Det är en solig onsdag i början av september. På Frivilligcentralen Knuten är ett sällskap samlat för att äta lunch tillsammans. Jag möter dem i det stora öppna vardagsrummet och blir direkt välkomnad av både Anne Marie och Helena som arbetar här, men också av Shiva, Samara, Zita och Carlos. De har alla varit här förut och har mycket att berätta om Knuten när jag nyfiket ställer mina frågor. Hur har de hittat hit och vad betyder Knuten för dem?
– Jag måste komma hit, säger Samara med inlevelse och ett stort leende över ansiktet. Hon beskriver Knuten som en skön och avslappnad plats att komma till. Här får hon träffa nya människor och ägna sig åt alla olika verksamheter som erbjuds. Stora delar av hennes familj bor i Libanon och här på Knuten är det som om hon har hittat en ny familj.
Shiva nickar och håller med. Hon berättar att hon kom till Sverige för två år sedan och här på Knuten har hon fått hjälp att lära sig svenska och att hitta nya vänner.
Världens mat
Klockan närmar sig 12.00 och vid det stora matbordet står nu lunchen, som går under temat Världens mat, serverad. Vi slår oss ner och börjar ta för oss av rätterna. Zita har lagat en fiskgryta och Shiva har tagit med sig ris och lammfärsbiffar. På bordet finns också sallader av olika slag, en soppa, en dipp och andra goda tillbehör. Samtalen flyter på och stämningen är avslappnad när vi börjar äta tillsammans.
En ny besökare tittar in, Monika. Hon har varit här flera gånger tidigare men just idag blev det ett spontant besök, hon kände inte till att det var Världens mat på schemat. Snabbt får hon en stol att slå sig ner på och så är hon en del av lunchsällskapet.
Till efterrätt blir det klassiskt svenskt, jordgubbar och glass. Alla hjälper till att duka fram, hälla upp kaffe till varandra och skicka runt skålar med glass och kex över bordet. Sällskapet utökas när fler besökare ansluter och slår sig ner. Samtalen flödar, alla pratar med alla och stämningen är hög. Här finns en öppenhet och en prestigelöshet som verkligen märks. Hit kommer man som man är och man stannar så länge man vill och behöver.
Mitt i efterrätten kliver Emelie in genom dörren och blir varmt välkomnad. Just idag vill hon bara lämna en kasse kläder till Gratisbutiken och hinner inte stanna på en fika.
– Jag kommer tillbaka en annan dag, säger hon innan hon går vidare.
En plats för alla
När lunchen är avdukad blir jag sittande kvar med Carlos vid bordet. Han delar med sig av sina tankar om varför Knuten är en så uppskattad samlingsplats för så många människor.
– Här finns något för alla, säger han. Musik, måleri, syverkstad och språkcafé. Alla som kommer hit har något att bidra med och lokalerna används till många olika saker. Jag har självt lett en spanskakurs här och gått en kurs i ukulele, berättar han.
Anne Marie, som har arbetat på Knuten sedan starten 2001, berättar att Knutens ursprungsidé handlade om delande.
– Vi ville dela gemenskap och erfarenheter med varandra och fånga lusten till engagemang på ett kreativt sätt. Med tiden har delandet vidgats i takt med att nya människor sökt sig hit och idag delar vi allt från kunskapen som var och en besitter till mat och kläder.
Engagerad för miljön
Idag delar vi allt från kunskapen som var och en besitter till mat och kläder.
Anne Marie
Borta i soffgruppen har ett nytt gäng samlats och Anne som precis slagit sig ner har en idé som hon brinner för. Hon skulle gärna vilja starta en kurs i
”remake” här på Knuten.
– Jag tror att vi behöver bli bättre på att rädda våra kläder, säger hon och pekar mot Gratisbutiken. Hon berättar att hon har rensat hemma och kommit hit idag för att lämna in kläder till butiken. Jag får veta att hon också gärna syr, lappar och lagar jeans och tröjor som tappat en knapp eller bara behöver lite extra omvårdnad. Anne berättar om sitt engagemang för miljön och slår ett särskilt slag för klädvård.
– Vi behöver ta hand om det vi har och bevara det, säger hon. För att producera ett par nya jeans går det åt nästan 10 000 liter dricksvatten. Det är inte rimligt att vi fortsätter konsumera nytt hela tiden.
– Vi behöver tänka om och fler borde lära sig att sy på symaskin. Många kan inte ens sy i en knapp idag, säger hon.
Gratisbutiken på gatan
Det är en strid ström av besökare som tittar in på Knuten under eftermiddagen. Någon sticker in huvudet för att bara säga hej och sedan ta sig vidare. En annan vill kika efter en bok, en blus eller en leksak i Gratisbutiken. En tredje slår sig gärna ner och blir serverad en kopp kaffe. Alla är lika välkomna och på något konstigt sätt tycks alla känna alla, på ett eller annat sätt.
När eftermiddagssolen gör sig påmind flyttar Gratisbutiken ut på gatan. Rosmarie som är på besök över dagen hjälper till att hänga upp nyinkomna skjortor och byxor på galgar. Hon kommer från Stenungssund och fick en spontan vilja att hjälpa till.
