Sommaren väntar runt hörnet. Nu börjar en tid när nya minnen skapas. Vad bär du på för minnen? Vilka platser blir viktiga för dig när du berättar om dina viktiga ögonblick i livet?
I maj 1982 konfirmerades jag. Jag var kär i en tjej som heter Lisen, det var inte besvarat. Solen sken och gräset vid Leksands kyrka började försiktigt tro på att det inte skulle komma fler frostknäppar. Vi var en grupp som följts åt under vinterns mörka eftermiddagar i församlingshemmet och vår präst, Sture, gjorde säkert sitt bästa.
Men av den tiden minns jag inte mycket. Mina minnen från konfirmationen är helt knutna till just att det var vår och fint och att jag fick ta nattvarden för första gången. Och att jag bar Leksandsdräkt. Åh, vad jag ville ha en egen. Det dröjde 25 år innan det blev sant. Minnen från den tiden. Åren som formade den jag sedan blev.
Sommaren efter konfirmationen hälsade familjen som vanligt på hos farmor och farfar. Vi åkte till stugan på ön varje sommar. Seskarö, ön heter så. Den ligger i Haparanda skärgård längst uppe i Bottenviken. Trafikverket hade en färjelinje från fastlandet. Väl på ön möttes vi av mygg och karg tallhed, varma finkorniga sandstränder med grästuvor. Farmor och farfar pratade meänkieli med varandra medan radions sjörapport verkade vara det enda som sändes i etern. Vi yngre förstod inget av vare sig den säregna dialekten eller sjörapporten. Men jag minns hur det kändes. Vi badade, grävde mask och fiskade och åkte till Seskarö kyrka för det årliga besöket på kyrkogården där en stor del av släkten på pappas sida ligger.
Nu har år passerat och min far och jag planerar inga resor till Seskarö mer. Han ligger där på samma kyrkogård som vi besökt varje sommar. Det känns fint att han finns där och jag hälsar fortfarande på honom. Min snart vuxna tonåring har fattat tycke för stugan och skapar egna minnen av det som pågår i hans liv. Rockkonserter och vandring med ryggsäck. Resa till stugan är viktigt för oss båda två och vi åker numer tillsammans till kyrkogården. Kanske ska jag också ligga där en dag.
Det är ändå speciellt hur vissa upplevelser och platser blir till starka minnen och att annat faller i glömska. Minnen som satt spår, som är så starka att det känns som verklighet, som att det fortfarande pågår. När jag kommer till kyrkogården på Seskarö, de få gånger numer som jag har möjlighet att besöka Leksands kyrka med sina lökkupoler så minns jag, på just det där levande sättet. Något finns där, inte bara i huvudet. Viktiga saker minns man med hjärtat, och minnena bär på delar av det som är jag.
Jag är så tacksam att platserna finns kvar och kan fortsätta bära mina minnen. Jag behöver inte ens vara där, bara veta att platsen finns. Det räcker för mig.
Nu börjar en tid när nya minnen skapas. Minnen kring en konfirmation eller kanske en semesterresa. Jag hoppas att du ska få med dig fina minnen av alla sorter. Att vi ska få tala om dem när vi ses. Att minnena ska få bli en del av den du är och att platserna där minnena skapas ska få finnas kvar i dig.
Johan Wikström, präst