Avskedet gör sorgen mer konkret

Ett stilla rum i mjuka färger. Ett tänt ljus i en enkel ljushållare och stolar längs väggarna som ramar in platsen för avskedet. Vi befinner oss i avskedsrummet på Östra sjukhuset. Hit kommer anhöriga för att ta farväl när någon närstående har dött på sjukhuset. Jonas Olander arbetar som sjukhusdiakon och har varit med vid många sådana avsked.

– Döden är ju abstrakt och svår att begripa. Det är inte ovanligt att känna rädsla inför vad man kommer att möta och hur man själv kommer att reagera. Kanske är det första gången man ser en död människa och så är det dessutom en person som betytt mycket för en. Då kan det kännas skönt att någon går bredvid och leder vägen, säger Jonas.

När ett barn dör

Avskedsrummet behöver bokas hos bårhusvaktmästaren som öppnar och visar in. Ibland blir Sjukhuskyrkan ombedda att vara med. På helgerna går alla bokningar istället direkt via Sjukhuskyrkan.

–  Det kan ske vid hastiga dödsfall eller om anhöriga är tillresta och inte har möjlighet att vänta till måndagen. Och det gäller också när det handlar om barn, berättar Jonas.

På Östra sjukhuset föds omkring 10.000 barn varje år. Men ibland händer det som inte får hända: Barnet dör i magen eller avlider strax efter födseln. Jonas visar ett skåp med små filtar som en sköterska har virkat. De kan föräldrarna använda för att lägga barnet på i avskedsrummet. De föräldrar som önskar kan också vara med vid kistläggningen och ta på barnet de kläder som de har valt.

– Vid dessa tillfällen är det så kort tid som föräldrarna har mött sitt barn. Kanske har man inte ens fått uppleva barnet levande. Att få vara med och kistlägga kan vara ett sätt att skapa sig minnen. Det kan underlätta för att så småningom börja hantera sorgen, säger Jonas.

Plats för känslor

Att få se sin närstående som har dött, ta sig tid och tända ljus är också saker som gör sorgen mer konkret. Jonas kollega Bertil Helander har varit sjukhuspräst i 30 år och har varit med vid många dödsfall, både barn och vuxna.

– Jag brukar följa med de anhöriga till avskedsrummet, sedan drar jag mig tillbaka. Efter en stund knackar jag på och samtalar om de vill det. Och sedan händer det som händer, berättar Bertil.

Ofta blir det samtal om minnen: det kan bli både gråt och skratt. Ibland märks blandade känslor om det finns ouppklarade konflikter. Men oavsett känslor så säger de flesta efteråt att det var bra att vara där, berättar Jonas. Och många uttrycker tacksamhet att Sjukhuskyrkan varit med.

Bertil poängterar att avsked inte är något punktuellt utan en process, där tiden i avskedsrummet är ett steg på vägen.

– Där kan jag som präst ibland få fortsätta ta vid om det blir aktuellt med sorgesamtal och begravning, berättar Bertil.

Det händer att Bertil har fått frågan av en patient ”Vill du begrava mig?” Och när dop skett i gränslandet mellan liv och död kan anhöriga fråga ”Vill du följa med en bit till?”

Kärlekens eftersmak

Att visa vördnad för den unika människan som lämnat jordelivet ser både Bertil och Jonas som viktigt. Båda beskriver det som ett privilegium att få vara med i dessa stunder.

Jag frågar om det inte blir tungt att vara så nära döden.

– Även om det inte är lika känslomässigt för mig som hos den anhöriga så blir jag alltid trött efteråt. Avsked är ju ett möte med den existentiella gränsen. Men avsked är oftast vackra, för det är ett ställe där sorgen får finnas. Och sorgen är kärlekens eftersmak: Den gör ont men den är fortfarande vacker, menar Jonas.

---
Text: Karolina Braun