Vad tänker du på när du hör ordet hållbarhet?
– Spontant tänker jag på klimatet, som att källsortera, välja bort onödiga plaster, tänka på vad man köper hem för mat och så, börjar Emma.
– Mitt perspektiv har nog förflyttats lite bara under senaste månaden, till att mer handla om liv i balans. Jag tänker att hållbarhet gällande klimatet och vår relation till skapelsen också handlar om att hjälpa människor i en allmän vilsenhet. Vi söker nu ganska desperat efter en mening. Vi behöver hitta en hållbar livshållning för då tror jag mycket skulle falla på plats. Vi behöver hantera sjukdomen och inte bara behandla symptomen. Men det är väldigt skönt att källsortera för att dämpa sin ångest… Man hamnar lätt i det praktiska, för att det är det som går att göra någonting åt, konstaterar Sigrid.
– En känsla av kontroll, funderar Emma.
– Ja, vad skönt det är med lite kontroll, håller Sigrid med och skrattar.
Varför är det så lätt att attraheras av populism i stället för fakta?
– Det är bekvämt och skönt när någon säger ”nej, det är inte så farligt”, säger Sigrid.
– Ja, så är det. Och det många pratar om är att vi har svårt att se de långsamma hoten. Om det inte händer i min närhet idag, så kan det inte vara så farligt. Jag brukar tänka på när pandemin slog till så var världen väldigt snabb på att ställa om, för att det var ett så tydligt hot. Klimatet är ett lika stort hot, men det är lättare att kamouflera det i andra ord, fortsätter Emma.
– Ja, och man hjälpte varandra med lite hälsosam skam, ler Sigrid stilla. Och det var så tydligt ”håll två meters avstånd”.
Du är hållbarhetsambassadör i pastoratet Emma, vad innebär det?
– Ja, det undrar jag ibland också, säger Emma med ett skratt. Jag tänker att i pastoratet i stort så tar man saker och ting på allvar genom att ha ett strategiskt hållbarhetsarbete och forma tankar och arbetssätt kring det, inom alla de fyra hållbarhetsaspekterna. För att det ska rota sig i enheter, församling och i våra församlingsmedlemmar så behöver det också rota sig i våra arbetslag. Det behöver rinna igenom hela rastret. Då är det bra att ha några från enheter och församlingar som både kan ha tentaklerna ute i arbetslagen och i församlingslivet men också kan komma med input om vad som händer och kunna visa att bekymmer som finns går att lyfta i hållbarhetsgruppen. Vi blir en länk från pastoratsnivå till församlingsmedlem. Där har vi en roll. Ibland kan jag fråga mig om jag tar det på tillräckligt stort allvar eller om jag borde läsa på mer, så utvecklingspotential finns alltid. Men framför allt tänker jag att vi binder samman församlingsliv med ledningsliv.
I Kolmården så jobbar ni så en tid tillbaka ganska strategiskt med hållbarhetsarbete inom inköp. Hur kom den tanken upp?
– Det var när vi började med ambassadörer och vi började titta på själva livsmedelshanteringen allmänt. Vi kände att det var ohållbart. Det var mycket som slängdes, det var många kvitton, det påverkade arbetstid och arbetsmiljö för det var mycket praktiskt att lösa kring ekonomi. Det fanns också en känsla hos personalen att man tar det billigaste för man vill inte slösa med medlemmarnas pengar och det perspektivet fick bli det viktigaste. Det är inget dåligt egentligen, för man hade ändå ett perspektiv som man höll sig till. Men vi ville ta ett helhetsgrepp kring livsmedel, och effekten av det blev hållbar på flera sätt. Åter igen, tydliga regler är skönt, så vi satte upp några sådana och började vänja oss vid det som en start. Lägg till det lite rutiner, hur vi använder livsmedel, att de ska ta slut, att man inte har massa ostskankar som ligger och blir gamla, förklarar Sigrid.
Ni har en inköpsgrupp också, vilka funktioner ingår i den gruppen?
– Det är våra två hållbarhetsambassadörer och våra inköpsansvariga, en i varje enhet, så Emma sitter på två stolar för hon är både och. Och så jag, så vi är fem. Vi pratar lite om hur det går, vad som känns svårt, hur vi kan förtydliga och förändra rutiner för att göra det enkelt för medarbetarna. Nu fokuserar vi också på hur vi får med de ideella i arbetet, säger Sigrid.
Och det är rollen/funktionen som har plats i gruppen, så det hänger inte på om någon person byter jobb eller likande?
– Precis, det är viktigt, konstaterar Sigrid.
Emma, får du hjälp i dina roller av det här arbetet?
– Ja, det tycker jag. Jag kan ju tänka själv när jag får en lista på sådant som ska beställas och har jag riktlinjer att luta mig mot så kan jag agera på det. Riktlinjerna hjälper mig att våga. Vissa saker får slussas ut, men det blir ändå lättare för mig att ta diskussionen med en kollega eller en ideell medarbetare. Ja, så egentligen så skulle jag önska ännu mer riktlinjer. Vad vi behöver tänka på kring hållbara inköp och hållbara matvaror. Sedan tror jag vi alla behöver stöttning, för man går gärna på det där som känns tryggt. Man kanske inte vet vad ultraprocessad mat är eller att en linsgryta också kan innehålla massa protein.
Ja, det är en förflyttning som man behöver göra, någon typ av förändringsprocess som rör ett ganska stort antal människor, för det är allt från anställda och ideella medarbetare till en stor grupp församlingsbor som ändå möter oss ofta i delandet av mat. Hur genomför man den förflyttningen Sigrid?
–Jag tänker att man behöver hjälp i det. Oftast handlar det inte om ovilja, utan mer om att man inte vet vad alternativet skulle vara. Så man kör på det man vet om. Så fungerar vi människor. Men vi har också funderat mycket på detta i inköpsgruppen. Hur utbildar vi människor i att det finns möjliga alternativ, som inte känns för krångliga helt enkelt.
Vad skulle hjälpa dig i din roll för att ta det här arbetet framåt?
– När det gäller inköpsansvaret så underlättar lite fler riktlinjer. Att tänka tillsammans kring hur vi agerar. Vad gäller ekonomisk hållbarhet så behöver vi bli ännu bättre på att utnyttja de beställningarna vi gör. Det är till exempel lätt hänt att vi åker och ströhandlar - det blir inte så hållbart ekonomiskt. Arbetstiden det tar kostar också.
Om man ser till ambassadörskapet så är det kanske ännu mer kött på benen. Att tänka kring hur vi agerar och hur gör vi för att stärka oss i de fyra aspekterna, där behöver jag i alla fall lära mig mer och ha liksom bättre koll på hur saker och ting påverkar klimatet, funderar Emma.
Hur skulle du helst få till dig de sakerna så att det funkar i vardagen?
– Ja, det är ju en utmaning för allt ska få plats i ens tjänst, men man får kanske ta sig tid. Men det finns säkert bra föreläsningar och poddar. Kanske tips på föreläsningar på nätet. Men de behöver fånga en och inte bara skrämma, för man kanske inte orkar ta till sig det om det blir för mörkt.
Vad säger du Sigrid?
– Rent krasst så känner jag en ganska stor frihet i min roll som församlingsherde, i det här arbetet tror jag inte det finns så många hinder. Sen känns det alltid bättre att vara fler som engagerar sig i frågorna och att man gör gemensamma satsningar.
Men det kanske är vi som ska dra lite i det här och det gör ingenting. För jag tänker att i pastoratet finns det andra frågor som andra församlingar och enheter drar i. På något sätt skulle det kunna vara vårt bidrag till pastoratet, att hjälpa till att hitta nya vägar eller planera utbildningsdagar eller vad det nu kan vara som vi hittar på. Det är ju just inspiration till att tänka nytt och inte fokusera på vad som är eländigt utan mer ”så här kan man tänka i vardagen för att bidra”, men också se till att det landar i något djupare än så - att det tar tag i vår längtan.
Hur hittar ni hopp?
– Jag tror att man bara behöver börja med sig själv det går inte att göra på något annat sätt. Jag känner att man själv lever ett liv som är hållbart och djupt och att det finns någon längtan efter andlighet. Och att hitta glädjen på ett hållbart sätt. Sedan får det spridas på något vis. Men jag tänker att alltså för varje människa som hittar sin botten så blir det ju världen mycket bättre tänker jag, säger Sigrid.
– Ja, men precis så får man jobba lite med påminnelser också om hur det har sett ut förut. Hur såg det ut kring människovärde och vill vi dit igen verkligen, säger Emma och fortsätter,
Vi måste stå fast i viktiga värden, för när de ses som självklara kan det locka att utmana dem. Vi behöver problematisera lite i alla fall. Tala om hur vi tar hand om varandra. Uppmana till kärlek ändå.
Och inte tappa bort våra argument, det finns goda skäl och fakta bakom varför vi står för det vi gör, avslutar Sigrid.