Livets stora frågor är vardag i ambulansen

Nedan följer en artikel ur församlingens tidning Bulletinen, nr 3 2025.

Som ambulanssjuksköterska i snart 25 år har Daniel Loftby varit med om mycket. Hans insats på jobbet är inte bara värdefull – den kan vara livsavgörande för andra.
– Jag känner en stor ödmjukhet kring hur välsignad man själv är, säger han. 

Daniel Loftby kommer ursprungligen från Hultsfred och fyllde 47 år i somras. Han bor tillsammans med sin fru Ida, sina barn Adam och Amelie, bonusdottern Elicia och den gemensamma dottern Rut, i ett hus i Rödsle.
 – Rut är bara tre år och vi kallar henne för ”hoppsan”. Jag hade inte planerat för att bli småbarnspappa i den här åldern, säger Daniel och skrattar.
– Men tur att det blev som det blev! Det är otroligt mysigt med en liten person i hushållet igen, säger han och blir serverad låtsasfika av lilla Rut hemma på altanen.

De senaste åren har varit en resa för Daniel, som beskriver sig själv som ”ganska filosofisk av sig”.
– Jag har verkligen landat i mig själv på något sätt, blivit vuxen. Jag tänker mycket på livets mening och grundläggande värderingar. Som person är jag extrovert men inte ytlig, snarare djup och analyserande. Jag försöker också vara sjyst och ärlig mot alla. Samtidigt har jag barnasinnet kvar och tar gärna clownrollen i sociala sammanhang för att höja stämningen, säger han.

DANIEL HAR alltid varit intresserad av människor i allmänhet och är av inställningen att man kan lära sig mycket av andra – bara man tar sig tid att lyssna. 
– Jag kommer inte från en kyrklig familj men vi hade mycket diskussioner hemma vid som kunde härledas till det bibliska. Min pappa sa alltid: ”Det du gör mot den minsta av mina bröder, det gör du mot mig”. Han behandlade alla lika och gjorde inte skillnad på folk och folk. Det är viktigt även för mig. Man behöver inte dela uppfattning men lyssnar man och är intresserad, kan det bli riktigt spännande samtal, säger han.

ATT LYSSNA är otroligt viktigt i Daniels jobb – det kan till och med rädda liv. Han har varit ambulanssjuksköterska sedan 2001 och har varit med om det mesta. 
– Det absolut viktigaste i mitt jobb är att lyssna in patienterna och att bemöta dem med kärlek och respekt. Det minns de livet ut, om de kände sig trygga eller inte. Kontrasterna som ambulanssjuksköterska är dock väldigt stora. Många larm som kanske inte skulle ha krävt ambulans egentligen, till larm som verkligen kommer innanför skinnet. För oss som jobbar i ambulansen är döden en verklig företeelse, som många andra bara känner till. Jag har tagit hand om ett 100-tal personer som faktiskt har avlidit, säger han.

Hur hanterar du sådana händelser efteråt?
– Det blir mycket känslor. Både i en själv, anhöriga och kollegor. Efter riktigt jobbiga larm händer det att jag går till sjukhuskyrkan och ber en stund till Gud.

Hur känner du att jobbet påverkar dig som person?
– Jag känner en stor ödmjukhet kring hur välsignad man själv är. Jag vill ta vara på livet och tar inte saker för givet. Mitt motto är att bara ångra saker jag gjort, inte det jag inte gjorde. Jag är också otroligt tacksam för att jag får vara den som gör skillnaden när människor behöver hjälp som allra mest.

Hur är det att jobba som ambulanssjuksköterska?
– Jag åker till jobbet med ett leende på läpparna, jag älskar mitt jobb. Samtidigt tar jag det på stort allvar och försöker hålla mig så uppdaterad jag bara kan vad gäller ny forskning, diagnoser och läkemedel. Det är ju så angeläget för patienterna jag träffar, att de får den bästa vården de kan få. Det är för dem jag jobbar med det jag gör, säger Daniel och minns tillbaka till en händelse som påverkar honom än i dag.

– Jag var på en lokal marknad 2008 och träffade en mamma med en liten pojke. Först visste jag inte vilka de var, men då upplyste hon mig om att jag räddade livet på hennes son för fem år sedan. Då mindes jag larmet, sekund för sekund. Han hade extremt svår astma i kombination med förkylning och allergi. Vid det tillfället var han runt ett år gammal och kunde inte syresätta sig. Han slutade andas tre gånger i ambulansen och jag slet som ett djur för att hålla honom vid liv. Utan vår insats hade han inte stått där på marknaden. Det blev extremt känslosamt där och då, jag fick kämpa med att inte börja gråta.

EFTER SNART 25 år i ambulansen känner Daniel Loftby att han verkligen uppskattar de små sakerna i livet. Han drömmer inte om långa utlandsresor, snarare handlar hans drömmar om att förbli frisk, se sina barn utvecklas och kanske göra en hole-in-one på golfbanan en dag.
 – Jag är inte en äventyrlig person på det viset. Jag trivs allra bäst på min altan, gärna vid grillen med ett glas rosé i handen. Jag tycker också om att vara i kyrkan, där det finns stund för reflektion, och går gärna på gudstjänst då och då. Men min andliga spis får jag i intressanta samtal med andra människor, säger han.

Daniel Loftby 
Ålder: 47 år 
Bor: Rödsle, Oskarshamn 
Familj: Fru Ida, Adam, 19 år, Amelie, 17 år, bonusdotter Elicia, 8 år och Rut, 3 år 
Jobbar som: Ambulans sjuksköterska vid räddningstjänsten i Oskarshamn samt föreläser och utbildar inom sjukvård genom det egna företaget Dalo Utbildning 
Gör på fritiden: Kampsport, golf, spela gitarr, mat lagning, spela teater i Oskarshamnsrevyn

TEXT Kristin Wennerström FOTO Cornelia Höglind ANSVARIG UTGIVARE Rose-Marie Probelius Seger PRODUKTION KrePart