Diakonins månad

Församlingens diakon Anna-Stina Lind skriver om att göra skillnad.

När jag för första gången fick förklarat för mig vad en Diakon gör satt jag på ett tåg någonstans i Sverige. Där i tågkupen fick jag berättat för mig hur diakonens uppdrag var att stå upp och ge röst åt de allra mest utsatta i samhället och visa på en kärlek mycket större än den vi människor någonsin kan förstå. Allt de där lät så självklart och vackert på samma gång och jag visste för första gången i mitt liv vad jag verkligen ville. Jag ville vara med och göra skillnad! Jag ville vara med och göra skillnad för dem som ingen längre lyssnade på.  Jag ville finnas där för den som tappat fotfästet och jag ville visa att de finns hopp även för den hopplöse. Någonstans inne i mitt bröst hade en låga börjat flamma som inte gick att släcka.

Det blev början på en flera år lång inre resa som jag på flera sätt fortfarande färdas på, om inte i lika hög hastighet så rullar fortfarande tåget under mina fötter.

Idag, många år senare, vet jag att diakoni är så mycket mer än de där. Diakoni ska inte gå att skilja från något annat vi i kyrkan gör. Utan bli synlig på alla möjliga tänkbara sätt och ställen. Diakonin ska sprida sin doft överallt likt ett nybakt bröd.

Med Jesus som vägvisare kan vi tryggt vandra i hans fotspår. Jesus liv var allt annat än enkelt, så vi får inte gå bort oss och tro att livet ska vara problemfritt. Utan vi ska som hans efterföljande visa på den godhet han spred. Jesus var modig och lyhörd. Han gjorde inte skillnad på hög och låg, rik eller fattig. Han umgicks med dem som ingen ville visa sig tillsammans med.

Jesus tröstade sörjande och helade sjuka. Han gjorde underverk. Jesus visade på en gemenskap där omsorg och medmänsklig kärlek fick gro och växa sig starkare.

Så när du ser den kärleken och omsorgen kan du känna doften av diakoni och vara säker på att också du är en del av dem som sprider den vidare.

Anna-Stina Lind, diakon, Luleå domkyrkoförsamling