"Mår marken väl kan mitt hjärta sjunga"

Jag tänker på markens rikedom när jag läser de första meningarna i Bibeln. Om alltings början där i Första Mosebok. När jorden låg öde och tom, när djupet täcktes av mörker, och Guds vind svepte över den.

Jag får känslan av att Gud söker något. Ibland talar vi om att Gud skapade människan för att få relatera till oss, men jag tror att det var en längtan efter något större och djupare. Jag tror att Guds kärlek ville landa någonstans. Guds väsen är själva livet. Det ser vi i naturen som sprudlar av liv. Markens växter och djur är en så målande bild av Guds livgivande kärlek.

Jag tror Gud var så full av kärlek att den behövde få landa, få gensvar, få glädjas i överflödande liv. Det är också min bild av Big Bang, att det är Guds kärlek som spränger genom tomhetens och ensamhetsens universum och skapar liv överallt där den far fram.

En kärlek som formar och landar i ditt liv och mitt. I allt skapat omkring oss. För att Gud vill älska oss, glädjas över oss och välsigna oss.

Det är en skön tanke att leva med, att vara efterlängtad och välsignad av Gud. Men också att Gud har gett oss ett sammanhang från skapelsens stund. Både skapelsen i tidens begynnelse som en gudomlig gemenskap, och vårt eget livs början.

Vi lever i en gudomlig gemenskap som är ett ömsesidigt beroende för att allt liv ska kunna främjas. Det är ju kärlekens själva grund: att glädjas åt att andra växer och frodas. Att se deras lycka som min egen, oavsett om det är människor, naturen eller djuren.

För det är ju så, mår marken väl, då kan mitt hjärta sjunga.

Men det är också så att vi bär på samma längtan som Gud att få älska och bli älskade. Vi är Guds avbild, och den tydligaste likheten mellan oss och Gud är vår förmåga att älska.

Den kärleken behöver få landa någonstans.

Då är det inte konstigt att ensamhet är en av våra största folksjukdomar. Eller att klimatkrisen fyller oss med förtvivlan. Det skapar en disonans med själva skapelsens grund, den som är samexistens och gemensam växt.

Men i vår kärlek till Gud kan vi bli påminda om det liv som är utan gräns. Att vi kan skapa tillsammans med Gud och hela Guds verk. Att den glädjesång som fyller mig när jag skådar ut över fjället, den är full av Guds skaparkraft. En välsignelse för den tid vi lever i som kan förändra världen.

Mov vuelie voejkenem guadta, gieriesvoeteste alman lokngese,
jïh mov vueliem dutnjien vadtam, guhte gieriesvoeteste sjugnede.

Min sang den bærer min sjel,
mot himmelen den løfter seg,
og min sang den gir jeg till deg,
du som skaper alt med kærlighet.

(Saalmegærja 6:4)

Teresia Boström,
biskop i Härnösands stift