Kyrkoherden har ordet

Här kommer en hälsning och reflektion från Elias Eriksson som är kyrkoherde i Österåkers pastorat.

2026-10-22

De största orden

Det finns ord som bär extra mycket mening, som är pregnanta, som bär liv till oss. Ord som gör att det suger till i maggropen, ord som inte låter sig förklaras med andra ord. Dessa ord kallar vi ibland ”storord”.

Det tredje numret av Magasin TRO utgår från storordet ”barmhärtighet”. Det kom lagom till Allhelgonahelgen, en tid då vi gör plats för minnet av dem vi saknar. Vi tänder ljus i mörkret, vi stannar upp, vi kanske fäller en tår och drar upp dragkedjan på jackan när vi tittar på alla ljusen som tänts. Ljusen är små bevis på kärlek, i tusental. När någon vi älskar dör, lever liksom kärleken till människan kvar i oss, och letar efter den andre. Vi människor hör ihop med varandra. Kärleken sträcker sig efter den som inte längre finns, och det gör ont. Det kallar vi sorg. Sorg är kärlekens kanske allra svåraste ansikte.

Men det är fortfarande kärlek. Och den kärleken, den obändiga, den självutgivande, den som inte är beräknande eller självisk, utan ren och förlåtande och äkta och full av medkänsla, den kallar vi ibland BARMHÄRTIGHET. Jesus lyfter fram den kärleken som det främsta för människan. Guds barmhärtighet är evig – det finns ingenting du kan göra för att hamna utanför Guds barmhärtighet. Gud vägrar sluta älska dig, till och med då du själv inte kan göra det.

Och den kärleken, den barmhärtigheten, ska vi också visa varandra. I tider av oro och rädsla är det lätt att stänga sig, att krökas in i sig själv, att stänga sin dörr för nästan, att stänga gränser och ropa på hårdhet. Men botemedlet mot rädsla är inte hårdhet och kontroll utan mänsklighet och tillit. Mörkret besegras aldrig med mörker, utan med ljus. Jesus utmanar dig och mig att inte lyssna till rösterna som vill få oss rädda för vår nästa, för vår medmänniska från ett annat land eller en annan kultur, medmänniskor av annan tro eller hudfärg. Jesus utmanar oss att vara barmhärtiga – att ha ett bultande hjärta i vårt bröst. Vi människor hör ihop med varandra.

Under delar av kyrkans historia har man därför talat om sju barmhärtighetsverk: att mätta de hungrande, ge dryck åt de törstande, klä de nakna, ge husrum åt de hemlösa, besöka de sjuka och att begrava de döda. Det är din och min uppgift.

Det är lätt att bli förblindad av mörkret, när hoten tornar upp sig, när oro fyller nyhetssidorna, både inom och utanför landets gränser. Men under samtidens alla malströmmar och nedåtdragande virvlar finns en evig varm och god underström av kärlek, barmhärtighet och ljus. Under orons bubblande hot finns Guds eviga närvaro. Den var där igår, den är där idag, och den kommer bära även morgondagen, ja till och med bortom graven.

Stanna upp, doppa tårna lite djupare. Tänd ditt ljus, minns kärleken, andas ut. För tro, hopp och kärlek består. Och störst av dem är KÄRLEKEN. Låt oss leva i den, av den och med den.

Jag önskar dig en välsignad allhelgonahelg!

P.S. Vill du ta del av flera storord, läs mer här >>

2026-03-18

Det kunde vi aldrig tro!

Det börjar som en föraning, en förvirrande men spirande ny tanke. ”Han är inte här, han har uppstått …” Kvinnorna vid graven vet inte vad de ska tro. Det sprider sig. Lärjungarna börjar förstå. Uppstått? Tvivlen kvarstår, men sakta växer tron. Tänk om … Det är en förvirrande tid, rykten går, vem vet vad som är sant? Hoppet finns där, men vågar man verkligen tro på att det är sant? Så får de möta den uppståndne Jesus, de får tala med honom, gå med honom och dela bröd med honom. Tron växer och sprider sig. ”Har ni hört? Jesus från Nasaret, han har uppstått från de döda!”

Ryktet sprider sig, fler och fler börjar tro, fler och fler möter Jesus i sina egna liv. Det är något särskilt med det där mötet. Det är inte trossatser och dogmer, det är inte moral och etik. Det är ett personligt möte med Gud som blivit människa, som dött för världens synder och uppstått från de döda. Tron tar sina egna vägar, den växer och sprider sig i hela världen, till slut ända upp till Norden och våra vackra kyrkor börjar byggas. Allt på grund av vad som hände den där påskhelgen för länge sedan. Från död till liv – från mörker till ljus – från modlöshet till hoppfullhet. Det är inte kört!

Det finns mycket som är hotfullt och skrämmande i världen och kanske även i våra liv just nu, men Guds löfte gäller: ”Jag är med er alla dagar till tidens slut.” Tron berättar sanningen: Kärlek är starkare än hat, liv är starkare än död, godheten är starkare än ondskan. Hur ser din tro ut? Hur ger du den näring? När anar du Gud?

Kyrka är vi tillsammans, med våra olika sätt att tro och att närma oss Jesus, med våra livshistorier, vår glädje och vår sorg. Vi är många som samlas till gudstjänst på söndagarna, men det finns plats för fler. Veckomässor, soppluncher, konserter, bibelkurser, verksamheter för barn och unga och mycket mer. Ge näring till din tro. För tänk om… Tänk om Gud vill ha med just dig att göra!

Glad påsk!

P.S. Vill du fördjupa dig i påskens storord, läs mer här >>

2025-09-29

Vilken är din största högtid?

De senaste åren har det skiftat vilken högtid då flest besöker våra kyrkor och kyrkogårdar. Förr var det julen, med ottor, midnattsmässor och samlingar kring krubban. Julen är förstås fortfarande välbesökt – förra året slog vi rekord i nästan alla våra kyrkor! – men det är faktiskt inte den mest välbesökta högtiden längre.

Det är i stället allhelgonahelgen. Under kvällarna hela veckan börjar ljus tändas vid gravar och i minneslundar, och på lördagen är det människor och ljus överallt! Konserter, minnesgudstjänster och förstås kyrkogårdsbesökare så det svämmar över. Det har blivit vår största folkliga högtid!

Varför är det så? Kanske är det något med att få tända ett ljus i mörkret som på djupet berör oss. Att stå där med tändstickan eller tändaren, skydda handen med kroppen från blåsten, för att kunna få lågan att tända veken på ljuset.

Vi minns att vi inte är ensamma, att vi människor hör ihop och är en del av varandra. När någon nära dör känner vi att en del av oss själva försvinner, och något saknas oss. Att få tända ett ljus vid graven är ett sätt att påminna oss om att vi fortfarande hör ihop, att vi inte glömt. Och vi minns att vi faktiskt själva kan tända ett ljus.

Ljuset är ett hoppets symbol. ”Förbanna inte mörkret – tänd ett ljus”, brukar vi säga. Det är mycket som är mörkt i världen, många av oss känner oro för framtiden på olika sätt. Då är det värt att minnas att det minsta ljus faktiskt kan lysa upp det mörkaste mörker. I Johannesevangeliet står: ”Sedan talade Jesus till dem och sade: »Jag är världens ljus. Den som följer mig skall inte vandra i mörkret utan ha livets ljus.«”

Jesus bjuder in oss att följa honom. Det ljuset kan vi ha i vårt liv, och det är vi inbjudna att bära vidare där vi lever och verkar.

Jag tycker det kan vara värt att stanna upp i vardagen och fundera på vilka människor vi har som lyser upp i våra liv. Kanske be en tacksamhetens bön för dem, och också fundera på hur vi själva är ett ljus för andra?

Gode Gud, tack för allt det goda som finns omkring mig. Tack för de människor som är ljus i mitt liv. Och Gud, låt mig få vara ett ljus för de omkring mig som behöver. Tack för att du lät din son dö och uppstå för att ingen hopplöshet ska finnas mer. Tack för att ditt ljus lyser i mörkret, och att mörkret aldrig kan övervinna det. Amen.

Ps. Kyrkans största högtid är förstås varken jul eller allhelgona, även om både Jesu födelse och våra minnen av dem vi saknar är viktiga. Nej, störst är ju påsken, där vi firar att livet besegrar döden, att kärleken är starkare än hatet, att våren alltid kommer efter höst och vinter. Men dit är det några månader ännu …

Jag önskar dig en välsignad höst, och hoppas vi ses i kyrkan!

/Elias
Kyrkoherde

2025-06-16

Det goda är sant!

”Fråga djuren, de kan lära dig,
himlens fåglar kan ge dig svar.”
(Jobs bok, kap. 12)

Solen lyser in genom fönstret och en fågel drillar i ett grönt buskage. Det är gott att leva! När jag skriver detta är det snart midsommar, och sommarmånaderna ligger framför. En tid av förhoppningar, av vila, värme och vänlighet, får man hoppas!

Det är märkligt, hur dubbelt livet är. För samtidigt som solen värmer, syrenen slår ut och fågeln sjunger sin sång som varje år, höjs nu tonläget i världen. Klimathot, krigshot, polemiserande språk och murar som byggs mellan människor, åsikter, folkgrupper, länder och allt vad vi kan hitta på som skiljer oss åt.

Tänk om vi kunde återupptäcka ”både och”. Tänk om vi kunde få se att det både är underbart och hemskt i världen. Att det vackra fortfarande är lika vackert och sant, och att det outhärdliga är lika outhärdligt. Att människor älskar varandra, skrattar, kramas, tramsar, gör goda saker för varandra, bryr sig och gråter för varandra. Och att samtidigt folkrättsbrott begås i Gaza, att terror slår sönder trygghet och att klimathotet är på riktigt.

Sommaren är trefaldighetens tid i kyrkans liv, helhetens tid. Fadern, Sonen och den Helige Ande. Fadern, som har skapat den här i grunden goda skapelsen vi lever i. Sonen, som delat våra villkor och mött det onda och svåra, det mörka och smärtfyllda, och burit det på korset. Och den Helige Ande, som är oss närmre än vårt eget hjärta. Tröstaren, hjälparen, som viskar i vårt inre, som genomsyrar allt och påminner oss att höja blicken och se det goda, Anden som pånyttföder vårt hopp.

Ett kännetecken på att det är den Helige Ande som verkar, är att murar mellan människor bryts ner. Att vi kan se på varandra på nya sätt, medmänniska till medmänniska. Där en fiende tidigare fanns, finns nu ett syskon. Där ett hot tidigare fanns, finns nu ett löfte. Där rädsla tidigare fanns, finns nu kärlek.

Jag tror att vi gör klokt i att inte fastna med blicken i det skrämmande. Det är sant att det finns mycket att vara rädd för. Men den bästa medicinen mot mörkret är som bekant att tända ett ljus. Och ljuset finns där. I varenda fågeldrill, i varenda kärleksfull blick, i varje andetag av Guds närvaro, i arbetet och vilan, i i sorgen och i glädjen. Hur tänder du ditt ljus?

Gode Gud, tack för allt det goda vi får leva i.
Tack för de människor vi får ha omkring oss, tack för din goda skapelse.
Vi ber för alla de människor som lever i rädsla.
För alla som lider under förtryck,
för alla som hungrar och törstar,
för alla som har makt att förändra,
för alla som har svårt att se ljuset i tillvaron.
Välsigna vår sommar,
och gör oss till människor som både älskar livet och reagerar på orättvisa och lidande.

I Jesu namn,
Amen

Jag önskar dig en välsignad sommar!
/Elias
Kyrkoherde

Ps. Det finns många ställen att fylla på hoppet och glädjen i sommar, tillfällen att påminna sig om att det goda är sant. Gudstjänster, sommarmusik, andliga hållplatser, sommarcaféer och mycket annat. Hoppas vi ses!

2025-01-10

”Mitt hus ska kallas ett bönens hus för alla folk.”
Så säger Jesus när han arg rensar templet från allt det som står i vägen i Markusevangeliets 11:e kapitel. ”Ett bönens hus för alla folk.” Det vill Svenska kyrkan Österåker också vara.

Det spås i trendspaningar att religionens roll kommer öka i samhället. Fler och fler människor upplever behovet av djupa, meningsfulla sammanhang, andlig föda och stillhet, frid och mening. Vi märker att många går i kyrkan, dels slog julens gudstjänster alla rekord, men den vanliga gudstjänsten klockan 11 på söndagen och 18 på onsdagen är också välbesökta, och ökande. Det finns en törst, en längtan efter något mer, efter Gud.

Jag hoppas att du under det här året ska få upptäcka något här - någon av våra kyrkor, av våra andliga hållplatser, något av Gud, något av djup och mening, något av gemenskap. Det finns en plats för dig.

Om du är nyfiken på kyrkan och kristen tro, är du alltid välkommen att kontakta någon av våra präster, eller anmäla dig till en Alpha-kurs i kristen tro. Dessutom finns ett brett utbud av körer, grupper, öppen förskola, samtalsstöd och gemenskap.

Kyrkan är en öppen gemenskap. Du är välkommen som du är, där du är, vad du än tror eller tvivlar på. Välkommen med din längtan.

/ Elias Eriksson

2024-07-01

”Jag vet vilka avsikter jag har med er, säger Herren: välgång, inte olycka. Jag ska ge er en framtid och ett hopp. När ni åkallar mig och ber till mig skall jag lyssna på er. När ni söker mig ska ni finna mig.” (Jeremia 29:11–13)

Det finns få ord som bär på så många löften som ”sommar”. Löften om vila, om långa ljumma kvällar, om bekymmerslöshet och gemenskap. Samtidigt riskerar vi att ladda sommaren med för mycket – saker ska hinnas med, man ska både måla om, bada och äta glass, klippa gräs, umgås och läsa en god bok. Kanske är sommaren en chans att få stanna upp och låta bruset sjunka, låta det grumliga sjunka till botten, och se klart en stund.

Jag tror att våra liv handlar om relationer, relationer till varandra, och till Gud och oss själva. De där tre grundrelationerna är beroende av varandra: Om vi tar hand om relationen till oss själva brukar vi bli bättre mot varandra, om vi bryr oss om varandra har vi lättare att möta Gud, och om vi ger näring till vår Gudsrelation blir vi bättre mot oss själva. Och samma sak åt andra hållet!

Om jag skulle ge dig en uppmaning i sommar, är det att lyssna efter Guds röst. I naturen, i mötet med vännerna och familjen, i kyrkan, i ensamheten. Ibland när vi lyssnar inåt kan vi upptäcka att även Gud är där, i vårt ”inre rum” dit vi inte kan ta med någon annan.

Att söka och finna Gud i allt det vi gör, det är ett sätt att påminna oss om att livet pågår just här och nu.

Vad säger Gud dig i dag?

Jag önskar dig en välsignad sommar!

Elias Eriksson

Kyrkoherde, Präst, Svenska kyrkan Österåker

Direkt: 08-540 845 23
E-post: elias.j.eriksson@svenskakyrkan.se

Elias Eriksson har välkomnats som kyrkoherde

Söndagen den 22 oktober välkomnade vi Elias Eriksson som vår kyrkoherde med en högtidlig mässa i Österåkers kyrka.

Välkomstgudsstjänst

Nu är Elias Eriksson officiellt Svenska kyrkan i Österåkers kyrkoherde. Söndagen den 22/10 var en högmässa med extra allt och Stockholms stifts biskop Andreas Holmberg var där och tog, tillsammans med präster från grannförsamlingarna, emot Elias.

Välkommen till Svenska kyrkan i Österåker, önskar kollegor, förtroendevalda och församlingsbor!

Intervju med Elias Eriksson och Staffan Hellgren

I september välkomnar vi Elias Eriksson, som i dag är präst och samordnare i Vallentuna församling, som ny kyrkoherde för Svenska kyrkan i Österåker.

– Jag hoppas vi ses! Både runt omkring i Österåker och i våra kyrkor. Jag tänker att man som kyrkoherde framför allt är kyrkoherde för församlingsborna och det är viktigt för mig. Vi i kyrkan är församlingens tjänare och jag vill hjälpa till och ta hand om våra två församlingar, säger Elias.

Hur känns det att gå i pension, Staffan?

– Det ska bli spännande att gå i pension. Jag är optimistiskt lagd och tror därmed att det här är en fin möjlighet för mig att göra andra saker och det ska bli kul. Jag ser också framemot att ha mer tid till mina intressen som ju är ganska många. Jag åker slalom, rider, spelar tennis och reser. Dessutom har jag barn som inte är så gamla och som jag vill ha mer tid för, säger Staffan.

Staffan har också gjort en stor investering inför att han nu får mycket tid till sina intressen.

– Jag har köpt en ny, fin motorcykel och har tänkt köra upp till Lofoten eller ner till Alperna någon gång framöver.

Efter 46 år i tjänst som präst, varav 25 år som kyrkoherde, är Staffan nöjd.

– Det har varit både spännande och roligt att vara kyrkoherde i Österåkers pastorat och jag har trivts jättebra. Det är ett väldigt fint område som har en stor mångfald med vacker natur och skärgård. Det finns en nybyggaranda som jag gillar också. Men jag har ingen att bevisa något mer för. Nu känner jag att det får räcka.

Vad kommer du att sakna mest från din tid här?

– Framför allt den sociala gemenskapen. Jag gillar att jobba och att träffa folk och det kommer ju att bli väldigt annorlunda nu. Det kommer att läggas ett större ansvar på mig att söka sociala sammanhang. Sedan händer det att man som pensionerad präst blir tillfrågad att hoppa in och jobba på exempelvis gudstjänster eller dop eftersom det är brist på präster. Nu kommer ju jag att ha häcken full ändå men om det någon gång blir tråkigt hör jag av mig.

– Du kommer säkert inte att behöva ringa själv, fyller Elias i.

”Det känns roligt, positivt och inspirerande”

– Hur känns det för dig nu då, Elias? frågar Staffan.

– Just nu har jag ett ben på vartdera stället och maj är den mest intensiva månaden på året i min tjänst eftersom jag jobbar med ungdomar och konfirmander. Varenda helg är det läger och samtidigt ska jag nu bearbeta att jag är på väg in i något nytt. Det känns roligt, positivt och inspirerande. Jag har redan hälsats välkommen av många kollegor och det känns väldigt bra. Jag som är helt ny i det här sammanhanget kommer att behöva vara ödmjuk inför alla som har varit här längre. Det är ju flera som har varit här i väldigt många år, säger Elias.

Älskar att arbeta med ungdomar

Elias yrkesliv började inom ungdomsverksamheten i Sollentuna församling där han var församlingsassistent i några år innan han började plugga till präst. För elva år sedan prästvigdes han och de nästan tio senaste åren har han varit i Vallentuna församling.

– När jag kom till Vallentuna arbetade jag först med inriktning på ungdomar och unga vuxna men de senaste fyra åren har jag varit biträdande kyrkoherde, eller kyrkoherdens adjunkt i arbetet som det heter egentligen, och haft det övergripande verksamhets- och arbetsledaransvaret för präster, diakoner, pedagoger och musiker. Det som jag har gjort mest under mina år inom kyrkan är att arbeta med ungdomar inom konfirmandarbetet och andra ungdomsverksamheter. Jag är lite av en ”lägerräv” kan man säga. Jag älskar att arbeta med ungdomar.

Varför sökte du den här tjänsten?

– Vi var flera som uppmanade Elias att söka den här tjänsten och det gick ju bra, säger Staffan.

– Precis, Staffan skrev ett meddelande till mig om att jag borde söka hans tjänst. Jag kände själv att det var dags att göra någonting annat, även om jag har trivts väldigt bra i Vallentuna. Jag har en god känsla för Österåkers pastorat. Här finns fem vackra kyrkor och det är ett vackert område. Jag har märkt att mitt intresse i arbetet också har dragits mer åt ledarskap. Många av de arbetsuppgifter som jag kommer att ha har jag gjort förr men det är ungefär lika mycket som jag inte har erfarenhet av och det blir spännande, säger Elias.

”Att arbeta i kyrkan är att vara fiskare”

Elias ser framemot att få lära känna Österåkersborna, sina nya kollegor och de sammanhang som finns inom kyrkan i Österåker– Det blir spännande att se vad Gud gör i den är delen av Norrort. Jag tycker mycket om att arbeta tillsammans med andra och att få se saker växa fram. Man kan inte alltid räkna ut hur saker ska bli och det kan vara häpnadsväckande. Att jobba i kyrkan är ofta mer att vara fiskare. Man slänger ut sitt nät och ser vad man får upp snarare än att vara snickare som följer ritningar och vet på förhand hur slutprodukten kommer att se ut. Det handlar mycket mer om att fånga församlingslivet och ta det som det kommer – man möter det som rör sig. Församlingsliv är otroligt levande att arbeta med.

Elias vet inte riktigt hur den första tiden med sin nya tjänst kommer att se ut men han hoppas lära sig så många av medarbetarnas namn som möjligt innan han börjar i september.

– Jag tror på att lyssna och känna in sammanhang och det är vad den första tiden kommer att handla om. Man kommer in i det mer allteftersom tiden går. Efter något halvår eller år kan man börja få idéer om hur man kan utveckla verksamheten tillsammans med kollegorna. Att vara kyrkoherde är det roligaste jobb man kan ha. Det är fascinerande och kul och man får skapa med många andra. Det är roligt att se när ens idéer blir verklighet. Det är ett väldigt stimulerande jobb och det är väldigt omfattande.

Vad vill du att församlingsborna ska veta om dig?

– Jag tycker att det är väldigt roligt med människor. Man får gärna hugga tag i mig om man ser mig i centrum eller i våra kyrkor. Jag mår som allra bäst när jag är i tjänst och får göra någonting bra. Jag blir glad av möten med fina människor, att vara med min familj – som består av min fru, våra tre barn, vår hund och jag – och när jag tar mig tid med Gud.

När Elias inte är i tjänst snickrar han på landstället i Skåne eller hemma i den gamla villan i Sollentuna, åker snowboard, spelar gitarr och umgås med vänner.

– Jag hade nog varit snickare i ett annat liv. Jag tycker om byggnadsvård och renoverar mycket på fritiden. Det är en tydlig kontrast till mitt arbete; som präst är jag hela tiden i processer som pågår men när jag renoverar och snickrar hemma får jag hela tiden se resultatet av det jag skapar.

Elias var hundrädd som barn men har i dag en Golden Retriever som heter Moses.

– Numera älskar jag hundar och jag önskar att jag hade skaffat hund tidigare.

Staffan, har du någonting som du vill säga till Elias som snart tar över efter dig?

– Lycka till. Jag tror att du är klok och att du kommer att lyssna in hur läget ligger här på ett bra sätt. Jag tror att du kommer att bli väl mottagen av våra duktiga medarbetare. Du behöver inte några råd från mig utan du kommer att klara det galant, säger Staffan.

Synpunkter eller frågor på sidans innehåll?

osteraker.pastorat@svenskakyrkan.se