Naturvårdsbränningar ökar artrikedomen

Magnus Melander arbetar som naturvårdare på Länsstyrelsen och har ansvar för inventering och skötsel av skogen i våra naturreservat. Bland annat planerar han de naturvårdsbränningar som ska ske.

Vi har stämt träff i Stora Hjälmmossen utanför Vånga, där man nyligen har bränt i skogen. Landskapet som möter oss består av svartbränt gräs och svartsvedda träd ett par meter upp på stammarna. Men mitt i det svarta spirar friska, gröna skott och insekter myllrar på marken.

Skogen anpassad till brand

– Skogen är mycket mer anpassad till brand än vad många tror, berättar Magnus. Skogsbränder har historiskt varit mycket vanliga i skogen. Så vanliga att vissa insekter är beroende av brandrök för att kunna reproducera sig. Andra behöver brandskadad ved för att trivas.

Länsstyrelsen i Östergötland ingår i EU-projektet Life2Taiga, där 17 länsstyrelser samt finska Metsähallitus (förvaltar den finska statens mark) medverkar. Sammanlagt planerar man att genomföra 215 bränningar på drygt 3 400 hektar fram till projektets slut år 2028. Man beräknar att det kommer att skapa livsmiljöer för minst 40 arter som är beroende av brand och gynna många andra arter som är beroende av bränd ved i olika förmultningsstadier.

– Länge var naturvårdens ideal att lämna skogen så orörd som möjligt, berättar Magnus. Men en gammal tallskog som aldrig får brinna blir med tiden mörk och förtätad när gran växer in under de höga tallarna. Det tjocka markskiktet av mossa breder ut sig och den öppna mineraljorden försvinner. Samtidigt som skogen tidigare lämnades i stort sett orörd har vi i samhället blivit mycket bättre på att upptäcka och släcka bränder.

Räddningstjänsten kan i dag snabbt nå nästan varje brand, vilket förstås är positivt eftersom oönskade vildbränder medför mycket förstörelse. Men samtidigt märkte man att skogen började förlora sina naturvärden.

Forskningen tog fart

Forskningen tog verklig fart under 1980- och 1990-talen kring brändernas betydelse för skogarna. Den visade att många skogar hade brunnit återkommande under århundraden. Samtidigt inventerades hotade arter mer systematiskt. Man förstod att en hel grupp skalbaggar, svampar, nävor och andra organismer inte bara tålde brand utan faktiskt behövde den för sin överlevnad. Runt 1990 började brand på allvar användas som en medveten naturvårdsmetod i Sverige.

– Efter en brand öppnar skogen upp och blir glesare, ljusare och varmare. Det skapas bränd ved, sotad bark och blottad jord. Detta är rena paradiset för många svampar, lavar, växter och insekter.

Specifikt väderfönster

När man planerar inför en naturvårdsbränning studerar man vegetationen, planerar brandgränser och utförande långt i förväg. Sedan väntar man på ett mycket specifikt väderfönster.

– Det är nästan så att man behöver genomföra bränningen från en dag till en annan. Ja, kanske inte riktigt, men nästan så, säger Magnus. Det måste vara tillräckligt torrt i marken för att elden ska ta sig och göra nytta, men också tillräckligt säkert för att branden ska kunna kontrolleras. En planerad bränning kan skjutas upp länge tills väder, vind och markfuktighet stämmer.

När dagen för bränningen kommer har man i förväg ordnat vattenförsörjningen från ett närliggande vattentag genom att installera pumpar.

– Här i Hjälmmossen kunde vi ta vatten från en göl. Man drar vattenslang runt hela området som ska brännas. Räddningstjänsten och andra berörda är förstås förvarnade. Ett 15-tal personer arbetar med bränningen, som sker mycket systematiskt. Vi har avtal med Falck Natur AB, som utför bränningarna åt oss.

Successiv avbränning

Magnus tar fram en bunt inplastade papper med ritningar som visar hur en bränning går till. Han pekar och visar.

– Man tänder ofta nära gränsen på områdets läsida, där elden får arbeta mot vinden och mot gränsen. På så sätt skapas ett avbränt område som fungerar som en säkerhetszon när man successivt tänder nya linjer eller stråk som får brinna mot de redan avbrända områdena. Eldfronten leds steg för steg och får arbeta ganska långsamt. Gränserna bevakas noga så att elden inte smiter utanför avgränsningarna.

– Brandområdet bevakas och eftersläcks under flera dygn. Glöd kan ligga dold i stubbar, rötter och torv. Efterbevakning sker tills vi inte har sett någon rök på tre dagar, för att vi ska vara säkra på att inga lågor blossar upp igen. Pumpar och slangar lämnas kvar tills området bedöms vara kallt och säkert.

Skott och frön spirar

Magnus pekar på en tjock, bränd tallstam där kåda har runnit ut.
– Det här vill vi åt, det här är bra, säger Magnus nöjt. Just tallskog är väldigt anpassad till brand. Tallarna har utvecklat tjock bark, till skillnad från granen som har tunn bark. De kan bli väldigt höga och har sina kronor högt uppe i luften, vilket är ett sätt att skydda sig mot brandens lågor. Men granskogen, som har vuxit in under tallarna och förtätat skogen, försvinner efter en brand och gör tallskogen öppen och ljus.

Magnus spanar mot marken och det dröjer inte länge innan han har upptäckt vad han letar efter.

– Titta här. Det här är små tallskott som kommer fram. Efter en brand kan tallens frön slå rot. Många fler skott lyckas växa upp och hålla god kvalitet än om man skulle ha gått ut och planterat tall i stället. Det kommer också mycket annat som spirar. Vissa frön ligger i dvala tills värme och förändrade markförhållanden ger dem möjlighet att gro.
Resultatet blir en mosaik av olika livsmiljöer, som ur ett ekologiskt perspektiv är mycket värdefulla.

– På lång sikt hoppas vi kunna bevara naturmiljöer för kommande generationer. Under flera år efter bränningarna följer vi området och inventerar hur återväxten sker och vilka arter vi hittar. Det är faktiskt så fantastiskt att effekterna efter en bränning kan utvecklas under uppemot hundra år.

Text: Annelie Tollerå