"Jag kände att jag tillslut var tvungen att prata om honom"

Nyhet Publicerad

Eva förlorade sin man Sverker för 4,5 år sedan. Att komma till "Leva-vidare"-gruppen blev en livlina.

För 4,5 år sedan gick Evas man Sverker bort efter fyra års sjukdom. Hon beskriver honom som en snäll och lugn person, kanske till och med lite översnäll ibland säger hon och skrattar till.

Eftersom han var sjuk en längre tid hann vi prata mycket om vad som skulle hända sen och han ville ju att jag skulle leva mitt liv. Han var nöjd med det han hade levt och ville verkligen inte missunna mig livet även om han inte fanns kvar.”

Sverker gick bort under sommaren efter att han fyllt 50 år och vid hösten startade kyrkans sorgegrupp ”Leva vidare”. Men Eva kände att det var för tidigt för att prata om det och valde istället att vänta till våren.

Jag kände tillslut att jag var tvungen att prata om honom. Det var annat i gruppen än med vänner och familj. Här var det tillåtet, det var tillåtet att vara ledsen och sakna honom utan att människor kände sig obekväma eller rädda för att säga fel saker. Jag vet inte vad jag hade gjort om jag inte hade haft möjlighet att prata. Vår grupp blev en fristad, även om vi inte hade samma upplevelser så kände man sig inte är ensam.

Hon fortsätter och säger att hon tycker att det är viktigt att kunna prata som sina närstående som gått bort. Det är också en av anledningarna till att hon gillar Facebook säger hon och skrattar.

Jag blir inte ledsen när jag får upp minnen med Sverker, han var så påhittig och skrev många roliga inlägg. Han hade en blogg också där han delade med sig av texter och små filmsnuttar. På lördagarna brukade han och hans bloggläsare lösa melodikrysset i bloggens chatt. Till slut var de flera tusen som var inne på hans sida under krysset. Jag lovade honom att jag skulle betala adressen så allt kunde fortsätta och det har jag gjort också!

Att ställa upp på en intervju om något så personligt och sårbart som ett sorgearbete kräver mod och styrka, men Eva tvekade inte. Med sin berättelse hoppas hon kunna motivera andra till att söka hjälp.

Jag tycker att det är viktigt att lyfta sådana här grupper, för det blev min blev min livlina. Vi är alla olika och har olika upplevelser men man ska ju igenom sorgen oavsett, och då är det inte fel att ha med sig några på vägen.

Marie Branting är en av diakonerna i Landskrona församling som leder sorgegrupperna. Hon berättar att det är många som får informationen om grupperna, men att det är ännu fler som har ett behov av att prata om sin sorg.

Det är många känslor i ett sorgearbete, framför allt när man deltar i en sorgegrupp. Många är nervösa första gången de kommer hit, sedan sker det en utvecklingsprocess och mot slutet av träffarna är det en helt annan stämning. Då har man hört andras upplevelser och kan relatera till sina egna känslor på ett annat sätt.

I en sorgegrupp är det cirka 5-8 deltagare, gruppen är sluten vilket innebär att det är samma deltagare från början till slut. Marie säger att det är en fördel då man lär känna varandra och vågar prata om mer känslor än sorg.

Jag tror att vi idag är långt ifrån döden på ett sätt, att man inte riktigt vågar känna alla känslor i samband med att man förlorar någon. Man måste få veta att det är okej att sakna någon, lika mycket som det är okej att känna lättnad eller ilska.

Landskrona församling erbjuder Leva vidare- grupper med start på vår- och höstterminen. För mer information och anmälan klicka här.