut som de har läst. De har den här dagen gjort bekantskap med någon som går hemifrån, som råkar illa ut, som blir illa behandlad och utnyttjad i det nya landet. De har läst om någon som till sist återvänder till sin familj, men inte ens hemkomsten är enkel. Det är en berättelse om en kamp utan slut, en berättelse om ett ständigt främlingskap. Jag vet inte vad jag ska säga. Jag blir tyst. Men börjar till sist berätta vem jag identifierade mig med denna gång. Jag erkänner att den karaktär som låg mig närmast den här dagen var människorna i det fjärran landet som gjorde ont mot den yngste sonen. Det är en karaktär som jag aldrig tidigare gått in i. Det är en karaktär som jag verkligen inte vill vara.

Så småningom stillnar samtalet och vi avslutar med en kort bön. Vår tid för den här gången är slut och snart ska våra vägar skiljas åt. Flyktinganläggningen ska stängas och deltagarna i gruppen spridas ut över hela Sveriges land. Den gemenskap de funnit, ska ännu en gång upphöra. Inte för att de vill, utan för att de måste.

Det går några månader, ett halvår, nio månader. Jag går i predikoförberedelser och ännu en gång ska jag möta berättelsen om den förlorade sonen. Telefonen ringer och det är en röst som talar bruten engelska: ”Hello, Ann-Sofie. I must tell you I am so happy. I have got my uppehållstillstånd today. I am home.” Den som var förlorad har återfunnit sitt hem på andra sidan jorden och glädjetårar rinner längs mina kinder.

Ann-Sofie Näslund, kyrkoherde i Idre-Särna församling

Utvisining av konvertiter

I den stora flyktingström som kom till Sverige hösten 2015 fanns många ensamkommande pojkar, med bakgrund i Afghanistan och Iran. En del av dem sökte så småningom upp kyrkor här i hopp om att hitta en kristen tro.

Så skedde också i Uppsala, där vi arbetar som präster. En del provade på olika håll – i pingstkyrkan, på Livets ord och hos oss. Vi fick också prova oss fram, eftersom mötet med dem och deras erfarenheter var nya för oss.

Vi har fått ny förståelse för livsvillkor i andra länder och har ibland fått aha-upplevelser när vi har läst Bibeln med någon som ser den med andra kulturella ögon än vi. Vi har också fått nya vänner att dela vår kristna tro med.

Men vi har också fått möta den svenska asylpolitikens hårdnande ansikte och ibland trubbigt okunniga bedömningar. Vi ser att Sverige utvisar kristna konvertiter till Afghanistan, trots att både svenska utrikesdepartementet och FN:s flyktingkommissariat, UNHCR, konstaterar att landet saknar religionsfrihet och att konvertiter riskerar dödsstraff. Grunden till beslutet fattas också på synnerligen svaga grunder, där den asylsökandes tro ifrågasätts för att hon eller han inte har en tillräckligt hög kunskapsnivå om sin tro.

Enligt FN:s deklaration om mänskliga rättigheter har var och en rätt att byta religion och att utöva den, bland annat genom gudstjänst. Men i Afghanistan råder inte religionsfrihet. Det konstaterade svenska utrikesdepartementet för ett decennium sedan och inget tyder på någon förändring sedan dess. Ändå fortsätter Sverige att utvisa kristna konvertiter till just detta land, utan hänsyn till vare sig deras mänskliga rättigheter eller den påtagliga livsfara som detta försätter dem i.

Enligt UNHCR har nämligen en person som blir påkommen med att ha konverterat från islam till exempelvis kristendom tre dagar på sig att ångra sig. Om så inte sker ska personen avrättas genom hängning, i enlighet med den sharialagstiftning som tillämpas i Afghanistan. Och skulle det inte gå fullt så illa betraktas en konvertit i vilket fall som helst som en skam för den egna släkten och stöts därför ut, med alla de risker det innebär i ett land där just släkten är det enda sociala skyddsnätet i praktiken.

Situationen påverkar inte minst de många ensamkommande afghaner som anlände till Sverige hösten 2015. En del av dessa började upptäcka kristen tro redan i Iran, som de eller deras föräldrar först flydde till. Andra har gjort det sur place, det vill säga efter ankomsten hit till Sverige. Enligt UNHCR:s riktlinjer ska dock inte tidpunkten för konversionen i sig göra någon skillnad i bedömningen av asylbehovet.

För kristna kyrkor är dopet ett tecken på Guds kärlek och kan ske utan någon längre period av undervisning. Men i en situation där den som vill döpas är asylsökande konvertit är idag de allra flesta av oss medvetna om att det är ett ännu större och kanske också kostsamt beslut, som kan klippa banden till den egna kulturen och släkten. Vi tror och hoppas därför att det inte sker lättvindigt i något sammanhang, utan att varje sådant dop handlar om en djupt grundad, personlig övertygelse över tid.

Därför framstår det också för oss, som präster i Svenska kyrkan, märkligt att de intyg om konversion som vi skriver till Migrationsverket, verkar väga lätt i verkets bedömningar av asylskäl, mot bakgrund av såväl utrikesdepartementets som UNHCR:s bedömningar av läget för konvertiter i Afghanistan.

Istället är det, vid det här laget, väldokumenterat att Migrationsverkets handläggare ställer kunskapsfrågor till asylsökande konvertiter på en nivå som en vanlig svensk konfirmand skulle ha stora svårigheter att klara av. Enligt UNHCR:s riktlinjer är dock den sortens frågor vare sig nödvändiga eller ens alltid användbara.

Flyktingkommissariatet rekommenderar därför att asylprövningen bygger på frågor om vägen till tro, hur viktig den tron är för den asylsökande och hur den påverkar det egna sättet att leva och de egna värderingarna. För den som exempelvis regelbundet deltar i ett gudstjänstliv skulle därmed en utvisning till Afghanistan innebära en allvarlig inskränkning av religionsfriheten bara där, eftersom en sådan möjlighet inte längre skulle finnas efter ankomsten dit. Och om inte det räcker är det alltså inte svårt att hänvisa till den överhängande risken för dödsstraff.

Det enda rimliga är därför att Migrationsverket stoppar alla utvisningar till Afghanistan av kristna konvertiter.

Oskar Arngården, präst i Vaksala församling, Uppsala
Jonas Lindberg, enhetschef i Uppsala domkyrkoförsamling och teologie doktor

Han är en tystlåten pojke

Han är en tystlåten pojke som har svårt med svenskan. Jag har träffat honom vid flera tillfällen under nästan två års tid.  Han har varit med på språkcafé, utflykter och konserter. Oftast har det varit andra som har pratat mer än han. Han har funnits i bakgrunden, lite blyg och tillbakadragen. Rädd att vara till besvär.  I slutet av 2017 kom en ny volontär till språkcafét. Hon var från Iran, men hade varit 28 år i Sverige. Hon kunde tolka, och helt plötsligt kunde pojken, vi kan kalla honom Hashem, berätta vad han varit med om. Han kom och visade beslutet från migrationsverket. Avslag.

Här är hans berättelse i stora drag:
Han hade börjat jobba på ett hotell som 14-åring. Hotellägaren våldtog honom och utnyttjade honom sexuellt. Han vågade inte berätta för sin mamma vad som hänt, men sa att han inte trivdes och ville sluta. Det kunde han inte eftersom de behövde pengarna han tjänade. En kväll när hotellägaren ännu en gång kom och skulle utnyttja honom fick Hashem tag i en kniv och stack honom i buken. Han sprang hem och berättade vad som hänt, och hans mamma skickade iväg honom samma kväll. Han fick åka till sin farbror i Iran. På kvällen när han hade hunnit iväg kom polisen och brodern till hotellägaren hem till hans mamma. De frågade efter Hashem, och sa att han var tvungen att anmäla sig till polisen. Hotellägaren hade dött av skadorna.

Han bodde i Iran lite mer än 1 år. Situationen var ohållbar. Han vistades illegalt i Iran. Hans farbror och hans kusiner hade fått veta varför han flytt. Att han blivit våldtagen av en annan man. De ansåg att han var bög. Framför allt kusinerna var snabba att trakassera honom så fort de fick tillfälle. När han fick tillfälle gav han sig iväg och hamnade så småningom i Sverige. Han hoppades på en ny framtid.
Efter två år (då var Hashem redan i Sverige) fick hans mamma och bröder flytta från Afghanistan till Iran. De blev nästan dagligen trakasserade av polisen och av hotellägarens släktingar. De kom och frågade efter Hashem, och hotade att ta en av hans bröder istället för att sona hans brott. Mamman hade fått någon form av papper från polisen, men hon var inte så läskunnig, och hon tog det inte med till Iran.

I Sverige frågar migrationsverket efter bevis. ”Har du bevis på att du är efterlyst i Afghanistan” ”Har du bevis för att mannen dog”.  I utredningen står det att de inte ifrågasätter att Hashem blivit våldtagen. Inte heller att han knivskurit mannen i försvar. Men de ifrågasätter att mannen dog och att han är eftersökt för händelsen. Han kan inte visa papper på att polisen söker honom. Att hans mamma också fått fly från trakasserier är inte heller något han kan bevisa. Trakasserier och förföljelser finns oftast inte dokumenterat på papper.

Han har också blivit ifrågasatt för hans sätt att berätta. ”Det verkar inte vara självupplevt”. Först skämdes han för att berätta. Det har varit manliga persiska tolkar, och han har känt skam både över att blivit våldtagen och över att ha skadat en annan människa. Han är dessutom blyg och tillbakadragen. Han vill inte ta plats och besvära. Nu är han livrädd att behöva åka tillbaka till Afghanistan. Han har ingen familj kvar där. Han släkt betraktar honom som homosexuell, något han inte är säger han.

Han vill bli kristen säger han. Jag förklarar att det är inget skäl för att få stanna. Hans svar får mig att skämmas:  ”Här känner jag mig förlåten och accepterad. Mullorna uppmuntrar att man ska döda och kriga för att hamna i paradiset. Jag vill inte döda. Kristen tro är kärlek.” Vem är jag att bromsa hans önskan? Varför ska jag ifrågasätta hans skäl? Jo, jag vet att migrationsverket kommer att ifrågasätta honom. De kommer att misstro hans motiv. Korsförhöra honom om kunskap. Och om han måste återvända till Afghanistan har han en dödsdom över sig som kristen konvertit. Jag är rädd att han kommer i ännu större fara. Men känslan av att vara förlåten och accepterad är större än de hoten. Vem är jag att ifrågasätta hans önskan?

Ann-Kristin ”Titti” Berg, pedagog/diakoniassistent Nynäshamns Församling

Glimtar från Borås pastorats flyktingarbete

Borås pastorat har idag ett ganska stort flyktingarbete. Mycket sker i samarbete med föreningen Kyrkornas Flyktingrådgivning i Borås förkortat till KFR. I föreningen finns många av stadens kyrkor representerade. Det har varit och är en styrka att kunna arbeta ekumeniskt kring frågor som rör flykt och migration.

Borås pastorat är också med i ett flyktingnätverk för Borås kommun där Röda Korset, Rädda barnen, RFSL, Borås Stad, VG-regionen och Migrationsverket finns med. Flyktingnätverket träffas ett par gånger per termin. Det är så bra att vi får del av vad andra gör och att vi kan sprida vad vi kan bidra med. På så sätt har dubbelarbete kunnat undvikas. Våra olika organisationer kan också hänvisa till varandras verksamheter. Man kommer långt med samarbete och även om man inte alltid är helt överens så är det en styrka att vara flera som delar engagemanget kring vår målgrupp.

Det som blivit tydligt är konsekvenser av den förändrade och begränsande lagstiftning Sverige nu har. I min roll som Flykting- och integrationssamordnare för Borås pastorat har jag blivit kontaktad från instanser såsom t.ex. VG-regionens BUP-asyl och PTSD mottagning i Borås, lärare, kuratorer från SÄS(sjukhus), gode män och Borås Etableringscenter.

I flera fall har det handlat om att personal vill kunna hänvisa människor till Svenska kyrkan för att kunna få hjälp. Det rör sig då om papperslösa eller gömda och frågorna har rört både ekonomisk hjälp och rådgivning i asylärenden. I flera fall har det handlat om möjlighet att bekosta busskort åt personer som psykiatrin anser behöver regelbundna vårdinsatser men där det saknas medel för att kunna köpa busskort/medicin. Jag upplever att det är engagerad personal som ser sina patienter/kontakter må mycket dåligt och att man inte kan erbjuda mer hjälp från sitt område. Nu ser vi konsekvenserna av att människor blivit av med både boende och ersättning enligt de regler som gäller för LMA nu.

Jag har också upplevt en ökning av gruppen papperslösa medelålders/äldre kvinnor som kommer till kyrkan. Många gånger är de med i aktiviteter vi anordnar och när man då frågar lite närmare upptäcker jag att de är papperslösa. De lever i en stor utsatthet, många gånger helt beroende av släktingars och vänners välvilja. Det är också en grupp det är helt tyst om.

KFR har klädutdelningar som sköts av frivilliga sedan flera år men det som nu ökat är också förfrågningar från Borås Stads etableringscenter om hjälp med att möblera lägenheter för människor som fått kommunplacering i Borås. Mottagandet fungerar inte då människor kan komma till helt tomma lägenheter.  Det är förtvivlade och engagerade handläggare på Etableringscentret som vill det bästa för sina kontakter men där mottagningssystemet inte fungerar. De hade inte behövt bry sig men gör det och försöker hjälpa nyanlända att få en så bra start som möjligt. Någonstans fungerar inte kommunikationen och ansvaret mellan Migrationsverket och den mottagande kommunen. Tror inte detta är unikt för Borås.

Inger Awenlöf, Flykting och integrationssamordnare för Borås pastorat.

Rättsosäkert är namnet

Ahmed (fingerat namn) har blivit kristen. Han har sitt s k ursprung i Afghanistan och ansöker på religiös grund att få stanna i Sverige. Får jag återge vad stödpersonen Jessica (fingerat namn) skriver 3 november om Ahmeds förhör/utredning angående detta på Migrationsverket:
”Vad är Treenighet för något? Vad innebär det för dig att tro på en treenig Gud? Vem är Lucifer, och varifrån kommer han?
Migrationsverkets utredare hade förberett många intressanta frågor till Ahmed, som är konvertit. När Ahmed talade om kärlek och medmänsklighet som en kärna i kristen tro kontrade utredaren med hur han i sådana fall såg på "svärdsverserna". (Jag känner inte till svärdsverserna, är det ett vedertaget begrepp? Vad är det? – Jessicas kommentar) När Ahmed talade om den kristna kyrkans människosyn där alla är lika mycket värda, oavsett ras eller kön, då undrade utredaren hur det överensstämmer med att Paulus i något brev säger att kvinnan är mannens avglans och måste täcka sitt huvud.
Det var tre tröttsamma och pinsamma timmar. Ahmed var klok som en bok och tålmodig som en ängel. Tolken var förvirrad. Utredaren var besvärad, kanske till och med generad eller skamsen. Hade det inte varit så otroligt mycket på spel hade jag varit road.
Nu håller vi tummarna! Det här var Ahmeds sista utredningssamtal, nu väntar vi på besked om han får uppehållstillstånd eller ska skickas till Afghanistan.”
Jessica skriver 7 dec:
”Idag har Ahmed fått avslag. Vi har gått igenom beslutet och jag har försökt förklara vad de skriver; varför de inte tror på hans historia eller att hans konvertering är genuin. Jag hoppas att jag aldrig hamnar i situationen att hela min framtid beror på om jag under en tre timmars tolkad intervju klarar av att göra mig och min historia trovärdig.”

Undertecknad är kristen och präst i Svenska kyrkan och jag ställer mig frågan: Är dessa frågor relevanta när det gäller kristen tro? Om jag ser på min vardagliga tro så kan jag säga att jag mycket sällan funderar över treenigheten. Visserligen är den en självklarhet för mig, men det är rakt inget jag mediterar över dagligen precis eller vad den betyder för min tro. Frågan om Lucifer är ju med förlov sagt alldeles befängd. För det första finns inte namnet i bibeln över huvud taget. Möjligtvis säger allmänbildningen att Lucifer är ett namn på djävulen/det onda. För det andra: Varifrån kommer han? Ja, den frågan är ju en tiotusenkronorsfråga genom alla tider eftersom bibeln ingalunda ger något klart svar på den frågan. Hur ska man då begära att en afghansk konvertit ska ha ett svar på det. Frågan om svärdsverserna är ju totalt vettlös. Alldeles som Jessica säger: vem i all världen har hört talas om dem? Jag googlade på ordet och fick en aning om att det kunde handla om några verser i Koranen. Vad har detta med kristen tro att göra? Möjligtvis kan man kanske tänka sig att man skulle kunna ha en åsikt om hur man tolkar Paulus idag, möjligtvis.

Men varför har inte Migrationsverket läst på i katekesen? Första frågan i 1878 års utveckling av Martin Luthers Lilla katekes lyder: ”Varför kallas du kristen?” Och svaret är: ”Jag kallas kristen emedan jag är döpt in i Jesu Kristi församling och med församlingen tror och bekänner Honom vara min Frälsare och Saliggörare.”

Det skulle jag säga är en relevant fråga. Och det är ett synnerligen relevant svar. Enligt min åsikt måste frågor som ska utröna något om en kristen människas tro självklart handla om Kristus. Det är ju därför jag kallas kristen, det hörs ju på namnet, därför att jag följer Kristus. Alltså måste alla frågor röra sig kring Jesus. Att vara en kristen är att tro att Jesus lever, att det är sant och att Han med andra ord hör bön osv. Och att vara en kristen är att ha en relation till Jesus, att liksom leva i ett dagligt samtal och ett dagligt förhållande till Honom. Ett exempel är ju armbanden som många bär (även afghaner, även afghaner som tvingats tillbaka till Kabul, faktiskt – snacka om mod!): WWJD – What Would Jesus Do. Att vara en kristen är att allt som oftast fråga sig: Vad skulle Jesus gjort?

Ja, detta går ju att utlägga länge, men poängen är att här någonstans finns hjärtat i en kristen tro – inte i ett antal teoretiska, pillemariska, intellektuella hårklyverier.

Men den allra allvarligaste frågan är ju: Hur bedömer man en annan människas kristna tro? Hur? Grattis, Migrationsverket, till det värvet! Är det över huvud taget möjligt? Jesus säger: ”Döm inte, så blir ni inte dömda.” (Matt 7:1) Det skulle jag säga är den säkraste grunden att ställa sig på. Själv skulle jag inte drömma om att sätta mig till någons slags domare över en annan människas tro. Det värsta som kan hända är att någon enstaka, möjligtvis någon enstaka, lurar sig in i vårt land under falska förespeglingar. Det tycker jag vi kan bjuda på. Själv har jag inte sett ett enda sådant exempel, däremot hotas hela det härliga gäng afghanska ungdomar som blivit döpta och sitter i vår församlings gudstjänst söndag efter söndag av utvisning för att Migrationsverket inte tror på deras kristna övertygelse. Det är illa det!

Nu tolkar jag det som att ovanstående citerade yngling, Jessicas kompis Ahmed, fått avslag och utvisning för att hans religiösa grund inte håller måttet. Det går väl inte att tolka på annat sätt. Hur vågar Migrationsverket ta ett sådant ansvar på sig? Jag tycker det är helt otroligt. Dessutom är det gjort på ovanstående grunder och det är vad jag skulle säga synnerligen rättsosäkert, synnerligen. Har inte Stefan Löfven snackat om att rättsprocessen kring flyktingar måste vara rättssäker. Men det här är ju så godtyckligt och rättsosäkert som det kan bli. Om det dessutom är sant att man inte får ta del av skälen till varför man inte blivit trodd, i detalj, då är det väl helt sanslöst. Är det inte normal rättspraxis att en försvarsadvokat får tillgång till alla argument för att kunna försvara. Hur ska en konvertit försvara sig mot Migrationsverkets beslut?

Låt dem stanna! Slutsatsen är ju busenkel. Det kommer ju ingen flyktingström längre och skulle det hända igen så får man väl fatta nya beslut då. Låt dem stanna! Afghanistan är livsfarligt för en som blivit kristen. Ingen enda svensk far illa av att de får stanna, ingen enda. Tvärtom faktiskt.

Gunnar Löfgren, kyrkoherde emeritus, Villstads församling

Såpbubblan

Kysst av barnets läppar
en såpbubbla mot himlen lyfter.
Uppfylld av andedräktens skaparvind
bär den barnets drömmar och längtan.

I såpbubblans skimrande yta
speglas barnets drömmar om skönhet.
Dess fladdrande färger,
som föds av solljusets strålar,
öppnar portar till regnbågens land.
Där blir munspelet toner och solen i havet
till skatter som väcker det vackra i världen.
Hjärtat vidgas och barnet får lättare att andas. 

Barnet dansar med bubblor av såpa över oändligt himlavalv.
Bubblor blir stjärnor och planeter,
älvor och änglar, drakar och kentaurer.
Fantasin fyller alla bubblor,
når himmelska höjder,
blir ett frö i barnets hjärta,
och växer till ett bubblande skratt. 

Såpbubblan rör sig fritt i vinden,
utan rep eller boja,
okontrollerad och fri,
men fylld av tillit
till Livets vindar som bär
- än hit, än dit.
Inte en drake i påmålade färger,
som styrd av samtidens hårda hand
stiger mot skyn
för att beskådas och bedömas.
Såpbubblans färd på öppen himmel
bär barnets önskan om frihet
i en värld som vill henne väl. 
Om såpbubblan vore hård och tung,
som av metall,
skulle barnets lungor inte få den att lyfta.
Dess sköra lätthet bär hopp
om en vänskap som lyfter,
inte av framgång och styrka,
men av den gemensamma otillräckligheten.
En vänskap som växer i hjärtans genomskinlighet.
Bubblan bär barnets minne av en ömsint skyddande kärlek,
handen som smeker med samhörighetens sammetshud.

Men flickan blåser inga bubblor av såpa,
för hon kallas tiggare och eu-migrant,
lever på blygsam slant
och får hålla sig på egen kant.
Bor i en husvagn på nåder,
där politiker som råder
inte anser sig ha råd att låta nåd gå före stiftad rätt.
Beslutet lätt:
Skola är inget för en sådan person,
ett fattighjon.
Hon förlorar tron
på att livet vill henne väl.
Ett barn med bestulen själ.  

Och pojken har ingen bubbla kvar.
För är man född Hazar,
svenska staten alla bubblor tar.
Ett enkelt hokuspokus- och ålderstrick
Barnet blir vuxet i ett enda kick.
Ångest i blick,
alla helvetets kval.
Man hänvisar till återvändandeavtal.
Barnet överväger annat val. 

Barnet blåser inga frihetsbubblor,
för han är jagad av krig och svält,
flyr från tält till tält, det är illa ställt.
Men Europa höjer handen,
Drar en järnmur runt de egna landen.
Säger "Stopp"!
Hans lilla kropp spolas opp,
på stranden,
såpbubblan rinner ut i sanden. 

Alla dessa barn som halkar fram på såphala livsvägar,
Hala av bubblor,
drömmar som krossas,
alla dessa barn som ständigt offras.

Christofer Sjödin, präst Ersbodakyrkan Umeå

Ett möte med en ungdom från en annan värld

Vi träffades första gången när Mohammed steg in genom dörren till ungdomsgården där jag jobbar. Att prata svenska var inte att tänka på men som tur är så kan vi människor kommunicera på många sätt. Mohammed var som många människor är första gången de träder in i ett nytt sammanhang lite blyg och tillbakadragen. Det är sällan som någon kommer själv första gången till oss men Mohammed gjorde det. Han presenterade sig försiktigt och tittade sig nyfiket omkring. Jag guidade runt honom i lokalerna och försökte med hjälp av diverse tecken och några engelska ord förklara vad som fanns på ungdomsgården samt att vi alltid äter tillsammans och att maten är gratis. Från den dagen kommer Mohammed varje gång vi har öppet. Jag och Mohammed fick ganska god kontakt från början och skämtade och skojade en hel del, men efter ett tag så började vi prata om mer seriösa saker. Samtalen skedde mer och mer på svenska med inslag av arabiska ord och någon form av teckenspråk.

Ämnena i samtalen kom efter hand att bli allvarligare och handla om Mohammeds historia. Jag fick höra om båtarna över medelhavet, om bomber och bränder, om rädslan, om skräcken, om svek och om saknaden. Men jag fick också höra om hoppet, om kärleken, om glädjen, och om ett land där han har en framtid. För mig som är född i Sverige är så mycket av det Mohammed berättar helt främmande och väldigt skrämmande. Men jag blir otroligt imponerad av Mohammed och hans livsglädje. Jag kommer aldrig förstå hur man, när man har varit med om det Mohammed har varit med om, kan känna ett sånt hopp för framtiden. Men det kanske är just det, om man har varit med om allt det Mohammed har varit med om, och får komma till en trygg plats. När man får chansen att leva ett liv där man kan studera och bli det man vill. Där man kan få vara som alla andra i samma ålder. Ett liv där man kan bilda familj och jobba med det man tycker är roligt och få känna sig trygg. Men jag som trygghetsömmande svensk kan aldrig förstå, jag kan försöka förstå men aldrig riktigt greppa det fullt ut. Han och många andra ensamkommande barn och ungdomar har fått mig att förstå vilket fantastiskt land vi lever i. Vilken kraft som finns i deras vilja och engagemang. Hur väl vi faktiskt tar hand om våra medmänniskor. Hur fantastiskt fri skolgång är. Vilka möjligheter som finns för människor i Sverige. Och allt detta sker i ett möte med mina medmänniskor. Medmänniskor som kommer från ett annat land och en annan kultur. Att vara öppen för andra kulturer och synsätt är en väg framåt där vi kan leva i samförstånd. Ett samförstånd som leder till ett bättre samhälle och en bättre värld. Att acceptera perspektivförändringar i sitt liv kan vara nyttigt, och i möten med människor från andra kulturer så kan, om du har tur, ditt perspektiv förskjutas lite från det trygghetsömmande till det trygghetsälskande livet. Mohammed är en av alla ensamkommande barn och ungdomar som kommer till Sverige med förhoppningar om ett bättre liv. För här i Sverige kan de få just det, ett bättre liv. Ett liv som medmänniska i ett tryggt Sverige. Och vi i Svenska kyrkan är en del av det. En del av det bättre livet. I våra möten med individerna, i vår kamp för allas rätt till ett mänskligt liv och i vår kamp för ett samhälle där människan står i centrum.

Jag hoppas och tror att Mohammed och alla andra i hans situation som ensamkommande får stanna här i det trygga Sverige. Att de får studera, jobba och bygga ett liv här långt från kris och katastrof.

Jimmy Sjögren, pedagog på Ungdomsgården Grönan, Falu pastorat

Brev om asylsökande

Jag har arbetat med asylsökande i församling de senaste fem åren. Det senaste året har vi märkt av de inhumana nya reglerna.

Jag har mött väldigt många eritreanska män som efter stor möda och farlig flykt äntligen kommit hit och beviljats asyl. De försöker nu få hit sina familjer. Det är väldigt svårt. Sverige har orimliga krav på pappersbevis på familjemedlemmarna som är kvar i Eritrea. Fruarna och små barn får pass men inte barn över 5 år. Detta har jag hört av så många personer. Men Migrationsverket och Migrationsöverdomstolen hävdar i sin landinformation att det ska vara möjligt. Ord står mot ord.

Jag tycker att man borde bevilja dem DNA analys för att på det sättet styrka identiteten.

De fastnar i vår byråkrati. Mår väldigt dåligt. Orkar inte koncentrera sig på svenska studier och arbete. Dessa regler motverkar alla goda intentioner och arbete för integration.

Kravet på försörjning och bostad är också orimligt. Jag upplever att det är för tidigt att ställa dessa krav på de nyanlända. De vill ha arbete och bli en del av samhället. Men det tar tid. De måste först få läsa svenska och sedan eventuellt skaffa si g en utbildning. Det är en odemokratisk regel. Det är lättare för högutbildade akademiker att snabb gå igenom studiedelen för att sedan komma ut på en arbetsmarknad som efterfrågar deras kompetens. Men alla lågutbildade hantverkare och bönder från Syrien, Afghanistan, Eritrea, Somalia osv. De har sämre förutsättningar och behöver längre tid. Om de fick leva tillsammans med familjen tror jag att de skulle komma ut i arbetslivet mycket fortare. Men nu fastnar de i stress med psykisk ohälsa som följd av det.

Många afghaner som jag möter mår också väldigt dåligt. Många får avslag på sina ansökningar. Det bedöms säkert att leva i Afghanistan. Det är inte deras egen bild av hur säkerheten i landet ser ut. Alla som får avslag känner sig besvikna och ledsna. Deras dröm gick i kras. Men jag upplever att just afghaner blir inte uppgivna och ledsna, de blir desperata. De tar hellre sitt liv här i Sverige. Många av dem har vid tredje avslaget bara försvunnit. De väljer hellre att leva som papperlösa eller prövar lyckan i annat land. Jag tänker att vårt sätt att behandla dessa personer är väldigt farligt. Vårt system är med och skapar människor som verkligen tvingas leva i utanförskap. De tvingas till kriminalitet och är en väldigt bra rekryteringsgrund för terroristiska grupperingar. Min bild av många av dem som gått under jord är väldig pålitliga, kompetenta och fina personer som helt tappar fotfästet.

Hälsningar

Brita Melin, diakoniassistent, Kågedalens församling

”Min mamma har talat om för mig när jag är född. Hon ljuger inte”.

Hela hans utstrålning visar hur kränkt han är över att ha blivit uppskriven i ålder med två år. Vi kan kalla honom Mustafa (han heter egentligen något annat). Jag har haft kontakt med honom hela tiden han bott i vår kommun. Första gången jag träffade honom gick han i förberedelseklassen i grundskolan. Han var en av de killar som inte fick börja förberedelseklassen på gymnasiet utan i grundskolan, motsvarande åk 7/8. Han började spela fotboll i pojklaget -01 och blev en del av laget. Tränaren ifrågasatte inte hans ålder, och han utmärkte sig inte på något sätt vare sig kroppsligt eller psykiskt för att vara äldre.

När han fick frågan om att göra åldersbedömning bestämde hans gode man att han inte skulle genomgå någon sådan. Han själv förstod inte vad det innebar, och inte heller vad det kunde innebära att avstå.

Han hade haft en tazkira (afghansk ID-handling) med sig när han flydde, men under överfarten mellan Turkiet och Grekland kastade skepparen allt bagage överbord när båten höll på att sjunka. Tazkiran låg i hans väska som försvann i havet.

Han försökte redogöra för sin ålder vid intervjun på migrationsverket. Han utgick ifrån en blindtarmsoperation när han var 13 år. Migrationsverket tyckte det var för vag redogörelse. I och med att han inte genomgick åldersbedömning menade verket att han inte kunnat styrka sin ålder och bestämde att han skulle vara över 18. Samtidigt bestämde de att han inte hade tillräckligt starka skäl för att få uppehållstillstånd i Sverige.

När jag träffar honom efter beslutet är han ledsen och förtvivlad. Han riskerar att få lämna det boende han bott på i kommunen eftersom det finns beslut på att de som fyller 18 eller skrivs upp i ålder inte längre är kommunens ansvar. Oron över vad som ska hända nu är stor, men det som får honom att må mest dåligt är att han inte får vara så gammal som han egentligen är. Han är kränkt över att ha blivit fråntagen en del av sin identitet, en del av vem han är. Staten Sverige har bestämt att han inte är en pojke på 16 år, utan är 18 år och därmed räknas som vuxen. De som bestämt detta har inte sett honom, de har inte ens sett ett foto av honom, de har enbart baserat beslutet på att han inte har kunnat styrka sin ålder. Men migrationsverket har inte heller kunnat styrka hans ålder.

Med hjälp av hans advokat överklagade han beslutet och bad att få göra en åldersbedömning, men det avslogs. Jag skrev till socialnämnden i kommunen och påtalade att kommunen riskerade skicka iväg ett barn till okänd framtid om han tvingades flytta från boendet. Glädjande nog beslöt kommunen att han skulle få bo kvar tills beslutet på överklagan var taget, så han får bo kvar tillsvidare. Personalen på boendet som har träffat honom under lång tid kan vittna om hans utveckling under de drygt två år han bott där. Det är en utveckling från 14-till 16-åring snarare än 16- till 18-åring.  Men detta ser inte handläggarna på migrationsverket som bestämmer ungdomarnas framtid. Där är de ett dokument, en beskrivning och redogörelse på papper, inte kött och blod.

Detta är en beskrivning av ett fall. Varje dag begås det kränkningar av barn och ungdomars identiteter genom att en myndighet bestämmer hur gammal den är. Bevisbördan ligger helt på barnet/ungdomen. Myndigheten kan bestämma utan att behöva bevisa. Det är skrämmande och skamligt!!

Ann-Kristin ”Titti” Berg, pedagog/diakoniass Nynäshamns Församing

Bssams berättelse

I Frövi har vi sedan 2003 arbetat med asylsökande och nyanlända. Under tiden har vi mött många fantastiska människor, träffat nya vänner och fått höra olika livsberättelser. Vi känner oss otroligt tacksamma att hela världen har kommit till lilla Frövi och Fellingsbro och berikat vår vardag.

Bssam Mhawish är en av många människor som har varit med om det otänkbara. De flesta människor som vi möter har upplevt så mycket hemskt och bär på stora sorger, och delar trots allt så mycket glädje och framtidshopp med oss. Vi känner därför att det är viktigt att dela deras berättelser. Att få andra att förstå att vi alla måste ta ansvar för att världen ska bli en bra värld för alla!

Isabell Ramberg, diakon, Anna De Temple, diakoniassistent, Näsby Fellingsbro församlingar

Jag ska berätta om en lång, svår och farlig resa som vi och alla flyktingar tvingade av kriget att lämna våra länder från hela världen. Vi kom äntligen till landet med frihet, säkerhet och fred (Sverige).

Jag kom från Syrien med min fru och tre barn för ungefär 2,5 år sedan. Kriget förstörde vårt hem, därför började vi sälja allting. Vi sålde hela min frus egendom, två guldarmband, en guldkedja och några av de pengar vi sparade. Pågående kriget och ingen framtid för våra barn där så det var vår plikt att skydda våra barn från en säker död där under bombningen av flygplan och galna vapen. Vi tog bara två små väskor med några kläder och läkemedel som är viktiga för barn. Därefter började dödens resa som varade nästan tjugo dagar. 

Under denna resa mötte vi många svårigheter och faror, från svårigheterna med vägar, dåligt kallt väder i bergen till dödsfaran i havet. Mer farligt var när smugglaren sätter oss i en gummibåt med fyrtio personer istället för tjugofem. Sedan slängde han flytvästarna och några väskor i havet, inklusive en av våra väskor som innehåller barnens läkemedel. Efter dessa lidanden och faror anländer vi till Grekland. Sedan fullföljde vi vår resa till Makedonien, Serbien, Kroatien, Ungern, Österrike, Tyskland, Danmark och Sverige.

Vårt liv började igen när vi kom till Sverige. Det var vår dröm och vårt mål att komma till Sverige. Vi var trötta, hungriga och helt utmattade när vi träffade svenskarna i Malmö, där de gav oss mat, vatten, dryck och medicin. Vi åkte med buss i ca 6 timmar till Ställdalen och genast kom vi till Lindesberg. Migrationsverket i Lindesberg beslutade att skicka oss till Båtshagen camp i Frövi.

På Båtshagen fanns det först ett nytt lidande: Det fanns ca 120 personer från familjer och individer, barn, ungdomar, vuxna från olika länder och kulturer till exempel från Syrien, Irak, Afghanistan, Somalia och Jemen. Livet var svårt där eftersom min familj och jag bodde i bara ett rum under ungefär ett år och tre månader. När vi ville handla mat och grönsaker var vi tvungna att gå en och en halv timme för att komma till affären. I campen fanns ett kök för 120 personer med sju spisar där vi fick vänta en lång tid för att bereda maten till våra barn. Och det var också bara ett badrum med toalett för tjugo personer. Det var ett svårt live där, vi har varit frustrerade i flera månader - tyvärr. 

Livet började förändras små och lite efter att många av våra svenska vänner kom till lägret och delade våra bekymmer, lindrade och hittade lämpliga lösningar på det lidandet genom ett program som de förberett i förväg för att hjälpa oss. Vi minns namnen på våra svenska vänner med största respekt: Isabell, Anna, Ingela, Cajsa, Beatrice, Lena, Mia, Nils, Rolf och många andra. De jobbade hårt för att introducera oss till det svenska samhället genom att lära oss det svenska språket två gånger i veckan och gav oss kläder, kökssaker, leksaker till barnen och använde deras egna bilar för att hjälpa oss med allt. De presenterade den sanna svenska människan med dess prisvärda handlingar.

Vi älskade Frövi efter att ha sett det från sina bra människor och vi försökte svårt att stanna här, men vi förtjänade inte det först. Vi fortsatte att fråga genom våra svenska vänner och bekanta att hitta ett hus här i Frövi för att vi älskade den här bra byn med trevliga och vänliga människor, dess vackra natur och lugnet på platsen.  Frövi har ett viktigt och strategiskt läge för Frövi har järnvägsstation och bussar som gör det enkelt för personer att resa över hela Sverige och världen. Dessutom finns vårdcentralen och många affärer som säljer varor till bra priser. Vi får inte glömma Fröviskolan och förskolor som är grunderna bakom att vi stannar här. Barnen tycker om sina vänner som studerar med dem och dela med dem hela fritiden efter skolan och njuta av deras besök vid varje tillfälle och möjlighet.

Församlingshemmet i Svenska kyrkan i Frövi jobbar hårt för att hjälpa flyktingar. Det är en respektfull plats som kommer att värdas i våra hjärtan för oss och våra barn i hela livet. De är i kontakt med oss och med många flyktingar här och i de flesta delar av Sverige. De ger oss det bästa för att vi och våra barn bor i fred och säkerhet sida vid sida med trevliga människor här i Sverige. Faktum säger. det är flesta av de personer som bodde med oss på Båtshagen camp och flyttade till andra områden vill återvända tillbaka med sina barn till Frövi.  De kommunicerar kontinuerligt, pratar med oss om deras kärlek till den här goda byn Frövi och de hoppas och längtar tillbaka. De känner sig ensamma där som de berättade för oss eftersom det finns inte föreningar som tar hand om sina saker eller problem och deltar i händelser som det gjordes av Frövi församlingshem.

Vi bor i Frövi mellan våra människor och våra vänner och har bestämt att starta våra liv igen.
Vårt mål i framtiden att slutföra våra studier, vi och våra barn, för att arbeta hand i hand med alla svenskar i Sverige.

Tack Sverige, tack Frövi och tusen tack Frövi församlingshem.

Bssam Mhawish

Flyktingförläggningen i Grännaforsa 2015-2017

En mulen novemberkväll 2015, viker en stor fullsatt buss av från Kronobergs hed och ned i backen mot Grännaforsa. Passagerarna är trötta, några sover redan. Bakom sig har de ett äventyr, omöjligt att beskriva. De har färdats till fots, med bil, med tåg och över Medelhavet i osäkra gummibåtar. Allt har de lämnat bakom sig. De har tagit farväl av vänner och släktingar som fortfarande var i livet när de gav sig av på den vådliga resan. Deras hem har slagits i spillror, hela städer har blivit sönderbombade. Det enda som fortfarande lever är deras hopp hoppet om ett bättre liv för dem själva och deras barn, hoppet om en ljusare framtid där deras familjer ska kunna få leva i trygghet och fred.

Bussen bromsar in och stannar utanför ett vitt trähus; ett större boningshus och ett mindre annex. Detta ska bli deras nya hem i 1 ½ år framöver. Det är en enkel förläggning, med vandrarhemstatus. Det är tak över huvudet och skydd i kylan. Här finns sängar att sova i, man kan ta en dusch och det serveras mat. De har inga krav eller förväntningar på standard. De är glada att de äntligen får vila och komma till ro efter den långa flykten. De är djupt tacksamma. Det är 60 personer, varav 25 är barn, som stiger in i Grännaforsars första asylboende i historien. Familjerna kommer från Syrien, Afghanistan och Somalia.

Framåt midnatt lyser några få lampor i fönstren. Ett par tonårspojkar står på trappan och röker. Mycket av vår tid tillsammans med dem, kommer att handla om att lära dem av med denna ovana. Samtidigt, kommer vi att få större förståelse för vilken ångestdämpande effekt nikotinet har för människor med svåra trauman. Vi kommer att lära känna varandra. Vi kommer att skoja om varför det anses olämpligt att äta gris, varför nötkött är att föredra och vad som är att betrakta som haram ( ”förbjudet, helt otillåtet för en muslim”) . Vi kommer att skratta åt allt det där som är så laddat, allt det där som det finns så mycket fördomar och rädslor omkring. Vi kommer att sjunga och träna svenska i Missionskyrkan. Vi kommer att ha glädjefest med musik och dans i Grännaforsa, för att fira Ramadans slut. Någon kvinna kommer att lägga av sin slöja. Vi svenska kvinnor kommer att prova slöjan och fnissa, precis så som goda vänner gör. Vi kommer att lära ut vikten av att alltid cykla på höger sida, att ha på sig reflexväst även när det är ljust och spänna fast bilbältet också på bussen.  Vi kommer att sätta på strumpor på barnen som springer barfota med foppatofflor i 10 graders kyla.

Men om detta vet vi ingenting ännu. Än så länge är de främlingar, de står där vid askkoppen framför sin nya bostad i Grännaforsa.

Ägaren för Grännaforsa asylboende heter Stefan Johansson, han driver verksamheten genom företaget Rosenhill i Älmeboda. Tidigare har lokalerna brukats som vårdboende för psykiskt funktionshindrade. Under perioden som asylboendet drivs finns fyra anställda :Mubarak, Kaba, Allan och Ervin. Personalen sköter städning och matservering och hjälper de boende med att ringa till Vårdcentral och Tandläkare, informera om busstider och mötestider med Migrationsverket. Allteftersom  frivilliga i närområdet kommer att engagera sig i de asylsökandes livssituation, kommer det i praktiken bli de som hjälper till med de mesta av kontakterna med samhället; skola, barnomsorg, fotbollsträning och andra fritidsaktiviteter.

Kort efter det att flyktingarna anlänt till Grännaforsa finns Svenska kyrkan och en grupp frivilliga på plats, för att välkomna de nyanlända. Strax därefter startas en sånggrupp för barnen på förläggningen. Detta blir den första bekantskapen med det svenska språket, sånger och ramsor. Föräldrarna satt med sina barn och alla sjöng.

Strax för jul inbjöds alla till en julfest i Missionskyrkan. Några av kvinnorna åkte ivg till en av de arabiska matbutikerna i Alvesta. I affären bjöds det på arabiskt öl, alkoholfritt förstås, alkohol är haram. Det blev lamm, grönsaker och massor av spännande örter och kryddor. Många svenskar mötte upp, det var 90 personer som firade jul ihop. Sedan kom tomten med julklappar. Oj oj oj så mycket presenter som människor i Moheda hade skänkt! Glädjen var stor!

Under den här tiden har många känt stolthet över alla svenska traditioner. Det har varit högtidligt att få föra våra seder och bruk vidare. Första advent, Lucia, jul, nyår, påsk, valborgmässoafton och midsommarafton firades.

Missionskyrkan upplät sina lokaler till Språkcafé varje torsdag. Där var hög ljudnivå, kaffe, bullar, skratt och språkträning. Detta blev den fasta punkten för människorna i Grännaforsa, och vi som fick förmånen att engagera oss i detta arbete berikades tusenfalt. Också på Moheda bibliotek bedrevs språkundervisning.

En av de riktigt stora planerna som förverkligades var ett vänfamiljsprojektet. 14 Grännaforsafamiljer fick sin egna svenska vänfamilj. Här knöts vänskapsband för livet. Tillsammans gjordes utflykter, lagades mat och umgicks med släktingar och vänner, allt för att främja integration och språkutveckling.

Flyktingarbetet i Moheda stöddes av många enskilda, företag och organisationer; Alvesta kommun, Växjö stift, Moheda pastorat, Slätthögs kyrkliga syförening, Mistelås kyrkliga syförening, Majblommekommitteén Ör, Tillväxtverket, ICA Supermarket Moheda och församlingskollekter. Tack vare ekonomiska bidrag kunde många större evenemang genomföras; vårutflykt med grillning och lek på badplatsen Svanebro i Ör, vårdag med grillning och blomsterplantering på förläggningen, utflykt till cirkusföreställning på Tyrolen, utflykt till mångkulturell folkfest i Alvesta, utflykt till scoutgården i Alebäck, matlagningskurs i Växjö och utflykt till Leos lekland i Växjö. 

En stor del av volontärernas engagemang handlade om insamling av cyklar, skor, kläder och leksaker. Arbetet med cykelprojektet var omfattande. Cyklar skulle samlas in och repareras och delas ut. Alla barn fick sin egen cykel och de flesta vuxna fick också cyklar allt eftersom.

En av höjdpunkterna sommaren 2016 var fotbollskolan för alla barnen på Moheda Ifs idrottsanläggning. Det var glada och stola barn som cyklade iväg i en fin rad, naturligtvis med reflexväst och cykelhjälm på. De äldre ungdomarna var med som ledare, ett uppdrag som de växte i.

Levnadsförhållandena på förläggningen var inte alltid lätta. Maten höll inte någon högre kvalitet. Frustrationen över att inte ha ett eget hushåll var stor. Mat och kaffe tillreddes på badrummen. Under en period tog vattnet i brunnen slut och det droppade bara lite ur kranarna. Under den tiden gick de boende upp i backen till Grännaforsa hälsokälla och hämtade sitt vatten där, i flaskor och dunkar. Några av vänfamiljerna levererade vatten till sin familjer. Under hela boendetiden vilade en stark avloppslukt över hela förläggningen.

Julen 2016 avrundades gemenskapen med alla Grännaforsafamiljerna. Det ordnades en stor högtidlig julfest på Logen i Moheda, dans kring granen, mat, julgodis, tomtebesök och luciatåg. Många ögon tårades denna eftermiddag. Avskedet låg i luften. Flera familjer började få sina uppehållstillstånd, en del permanenta och en del tidsbegränsade. Flyttlassen började gå från Grännaforsa, till Alvesta, Älmhult, Konga och Stockholm. Det ena rummet efter det andra tömdes på asylboendet och det ekade tomhet i korridorerna. Alla var lyckliga och förväntansfulla att få komma vidare till egna lägenheter. Men det var vemodigt för alla, tårarna rann och många kramar utväxlades.

I mitten av februari 2017 rullade den sista bussen från Grännaforsa, med de tre sista familjerna. Det var en märklig känsla och stå vid vägen och vinka farväl. En viktig historisk epok i Mohedas historia hade nått sitt slut.

I huset, i dalen, i Grännaforsa, lever många minnen kvar, barn och vuxna vi lärde känna, och som vi aldrig kommer att glömma; Khalil, Thaeer, Fadia, Nour, Jamal, Modar, Nermin, Fatime, Morad, Walla… De gjorde outplånliga avtryck i mångas hjärtan.

Det sista orden som blir kvar i luften är de arabiska ” Ensha Allah”, Må Gud välsigna oss.

Heidi Sydmark, präst Moheda

Samtal och mötesplatser

Samtal.
Jag har sällan känt mig så rik som när jag fått sitta på golvet och dricka te med mina vänner som flytt från olika delar av världen. Livsberättelser och samtal med de många ensamkommande och unga vuxna från Afghanistan, Iran, Irak, Sudan, Somali osv. är enligt mitt sätt den finaste gåvan en människa både kan ge och ta emot. Ofta har de handlat om den konkreta och svåra livssituationen, om ett ”frånvarande” migrationsverk som flyttat runt på människor utan hänsyn till sociala nätverk eller sammanhang eller om oro och saknad av familjen. Efter flera år av väntan och ovisshet är de asylsökande frustrerade eller uppgivna, ibland suicidala och för många handlar det bara om att sova bort all till synes meningslös tid i en fortsatt väntan.

Vi är många diakoner och präster, ideella ”mammor och pappor, far- och morföräldrar” som lever nära dessa ungdomar och tänker att det kunde varit våra egna barn eller barnbarn. Det smärtar att känna maktlöshet när vi försöker vara ett stöd men inte får gehör från dem som sitter med dessa människors öden i sina händer. Många känner en stor frustration över deras framtid och kan i bästa fall göra ”konstgjord andning” eller ”hålla dem över vattenytan” för att de inte helt ska gå under. Vi frågar oss var människovärdet finns? Hur tar vi tillvara människors kompetens, mod och den livsvilja som fört dem hit? I ett land med en åldrande befolkning behöver vi fler människor som kan arbeta och bygga vidare i vårt glesbefolkade Sverige.

Jag vill tro att det Sverige som jag till stor del känner stolthet över fortfarande har en vilja att lyssna till de svagaste.  Att vi inte när vi ser tillbaka på vår historia ska behöva skämmas över att vi var ”de rika välbärgade svenskarna” som svek trots att vi hade de bästa förutsättningarna med en god ekonomi, bra sjukvård, låg arbetslöshet, många rum i våra stora hus och inte minst, de för flyktingar engagerade, avlönade och ideella som ropar högt om amnesti för dessa människor som riskerar att utvisas till platser vi svenskar varken vill eller bör besöka.

Jag vill inte att mina barnbarn ska ställa frågan varför vi inget gjorde.

Mötesplatser.
Många är de mötesplatser dit svenskar, asylsökande och nyanlända kommer för att hitta gemenskap lära sig språk, kultur och tradition. Ibland lagas det mat och vi har berikats med både nya recept, nya kryddor och nya smaker. Att få dela måltid är som jag tänker något mer än föda för kroppen. Det händer något speciellt när vi äter tillsammans. Kanske var det detta Jesus visste och ville visa oss då bibelns texter gång på gång återkommer till måltidsgemenskapen. På många håll runt om i vårt land är det just i kyrkorna detta händer. Hit kan man få komma och känna gemenskap oavsett bakgrund och behov. När Jesus talar om livets bröd och livets vatten får dessa mötesplatser för mig en symbolisk betydelse där jag påminns om att delad måltid ger föda till både kropp och själ. Kanske är det detta som händer i människors liv när dörren öppnas till församlingshemmets och måltidsgemenskap? Kanske Jesus säger till oss som till Sackeus; ”Idag vill jag gästa ditt hus”. Om det då finns någon ”hemma” som längtar att få ge mat åt både kropp och själ kan under ske. Inte på grund av vår kunskap eller prestation utan på grund av att Jesus fick gästa vårt hem. 

Ingrid Graaf, diakon Nybro pastorat