Lyssna

Från Lunas horisont

29 oktober 2025

Hösten är en årstid som många inte tycker om. Det gör jag. Då kan jag med gott samvete ligga inne och sova. Det är varmt i kyrkan. Det är varmt hos vaktmästarna. Om min päls blir våt i regnet blir jag torr snabbt – en fantastisk förmåga vi katter har fått av naturen.

Och mitt i allt detta mörka och kalla och våta händer något förunderligt på kyrkogården. Det blir allhelgonahelg. Dagen före Alla helgons dag är det gravsmyckning. Mängder av människor kommer till kyrkogården. Många barn och en och annan hund. Ja, jag älskar människor (inte hundar) men jag söker mig till vaktmästarna, som serverar korv med bröd och kaffe till besökarna. När dagen är slut tar jag en liten ensam promenad och njuter av allt det vackra – ljuslyktor och prydnader på gravarna till minne av de anhöriga som vilar där. Jag ser några lyktor också på kyrkogården för smådjur utanför den vanliga kyrkogården. Jag blir alldeles rörd.

Under helgen hålls minnesgudstjänster. Namnen på alla avlidna i församlingen under året läses upp och ett ljus tänds på altaret för var och en. På kyrkogården är en ljuslykta tänd för varje avliden i form av ett hjärta. 

En helg som är både vacker och sorglig men med mycket musik till tröst. Jag håller kantorn sällskap på läktaren, när han spelar på läktarorgeln. Det har hänt att jag hoppat upp och satt mig bredvid honom på orgelpallen, när han spelat min favoritmusik, till exempel Bach ”Jesus bleibet meine Freude”. Det finns då en viss risk att jag kan falla ner på orgeltramporna – inte helt lämpligt har jag en känsla av.

Så har församlingen haft fest på församlingsgården för att hylla de som fyllt 75, 80, 85, 90 och så vidare. Min unge Fluff var där. Ryktet har nått mig, att han försökte hoppa upp på bordet för att smaka på räkorna i smörgåstårtan. Hur har jag uppfostrat honom? En sådan idé skulle jag aldrig ha kommit på! Eller …

Luna även kallad Theodor

15 oktober 2025

Som många vet har det kommit ut en bok om mig. Jag var ganska känd före boken av besökare på kyrkogården och i kyrkan. Men boken gjorde att jag blev mycket uppmärksammad. TV och tidningar hörde av sig och fotograferade, filmade och skrev. Jag är glad och lite överraskad över uppmärksamheten jag fick i alla olika medier. Ja, ni vet redan att jag tycker om att vara på bild. Och i vaktmästarnas sällskap kändes det tryggt i den lite ovana situationen att göra intervjuer.

Men all denna uppståndelse gjorde också att det kom frågor till mig. Hur bor jag? Hur mår jag? Här har jag fått möjlighet att svara och lugna alla som frågat.

Jag var ingen hemlös katt, när jag kom till Harplinge kyrka. Jag hade mitt hem på en gård i närheten. Men jag trivdes så bra i kyrkan och fick vänner där så jag stannade kvar. Nu har mina tidigare ägare gett mig som gåva till Harplinge – Steninge församling. Och min nya ägare, församlingen, tar hela sitt ansvar för mig som katt. Jag är chippad, försäkrad och har möjlighet att tryggt och lätt komma till veterinär, om det behövs. Jag får mat hos vaktmästarna och där vilar jag också, när jag inte är på kyrkogården eller i kyrkan och deltar i olika aktiviteter. Jag har ett vinterbonat litet hus i skyddat läge, där jag kan gå in och vila.

Som många vet har jag en unge, som heter Fluff. Jag har inte övergett Fluff. Han är vuxen och inte längre så beroende av mig. Han bor hos mina tidigare ägare och där har han det bra. Ibland ses vi när han har gått i mina fotspår på kyrkstigen. Det gläder mig att också han har blivit lite mer kyrksam på sista tiden. När jag var upptagen med att bevaka kyrkovalet deltog Fluff i gudstjänsten. 

Så avslutar jag med att uttrycka mitt starka stöd till Kattfotens katthem i Halmstad. Djuren har ett värde och det är någonting människor inte alltid förstår att värdera.

 

Luna även kallad Theodor