Lyssna

Borlunda kyrka firar 15-årsjubileum

Redan den första gången jag kom i kontakt med Borlunda, via ett sommarjobb i Gårdstånga pastorat år 2000, kände jag platsens magi. Då var det främst kyrkogården som fångade mitt hjärta. Dessa fantastiska Tujor, som skiljde de slingrande gångarna från gravkvarteren med oregelbundet utplacerade gravar.

[Publicerad 2016-11-16]

Mitt examensarbete kom så småningom om att handla om just dessa Tujor. Jag hade visserligen, precis som alla andra, följt tidningarnas följetong om denna kyrkans vara eller icke vara, och precis som många andra kunde jag inte förstå mig på denna kamp. Kyrkan var trots sin annorlunda stil, inte någon vacker syn med alla vittnade tegelstenar.

Hur det såg ut inuti fick jag aldrig veta, eftersom man under inga omständigheter ens fick kika in genom kyrkporten. Med facit i hand, undrar jag, om ens församlingsborna hade en aning om hur underbart slutresultatet skulle bli. I år är det femton år sedan man för andra gången på snart 150 år återinvigde denna kyrka. Men för att friska upp minnet och få inblick i historien, får vi ta oss tillbaka till 1800-talet.

I en vacker kyrka blir man religiös

Anette Persson

I Anette Perssons arbete kan man läsa ”... konsten kunde bli ett viktigt redskap i kampen om själarna, då en stämningsskapande miljö underlättade känslans utveckling. Den kyrkliga arkitekturen besitter ett självständigt värde som verkar på den som är döv för Guds ord.” och ”I en vacker kyrka blir man religiös”. Detta framhöll biskop Vilhelm Flensburg på prästmötet 1870, angående kyrkobyggnadens betydelse, vilket kan ses som en programförklaring.

Ovanstående ord passar perfekt in på Borlundas unika klenod, som även biskop Flensburg tillskrev var en utav de skönaste, bland de runt 200 nybyggda kyrkorna. Borlunda kyrka som tornar upp sig mitt ute på den bördiga skånska leran och med hjälp av sin välanpassade kyrkogård och omgivning erbjuder en känsla av Toscana. Alltsamman i perfekt harmoni, så varmt välkomnande och kärleksfullt. Det är något av ett ödets ironi, att denna helt underbara kyrka har burit med sig många problem och orsakat så många tvister.

På 1800-talet skedde det stora förändringar i Sverige. Vi hade en kraftig befolkningsökning, jordbruket reformerades, människor började få en mer individualistisk syn på saker, vardagslivet sekulariserades, vilket medförde att många traditioner och sedvänjor upplöstes samt många olika frireligiösa och separationistiska rörelser uppstod.

Allt detta kom till att spela stor roll på synen av dåtidens kyrkor hos stiftets biskopar, vilket resulterade i 1800-talets kyrkobyggnadsrörelse. De mörka medeltida kyrkorna, självbyggen på kollektivgrund, blev för trånga, hade stora renoveringsbehov och ansågs inte längre tilltalande. De skulle nu ersättas av arkitektoniska skapelser, värdiga ett Gudshus, vilka skulle ritas av riktiga experter - arkitekter. Vackra, ljusa och välvårdade kyrkor skulle väcka och upprätthålla församlingens religiösa känsla. Musiken började nu bli ett viktigt inslag på gudstjänsterna lika så välklingande klockor som sammankallade till mässa. Genom att engagera många sinnen, främst synen, ville kyrkan erbjuda en stämningsmättade och andaktsfull atmosfär, vilket skulle förmedla en religiös känsla. Vilket arkitekten verkligen lyckades uppnå med Borlunda.

Detta är bakgrunden till att också de gamla kyrkorna i Borlunda och Skeglinge skulle ersättas av en ny gemensam kyrka, vilket skulle bli starten på en sju års lång tvist, mellan å ena sidan Skeglingeborna, som ville ha kvar sin lilla församlingskyrka, samt å andra sidan främst biskopsämbetet och de adliga jordägarna, som också lyckades få med sig Borlundaborna. Saken blev inte bättre av att kyrkan skulle placeras i Borlunda, som var den större moderförsamlingen och dessutom förväntades att de rikare skeglingeborna skulle betala mer, än de fattigare borlundaborna. Trots tappert kämpande och en mängd överklagande till både Kunglig Majestät och kammarkollegium, så fick skeglingeborna tillslut erkänna sig besegrade i denna ojämna kamp.  Godsägarna hade sedan tidigare goda erfarenheter av en dansk arkitekt vars namn var Ferdinand Meldahl, som redan arbetat en hel del med de skånska slotten och godsen.

Vem var då denna Ferdinand? Jo, det var en man som relativt tidigt blivit föräldralös och han bar stort tvivel på sin duglighet, vilket troligen kom till att få honom kämpa extra hårt. Under sin studietid på konstakademin i Köpenhamn 1854, erövrade han därför alla medaljer som fanns att få. Det var även under denna tid han gjorde några större resor till bland annat Spanien, Tyskland, Grekland samt Egypten och Turkiet, för att lära känna och hämta inspiration av stora arkitekters olika verk och de ståtligaste monumenten. Resultatet blev att han blev den mest inflytelserika och högst dekorerade arkitekten i Danmark under 1800-talet. Han var bland annat utnämnd till kunglig byggnadsinspektör och var professor vid konsthögskolan, samt som politiker fick han stort inflytande på utformningen av Köpenhamns tillväxt.

Saken blev inte bättre av att kyrkan skulle placeras i Borlunda, som var den större moderförsamlingen och dessutom förväntades att de rikare skeglingeborna skulle betala mer, än de fattigare borlundaborna.

Borlunda kyrka ritade han 1860 och det är den enda kyrka han fått uppförd. Han kallade byggnadskonstens verk för: Det sköna förkroppsligandet av människans idéer- dess festdräkt. Meldahl har sett det som sin uppgift att ge en konkret form åt ett abstrakt innehåll.

Denna kyrka räknas som ett unikt exempel från den fria historicismens korta epok, med alltifrån gotiska och romanska inslag till ny renässans och bysantinskstil, beroende på vem man frågar. Dock är det framförallt kyrkan i italienska Verona som lyfts fram som förebild, men med impulser från både Tyskland och Danmark. Arkitekten ansåg att en byggnads yttre gestaltning hade en underordnad betydelse gentemot den inre funktionen, så även i Borlunda. 

I kyrkas inre kan man få en känsla av att man bläddrar i arkitektens dagbok och med hjälp av den enorma detaljrikedom där han gestaltar sin tro på kristendomens kärna, dess innersta väsen.

I kyrkas inre kan man få en känsla av att man bläddrar i arkitektens dagbok och med hjälp av den enorma detaljrikedom där han gestaltar sin tro på kristendomens kärna, dess innersta väsen. Allt ifrån de gammaltestamentliga städernas ringmurar till det nya förbundet och en förnyad gudsgemenskap. Även den omgivande kyrkogårdsmiljön är omsorgsfullt planerad. Med sina mäktiga Tujor, som ramar in gravkvarteren med sina oregelbundet utplacerade gravplatser och den fria landskapsstil, förhöjs känslan utav denna säregna helhet.

Byggnaden blev ett tydligt exempel på tidens nya byggnadsmaterial, byggteknik samt ingenjörs-och byggmästartradition. Byggmästarna A Herrström och N Andersson i Malmö fick uppdraget. Man använde sig av dåtidens mest moderna material så som bland annat fönsterinramning av gjutjärn, klockbock av stålkonstruktion samt portlandcement. Det sistnämnda kom sedermera att innebära stora problem för det dåliga teglet. Redan efter fem år var kyrkan i behov av den första av många återkommande renoveringar fram till 1992, då kyrkan stängs på grund av stor rasrisk.

Inför 15-årsjubiléet av återinvigningen hade jag det stora nöjet att intervjua dåvarande församlingsrådsordförande i Borlunda Ove Nordfeldt och en av hans ledamöter, Elisabeth Persson angående turerna kring restaureringsarbetet. Vi träffas över en fika hemma hos Ove och hans hustru, Lillemor. Jag inser att då 125 år senare hade historien upprepat sig, med en hel del tvister, besvikelser samt häpnadsväckande turer och händelser. Återigen var det den mindre församlingen som kämpade mot den större och kyrkans vilja. Dock med den skillnaden att nu var det Borlunda som tillhörde den mindre församlingen, sen man genom pastoratsbildningen 1989 ingått i Gårdstånga pastorat. Mottot vid sammanslagningen var: ”En för alla och alla för en”, både vad det gällde underhåll och renovering av alla pastoratets byggnader. Detta skulle visa sig inte vara helt korrekt.

Först efter nio år och en massa överklagande så valde tillslut pastoratet att ansöka om restaureringsbidrag. Detta tack vare Borlundas eldsjälar Ove Nordfeldt, som var Borlundas enda pastoratsrådsrepresentant, Elisabeth Persson som via sina konstvetenskapsstudier kände till byggnadens unikhet och alla de övriga kämparna, samt Riksantikvarieämbetet. Restaureringen påbörjades 2001 då bland annat 5 000 tegelstenar byttes ut, takstolen förstärktes samt innerväggarnas heltäckande färg avlägsnades. Man passade även på att förlägga ett församlingshem inuti kyrkan genom borttagande av några bänkrader, samt utrustade kyrkan med både toalett och kök. Så återigen den tredje advent 2001, kunde man slå upp portarna till denna underbara kyrka, med sitt mycket stora kulturhistoriska värde och sin unika arkitektur.

Det vore dumt att förneka hennes storhet. Enligt mig och många med mig, så har Meldahl verkligen lyckats skapa ett hus värdigt Gud, som tillfredsställer alla våra sinnen. 

Nu sedan ......år är det Eslövs pastorat som kan stoltsera med att ansvara över denna klenod. Kyrkan har idag förutom de traditionella gudstjänsterna även blivit en mycket omtyckt bröllopskyrka, med redan 10 inbokade bröllop nästa år. Den är också väldigt populär i andra, icke-kyrkliga sammanhang. Exempelvis så har Eslövs kulturskola valt att ha sina elevaftnar här, vilket passar bra då kyrkan erbjuder en mycket god akustik.

För fem år sedan bildades Borlundabygdens vänner, en förening som erbjuder olika konserter och föredrag, 6 gånger per år, inne i kyrkans församlingshem. Dessa avslutas årligen med att man vid sista tillfället, hedrar kyrkans arkitekt med en Meldahlsfestival, vilket i år sker den 16 november kl. 19.00.

Jag som kyrkvaktmästare i Borlunda, har insett att Borlundaborna tillsammans med de övriga församlingsborna och gravrättsägarna ger en ett lika varmt och välkomnande intryck, som kyrkan och dess kyrkogård. Men låt inte skenet bedra, då det väl gäller så finns här både kunskap, kämparanda samt en vilja av stål. Beviset tronar stolt i mitten av byn, vilket främst jag nu får glädje av varje gång jag öppnar porten för någon oinvigd och ser glädjen i deras ögon. Jag känner mig dessutom mycket hedrad över ert förtroende, glada tillrop och uppskattning av mitt arbete med att vårda, pynta och förvalta detta arv. Så till ER ALLA som på något vis bidragit både i stort som smått, STORT TACK!

Elsbeth Rudolvsson

Stolt kyrkvaktmästare över Borlunda kyrka och dess omgivande miljö.

 

 

Beviset tronar stolt i mitten av byn, vilket främst jag nu får glädje av varje gång jag öppnar porten för någon oinvigd och ser glädjen i deras ögon.

Mycket av materialet är hämtat från:

Anette Perssons arbete, Borlunda kyrka- 1800-talskyrka med oviss framtid.  Lunds universitet, Inst för konstvetenskap. KOV 003 Ht 1994

Borlunda kyrka. Eslövs kyrkliga samf. Lunds stift Skåne län Underhållsplan 2007-05-21

Borlunda kyrka, en skrift inför återöppnandet. Redigerad av Kerstin Ribbing och Elisabeth Persson

Muntliga källor: Ove Nordfeldt samt Elisabeth Persson också många andra under min tid här.