Det sorlas livligt på nyöppnade Frestels Deli & Café vid Prästgårdsängen. Innanför dörren står några rollatorer parkerade och i soffor och fåtöljer träffar jag sex Örgrytedamer och diakon Anette från Svenska kyrkan. De brukar träffas på tisdagar var tredje vecka och idag blev mötesplatsen caféet. Yngst är 86-åriga Gunnel och äldst är Greta med sina 99 och ett halvt år. De flesta bor i närheten och har promenerat hit, utom Ulla, 90, som tagit spårvagnen.
– Här kan vi prata om allt, berättar Ragnhild, snart 95, med glittrande ögon.
Ett sorl av minnen
I gruppen finns möjlighet till att samtala på djupet. De har ofta haft en bok som utgångspunkt, till exempel har de läst om kvinnor i Bibeln. Men den här gången träffas de bara för att prata. På bordet har de skrivit en haikudikt på en servett: ”Damer i soffan – Pratar om gamla tider – Tänk vad åren går”. En gammal tidning från 1968 på cafébordet sätter igång ett samtal kring du-reformen, trafikomläggningen, stormen Ada och månlandningen.
– Det är helt fantastiskt att få lyssna till deras erfarenheter och deras vishet. Jag inser att de har helt andra referensramar än jag som är 40 år yngre. Det är häftigt att mötas över generationerna, tycker Anette.
Kriget som aldrig glöms
De flesta i sällskapet flyttade hit under 50- och 60-talen och de kommer från olika delar av Sverige. Erfarenheter från Falun, Karlskrona och Värnamo har de burit med sig till det nya livet i Göteborg, liksom Gunnels upplevelser från hennes tid i USA. Det lilla livet med barn och familj har funnits parallellt med de stora världshändelserna. Inte minst har tiden under andra världskriget satt spår.
– Jag kom ihåg att det kom gubbar hem till oss och inspekterade mörkläggningen. Och vi fick lämna ifrån oss hjulen på våra bilar, de skulle vara reserv till militären, berättar Gunnel, 88.
Ivriga röster stämmer in medan påtåren serveras. Minnena flödar från ransoneringshäften, kalops på kaninkött och konserverade ägg till sökarljusen vid Kviberg. Ulla-Britt, 90, minns flyglarmen i Karlskrona och Ragnhild berättar om krisövningarna i skolan där barnen fick spela skadade och döda. Och från fredsdagen 8 maj 1945 har Ulla ett särskilt minne:
– Jag var på Götaplatsen och jag tror vi var 70 000 människor där. Just då såg jag ett V-tecken av fåglar flyga över oss och alla stod och pekade. Det minnet har verkligen fastnat hos mig.
Viktigt att bestämma tid
Nästan alla lever numera ensamma. Alla har någon krämpa som de kämpar med. Flera av dem var aktiva i numera nedlagda Diakonikretsen i Örgryte. Pandemin satte stopp för många möten, men nu har kontakten återupptagits.
– Ju äldre man blir ju mer ensam blir man, så jag sätter stort värde på träffarna. Det är viktigt att bestämma en tid så att det blir av, tycker Gunnel.
Och just att bestämma tid är det här sällskapet bra på. Förutom tisdagsträffarna är fredagslunch på Dicksons Hus en stadig inbokning.
Att ta sig ut, trots krämpor
– Men man får göra det man orkar. En gång var det bara jag som dök upp på Dicksons, berättar Ulla-Britt.
– Det är viktigt att ta sig ut. Jag har svårt med foten, men jag går så långt jag orkar, sen tar jag bussen. Man får göra det som går helt enkelt, säger Ulla.
Text: Karolina Braun