Traditionen att tillsammans med er alla, vandra från Norrköpings synagoga till den judiska begravningsplatsen, är mycket viktig. Att vandra tillsammans är en stark symbol. I den judiska Torahn är uttåget ur Egypten ett centralt tema. Inom kristendomen - och i andra religioner - beskrivs själva livet som en vandring tillsammans med Gud och varandra. Vandringen i kväll ger en känsla både tankemässigt - och i hela kroppen - av sorgen, allvaret och av det outsägligt onda som Förintelsen innebar.
Fotograferna Lee Miller och David E. Sherman var krigskorrespondenter för USA och Storbritannien under andra världskriget. De var bland de första journalister att komma till befriade områden i Europa. De väjde inte för det fruktansvärda utan fotade det de såg. De dokumenterade även koncentrationslägren och människor som var inspärrade där – överlevare och mördade människor. I en film som heter Lee (efter Lee Miller) så gestaltas deras gärning. Att se filmen är att följa med på deras vandring – deras resor genom ett krigshärjat Europa. De är modiga och de stöttar varandra i jobbet att fotografera. Och det de upplever följer med dem tankemässigt och känslomässigt hela livet. En av frågorna som filmen ställer är: Hur lever jag vidare efteråt, som överlevare, som vittne, efter förintelsen.
Vi behöver göra den här vandringen på Förintelsens minnesdag för att på nytt och på nytt försöka förstå – intellektuellt och känslomässigt – vad som hände. Vi vandrar i solidaritet med alla människor som lidit och som fortfarande lider.
Vi behöver också samlas för att påminna oss om vad mänskligheten är kapabel till. På nyheterna kan vi följa utvecklingen av en rubbad världsordning där demokrati inte längre alls är en självklar framtid. Risken är att andra, extrema krafter, får spridning även i Västvärlden. Vi lever i en ytterst osäker tid.
Därför är det också så viktigt att vi gör vandringen ikväll tillsammans. Vi är inte ensamma. Det ger hopp och kraft. När andra vill polarisera, komma med enkla lösningar och sätta grupper mot varandra, så måste vi fortsätta den eftertänksamma reflektionen där man kan ha flera tankar i huvudet samtidigt.
Vi måste fortsätta att mötas över gränser. Vi måste fortsätta att gräva där vi står. I den kristna kyrkan behöver vi till exempel fortsätta att reflektera kring vår egen antisemitiska historia – hur vi använder bibeltexter och hur vi tänker kring teologi. Andra sammanhang behöver göra andra saker.
Vi måste hjälpas åt på vandringen genom livet för att ge varandra hopp och mod. Så att vi orkar och vågar göra det vi vet är rätt. Vi måste – därför att livet i grunden är så stort, vackert och oändligt värdefullt. Det är värt att kämpa för och att tro på!
Jag ser fram emot att fortsätta att träffa er i olika sammanhang under året, och så ses vi igen, på den viktiga vandringen på förintelsens minnesdag 2027.