I ett rött hus med vita knutar i Jäla bor Jenny Carlson. Det är här hon trivs när hon kommer hem från jobbet som begravningsentreprenör. Då går hon gärna ut på långtur med hunden Heffa eller pysslar med odlingen.
Jag är nyfiken på hur hon hamnade i begravningsbranschen efter flera år inom Svenska kyrkan.
– Jag fick en fråga från en tidigare kollega och skrattade åt det först, säger hon.
Efter funderingar och samtal med vänner och familj tog det två veckor innan hon tackade ja. Nu har hon varit i yrket i tre år, ett val hon inte har ångrat.
Genom sorgen
Att vara begravningsentreprenör handlar om mycket mer än själva begravningen. Det är hämtningar, samtal med anhöriga och möten med människor som ibland sträcker sig längre och blir till relationer. Det kan bli mycket, berättar Jenny, och det tog ungefär ett år innan hon hittade en balans mellan jobbet och livet hemma.
– Det bästa med yrket är att få jobba med människorna och följa med på deras väg genom sorgen.
Jenny är också pilgrimsledare i Floby pastorat och hon ser flera likheter mellan det uppdraget och sitt yrke. Som pilgrimsledare följer man människor en bit på vägen. På samma sätt får hon som begravningsentreprenör följa den som sörjer och avlasta något under en svår tid.
Döden är ett svårt ämne för många, men Jenny märker att något har förändrats. Jag blir nyfiken på om hennes egen syn på döden också har förändrats sedan hon började arbeta i branschen.
– Jag har aldrig varit rädd för döden och nu har den blivit mer avdramatiserad genom yrket.
Vanligare att tala om döden
Hon får ibland frågor om att komma och berätta om begravningar och döden, framför allt från konfirmandgrupper. Men även vuxna är nyfikna. Jenny tycker sig se en förändring i och med generationsskiftet. Det har blivit vanligare att prata om döden och sorgen.
– I dag pratas det ju mer och mer om sådant som tidigare var svårt att prata om, till exempel psykisk ohälsa. Det finns numera material som uppmuntrar till att prata om döden och hjälper människor att öppna sig kring ett ämne som väcker så mycket tankar.
Jenny och jag möts då och då på begravningar och samarbetar för att det ska bli ett fint minne för de anhöriga. Vi pratar vidare om varför det ibland tar så lång tid att begrava människor i Sverige. I andra länder kan det gå på en vecka.
– Det finns flera aspekter på detta med att det dröjer, och tyvärr är det vi själva som har skapat det. Det kan ibland vara så att vi måste leta efter anhöriga, och det är svårt att få tag på tider för begravningar, berättar Jenny.
Minskad deltagande vid begravningar
Samtalet kommer också in på ensamhet. Jenny märker att det är många som är ensamma, och att det tyvärr ökar. Det är sorgligt när det inte finns någon anhörig eller när den avlidne inte haft kontakt med sin familj på flera år.
Vi pratar vidare om att deltagandet vid begravningar har minskat och att det inte längre är lika självklart som förr. Om det var grannen i socknen som hade dött gick man på begravningen. I dag är det inte lika lätt. Människor behöver prioritera vilka begravningar de går på, kanske för att det är svårt att ta ledigt från arbetet.
Vi delar mycket kring livet innan solen hinner gå ner och jag beger mig hemåt i kvällen. Jag funderar över vårt samtal och tänker på hur Jenny, likt en pilgrimsvandrare, följer människor en bit på vägen. Som begravningsentreprenör får hon följa dem som sörjer genom en svår tid, med förhoppningen att de så småningom ska kunna vandra vidare mot ljuset.
Det är en fin bild som säger så mycket. En gåva Jenny har fått, att vara medvandraren, ledaren. Jag tänker på en text av Lasse Berghagen om sorgen, och om hur bönens hjälp och den hjälpande handen kan ge ljus och hopp:
När sorgen känns tung i mitt sinne
och vägarna vilsna att gå,
när djupaste tvivel förmörkar
de stjärnor jag gärna vill nå.
Då knäpper jag mina händer
till bön i min Faders hus,
det skänker mig ro till besinning,
skänker mig glädje och ljus.
(Psalm 950, Psalmer i 2000-talet.)
Text: Birgitta Lindh