Om sorg, minnen, hopp och barmhärtighet
Under allhelgona tänder vi ljus och och minns de som levde. Vi påminner oss om att döden finns och drabbar oss alla. I kyrkan påminns vi också om att det finns hopp, och ett löfte, om ett liv efter döden.
Under allhelgonahelgen får vi tillfälle att visa vår sorg och sätta ljus på våra närståendes gravar. Vi får samlas och tacka för dem vi har haft hos oss, minnas och trösta varandra.
Alla ljusen på kyrkogårdarna lyser som små bevis på kärlek, i tusental. När någon vi älskar dör, lever kärleken till människan kvar i oss. Vi människor hör ihop med varandra. Kärleken sträcker sig efter den som inte längre finns, och det gör ont. Sorg är kärlekens kanske allra svåraste ansikte. Men det är fortfarande kärlek. Och den kärleken, den obändiga, den självutgivande, den som inte är beräknande eller självisk, utan förlåtande och full av medkänsla, den kallar vi ibland barmhärtighet.