När jag svänger in på Claras tomt kommer en vacker, ljus katt rusandes mot dörren. Jag knackar på och så snart dörren öppnas slinker den in framför fötterna på mig. På väggarna runtom i radhuset i Åkersberga hänger fotografier av Claras tre söner Elis, Olof och Jarl. Hit flyttade hon efter skilsmässan hösten 2019.
Den första morgonen på semestern i juli 2020 tog Clara en promenad i Röllingby backar. Hon kände glädje inför resan till Gotland som hon skulle göra med alla barnen några dagar senare.
– Jag hade ansträngt mig för att göra resan så lätt som möjligt för Elis som inte mådde särskilt bra psykiskt. Han var socialt skygg och vågade knappt röra sig ute bland folk. Han ville inte att andra skulle se honom.
Det plingade till i telefonen och Clara läste meddelandet från Olof där det stod att han och Jarl var på väg hem till henne. Eftersom sönerna inte var mer än tretton och snart tio år gamla reagerade Clara på att det inte var barnens pappa som hörde av sig om att sönerna var på väg.
– Jag försökte ringa till honom men fick inget svar och då kände jag att någonting var fel.
Hon ringde till Olof och sa att hon var en kvart bort. De hade ingen nyckel med sig så Clara sa till dem att vänta i trädgården och äta smultron så länge.
– Kort därefter ringde min exman och berättade att Elis hade tagit livet av sig. En läkare hade försökt återuppliva honom men det var för sent. När vi hade lagt på insåg jag att Olof och Jarl måste ha vetat om detta och jag tänkte att jag måste hem till dem.
Clara ringde sin syster som ställde in den planerade resan för att finnas som stöd för Clara och sönerna.
– Olof och Jarl ville inte prata om det som hade hänt utan bara kramas.
Några veckor senare bokade Clara in ett läkarbesök för yngsta sonen Jarl som hade haft problem med nästäppa under flera veckor.
– Det visade sig att han hade en jättesvullen körtel bakom näsan vilken helt täppte igen lufttillförseln. I slutet på september opererades den bort men han återhämtade sig inte helt efter operationen. Läkaren sa att vi skulle komma tillbaka om det inte blev bättre.
Några dagar senare vaknade Jarl och hade svårt att andas så Clara ringde 112. Medan hon pratade med larmoperatören fick Jarl andnöd och hans hjärta stannade.
– Ambulanspersonalen fick i gång honom igen men det hade dröjt för lång tid vilket ledde till att han fick syrebrist i hjärnan. Två dygn senare förklarades hans hjärndöd och då fanns det ingenting att göra.
Clara sträcker sig efter en ny servett. Den vackra katten, som jag nu får veta heter Tjatte, kryper upp i hennes famn och spinner.
Efter Jarls död visade det sig att han hade cancer i lymfsystemet. Det fanns tumörer på flera ställen i kroppen; bland annat vid luftstrupen som till slut hade klämts ihop så kraftigt att han inte kunde andas.
– Om man hade känt igenom hans kropp under tiden som man utredde körteln bakom näsan hade man antagligen upptäckt flera av tumörerna men man hade ingen anledning att tro att han hade cancer. Därför tog man inte heller några prover på körteln som opererades bort. Den körteln kan nämligen svälla upp av flera olika anledningar.
”Kyrkan var en pusselbit som föll på plats”
När Elis hade dött fick Clara stort förtroende för och stöd av prästen Maria som höll i begravningen så när Jarl dog tre månader senare visste Clara vem hon skulle vända sig till. Hon började också att gå i samtal hos en kvinna som hon senare lärde känna mer genom kyrkan.
– Den personen fanns för mig och stöttade mig när jag behövde det så det kändes fint för mig att kunna finnas där när hon senare gick igenom en sorgeperiod. Jag tänker att Gud hjälper oss att hitta rätt människor på vår väg, när vi behöver dem.
Mitt i den allra tuffaste tiden blev Clara invald i kyrkofullmäktige och det var startskottet på hennes engagemang inom kyrkan.
– Redan när vi flyttade till Rydbo hade jag en önskan om att ha kyrkan i mitt liv men det blev bara tre barndop i Östra Ryds kyrka och öppna förskolan i Vasagården Rydbo. När jag gick igenom den här svåra tiden var kyrkan en pusselbit som föll på plats.
Clara berättar att pusselbitarna har fortsatt att falla på plats ju mer hon har varit i kyrkan och att hon känner stöd från Gud.
– Det bästa hade såklart varit om Gud kunde förhindra alla världens svårigheter men det är inte meningen. Att leva och att överkomma det som är svårt är meningen med livet.
Hur försonas man med en sådana här händelser?
– Man pratar om det. Jag har genom samtal med andra förstått att det här inte är något straff som jag har gjort mig förtjänt av. Man kan försöka att bygga bort felmöjligheter i all oändlighet men vissa saker går helt enkelt inte att undvika.
Clara är tyst i några sekunder och torkar bort en tår.
– Man kommer att gå igenom tuffa saker och det önskar jag att jag hade kunnat prata med Elis om så att han inte hade behövt känna att lösningen var att sluta leva.
Clara tillåter sig själv att både ha stunder då hon är ledsen och stunder när hon känner glädje; de behöver inte vara motsatser.
– Jag har försonats med att jag kommer att bära den här sorgen hela livet men jag kan också komma upp ur det igen med hjälp av andra. Om man kan vara sårbara tillsammans kan man även skratta tillsammans.
Clara tänker tillbaka på livet och ser saker som hade kunnat vara annorlunda men samtidigt vet hon inte om livet hade varit bättre då.
– Om jag inte hade gift mig med min exman hade inte det här hänt men då hade jag aldrig fått de här fantastiska ungarna. Jag hade kanske inte kunnat förhindra det här men jag har fått erfarenheter på vägen och hittat sammanhang som ger mig glädje.
”Livet är som att hoppa studsmatta”
I dag är det över fem år sedan Elis och Jarl dog. I början hade Olof svårt att prata med Clara om det men nu är relationen bättre.
– Olof var 13 år när allt det här hände och han valde då att bo hos sin pappa eftersom jag ville att vi skulle kunna prata om det jobbiga men han klarade inte riktigt det. Det senaste året har det varit mer självklart att prata med varandra, kanske tack vare att vi har rest och gjort roliga saker tillsammans. Vi hade en väldigt fin relation innan allt det här hände och i dag skulle jag säga att relationen är så bra som den kan vara med tanke på förutsättningarna.
Clara har en positiv inställning till livet i allmänhet och hon menar att hon alltid har tillgång till hoppet även om det inte alltid finns närvarande.
– Jag har aldrig tänkt ”det kommer aldrig att gå” utan jag har en övertygelse om att det kommer att gå för det finns inget alternativ. Jag vet inte hur men det bara måste gå. Klimatfrågan bara måste lösa sig på något sätt. Likaså Israel-Palestina-konflikten och andra globala problem.
Under vårt samtal återkommer Clara flera gånger till liknelsen att livet är som att hoppa studsmatta. Man hoppar olika högt vid olika tillfällen och ibland sitter man bara passivt.
– När man vågar ta ett språng finns Gud där och tar emot en och ger fart till nästa hopp. Ibland landar man fel och gör sig illa men om man sträcker ut en hand är det någon som tar den och hjälper en upp igen.
Skribent: Ellinore Nilsson