En tiggande kvinna i sjal sitter på marken med en kopp i handen.
Lyssna

Fattigdom får aldrig bli normalt

Fattigdomen håller på att normaliseras i Sverige. I våra församlingar möter vi människor som saknar pengar till mat och medicin, och som mår allt sämre psykiskt när oron och ensamheten växer. Det har blivit så vanligt att kommuner ber oss täcka upp där välfärden brister att vi nu måste säga i ifrån.

En sjukskrivning räcker för att ekonomin ska rasa. Det är en verklighet som medarbetare i våra församlingar möter varje dag. Människor som tidigare klarade sig bra lever nu från lön till lön med minimala marginaler. En oväntad utgift, en tillfällig sjukskrivning och plötsligt saknas pengar till hyran, medicinen och maten.

Vi känner till äldre  som ligger efter med flera hyror och fattigpensionärer som tvingas välja mellan mat och medicin. När släkt och vänner vill hjälpa med en slant, räknas det som inkomst och drar ner rätten till kommunalt stöd.

Det vi ser i församlingarna bekräftas i Röda Korsets nya rapport, Humanitärt bokslut 2025. Den visar att 77 procent av de organisationer som delar ut mat har sett behoven öka kraftigt de senaste åren. Nästan lika många bedömer att den sociala utsattheten kommer att öka de kommande två åren.

När fattigdomen börjar normaliseras, när det accepteras att barn går hungriga under helger och skollov, att äldre inte har råd med medicin, då har något gått fundamentalt fel.  

Det är inte bara den ekonomiska fattigdomen som växer. Den psykiska ohälsan ökar dramatiskt bland människor i ekonomisk utsatthet. Människor som har rätt till kommunala stödinsatser, orkar inte navigera i systemets byråkrati, har inte kraft kvar att kämpa sig fram genom telefonköer och ansökningsblanketter.

De kommer till församlingarna med sin existentiella nöd. De kommer för att få en stund av normalitet och gemenskap, för att sitta vid ett bord där ingen frågar om personnummer. I församlingarna delar vi ut mat och kläder, ger psykosocialt stöd och hjälper människor navigera i byråkratiska system de inte förstår.

Vi kliver in där människor far illa. Men nu är det alltför ofta som kommunerna frågar: "Vi har inte råd att hjälpa. Kan ni ställa upp?"

Kyrkan kan inte och ska inte ersätta det offentliga ansvaret för människors grundläggande behov. Vår tro kallar oss att se och möta nöden, men också att kräva att samhället tar sitt ansvar. Som kyrka möter vi människor i deras andliga och existentiella längtan, men de måste också ha mat på bordet och tak över huvudet. Det är där välfärdssamhället måste ta sitt ansvar.

Vi vägrar acceptera att det svenska välfärdssamhället sviker sina mest utsatta. Vi tror att ingen av oss vill acceptera fattigdom som naturlig. Vi väljer att tro att vi alla vill medverka till ett varmare samhälle där alla kan leva med värdighet och hopp om framtiden. 

Men hopp kräver handling. Det kräver medborgare och politiker som vågar prioritera människors värdighet framför allt annat. Det kräver demokratiska beslut som vänder utvecklingen. Nu, inte i morgon.

 

Teresia Boström, biskop i Härnösands stift 

Marie Edström, prost i Örnsköldsviks kontrakt

Ann-Charlotte Hansson Borgström, prost i norra Jämtlands kontrakt

Kent Nordin, prost i Ådalens kontrakt

Lovisa Schmidt, prost i Medelpads kontrakt

Håkan Stiberg, prost i södra Jämtland och Härjedalens kontrakt