Sjukhuskyrkan utgör en del av det vidare begreppet ”andlig vård i sjukvården” som betecknar det arbete som företrädare för olika religioner utför på sjukhusen till stöd för patienter, närstående och personal. Det bygger på att Sjukhuskyrkan har kontakt och samarbete med många kristna kyrkor och samfund, men också med judiska företrädare, muslimska, ateister, ja, alla olika religionsföreträdare från de större religionerna för att kunna ge andlig vård på sjukhusen.
– I Sverige förväntas vården bygga på en holistisk människosyn. Människans hälsa delas då upp i fyra delar: den fysiska, den psykiska, den sociala och den existentiella/andliga. Det där med den andliga hälsan är fortfarande inte självklart vare sig i sjukhusmiljön eller i andra delar av samhället. Vi är jätteduktiga på den fysiska hälsan i Sverige och man fokuserar mycket på den; där finns evidens och forskning. De existentiella behoven, som längtan efter mening, sammanhang eller svar på frågan varför? – är svårare för svensk vård att förhålla sig till. Det är dock fint att mer forskning kring även det existentiella nu växer.
När Lena fick tjänsten som sjukhuspräst hade den varit vakant under tre års tid, vilket innebar att sjukhuset hade vant sig av med det samarbetet. Därför krävdes det ett arbete av Lena för att ta sig tillbaka in i vardagen på sjukhuset för att Sjukhuskyrkan skulle vara en naturlig del där igen. Det tog tid men det blev bättre. Efter en tid hade Lena tillsammans med diakonen från församlingen byggt upp ett samarbete med sjukhuspersonalen som fick stöd i sitt arbete, vilket kan vara både stressigt och jobbigt under långa perioder.
– Det var viktigt inte minst för att personalen och arbetsledarna skulle ha en trygg relation till Sjukhuskyrkan och därmed kunna kontakta oss när något händer, berättar hon.
En vanlig dag som sjukhuspräst
Lena hade sin tisdagsrunda och torsdagsrunda. Då gick hon runt och hörde med personalen om det var någon patient som behövde ett samtal eller ett besök. Ofta blev det också små samtal i korridoren med personalen eller arbetsledaren. Även en chef behöver stöd.
– En period hade vi lunchbön för personal i sjukhuskapellet och ibland även miniretreater som vi kallade “Stilla stund”, där vi spelade lugn musik, det fanns tid till att bläddra i böcker eller måla eller bara ligga tyst på en madrass och vara. Vi hade även reflektionsgrupper och handledningsgrupper med all personal.
Emellanåt gjorde Lena hospiteringar vilket innebar att hon klädde sig i sjukhuskläder och var en skugga bakom en sjuksköterska eller undersköterska och följde med hela dagen för att få en inblick i deras arbete.
– Under de här hospiteringarna kunde jag inte annat än att tänka ”Wow, vad mycket kontakter, vad mycket känslor, vad mycket praktiskt att ha koll på. Hur många steg har de i kroppen efter en arbetsdag?” Det är helt galet så mycket fint de gör och det var en otrolig möjlighet för mig att få se vilken miljö jag faktiskt arbetar i.
I samarbete med hospiceavdelningarna firade vi också minnesgudstjänst vid allhelgona i Norrtälje kyrka, där hela personalen fick tända ljus för alla som hade dött det senaste året, en månad i taget. De läste också texter, det spelades musik och anhöriga fick vara med.
– Det var det viktigaste på hela året för personalen att få tända de där ljusen och krama de anhöriga. Många hade privata anledningar att vara ledsna och det här blev en kanal för att släppa ut de känslorna. Det spelade ingen roll om de var troende eller inte; det var en viktig stund för både medarbetarna och de närstående.
”Fint att få vara nådens bärare”
Det var såklart tufft att möta människor i, ibland akut, sorg men det var också fint att få vara barmhärtighetens eller nådens bärare på något sätt, berättar Lena.
– När jag satt bredvid en säng där det låg en person på väg att dö var det ofta så att samtalet kom att handla om annat än sjukdomen eller döden. Det handlade snarare om den där sommaren då han eller hon hade så himla mycket att göra och när bilen strulade och andra situationer från livet. Det handlade helt enkelt om livet. Den friska delen av livet. Det blev viktigt att få skratta lite och minnas härliga stunderoch få tänka på sig själv som en människa med en livsberättelse, med erfarenheter och kompetenser. Att få vara en människa som har bidragit. Jag är mer än min sjukdom. Lenas uppgift var att lyssna, och vara barmhärtighetens bärare i mötet.
– Det var speciellt att sitta bredvid en person som låg döende i en säng och som hade ett helt arbetsliv och en massa andra erfarenheter bakom sig, medan jag några timmar senare kunde gå ut frisk på gatan. Vissa hade förlorat ett barn eller någon annan närstående. Det var så mycket som de här personerna kunde lära mig.
Lena upplevde att det värsta för en sjuk människa nästan var att förlora sin kapabilitet.
– I det livsskede som de här personerna befann sig var det viktigt för många att få prata om vad de hade bidragit med. Vi lever i ett görarsamhälle. Det är viktigt att man presterar och viktigt att känna sig behövd. Det är ett existentiellt behov att känna att man räknas, att man kan bidra, att man hör till.
Ibland fick hon umgås med patienterna i dagrummet på hospiceavdelningarna där teven stod på och det fanns pussel och liknande att underhålla sig med. Det fanns möjlighet att få en whiskey för den som ville.
– Det gillade jag, att de här personerna hade en plats, ett sammanhang, där de fick känna att de fortfarande var människor och del i en gemenskap. Ha ett namn, vara en berättelse, få vara med.
Vad var det svåraste med att vara sjukhuspräst?
– Att härbärgera att livet får vara både svårt och härligt på samma gång och att orka med att gå från tungt och intensivt till lättsamt och glatt på samma dag. Ibland känns det som att vi delar upp våra liv i att man är 100 procent lycklig eller så är allting bara svårt. Men livet är både och.
I döden finns också livet. Man kan vara glad och skratta samtidigt som man är dödligt sjuk, fortsätter Lena.
– Man kan minnas de fina och roliga stunderna samtidigt som man är jätteledsen. Jag minns en vigsel där den ena partnern snart skulle dö. I den stunden rymdes både ledsamhet över den stundande döden och lyckan i att få enas i äktenskap med den man älskar. Livet är ofta både och, det är den nåden jag försökte bära med mig. Nåd att leva i både och, inte antingen eller.
För personalen på akuten är de här tvära kasten en vardag på ett ofta extremt sätt. Det kommer in skadade och sjuka personer på löpande band så personalen måste konstant vara på tårna, vilket Lena noterade under sin tid på sjukhuset.
– Ibland blir personalen avlöst mitt i arbetet med en sjuk patient och så ska de gå hem från jobbet med hög puls utan att veta hur det ska gå för den kanske döende personen som man har tagit hand om den senaste timmen. De ska gå från hög stress till att ta hand om disken och hämta på förskolan. Det gjorde mig ödmjuk.
För att själv hantera övergången mellan att finnas för ledsna eller döende människor konsumerade Lena lättsmält underhållning på fritiden.
– Jag behövde promenader, skrattiga tv-program och glada böcker för att finna balans. Och bönen. Gudstjänstrummet. Altaret. Ibland var det svårt att själv bära allt, då betydde kyrkans rum mycket. Bönen, att bara vara tillsammans med Gud och få bärhjälp, var nödvändigt.
Vad var det bästa med att vara sjukhuspräst?
– Dels alla möten med människor som berättade om sina liv och delade sina känslor, dels meningsfullheten. Jag fick öva upp en lyhördhet, öva på mod att inte göra, mera vara. Det var stort att försöka sätta min rädsla för det jobbiga och smärtsamma åt sidan och vara trygg i att kunna finnas där för någon som behövde nådens närvaro.
Skribent: Ellinore Nilsson
