Vad händer när vi slutar se funktionsnedsättning som ett hinder och istället börjar se personen? Varje människa bär på gåvor och färdigheter som gör delaktighet möjlig, oavsett vilka villkor man lever med. Det är i mötet med människan – inte i begränsningen – som vi ser värdet och potentialen.
Mitt engagemang för frågor som berör tillgänglighet, funktionsnedsättningar och funktionshinder har alltid varit aktuellt, så när jag för några år sedan fick ett speciellt uppdrag att lyfta frågorna i Svenska kyrkans arbete med tillgänglighet, kändes det som ett självklart arbete för mig.
Jag upptäckte ganska snart att alla tycker frågorna är viktiga och att alla tycker att kyrkan är tillgänglig fast det fanns de som inte kunde vara med. Det fanns barn, unga och vuxna med funktionsnedsättningar som var utanför och som trodde att till exempel en inbjudan till verksamhet i kyrkan och församlingarna inte gällde dem.
Alla kanske inte kan vara med på allt, vi har olika behov, men alla ska känna sig välkomna så vi kan anpassa vår verksamhet för olika målgrupper. Tillgänglighet är något vi ständigt måste jobba med. Små steg kan göra stor skillnad – för att ingen ska stå utanför.
Vi berörs alla av frågor om funktionsnedsättningar och hinder. Men med kunskap, förståelse och små anpassningar river vi hinder och skapar en gemenskap där alla får plats. Det handlar om att se behoven, planera med omsorg och göra enkla förändringar som öppnar dörrar: ramper, ljudanläggningar, tydliga förutsägbara agendor, psalmböcker med stora bokstäver, bra ljus med mera. Och inte minst, att möta en vänlig och hjälpande person när vi kliver in i kyrka och församlingshem! Tillsammans skapar vi en miljö som välkomnar! Dessutom: Alla är vinnare när hinder för delaktighet undanröjs.
Historiskt sett har funktionshinder betraktats ur ett negativt perspektiv. Våra attityder, normer och värderingar speglas i språket vi använder. Förr kunde kyrkoböcker innehålla ord som ”idiot” eller ”imbecill” om någon inte kunde sin katekes – ord som idag är helt oacceptabla. Istället för att lyssna till människors egna berättelser tog kyrkan på sig en förmyndarroll och talade om vad den andre behöver.
Idag är det annorlunda, vi har en vilja att alla ska ges möjlighet att själv tala om vad man behöver. Också den som har svårt att uttrycka sig ska ha möjlighet att med hjälp av sina nära och kära uttrycka de behov den har för att kunna delta och vara delaktig iverksamheten.
Under årens lopp har kyrkan arbetat för ökad tillgänglighet – genom fysiska anpassningar när det gäller ramper, hörsel, enklare språk och en förnyad syn på diakoni. Ett annat exempel är Svenska kyrkans hemsida. På bönewebben kan man tända ett digitalt ljus och skriva en bön. Den som söker jourhavande präst kan, också det via hemsidan, skriva i en chatt som är helt anonym.
Skapelsen är ett uttryck för Guds kärlek och varje människa är unik och värdefull. Är vi skapade till Guds avbild och tror att Jesus sätt att möta människor bottnar i denna kärlek har vi alla ett uppdrag att söka denna gudomliga avbild i varje människas liv.
Och därför: Se människan och inte begränsningen, låt människor skildra sina egna berättelser. Ingen ska definieras av det man inte kan göra. Kyrkans övertygelse är tydlig – livet är en Guds gåva, och alla människor är skapade till Guds avbild. Livets värde mäts inte i prestation, förmåga eller färdigheter. Det mäts i själva gåvan att finnas till.
Elna Wahlgren Lundqvist, präst