Tecknande språk har funnits i alla tider, lika länge som det har funnits döva människor. I västerländska samhällen finns användandet av tecknade eller visuella språk dokumenterat från början av 1600-talet. Det finns dock belägg för att det kommunicerats med handgester så långt tillbaka som på 400-talet före Kristus i antikens Grekland.
Det finns omkring 200 till 300 tecknade språk i världen, men det exakta antalet är svårt att fastställa. Många av språken har utvecklats oberoende av varandra och det går därför inte att fastställa något ursprungligt första teckenspråk.
Ett gemensamt språk
Hur länge det svenska teckenspråket har funnits vet man inte heller säkert, men ett gemensamt svenskt teckenspråk började utvecklas i början av 1800-talet. Det svenska handalfabetet skapades 1808 av rektor Per Aron Borg. Han startade också Manillaskolan, Sveriges första dövskola, år 1809.
På Manillaskolan gick både döva och blinda barn och den drevs helt på ideell basis. I och med öppnandet av skolan fick döva en plats där de kunde träffa andra döva, något som inte var självklart under denna tid. Många döva bodde mer isolerat och möjligheten att skapa ett gemensamt språk var därför begränsad. De tecken som fanns var ofta lokala och lärdes bara av ett fåtal. Öppnandet av skolan möjliggjorde utvecklandet av ett gemensamt svenskt teckenspråk.
Ett erkänt språk
Det svenska teckenspråket är ett visuellt språk med egen grammatik och eget teckenförråd. Det är ett eget språk, och inte som många tror en annan form av det svenska språket. Språket talas med händer, ansiktsuttryck och kroppsrörelser.
I Sverige är det svenska teckenspråket erkänt som dövas förstaspråk sedan den 14 maj 1981. Erkännandet innebar att döva fick rätt att få undervisning på svenskt teckenspråk. 2009 fick svenskt teckenspråk ännu starkare status när det genom Språklagen jämställdes med de nationella minoritetsspråken.
Teckenspråk i en digital värld
Tecknade språk är unikt relationsbaserade. Till skillnad från talade språk, som kan föras på avstånd utan visuella inslag via till exempel ett telefonsamtal, har tecknade språk historiskt sett inte kunnat åtnjuta samma teknologiska framsteg. Det krävs att man kan se personen framför sig eller känna deras tecken för att kunna teckna och föra ett samtal.
När riksdagen erkände svenskt teckenspråk 1981 var möjligheterna till kommunikationen på distans betydligt mer begränsad än de är i dag. Döva var ofta hänvisade till texttelefoner, brev eller fysiska möten för att kommunicera med andra teckenspråkiga. I dag har digitaliseringen skapat helt nya möjligheter. Tekniker som videosamtal har gjort det möjligt att kommunicera på teckenspråk över långa distanser utan fördröjning. Sociala medier, video och digitala mötesverktyg har skapat nya forum där döva kan träffas, dela erfarenheter och få information på sitt förstaspråk.
Den tekniska utvecklingen har också förbättrat tillgängligheten för många. Automatiska undertexter, videosamtal och tolkningshjälp på distans är bara några av de tekniker som kan underlätta dövas vardag.
Utmaningar och framtid
Men tekniken kommer också med utmaningar. Något som förändrats i och med den ökade digitaliseringen är teckenrummet, det tredimensionella utrymme framför och runt kroppen som tecknare använder för att teckna. Vanligtvis består det utrymmet av området ovanför huvudet, runt axlarna och ner till midjan. Men i
en virtuell värld begränsas utrymmet, något som får konsekvenser för språket. Tecknen behöver helt enkelt anpassas för att synas i bild.
Den digitala utvecklingen är alltså inte helt utan utmaningar. Men i det stora hela har den digitala utvecklingen ändå inneburit en kommunikativ frihet som inte har funnits tidigare.
Text: Matilda Eklöf