Veronica vikarierar

I sommartider pratas det mycket om sommarplaner. Resa bort eller vara hemma? Äventyr eller lugn och ro, eller lite av varje? Ofta under resor går mina tankar till vad det är att ha ett hem. Ett hem värt namnet alltså. Jag slås av hur triviala saker det är jag längtar hem till, som huvudkudden och den där koppen som kaffet är så extra gott i. Väl hemma igen är det ändå alltid så tydligt att saker inte bygger ett hem. Det är det bekanta, invanda och trygga. Platsen där en människa får släppa sina roller och masker och vara den hon är, bjuda in eller stänga om sig, vila och växa i sin egen takt. Ett hem som saknar den dimensionen saknar något väsentligt.

Att ett hem också säger något om den som bor där blir tydligt i berättelsen om de första lärjungarna. I Johannesevangeliet möter vi två män som fått höra att Jesus är den Gud har sänt för att rädda och befria dem. De följer efter honom för att få veta mer och frågar: Mästare, var bor du? 

Den som har läst evangelierna vet att Jesus inte verkade ha just ett hem. Han gick bland människor, vilka som helst, och han bodde hemma hos dem som behövde honom. Med gudomlig logik vände han på våra mänskliga normer och gick till dem som samhället ville glömma. Han gick med liv till sjuka och döende, gemenskap till de utstötta, nytt hopp till dem som sargats av livet och med förlåtelse till den som plågades av skuld. Han vände helt enkelt elände till liv genom att vara nära.

I våra liv vill Gud ha sitt hem, långt bortom prylar, tak och väggar. Och när han svarar på lärjungarnas fråga bjuder han in oss alla till relation och till det uppdraget:

Följ med och se!

Veronica Eriksson, vik kyrkoherde 0933-143 11
veronica.eriksson@svenskakyrkan.se