Från Lunas horisont 17 augusti 

 

Inte visste jag att den dagen skulle bli en av de roligaste och mest intressanta under sommaren.

Som ni vet har min vän Ulla skrivit en bok om mig och krönikor. Med tassen på pennan så att säga. Ulla har vänner i Lund, Britt-Marie och Anders, som länge har velat träffa mig och klappa mig. Så en dag kom de på besök hos Ulla och begav sig till Harplinge kyrka tillsammans med henne. Britt-Marie hade bakat kanelbullar på morgonen och hade en stor korg med bullar med sig och en stor burk med hembakta kakor. Och kaffe.

De började med att leta efter mig i kyrkan. Jag är ju gärna där när det är Sommarkyrka och öppet för besökare. Kyrkan är sval och skön varma sommardagar.

Där var jag inte! Men min gode vän kantor Sven var där och trygg som alltid sa han: ”Sätt er utanför så kommer hon”. Utanför kyrkan finns trädgårdsmöbler intill kyrkväggen i skuggan. Det var en varm dag och en behaglig plats att sitta på. Britt-Marie placerade korgen med bullar och kakburken mitt på ett bord och serverade kaffe. Kantor Sven gjorde dem sällskap och sedan prästen Liselotte. Och plötsligt anlände alla kyrkvaktmästarna – de som inte hade semester och sommarvikarierna. Det blev ett stort sällskap och alla lät sig väl smaka av Britt-Maries goda bullar och kakor. Vilken fest det blev! Och ett härligt, roligt samtal!

Och jag då! Jag hade tagit en ledig dag och låg och sov på kontorsstolen hos vaktmästarna. Så efter kaffet och många bullar och kakor begav sig Ulla och hennes vänner till kyrkvaktmästarnas expedition. Den vackra kyrkogården hann de beundra på vägen dit.

Och där var jag ju! De smög in och kallade försiktigt på mig. Britt-Marie och Anders hade köpt kattgodis och serverade mig. Ulla hade berättat att jag älskar kattgodis och nu fick de se hur mycket jag uppskattar det. Så fick vi en lugn pratstund och gosestund tillsammans och jag kände att jag var bland vänner – riktiga äkta kattvänner.

Jag tror det var en fin dag för Ulla också. I ett meddelande skrev hennes vänner: ”Utan dig hade vi inte träffat alla dessa trevliga människor – och Luna!!”.

Så har det varit sommarkonfirmation. Fyra konfirmander som jag bekantade mig med. De målade ikoner och var på läger (där var jag inte med). Men jag hörde talas om att de besökt poeten Lina Sandells hem i Småland, som nu är museum. Lina Sandell har författat en psalm, som jag tycker mycket om: ”Tryggare kan ingen vara än Guds lilla barnaskara”. Jag vill också vara en del av den skaran, där jag kan känna mig trygg.

 

Luna även kallad Theodor

genom Ulla Thureson

Från Lunas horisont 6 juli

 

Mitt liv som kyrkkatt är lugnt och ganska förutsägbart.

Men på senaste tid har det hänt en del omtumlande saker i min värld.

Det började en måndag morgon. Jag gjorde min vanliga morgonpromenad på kyrkogården och runt kyrkan. Kyrkporten stod öppen – ovanligt vid denna tid, måste undersökas. Jag smög in. Jag fick se kameror, mikrofoner, massor av sladdar (som jag älskar att leka med). En flicka hade en stor ryggsäck på ryggen. Kyrkvaktmästare Agneta hade gul tröja. Det brukar hon inte ha. Och just när jag hade bestämt mig för att smita ut igen fick jag se två tallrikar med min mat på golvet längst fram i kyrkan. Jag hade inte fått min frukost. Detta gick inte att motstå! Snabbt sprang jag på kyrkgången fram och började äta från en av tallrikarna. Kameror följde mig. När jag ätit upp på en tallrik utbröt ett stort jubel. Varför? Men jag fortsatte och åt upp maten också på den andra tallriken.

Vad var detta? Jo, det var det planerade tillfället då jag skulle tippa segraren i VM-matchen i fotboll mellan Sverige och Tunisien. Under tallrikarna låg hopvikta lappar där det stod Sverige och Tunisien. Under tallriken jag först valde stod Sverige. Jag hade tippat att Sverige skulle vinna!

Så gick en vecka. Det blev måndag igen – eller rättare sagt natten mellan söndag och måndag. Juninatten var ljus och jag smög som vanligt på den stilla kyrkogården.

Men plötsligt hände något oväntat. Flera hundra människor vällde in i kyrkan. Gamla, unga, barn, familjer. Alla glada och förväntansfulla. Jag kikade in i kyrkan. På en vägg långt fram visades rörliga, stora bilder med högt ljud. Där har jag sett tysta bilder tidigare och psalmtexter. Men detta var något nytt!

Så småningom förstod jag. Det var TV-visning av VM-matchen Sverige – Tunisien, som jag tippat för en vecka sedan. Efter en stund tassade jag in och poserade lite för en fotograf. Det är ju ändå jag som är kyrkkatt. Så hittade jag en snäll dam, som tog mig i famnen. Hon höll mig så fint att både hon och jag kunde se matchen på väggen.

Så var matchen slut. Sverige hade vunnit precis som jag tippat! Alla reste sig upp, hurrade och klappade händer. Det blev för mycket för mig. Jag rusade ut genom närmaste öppna dörr. Halvt gömd i en häck hörde jag min gode vän kantorn spela på den stora orgeln. Han spelade ”Du gamla, du fria” och alla sjöng. Det lät så fint.

Sedan kom prästen ut och talade lugnande med mig. Och jag lät honom veta: ”Allt är bra. Men detta får inte bli en vana …”

På sommaren händer något som jag tycker mycket om. Då ordnas ”Sommarkyrka”. Det innebär att kyrkan är öppen varje dag och ungdomar serverar kaffe, bullar och kakor till besökare och guidar lite i kyrkan. Och jag, kyrkkatten, är där och blir klappad och beundrad. Ja, ni förstår att jag trivs …

På lördagarna är det ofta dop och vigslar, där jag är välkommen.

Jag har ett gott liv som kyrkkatt i Sveriges bästa kyrka med Sveriges vackraste kyrkogård.

Luna även kallad Theodor

genom Ulla Thureson

Från Lunas horisont 9 juni

 

På kyrkogården finns massor av fågelholkar, som vaktmästarna satt upp. Och massor av fåglar. Så finns jag – kyrkkatten.

Som ni vet är vi katter ofta intresserade av fågeljakt. Mina vänner i kyrkan har haft allvarliga samtal med mig, att jag skall motstå frestelsen att jaga fåglar.

Men en dag när jag satt och tittade upp i ett träd fick jag se en fågel med svart glänsande fjäderdräkt och gul näbb. En koltrast, en hanfågel. Så öppnade den sin gula näbb och ut kom den vackraste fågelsång jag hört. Då insåg jag – den sången får inte tystna.

Så har det varit Kristi himmelsfärds dag. Den dagen planerades en gudstjänst på kyrkogården, i Körsbärslunden, där träden blommade ljuvligt. Inbjudna var både tvåbenta och fyrbenta. Fyrbenta! Hundar? Jag erinrade mig med fasa Kyrkogårdens dag förra året, då jag blev jagad av en skällande hund. Men jag är snabb och gömde mig i en rabatt. Där somnade jag.

Det blev ingen gudstjänst utomhus den dagen. Det regnade och vi fick en fin gudstjänst inne i kyrkan. De enda fyrbenta var jag och en mycket snäll liten hund, som mest intresserade sig för bullarna, som serverades till kyrkkaffet. 

Och så har det varit konfirmation under pingsthelgen med totalt tusen personer i kyrkan på två dagar, hörde jag. Ja, jag älskar människor men ibland kan det bli litet för mycket även för mig. När besökarna vällde in och många ville klappa mig då nästan flög jag uppför trappan till läktaren. Där låg jag på en stol och kunde i lugn och ro följa de vackra och intressanta konfirmationsgudstjänsterna. På läktaren finns den stora kyrkorgeln och där har jag sällskap av min gode vän kantorn, när han spelar på den. Så också under konfirmationen. Ibland var han nere i kyrkan och spelade på orgeln där och pianot. Omväxlande mäktig orgelmusik och stilla pianospel. Konfirmanderna sjöng så vackert, Angels watching over me, my Lord. Och sommarpsalmer med känsla av sommarlov, Den blomstertid nu kommer.

Jag har sett konfirmanderna öva både sång och dramaspel och allt annat som hör till. Det har varit en stark gemenskap mellan fina ungdomar.

Jag har en personlig ”favorit” vid konfirmationer. Den kommer när prästen välsignar var och en av konfirmanderna. Han säger namnet och sedan: ”Må Guds gode Ande leda dig på alla dina vägar.” Hans röst är så mild och innerlig. Då känner jag, att också jag vill vara med i den välsignelsen. Jag och alla djur, som är oskyddade och utsatta för faror, behöver någon som leder dem i livet.

Har ni hört att det snart skall bli fotboll i kyrkan? Tidigt en morgon kan man se Sverige spela mot Tunisien i VM på storbild i kyrkan. Jag tror att det blir några timmar av glädje och gemenskap. Själv har jag fått löfte om en laxmacka till frukost. Och i min värld håller man löften …

Luna även kallad Theodor

genom Ulla Thureson 

Från Lunas horisont 4 maj

Jag är lycklig som lever i ett land i fred. Jag hör talas om krig som pågår år efter år. Där allt blir förstört och både människor och djur dödas och skadas. Där människor flyr och tar sina katter med sig. Efter en bombnatt var gatorna fulla med katter. Katter? Ja, de gick vilse när de skulle leta sig hem. Deras hem fanns inte längre.

Påsken har nu passerat. En stor högtid med vacker musik, körsång och påskdrama. Jag bröt mitt lugna vinterliv hos vaktmästarna – så effektivt att jag blev inlåst en natt i kyrkan. Men inte i tornspiran denna gång! Inte heller utlöste jag larmet, som ni vet att jag har gjort vid mer än ett tillfälle. Kyrkbänkarna har dynor och där sover jag gott i kyrkans fullständiga stillhet och frid.

Jag tycker mycket om barn. Och de tycker om mig. Så en dag, när jag vilade på en stol på kyrkans läktare, kom en lågstadieklass med lärare för att besöka kyrkan. En liten pojke fick syn på mig och ropade ”Det är en katt i kyrkan!” Och det var ju jag förstås – kyrkkatten. ”Får vi klappa den?” ropade alla barnen. Ja, det fick man. Så då blev jag klappad av tretton små barn och det var en riktig högtidsstund.

Som kyrkkatt är jag unik. Kanske väcker jag ibland lite avund från andra kyrkor, som inte har någon kyrkkatt. En liten mjuk och pälsig diakon med svans, som sprider tröst och glädje. Mig får ingen hyra eller låna men det borde finnas en kattfarm med möjlighet att leasa katter med mina egenskaper. Om det nu är möjligt …

Jag hör ibland talas om katter som påstås vara unika och som jag inte alls tycker är unika. Därför skall jag berätta om en annan katt, som verkligen var unik.

Närmaste stad heter Halmstad och där fanns för många år sedan en busscentral mitt i centrum. Och på centralen fanns en busskatt, som hette Buster! Han hade – precis som jag – ett eget vinterbonat hus. Han matades efter ett schema av personalen. Alla kände till Buster och pratade med honom, när de väntade på bussen. Också alla busschaufförer visste vem Buster var. Så när han en dag hoppade ombord på en buss till staden Laholm och hamnade där var det bara för chauffören att sätta honom på en buss till Halmstad. Så åkte han hem igen.

När Buster dog av ålder begravdes han utanför busscentralen. Många minns honom fortfarande och tycker att det borde finnas ett minnesmärke över honom, när det nu är storstilade planer på att bygga på området.

För övrigt har jag hört talas om en bokcirkel i Lund, där man högläser mina krönikor och längtar efter nya. Det gläder mig mycket!

 

Luna även kallad Theodor

genom Ulla Thureson

Från Lunas horisont 13 april

Mars, april och maj är vårmånader i almanackan. De kan innehålla både vårvinter och bakslag i vädret men mest vår och ljusare tider.

Om sanningen skall fram har jag varit bortskämd och bekväm under vintern. Jag har tillbringat mycket tid hos vaktmästarna – ätit och sovit. Men katter vill ha omväxling. Min omväxling har varit att byta sovplats på vaktmästarnas expedition – jag har flera olika favoriter. 

Nu längtar jag till våren. Att hålla vaktmästarna sällskap när de vårstädar kyrkogården. Att se vårblommor sticka upp ur jorden. Att bländas av ett hav av krokus i vackra färger.

Ryktet har nått mig att min unge Fluff har uppfört sig mycket väl på församlingsgården. Det var en kall och blåsig kväll, en eländig kväll. Kantorn hade övning med kören i församlingsgårdens stora sal. Fluff hade lyckats smita in. Han har inte varit så populär på församlingsgården efter vissa små ”olyckshändelser”. Ni som vet ni vet. Men denna kväll uppförde han sig helt perfekt. Under hela körövningen låg han på mattan framför skulptören Eric Nilssons vackra altarskåp i trä. Jag tror han njöt, inte bara av värmen utan också av körsången. Jag älskar körsång och kanske har han ärvt något av den kärleken.

Vi som älskar körsång fick en stor upplevelse en söndag eftermiddag i mars i Harplinge kyrka. Då medverkade fem av församlingens körer i en konsert i kyrkan, cirka 100 sångare. Det var mäktigt!

Så vill jag att ni skall läsa en recension av boken om mig. Jag tycker att den beskriver boken fint och miljön för mitt lyckliga liv som kyrkkatt.

”Läsupplevelsen av Boken om Kyrkkatten Theodor präglas av en mjuk och inbjudande ton som gör att läsaren snabbt kommer nära huvudpersonen, Luna. Den lugna berättarstilen och den omsorgsfullt beskrivna kyrkomiljön skapar en rofylld atmosfär som inbjuder till eftertanke. Berättelsen balanserar fint mellan vardagliga händelser och djupare teman om gemenskap och tillhörighet, vilket gör den till en lämplig läsning för både yngre och äldre. Det är en bok som lämpar sig väl för högläsning eller som en stillsam stund för egen läsning.”

 

Luna även kallad Theodor

genom Ulla Thureson

Från Lunas horisont 9 februari

 

Som ni redan vet är jag en mycket lycklig katt. Att jag kan göra andra glada gör mig glad. Tidningen Djurskyddet har intervjuat en av kyrkvaktmästarna och skrivit en artikel om mig. Den tidningen är fylld av de mest fasansfulla skildringar av hur illa behandlade djur har blivit – speciellt katter. Jag vågar inte tänka på det.

Men artikeln om mig som kyrkkatt är ett ljus i mörkret. Jag citerar: ”Den trefärgade katten Luna gör succé som kyrkobesökare och kollega i Harplinge kyrka. Hennes mjuka närvaro är ett stöd. Hon är en glädjespridare. En vandrande diakonissa med svans. Det är något väldigt läkande med hennes närvaro. Djur är levande väsen med stora själar och de hör absolut hemma i kyrkan.”

Jag gläder mig också åt den lilla flickan som fick boken om mig i present. Hon älskar den och har tagit med sig den till skolan för att visa sina kamrater. Hon drömmer om att träffa mig.

Eller den gamle mannen som blivit ensam, när hans fru dog. Han besöker ofta vaktmästarna, sitter en stund och klappar mig och dricker en kopp kaffe. Han har alltid kattgodis med sig till mig. Jag älskar kattgodis!

I kyrkan är inte julen slut. Kyndelsmässodagen – fyrtio dagar efter Jesu födelse – avslutar jultiden på kyrkoåret. I år 2026 firas Kyndelsmässodagen till minnet av Jesu födelse söndagen den 8 februari. Kyndel är ett gammalt svenskt ord för ljus. Vaktmästarna tänder levande ljus i kyrkan på gudstjänster fram till Kyndelsmäss. Det är vackert och varmt.

I kyrkan finns det mycket att upptäcka för en kyrkkatt. Som till exempel predikstolen.

Vad ni ser är en predikstol med fem sidor med skulpterade evangelister: Matteus, Markus, Lukas och Johannes (som har två sidor). Sidorna är målade i vackra färger och det sägs att predikstolen, som är från 1616, är en av de vackraste i Halland.

Vad jag som kyrkkatt ser, när jag går upp för trappan till predikstolen, är ett utrymme utan minsta dekoration eller färg. Bara enkla gamla brädor. Jag funderade på att hoppa upp för att få bra utsikt över kören, som just då övade i kyrkan. Jag gjorde ett försök men avbröt språnget. Det var för högt även för mig, som ändå är en spänstig katt. Så i stället valde jag att lämna predikstolen och hoppa upp på altaret – en favoritplats där jag har fin uppsikt på allt spännande som händer.

För övrigt har ryktet nått mig att min unge Fluff har besökt kyrkoherdens arbetsrum på församlingsgården och där gjort ”Nummer två”! Två gånger! Hur har jag uppfostrat honom?

 

Luna även kallad Theodor

Lunas nyårskrönika 

Snart börjar ett nytt år, 2026. Kyrkoåret har redan börjat, Första söndagen i advent.

Året som gått blev spännande för mig. Det gavs ut en bok om mig och jag blev vida mer känd än vad jag redan var. TV, radio och tidningar uppmärksammade mig som kyrkkatt i hela Sverige. Utanför Sverige också har jag hört. Många katter skulle nog ha blivit högfärdiga av sådan berömmelse. Inte jag. Jag är samma Luna som alltid.

Vill ni höra mig berätta om ett hisnande äventyr, som jag var med om under året?

Det var strax före påsk. Konfirmander var samlade i kyrkan. Som vanligt var det både lek och allvar. Leken var att leta upp gömda påskägg. Ett ägg var gömt i tornet, där kyrkklockorna finns. Dörren upp till tornet stod öppen och jag passade på att smyga in för att vara med i leken. I tornet finns en trappa upp till de två klockorna. Och därefter en stege upp i kyrkans spira. Harplinge kyrka har ett högt torn så det blev en lång klättring för att komma högst upp i spiran. Och jag gjorde det! Jag klättrade så högt upp man kunde komma! Och väl däruppe vågade jag inte klättra ner igen. Vi katter vill alltid ha huvudet först när vi klättrar ner, och då får inte klorna så bra fäste. Det gäller när man klättrat upp i ett träd och också när man klättrat upp i en kyrkspira som ni förstår. Tanken på att falla fritt i det höga tornet tilltalade mig inte. Jag var fast. Men säkert skulle någon rädda mig.

Men det blev tyst i kyrkan. Alla hade gått hem och ingen hade saknat mig. Så det blev en ensam natt för mig där – högst upp i kyrktornet. Jag vågade inte sova.

Det blev morgon. Och räddningen kom! Min mycket gode vän kantorn, som varit med på kvällen, drömde att jag var kvar i kyrkan – i tornet. Han ringde en kyrkvaktmästare tidigt på morgonen och denne klättrade upp och tog ner mig välbehållen. Vilken lycka att få en god frukost på vaktmästarnas expedition och sedan vila ut i deras favoritfåtölj!

På dörren till tornet sitter nu följande text: ”Låt dörren vara ordentligt stängd annars är det risk att katten Luna blir instängd (igen!!)”.

Min unge Fluff klättrar också gärna. Han fastnade i ett högt träd på kyrkogården. Det var dop i kyrkan den dagen och en av dopgästerna hjälpte honom ner på en lång stege!

Ett nytt år. Ett gott nytt underbart år. Ett år då kyrkklockornas klang når ut över åkrar och ängar – ibland helt plötsligt utan någon omedelbar förklaring. Nej, det är inte jag som har vilat på kontrollbordet …

Luna även kallad Theodor

Advent

Det är advent. Ordet betyder ”ankomst” och syftar på Jesu födelse under julen.

Harplinge kyrka är alltid välkomnande. Men under adventstiden, som är en tid för förberedelse inför firandet av Jesu ankomst, känns kyrkan speciellt varm och välkomnande. Att vara kyrkkatt då är en stor förmån! Jag kan delta i allt fint som ordnas.

Jag börjar med gudstjänsten på första söndagen i advent. Då är kyrkan fullsatt. Jag älskar körsång och njuter av att höra kyrkokören. Och när alla sjunger psalmen ”Bereden väg för Herran” då känner jag i hela min lilla kropp den glädje och förväntan, som den här tiden är så full av.

På luciahögtiden får jag se barn och höra dem sjunga. De är så söta och spontana.

Och självklart deltar jag i ”Sjung in julen”, en gudstjänst med gospelkören och en med kyrkokören. Ja, nu börjar ni förstå vilken lycka det är att vara kyrkkatt.

På julafton är det ”Samling vid krubban”. Då är kyrkan också helt fullsatt. Konfirmanderna uppför ett julspel. Jag har sett dem öva flitigt.

Julkrubban är intressant. Den är stor med hus av stenar, mossa och många figurer – Jesusbarnet i krubban, Josef och Maria, herdar och djur. Det är mycket frestande att vilja hoppa upp i detta konstverk och bekanta sig närmare. Om jag gjort det? Det ska vi inte gå in på här!

Och på julnattsmässan är jag självklart. I koret står två höga upplysta julgranar. I ljuskronorna i taket är levande ljus tända. Kyrkvaktmästarna har haft mycket att göra med att pryda kyrkan och resultatet är enastående vackert.

Som kyrkkatt blir jag mycket klappad och kelad med, var jag än visar mig. Men mina vänner i kyrkan säger att jag har integritet. Det betyder att jag är självständig med rätt till ett eget privatliv. En fin egenskap tycker jag. 

Julen är en högtid då man ger. Julklappar heter det. Min unge Fluff har jag uppfostrat till att vara generös och givmild. Så en dag tassade han in i församlingsgården med en duva som gåva till personalen. Tyvärr blev gåvan inte uppskattad …

Luna även kallad Theodor

29 oktober 2025

Hösten är en årstid som många inte tycker om. Det gör jag. Då kan jag med gott samvete ligga inne och sova. Det är varmt i kyrkan. Det är varmt hos vaktmästarna. Om min päls blir våt i regnet blir jag torr snabbt – en fantastisk förmåga vi katter har fått av naturen.

Och mitt i allt detta mörka och kalla och våta händer något förunderligt på kyrkogården. Det blir allhelgonahelg. Dagen före Alla helgons dag är det gravsmyckning. Mängder av människor kommer till kyrkogården. Många barn och en och annan hund. Ja, jag älskar människor (inte hundar) men jag söker mig till vaktmästarna, som serverar korv med bröd och kaffe till besökarna. När dagen är slut tar jag en liten ensam promenad och njuter av allt det vackra – ljuslyktor och prydnader på gravarna till minne av de anhöriga som vilar där. Jag ser några lyktor också på kyrkogården för smådjur utanför den vanliga kyrkogården. Jag blir alldeles rörd.

Under helgen hålls minnesgudstjänster. Namnen på alla avlidna i församlingen under året läses upp och ett ljus tänds på altaret för var och en. På kyrkogården är en ljuslykta tänd för varje avliden i form av ett hjärta. 

En helg som är både vacker och sorglig men med mycket musik till tröst. Jag håller kantorn sällskap på läktaren, när han spelar på läktarorgeln. Det har hänt att jag hoppat upp och satt mig bredvid honom på orgelpallen, när han spelat min favoritmusik, till exempel Bach ”Jesus bleibet meine Freude”. Det finns då en viss risk att jag kan falla ner på orgeltramporna – inte helt lämpligt har jag en känsla av.

Så har församlingen haft fest på församlingsgården för att hylla de som fyllt 75, 80, 85, 90 och så vidare. Min unge Fluff var där. Ryktet har nått mig, att han försökte hoppa upp på bordet för att smaka på räkorna i smörgåstårtan. Hur har jag uppfostrat honom? En sådan idé skulle jag aldrig ha kommit på! Eller …

Luna även kallad Theodor

15 oktober 2025

Som många vet har det kommit ut en bok om mig. Jag var ganska känd före boken av besökare på kyrkogården och i kyrkan. Men boken gjorde att jag blev mycket uppmärksammad. TV och tidningar hörde av sig och fotograferade, filmade och skrev. Jag är glad och lite överraskad över uppmärksamheten jag fick i alla olika medier. Ja, ni vet redan att jag tycker om att vara på bild. Och i vaktmästarnas sällskap kändes det tryggt i den lite ovana situationen att göra intervjuer.

Men all denna uppståndelse gjorde också att det kom frågor till mig. Hur bor jag? Hur mår jag? Här har jag fått möjlighet att svara och lugna alla som frågat.

Jag var ingen hemlös katt, när jag kom till Harplinge kyrka. Jag hade mitt hem på en gård i närheten. Men jag trivdes så bra i kyrkan och fick vänner där så jag stannade kvar. Nu har mina tidigare ägare gett mig som gåva till Harplinge – Steninge församling. Och min nya ägare, församlingen, tar hela sitt ansvar för mig som katt. Jag är chippad, försäkrad och har möjlighet att tryggt och lätt komma till veterinär, om det behövs. Jag får mat hos vaktmästarna och där vilar jag också, när jag inte är på kyrkogården eller i kyrkan och deltar i olika aktiviteter. Jag har ett vinterbonat litet hus i skyddat läge, där jag kan gå in och vila.

Som många vet har jag en unge, som heter Fluff. Jag har inte övergett Fluff. Han är vuxen och inte längre så beroende av mig. Han bor hos mina tidigare ägare och där har han det bra. Ibland ses vi när han har gått i mina fotspår på kyrkstigen. Det gläder mig att också han har blivit lite mer kyrksam på sista tiden. När jag var upptagen med att bevaka kyrkovalet deltog Fluff i gudstjänsten. 

Så avslutar jag med att uttrycka mitt starka stöd till Kattfotens katthem i Halmstad. Djuren har ett värde och det är någonting människor inte alltid förstår att värdera.

 

Luna även kallad Theodor

Senast ändrad 17 augusti 2026

Synpunkter eller frågor på sidans innehåll?

harplinge.steninge@svenskakyrkan.se