Meny

Kyrkoherden som kom ut

Länge såg prästen Åke Roxberg sin längtan att klä om till kvinna som en defekt han ville bli botad från. Idag heter Åke Ann-Christine och känner sig som en hel människa. "Nu vågar jag tro att Gud älskar alla och jag får bli älskad som den jag är", säger Ann-Christine Roxberg, kyrkoherde i Växjö.

Härnösands stift har anordnat en personaldag för stiftskansliets anställda om HBT-frågor (Homo, Bi och Transpersoner) och det är här vi möter Ann-Christine. Hon är där för att berätta sin historia om att komma ut och leva som transperson.

Redan som ung hade Åke, som Ann-Christine då hette, en längtan att klä sig kvinnligt och känslan av att han inte var som andra. I hela sitt liv har hon tryckt undan behovet av att leva ut sin kvinnliga sida.
– Första gången jag klädde mig som kvinna och gick ut på stan så kändes det fullständigt självklart. Det kändes som att jag har kommit hem, säger Ann-Christine Roxberg.

Ann-Christine har minnen från tidig ålder att hon då som pojke ville se ut som flickorna och under förpuberteten blev det riktigt jobbigt.
– Då vände jag mig till mamma för att få stöd, men då fick jag klart för mig att sådant skulle man inte prata om. Det skulle säkert ordna sig när jag träffade en flicka enligt henne, säger Ann-Christine Roxberg.

Endast hustrun visste
Åren rullade på och Åke träffade sin fru fick tre barn. Länge var hustrun den enda som visste om hans hemlighet. 
– Jag har levt med det här på insidan av mig. Jag har aldrig levt ut det här någonsin under hela mitt liv egentligen. Jag har aldrig ägt några kvinnliga kläder innan jag kom ut. Utan det är någonting jag har kämpat med inom mig själv.

Ville bli tagen på allvar
Genom livet försökte Åke att bli tagen på allvar med sina känslor. Han besökte en diakon som skickade honom vidare till en psykiatriker som skrev ut lugnande tabletter.
– Jag ville bli botad från det här som bara är krångel, säger Ann-Christine Roxberg.

Vändpunkten kom också när jag kunde känna att jag vågade tro på det jag predikar nästan varje söndag, att Gud älskar alla och att han älskar oss som vi är.

Ann-Christine Roxberg

Senare gick han för att prata med en präst och prästen lovade att synden som tagit tag i honom skulle försvinna, nu när han bekänt. 
– Det gjorde det… i flera dagar, säger Ann-Christine lite ironiskt.

När Åke sedan förstod att det inte var en synd, trodde han att det var en defekt som han skulle få leva med, men för några år sedan sökte han hjälp ytterligare en gång och kom då till en terapeut som förstod vad det handlade om.
– När jag skulle på mitt sista besök hos henne hade vi bestämt att jag skulle komma dit som Ann-Christine. Det var den 2 augusti 2010. Det glömmer jag aldrig. Jag hade klätt om hos en vän innan och han uppmanade mig att ta en sväng på stan, när jag ändå var omklädd. Det var lite nervöst och jag oroade mig mycket för om människor skulle titta konstigt på mig, men det kändes helt naturligt att gå runt där i Malmö som Ann-Christine. Det var ingen som brydde sig om att jag var klädd som kvinna, säger Ann-Christin Roxberg.

Vågade tro på att Gud älskar alla
Det var där och då Åke kom till en vändpunkt.
– Tillslut kommer man till en punkt där man känner: hur länge ska jag hålla på med det här? Den här dubbelheten. Med någonting inom mig som jag inte vågade acceptera om mig själv. Ska detta verkligen vara jag? Ska det vara så här hela livet? Till att känna att det här är jag. Det är ingenting jag själv har valt. Vändpunkten kom också när jag kunde känna att jag vågade tro på det jag predikar nästan varje söndag, att Gud älskar alla och att han älskar oss som vi är. 

Biskopen ställde sig bakom
När de närmsta, framför allt barnen, fått reda på hemligheten var det Jan-Olof Johanssons, biskop i Växjö stift, tur att få veta sanningen.
– Han sa att han står bakom mig och det betydde väldigt mycket för mig.
Sedan kom turen till medarbetarna i församlingen och församlingsborna. Då bjöd han in till en församlingsafton. Där tog han emot församlingsborna klädd som Ann-Christine. 70 personer dök upp för att lyssna på hans historia.
– Ryktena började gå och jag tyckte att det var bättre att människorna fick höra min historia direkt från mig.  

Och hur reagerade de då?
– Med stor värme och med stor öppenhet måste jag säga. Det är bara en handfull personer som reagerat negativt, några få präster och andra kyrkliga företrädare. Trots att de flesta reagerade positivt så upplevde jag ett stort främlingskap när jag kom ut. När man har kommit ut behöver man stöd. Man är oerhört sårbar. Vi måste prata om saken. Tystnaden är det värsta, säger Ann-Christine.

Lever som Ann-Christine
Sedan förra sommaren lever Åke enbart som Ann-Christine. Namnet är ändrat i folkbokföringen och hon klär sig numer alltid som kvinna. Nu i februari byter hon tjänst och kommer att arbeta som kommunikationschef i Växjö pastorat. Något hon ser fram emot. Men hon kommer inte sluta arbeta som präst. Vill någon anlita henne för en gudstjänst står hon till förfogande.
– Men då kommer jag förstås som den jag är, som Ann-Christine. Alla har en plats i kyrkan!

Vad kan vi som kyrka göra för att underlätta för de som inte följer normen?
– Vi säger att alla är välkomna till kyrkan. Det är lögn! Vi önskar att det skulle vara så, men vi har inte riktigt beredskap för olikheter än. När det gäller HBT-personer räcker det inte med att bara säga välkommen när den personen kommer till kyrkan. Man måste också visa att de är välkomna och att de har all rätt att också vara där, säger Ann-Christine Roxberg.

Maria Eddebo Persson
2013-02-18