Kristina fortsätter kämpa för barnens rättigheter

Bankonventionen beskriver barns rättigheter och är rättsligt bindande för de länder som ratificerat konventionen. 41 av artiklarna är så kallade sakartiklar som fastslår barnets rättigheter, medan tretton andra beskriver hur staterna ska arbeta med dem.

– Barnkonventionen är lag i Sverige sedan 1 januari 2020, men tyvärr är det ju fortfarande så att den ofta glöms bort och barnen bästa inte sätts i första rummet. En högst aktuell fråga är ju att barn och ungdomar får permanenta uppehållstillstånd indragna, trots att de växt upp här i Sverige med sina familjer, påpekar Kristina.

”Empatin har minskat”

Hon upplever att samhällsklimatet har hårdnat.

– Empatin har minskat och vi lever samtidigt i en orolig tid med krig och det är många barn och ungdomar som drabbas. 

Över spishällen i barndomshemmet i Trollhättan finns en stor väggmålning och runt om i vardagsrummet pryds väggarna av hennes pappa Eskil Ekströms oljemålningar. Han var ingenjör på Flygmotor och Saab, men konsten var ett stort intresse vid sidan om jobbet. Även Kristina har ärvt den konstnärliga ådran, men efter att ha skadat handlederna för några år sedan har det blivit mindre tecknande och målande.

Mamma Ulla var kontorist med flera år inom bland annat Vattenfall och föräldrarna byggde huset dit Kristina och maken Rooney återvände i slutet på 1980-talet efter flera år i Göteborg och Onsala. De har varit gifta sedan 1968 och Rooney jobbade många år på Volvo Torslanda. Medan Kristina, som efter gymnasieåren utbildat sig till biträdande psykolog, fick jobb inom Barn- och ungdomspsykiatrin (BUP) i Göteborg. Så småningom bestämde hon sig för att vidareutbilda sig till psykolog vid Göteborgs universitet, kombinerat med deltidstjänsten vid BUP och praktik i Arvika.

– Det är något av det bästa jag gjort, säger hon om sitt yrkesval.

Det är lätt att både föräldrar och barn försvinner in i sina telefoner

Hon hade först tänkt söka en kombinerad utbildning som socionom och sjuksköterska, men den utbildningen togs bort. Så därför blev det psykolog i stället. Och så småningom vidareutbildade hon sig även till psykoterapeut. Efter åren i Göteborg fick hon en tjänst som barnhälsovårdspsykolog i Trollhättan och Vänersborg.

– Genom alla år har jag mött så många barn och föräldrar. Och att få lyssna på deras berättelser och deras utmaningar i livet har givit mig och lärt mig otroligt mycket. Inte minst under alla år då jag jobbade i Angered i Göteborg på 1970-talet, då det kom familjer dit från över 70 olika nationaliteter, berättar Kristina.

Idag följer hon världshändelserna med stor oro, samtidigt som bekymras över att många barn och ungdomar här hemma upplever ökad psykisk ohälsa och har föräldrar som kämpar med familjens ekonomi.

– Genom åren har vi inom Rädda Barnen gjort återkommande undersökningar i våra skolor och tyvärr mår ju inte våra barn och ungdomar så bra idag. De lever med en hel del press och oro och samtidigt kan jag uppleva att vi vuxna inte alltid ger dem den tid de behöver. Det är lätt att både föräldrar och barn försvinner in i sina telefoner, säger Kristina.

”Vi vuxna måste fortsätta vara förebilder”

Vi träffas en snöig dag i slutet av februari och veckan innan har hon tillsammans med Svenska kyrkan Trollhättan och verksamheten Musslan, som vänder sig till barn och ungdomar som har föräldrar med missbruksproblem eller lider av psykisk ohälsa, mött hundratals sjätteklassare i Trollhättan. Det var tredje året som Rädda Barnen bidrog till att kunna erbjuda en teaterföreställning i Kyrkans hus, där just frågor kring missbrukande föräldrar tas upp.

– På två dagar sågs teatern av 400 elever och utifrån föreställningen skapas en väldigt bra dialog med ungdomarna. Det är så viktigt att få dem som har det jobbigt att veta att de inte är ensamma och att det finns mycket hjälp att få. Bland annat via verksamheten Musslan, påpekar Kristina.

Hon gläds över det fina samarbete som utvecklats med Trollhättans Stad, Svenska kyrkan, Integrationsforum och flera andra organisationer och föreningar som engagerar sig för barn och ungdomar i Trollhättan.  

– Och även om det kan kännas tungt ibland så är vi väldigt envisa. 

Kristina har fyllt 82 år, men några planer på att trappa ner sitt mångåriga engagemang inom Rädda Barnens lokalavdelning för Vänersborg och Trollhättan finns inte.

– Vi vuxna måste fortsätta vara förebilder och inte minst vi äldre har mycket att dela med oss av och berätta. Och att få fortsätta möta barn och ungdomar på det här sättet ger mig både inspiration och energi. Deras kreativitet och fantasi hjälper mig att ha ”barnasinnet” kvar och det ser jag som en stor tillgång.

Efter många olika ideella uppdrag genom åren är hon idag valberedare och deltar också i flera av de lokala arrangemang och insatser som föreningen gör. Det är allt från språkgrupper till att ständigt öka kunskapen om Barnkonventionen i olika sammanhang. Extra stolt är hon över att hon tillsammans med andra i det regionala Rädda Barnen- distriktet lyft fram just frågorna om psykisk ohälsa på nationell nivå inom organisationen och bidragit till att även de frågorna fått mer uppmärksamhet.

Idag har Kristina och Rooney både barnbarn och barnbarnsbarn. Och på samma sätt som hon själv hade en trygg uppväxt vill hon finnas där så mycket hon kan för att ge dem så mycket kärlek och omtanke som det bara går.

– Nu när man blivit äldre så är ju barnbarnen och barnbarnsbarnen något väldigt speciellt. Det är ju genom dem som ditt eget liv liksom går vidare.

”Vi ger oss aldrig”

Det var efter en föreläsning som Rädda Barnen anordnade för över 30 år sedan som Kristina gick med. Genom föreningen har hon och hennes föreningskollegor i föreningen gjort otaliga insatser för att sätta ljuset på Barnkonventionen och sätta betydelsen av att inkludera barn och ungdomar i fokus.

Hon minns särskilt dagen för Kronandådet 2015, då hon varit på Lextorp och hämtat teckningar som elever gjort till en utställning, efter att de pratat om Barnkonventionen i skolan.

– De fick bland annat göra teckningars om symboliserar Barnkonventionens olika artiklar och det var med dem i handen jag sedan nåddes av nyheten om vad som hänt på Kronan. Det var en så brutal kontrast till den trygghet och omtanke som vi alla behöver.

Kristina tar illa vid sig när hon ser hur barn och deras familjer far illa. TV-bilderna från krigsruinerna från världens oroshärdar sätter djupa spår i henne.

– Det känns som jag går sönder lite mer varje gång, men samtidigt understryker det ju bara vikten av att vi inom Rädda Barnen och andra som jobbar för mänskliga rättigheter måste fortsätta kämpa för empati och medmänsklighet. Att känna att vi är många som har samma grundvärderingar betyder mycket och ger hopp, även om det kan kännas hopplöst ibland. Men vi ger oss aldrig.