Arbetarminnen från Strykjärnet

Det är en tisdag i slutet av augusti och klockan har precis slagit elva. Den sensomriga förmiddagen till trots rör sig en stadig ström av besökare genom utställningslokalen. I bakgrunden hörs tonerna av Min soldat (någonstans i Sverige) och det rytmiska dunkandet av en vävmaskin. Toner från en annan tid.

Carina har varit intendent på Arbetets museum sedan 2008. Hon ger ett lugnt intryck där hon står mitt i utställningen, omgiven av fotografier och föremål. Det här är hennes hemmaarena. Alva och hon har spenderat mycket tid tillsammans genom åren. Utställningen om Alva invigdes 1991 samtidigt som Arbetets museum öppnade. I utställningen fick man ta del av Alvas berättelse om hennes tid som rullerska på Holmens textilfabrik i Strykjärnet. Utställningen huserade i trapphuset och där har den varit kvar ända tills nu.

– Det har varit vår enda permanenta utställning, den enda basutställningen faktiskt, som vi har haft. Den här damen har blivit en del av vårt DNA.

Berättelser bevarade för eftervärlden

Under 1980-talet gjordes ett stort insamlingsprojekt som hette just Arbetarminnen. Alva var en av 300 textilarbetare som intervjuades om sin tid på fabrikerna. Liknande projekt hade tidigare gjorts med manliga yrken som gruvarbetare och rallare. Carina gestikulerar illustrerande medan hon berättar.

– Men så har vi de här kvinnorna som stod och skötte stora gigantiska textilmaskiner själva. De hade ett enormt maskinellt tekniskt ansvar. De var fattiga och hade lägst betalt av Sveriges industriarbetare. Dessa hade man inte gjort några intervjuer med, de ansågs vara helt ointressanta, konstaterar hon. Dels för att det var kvinnor, dels för att de var dåligt betalda.

1983 skapades stiftelsen Arbetets museum. 1986 drog projektet med att samla in textilarbetarnas historier i gång. Då gjordes också den första intervjun med rullerskan Alva Carlsson. Inför museets öppnande 1991 ville man ha med någonting som gestaltade historien från huset.

– Då valde man Alva, för hon var hon så otroligt fokuserad på just arbetet i sin intervju. Hon älskade sitt arbete! Det gick inte att få ett negativt ord ur människan! Det gjordes två kompletterande intervjuer 1990 med henne i samband med att man skulle göra utställningen.

En efterlängtad nysatsning

Efter flera års förberedelser och hårt arbete har utställningen nu flyttat in på ett eget våningsplan. Den har också utvidgats till att bara inte handla om Alva och hennes liv, utan också om husets arbetshistoria. Vi får möta Alva och andra textilarbetare som med egna ord berättar om arbetet, gemenskapen och vardagslivet. Alva är den röda tråden som leder besökarna genom utställningen.

– Huset vi står i började byggas 1916 och stod klart 1917, förklarar Carina. Alva arbetade här i 35 år, mellan 1927 och 1962, och hennes berättelse fanns med som utställning i trapphuset i 35 år. Nu hoppas vi att den här utställningen också ska kunna stå i 35 år, säger hon och skrattar.

Från början fanns en tanke på att berätta den nya utställningen ur den unga Alvas perspektiv, men idén slopades längs vägen.

– Vi insåg att det är den gamla människans berättelse som vi har. Och det behöver vi betona, bland annat just för att det inte finns något negativt i det hon berättar.  Det är lite av en gammal människas tillbakablick som också kan bli lite rundad i kanterna. De mest smärtsamma sakerna kanske plockas bort eller tonas ner. Det vi har gjort i stället är att prata om Alva utifrån arbete, vardagsliv och fritid. Det är lite det som är grunden för hela Arbetets museum. Vi pratar om historien, nutid och framtid, utifrån arbetsliv och vardagsliv.

Från Vikbolandet till Norrköping

Alva älskade sitt jobb och var odelat positiv i sina intervjuer, men hon hade ingen lätt start på livet. Bilden som Carina målar upp är en berättelse om fattigdom och en önskan om egenmakt, satt till kulisserna av ett Sverige i förändring. När Alva var 16 år beslöt hon sig för att ta sig in till staden. Hon ville skapa sin egen framtid och tjäna sina egna pengar. 1927, strax innan hon fyllde 18 år, började hon arbeta på fabriken.

Flytten till Norrköping öppnade upp en ny värld, förklarar Carina medan vi rör oss längre in i utställningslokalen. Runt omkring oss samtalar besökare om utställningen, viskande röster som pekar ut intressanta detaljer och anekdoter.

– När Alva kom hit kände hon sig stenrik. Hon tyckte att hon tjänade så fruktansvärt mycket pengar. Hon sa att det kändes som att hela världen öppnade sig. Hon ville skaffa ett eget jobb och aldrig vara så fattig som hon hade varit som barn.

Alva ville inte gifta sig. När kärleken väl knackade på dörren var det alltså ingen självklarhet att öppna. Men så träffade hon Valter, och han dansade ju så bra. De gifte sig och fick sonen Kurt. Men någon hemmafru blev det aldrig av Alva, usch vale. Hon ville arbeta.

– Alvas kärlek till arbetet handlar mycket om att hon kom till en arbetsplats där hon fick ett ansvar. En plats där hon var snabb, bra och duktig. Hon ville stå på egna ben och vara en egen människa. Och på fabriken fick hon plats att göra det.

Ett bredare perspektiv

Alva arbetade som rullerska på fabriken i 35 år. Jobbet på rullan gick ut på att rulla tråd från spolar till större koner som vägde mellan 1 och 3,5 kilo. Lyfta dem upp och ner, om och om igen. Konerna användes sen för att sätta upp varparna som tygerna vävdes med. Att hon blev rullerska var ingenting som hon valde själv. Det var den roll hon blev tilldelad när hon kom till fabriken. Men hon älskade det.

– Det finns ett sådant driv i det här och i intervjuerna, hon är alltid positiv. Men vi insåg att om vi bara har Alvas berättelser så missar vi lite av den samtida berättelsen om arbetsmiljö, om fackliga frågor och framväxten av behoven i det moderna Sverige. Det som blev den sociala ingenjörskonsten och folkhemmet.

För att få ett bredare perspektiv har man valt att blanda upp Alvas berättelse med berättelser från andra som arbetade på fabriken. Genom att visa upp både konkreta berättelser tillsammans med arkivmaterial skapas en mer heltäckande bild.

– Det här är ju berättelsen om Sverige! Det blir berättelsen om de första sjukkassorna, de första sjukintygen, införandet av arbetslöshetskassa. Att man stöttade varandra i samhället med delar som är självklara i dag. Det blir lite av en fackföreningsresa. Utställningen handlar inte bara om arbete och fritid utan också om det som fackförbunden har varit med och drivit igenom som rör arbetsmiljö och arbetsrätt. Att vi har kollektivavtal, rättigheter på arbetsplatsen, att vi har semester.

Souvenirer och resväskor

Just semestern kom att bli viktig för Alva. När hon inte arbetade så ville hon gärna ha roligt, understryker Carina. När den allra första charterresan gick från Bromma 1955 fanns Alva och hennes Valter med på planet.

– Hon och Valter tyckte om att resa. Och de åkte aldrig till samma ställe två gånger, alltid nya ställen. Och hon älskade solen. Hon älskade att bli brun, att ligga på stranden.
Delen längst bak i utställningssalen är tillägnad just semestern. Högar av resväskor, fotografier, palmer och till och med fronten av ett hotell illustrerar Alvas tid utomlands. Ett skåp vid sidan av rummet är fyllt med alltifrån kameror och träskor till tekoppar och flaskor.

– Vad är det egentligen som manifesterar och fångar den här tidsperioden? Jo, men det är ju souvenirer! Så vi bad folk att skicka in souvenirer, resväskor och berättelser om sina semestrar. Vi fick in en massa olika berättelser och föremål. Det är en enorm generositet, speciellt från Norrköpingsborna, som har kommit hit och lämnat över de här föremålen och berättelserna. Alla föremål har fotograferats och arkiverats tillsammans med personernas berättelser så att de finns bevarade för framtiden.

En personlig berättelse

Berättelsen om Alva har fått nytt liv i den nya utställningen. Och mottagandet har varit fantastiskt, säger Carina och fullkomligt lyser. Hon vinkar med oss bort mot den rosa kulissen av Hotel del Sol. Framför hotellet står ett par stolar framställda och på ett bord ligger utställningens gästbok uppslagen. Trots att det bara gått två månader sedan invigningen är den nästan full. Carina bläddrar nöjt och läser högt: Alva rocks, jag tycker Alva var cool, Alva var badass.

– All mänsklig erfarenhet, alla berättelser kring det här. Vi har så mycket av det mänskliga som ges med ömhet och kärlek. Det finns så mycket närvaro i de här berättelserna och vi har lagt ner vår själ för att kunna förmedla dem på ett så troget sätt som möjligt. 
Den tidigare utställningen av Alva var nästan helt analog, något som de har försökt hålla fast vid.

– Det var modeller, foton, föremål, och lite maskinljud och semestermusik. Det har ändå varit en av våra mest populära berättelser. Ibland krävs det bara en närvaro, en människas berättelse för att man ska stanna upp. Det personliga som man kan känna igen sig i.
När jag frågar hur hon hoppas att man ska känna efter utställningen tvekar hon först lite grann. Hon säger aldrig vad folk ska tänka eller känna när de går därifrån.

– Men kan vi på något vis starta ett samtal som börjar här och fortsätter imorgon, så har vi gjort vad vi ska.

Text: Matilda Eklöf