LENA SANDBERG I YSTAD är timanställd som diakoniassistent i Ystad. Du träffar henne bland annat på tisdagarnas pilgrimspromenader som varannan vecka går inne i sta’n, varannan vid havet.
Hon gillar att vandra, det gjorde hennes Bengt-Göran också, maken som tyvärr avled för några år sedan. Det gemensamma intresset gjorde att de ofta, under flera års tid, också hade pratat om att vandra till Santiago de Compostela.
Pilgrimsvandring. Visst är det ett vackert ord? Ordet pilgrim kommer från latinets ”peregrinus”, som betyder främling. Du ger dig av från det du är van vid och vandrar mot det okända. Under tiden bjuds du på nya erfarenheter, nya möten, nya insikter. En del går ensamma, andra går i sällskap.
I våras bestämde Lena sig för att ge sig iväg söderöver.
– Jag har aldrig känt mig bekväm i att resa helt ensam, så jag valde att åka på en gruppresa men att sedan göra själva vandringen ensam, berättar hon.
VÄSKAN PACKADES MED bekväma och praktiska kläder och skor och den sista april bar det av på något Lena beskriver som en ”light lyxvariant” av pilgrimsresa. Övernattningarna skedde på hotell och när de kom till nästa hotell dagen därpå hade väskorna körts dit med buss. Även pilgrimsvandrarna åkte bitvis med buss.
– Men, jag gjorde det ändå ensam, det betydde jättemycket för mig. Det blev en resa både utåt och inåt, att jag tog tag i det och gjorde det, nästan exakt fem år efter att Bengt-Göran hade avlidit.
Från Kastrup, via Frankfurt, landade hon första dagen i Bilbao, där hela gruppen med resenärer, som kom från flera olika delar av Sverige, möttes. Sedan några mils bussresa till Burgos för övernattning nummer ett.
Varje dag innehöll något speciellt, förutom vandringen i sig själv. Som till exempel andra vandringsdagen, regntung, där leden tog dem till byn Foncebadón och Cruz de Ferro, Järnkorset, vilket står på 1500 meters höjd över havet.
NÄR HON STOD VID Järnkorset var det dags för något av en rituell handling. I fickan hade Lena en sten, som hon tagit med sig hemifrån, hon hade hittat den i Ystad.
– Den skulle symbolisera den börda man ville lämna. Jag ville lämna alla de cancersjukdomar som funnits runt omkring mig under flera år. Egentligen hade jag haft med mig två stenar, men just då hittade jag bara den ena och lämnade den. Jag hade väl tappat den andra, tänkte jag.
Uppe på Monte de Gozo, Glädjens berg, står två statyer, pilgrimer, som båda pekar i riktning mot Santiago de Compostela. Och nog kändes glädjen i Lenas hjärta när hon kommit så långt!
Vandringen den sista biten ner till katedralen i det nästan mytomspunna Santiago de Compostela gick hon med lätta steg.
– Och när vi kom dit, det var så mäktigt! Så mycket människor som hade gått vandringen, de grät, de var glada, de fotograferade. Så mycket känslor.
TVÅ NÄTTER BODDE HON och övriga ressällskapet på hotell i Santiago de Compostela. Under vistelsen där stod självklart en guidad tur i katedralen på programmet. I anslutning till det valde Lena även att delta i mässan. Tretusen orgelpipor ljöd, en solist sjöng, doften av rökelse låg tung i kyrkorummet.
– Rökelsekaret väger femtio kilo och det behövdes åtta man som drog i olika rep för att få schvung på det. Det var en så stark upplevelse.
Gruppen gjorde också en tur ut till Finisterre, världens ände. Förr slängde besökarna sina
kängor ut i havet eller brände sina kläder för att bli av med sitt elände, men det får man inte lov att göra längre.
Världens ände. Men det blev inte ett slags slut, snarare en början.
Resan Lena gjorde, satte tydliga spår i henne.
– Att få uppleva detta att gå i tystnad, helt i sina egna tankar och bearbeta allt man varit med om. Och så att jag tagit modet till mig att verkligen göra resan. Jag fick en starkare tro.
Nu känner hon sig tryggare i sig själv. Hon kan. Hon vågar.
Skulle du rekommendera någon annan att göra samma sak?
– Absolut, ingen tvekan! Bara gör det!