Kurt Willner skriver.
Det ska framhållas att privatlivet var viktigt för Martin Luther. Han betonade att han inte begrep de ”stora” frågorna utan överlät dem åt Gud som styr världens öden. Han ansåg att det som var viktigt var ”privata ting” och det var hemmet och den kristna undervisningen som dominerade hans tillvaro. Som speciell husfar ägde och styrde han undervisningen för husfolket i predikans form. Vid dessa huspredikningar vände han sig också till barnen.
När det gäller Martin Luther och Katharina von Boras äktenskap så var bakgrunden följande: Katharina var en av de nunnor som flydde från klostret och tog sin tillflykt till Wittenberg. Luther tog nunnornas parti i ett öppet brev, där han förklarade det rättmätiga i att överge klosterlivet. En efter en av nunnorna gifte sig så småningom, vilket bland annat medförde att närstående i Luthers omgivning tyckte att han själv skulle leva som han lärde och ingå äktenskap, eftersom han bekämpade prästcelibatet. Den enda som återstod för giftermål två år efter det att nunnorna kommit till Wittenberg var Katharina. Trots att det bara var Katharina som fanns kvar, blev det ett lyckligt äktenskap och sakta men säkert växte det fram en tillgivenhet mellan makarna.
Ganska omgående tog hon över och ansvarade för ett storhushåll med internat för elever och lärare, gästhem, sjukvård, självhushåll, ölbryggning och husdjursskötsel. Förutom det så skötte hon också husets ekonomi. Man kan säga att hon såg till att vardagen fungerade på ett tillfredställande sätt och det innebar att Luther nu för första gången i sitt liv fick uppleva både trivsel och behag i ett ombonat familjeliv. Man skulle nog kunna säga att det första protestantiska prästäktenskapet i högsta grad var jämlikt.
Luther uppges en gång ha sagt att barnen är det bästa med äktenskapet. I äktenskapet föddes sex barn. Luther som familjefar var en ny erfarenhet. Han var över fyrtio år vid första barnets födelse. Luther var rikt utrustad på känslornas område. Trots detta kom faderskärlekens intensitet som en överraskning. När ett av barnen dog vid späd ålder beskriver han sin stora sorg i ett bordssamtal genom att säga att den största olycka som kan drabba en människa här i livet är att mista en god maka eller make och omedelbart därefter kommer förlusten av ett barn.
Luther sysselsatte sig ofta med barnen och deltog i deras uppfostran och upplevde på nära håll alla de mödor och bestyr som hör barnavården till. När det gäller uppfostran var hans övertygelse, och det upprepade han många gånger, att man inte skulle aga barnet för hårt och att det ”alltid skulle ligga ett äpple bredvid riset”. Han ansåg att det var viktigt att barnen alltid skulle vara säkra på föräldrarnas kärlek och tröst skulle finnas inom räckhåll.